Jag tränade med Laban en liten stund i eftermiddags, med risk för att bli tjatig körde vi på med linförighet samt läggande och sättande under gång.

Men Laban var inte riktigt på humör, för det mesta brukar han vara pigg och på alerten.

När jag senare tänkte tillbaka på hans ointresse, så slog det mig att Maxía beter sig likadant men mot honom ibland.

Laban inviterar till lek och Maxía gör sig svåråtkomlig, visar inget som helst intresse av att falla till föga och besvara lekinviten. Laban gör sig till som fan för att få igång Maxía, krusar, vinkar lite med ena framtassen och håller på. Till slut får han igång henne, men bara en kort stund för sedan traskar hon iväg. Ibland får han igång henne rejält, och då yr dammråttorna så det står härliga till !

Nästa gång Laban beter sig mot mig som Maxía ibland beter sig mot honom så ska jag peta till lite på honom och göra mig till lite grann bara för att få igång honom. Man måste ju prova !

Ibland behövs heller inga ord. I kväll var det lugnt uppe i tankeverksamheten och vid ett tillfälle stod jag ute på balkongen när jag hörde Maxía börja skälla.

Jag öppnade dörren och tittade bistert på henne. Hon tystnade. Jag stängde dörren igen, och snart var det klippt igen. Så jag fimpade ciggen, öppnade dörren och tittade bistert på Maxía som tystnade tvärt.

Laban hade kommit fram och var mycket uppmärksam på mig och vad som utspelade sig. Jag gav honom en blick och ett diskret handkommando. Han lade sig ner. Jag tog ett steg åt sidan, han följde efter. Blick, ansiktsuttryck, och små handkommandon. Inget annat. Det kändes magiskt !

Liknande var det för ett par kvällar sedan då det var nattrunda. Laban fick gå okopplad, han brukar vara duktig när han får göra det. Vid sophuset vid hus 8 hade han halkat efter lite grann. Jag vände mig om, rätade på ryggen och tog på mig ett som jag tänker mig myndigt uttryck.

Laban sökte mig direkt, började röra sig mot mig precis som jag ville, så jag visade ett mildare ansiktsuttryck som fick Laban att lägga i en högre växel och sätta rejäl fart på sina små ben. Han fick en massa kel för sin "insats".

Man behöver inte alltid så stora hjälper, och kanske ska jag pladdra mindre när vi tränar.

Ibland är det bra att sitta solo med sina hundar, man kan lära sig av att bara titta.

Man får klura och grunna lite för egen maskin ( och man tittar även i sin favorithundbok ), man provar lite, man börjar så smått inse vilka fel man gör, och klurar på hur man ska lösa det på ett bra sätt. Man tänker på den första grunden man har fått och använder det. 

Idag känns axlarna mer än vanligt, och inte fan blir det bättre för att jag sitter här och klapprar på tangenterna.  

Ska strax hämta gamle Bhernard, han ska vara hos oss 24/7 nästan hela veckan när lillbrorsan är bortrest. Pyssel pyssel. Ibland är jag nog alldeles för snäll, men det är bättre för Bhernard att vara här än att han följer med brorsan och får alldeles för mycket ensam och passiv tid.

Den här veckan är det dessutom full rulle för egen del.

Idag klev jag upp i arla morgonstund ( jag är absolut ingen morgonmänniska annars ) för att hinna duscha, gå morgonprommis, och utfodra innan jag tog bussen till lasarettet för att lämna prover.

På onsdag ska jag till ögonmottagningen för den årliga och för diabetiker obligatoriska ögonbottenfotograferingen, och på torsdag ska jag till min njurläkare. Trevlig läkare, kunde bara behöva lite mer humor eftersom han är lite torr, och så är han lite av den gamla typen som har lite för lätt att hytta med pekfingret och säga att man måste förbättra ditten och datten. Jag har t ex uteslutit banan ur min kost, och jag får inte längre ens smaka på choklad. Uteslutning av banan var ingen konst eftersom vi är dåliga på att äta frukt här hemma, men att inte längre få smaka en bit choklad..

Jag ska även vara lite försiktig med mejeriprodukter, men mjölk måste jag dricka när jag har hypoglykemi, och ost kan jag inte låta bli. Redning till såser görs på mjöl och mjölk.. 

Jag måste försöka få undan lite mer tid till Labans träning, bäst tid till träning blir på helgen då Uffe ju är hemma, men denna helgen var det andra saker som också behövde göras.Måndagar och tisdagar är brorsan ledig från jobb, och så länge inget annat dyker upp så finns det möjlighet till träning även då. Men måndagar och tisdagar behöver jag inte passa Bhernard, så det blir mest avkopplande prommisar och mys med Tre Amigos. Ganska välbehövligt enligt min mening, man ska absolut inte klaga men det kan faktiskt kännas lite bökigt att ha en gammal och inte fullt så pigg och rörlig hund bland tre unga. Maxía och Piivo får turas om att gå i par med Bhernard och ha lite tråkigt, skillnaderna ( inte bara i ålder ) mellan Laban och Bhernard är så stora att det inte funkar för mig att ha dem i par. Bhernard är en trött och stel gammal hund, Laban är pigg och aktiv. Det blir rörigt, men dessa två kommer bäst överens. Piivo och Maxía är tjurigare och inte alls lika lättflörtade, igår kväll försökte Maxía mobba ut den gamle, Piivo går undan och tjurar.

Egentligen tycker inte jag att man ska ha hund när man jobbar så mycket som brorsan gör, och jag är alldeles för snäll men det är djurplågeri att låta hunden sitta själv hemma i minst 12 timmar per dag.

Jag hade en plan om att det skulle bli lite träning i dag, och hoppades att Uffe kunde filma den.

Men det blev varken det ena eller det andra.

Nå, man får som sagt ta de tillfällen som dyker upp, och det föll sig som så att det var min tur att traska in till byns centrum och köpa cig.

Piivo och Laban kunde också behöva komma ut lite ordentligt, och dessutom är en promenad

jättebra läge för kontaktträning så jag tog tillfället i akt.

Laban har ett ganska bra kontaktsökande, och jag brukar uppmuntra och belöna så fort han söker mig. Jättebra när vi får hundmöten, då brukar jag kräva kontakt, men resultaten blir lite blandade.

Tanken är att när vi får ett hundmöte ska Laban söka mig i stället för att engagera sig i vem den mötande hunden är. Fast kanske borde jag vara lite tidigare ute när jag ser att det vankas hundmöte, och har jag hela gänget med mig ut så kan det bli riktigt knepigt.

Laban får kel eller godis när jag belönar hans kontakttagande, Piivo går bara på godis så det kan kännas lite svårt med honom. Laban är en helt annan femma.

Bästa resultatet blev när vi var nästan hemma från prommisen. Vi mötte en annan hund, så det var bara att förbereda en kontaktövning, denna gång med godis som extra "morot". En liten godbit placerade jag mellan mina läppar och en godbit i handen som jag höll undan lite, sedan krävde jag kontakt och började gå. Gossarna gick som ljus med blicken fäst på mig när vi passerade den andra hunden, men belöningen fick de inte förrän vi hade passerat den med åtminstone ett par meter. När de sedan fått belöningen vill de gärna vända sig om och glo efter hunden vi just passerat förbi, men det räckte med att upprepa kontaktkommandot så följde de med mig lika fint som när vi passerade den andra hunden. Jag hade inget godis gömt i handen eller i munnen, men desto mer kel att belöna hundarna med ! Piivo blev lite sur över att det inte blev nå't godis, men Laban verkade störtlycklig och blev mer intensivt kontaktsökande efter att ha fått kel. 

Det känns som att jag kan byta ut fler av godisbelöningarna mot kel. Ska prova det. 

Ibland "får man tillbaka" en hund som inte längre finns i livet.

Rätt vad det är har man en hund som utseendemässigt är väldigt lik någon av sina bakomvarande släktingar.

Min gamle Pompe var t ex en avbild av sin farmors mor, Ch Jollbarts Fhatima San.

Piivo har slående likheter med sin morfars farfar/mormors far, Multi Ch Multi V Bio-Bios Ivanhoe.

Den senare var något av ett inavelsresultat, som senare har linjeavlats på bakom Piivos mamma. På så vis ökar chansen att behålla en viss typ, och därefter kan man välja typavel. Ja, hoppas någon fattar vad jag svamlar om här.

Multi Ch Multi V Bio-Bios Ivanhoe ( 1989-2003 ) med uppf./äg. Lisa Molin

Lill-Tibben's Amadeuz Sky High, "Piivo". Uppf. Paméla & Johan Christensson Capelius 

För en stund sedan när vi satt och åt frukost och lyssnade på radio sades det något om en aktivitet typ barnens dag.

PLING !, så fick jag en idé !

Varför kan man inte ha något liknande men med temat hund i samhället ?

Jag har tänkt en del på att vi hundägare har ett enormt stort ansvar och hur många skyldigheter som helst, men inte särskilt många rättigheter.

Som man bäddar får man ligga heter det ju, men det är inte rättvist alla gånger. Som hundägare är man t ex skyldig att stå för de vårdkostnader som kan uppstå om vi ponerar att hunden har angripit och huggit Kalle i grannhuset för att han plötsligt böjde sig över hunden för att klappa den utan att först ha frågat om lov att göra det.

Man kan tycka att Kalle får skylla sig själv, att han själv får ta ansvar för sina handlingar. Det kan jag också tycka, men som hundägare är jag fullt ansvarig för allt min hund tar sig för, och därmed skyldig att ersätta de skador min hund orsakar på person och annans egendom.

Lagen säger att man skall hålla sin hund på ett sådant sätt att den inte kan orsaka skada på person och annans egendom.

Men det finns gott om folk som inte har vett att fråga om de får klappa hunden, som bara böjer sig över den, eller som i förbigående plötsligt sträcker ner handen för att stryka den över huvudet.

Det finns folk som stannar upp, ler brett och ser hunden rakt i ögonen. En del hundar visar underkastelse, en del tar det som ett hot och börjar morra. Därför att människan som ler och tittar hunden rakt i ögonen beter sig hotfullt, utan att själv vara medveten om det. Hunden upplever personens signaler som hotfulla.

Så varför kan man inte ha en dag som handlar om hunden i samhället ? Information om hundägarens skyldigheter, vad lagen säger, och hur man som enskild person bemöter en hund och respekterar hundägaren på ett bra sätt ?

Man kan ju även ta upp det här med fördomar över vissa raser, och det jag kallar "söthetens förbannelse".

Det känns som en bra idé. Man skulle kunna samla ihop ett gäng hundfolk med diverse olika raser av olika storlekar och köra information enligt ovan nämnda.

Jag hämtade Bhernard igår eftermiddag och tog honom och Maxía på en liten runda.

De två fick gå i par för dagen.

Därefter tog jag mig i kragen och gick på hyfsad långprommis med Piivo och Laban. Det var dags att köpa märgkex, så vi styrde kosan mot Amiralen Zoo, där jag även passade på att kika efter en overall till Piivo. Hans underull är så ullig, ungefär som kardad bomull, att den är som en magnet för skräp, pinnar, kardborrar och allt annat som kan tänkas fastna i hans päls. Icke att förglömma alla snöbollar som han drar på sig under vintern. I vintras var det inte särskilt kul för honom, och han kom att tycka väldigt illa om snön.  

På kvällarna måste jag sitta och borsta ur allt skräp från hans päls, något som varken han eller jag finner särskilt roande, men det är nödvändigt för att pälsen inte ska tufsa ihop sig och ge mig ett jättejobb som tyvärr kan bli obehagligt för Piivo eftersom det lätt kan bli luggningar även om jag är jätteförsiktig.

Och eftersom rörligheten i mina axlar blir allt mer inskränkt så lägger jag Piivo på sidan över mitt knä. På så vis är det enklare för mig eftersom jag inte behöver sträcka mig, jag kan hålla armarna lågt och orkar därför sitta och pyssla färdigt. Tänk så enkelt det hade varit om Maxía och Laban hade varit lite mer som Piivo, som ett stycke varmt vax som man kan vända som man vill.

Jag har en idé om att ställa ut Piivo vid något tillfälle under nästa år, och därför vill jag högst ogärna klippa ner honom. Alternativet är att köpa honom en overall för att han ska skonas från att dra på sig diverse skräp och snöbollar. Naturligtvis behöver han borstas ändå, och eftersom hans underull har blivit just ullig så är det nödvändigt att borsta honom lite oftare än de andra två.

Nu finns det också mycket frestelser för ett hundtillbehörsfreak som jag. Nya skålar är alltid kul, ett tufft halsband vore fräckt på Laban ( men jag använder ju stryp på honom ), wow vilka läckra koppel, finns det några roliga leksaker tro ?, ska Laban ha ett täcke från Hurtta ? Självklart, både Hurtta och Laban kommer ju från Finland och lite patriotism är väl på sin plats !

Behöver han också ett regntäcke ? Möjligen för att göra det enklare för mig, men Laban själv bryr sig inte nämnvärt om fuktig väderlek, till skillnad från de andra två bangar han inte ens att trava rakt igenom en vattenpöl om det inte finns något alternativ. I det läget tar Maxía och Piivo hellre bautasprång över vattenpölen.

Nja, det är tur att man inte har gott om pengar och förvaring, för då hade jag nog lätt blivit en shopaholic på hundattiraljer, och som sig bör hade jag säkert köpt (dyra ) kvalitetskläder till mig själv. Hm, jag hade nog haft en garderob som i huvudsak bestod av praktiska, funktionella kläder för ändamålet hundträning och friluftsliv.

För att återvända till verkligheten så får man leva lite snålt för att överleva när hyra, räkningar, och avgifter är betalda, men aldrig att jag är gniden i hunderiet ! De ska ha vad de behöver varje dag, det finns nästan alltid nödlösningar att ta till om det skulle knipa.

Och eftersom det är ont om gott om pengar så köpte jag bara det vi gått till Amiralen för : märgkex. Overall till Piivo och vintertäcke till Laban får vänta lite till, men inte för länge.

Affärsinnehavaren Ulrika och jag känner varandra se'n gammalt, och eftersom det för stunden inte var några kunder i butiken så kunde jag prata lite med henne och personalen. Piivo och Laban charmade för fullt, de fick både kel och godis så det var gulligfaktor 10. Laban fick göra sin ta-daa. Då ska han först sitta ner framför mig, jag håller en godis i ena handen. Sedan sträcker jag ut underarmarna mot Laban samtidigt som jag pekar uppåt med pekfingrarna och säger "ta-daa".  Varpå Laban direkt far upp på bakbenen och håller frambenen på varsin sida om sitt huvud.

Detta ser hur gulligt och skojigt ut som helst, och brukar ge en massa sötdrypande "ååååå" från de som får se Labans lilla trick.

Det här med att snabbt fara upp på bakbenen och hålla frambenen på varsin sida om huvudet har Laban gjort ända sedan han var liten.

Det började med att jag ibland kan ge hundarna lite godis bara för att skämma bort dem. Piivo lärde sig snabbt konsten att smöra in sig hos matte och linda henne runt sin lilla tass genom att ställa sig på bakbenen, se oemotståndligt bedjande ut, och vinka med framtassarna. 

Och han lyckas. Varenda gång.   

Laban, som alltid har varit smart och påhittig, lärde sig kvickt detta trick men satte sin egen stil på det genom att hålla framtassarna på varsin sida om huvudet och skina som en sol.

Det gav mig en idé att utveckla tricket, men istället för att han skulle använda det till att tigga godbitar så vände jag på det och började träna det. Först på handkommando, och sedan lade jag till ett röstkommando. Från början sade jag "jä-jä", men ändrade det senare till "ta-daa".

På det viset lärde sig Laban att inte tigga godis, han fick det bara när han gjorde sin ta-daa på kommando.

Han tigger nästan aldrig. Han VET att han får smakbitar från bordet när vi har helgfrukost, och ligger därför strategiskt under matbordet och vilar tills det börjar serveras små bitar av leverpastej som han kan tugga i sig i lugn och ro. Däremot när jag tar fram kaviartuben kan han tigga lite. Han VET att det serveras ett par småklickar med kaviar på mattes lillfinger, och skulle jag råka glömma så har jag tre hundar som tittar förebrående på mig.

Piivo brukar tycka att det ska vara kvällsvickning efter nattrundan.

När vi kommer in hoppar han upp på hallmöbeln och tittar uppfordrande på mig. Även detta lyckas han alltid med, så när jag hängt upp kopplen och fått av mig åtminstone jackan så vankas det en godbit eller två. Maxía sitter strax nedanför och tigger. Laban sitter längre bort i hallen. Men han tigger inte, han VET att han får ändå. Han ser ut som om han tycker att de andra två är helkorkade som tigger och gör sig till för att få en godbit eller två. Som sagt, han är smart.

Jag tycker synd om mina händer idag, de är trötta och ömma.

Förbannade diabetesreumatism !  

Likadant var det igår, men det var "straffet" för att lillbrorsan och jag lagade köttfärslimpa ( knåda köttfärs avigt och rät ) och jag fixade såsen ( vispa och veva i kastrullen ) i måndags.

Under gårdagens morgonrunda fick brorsan ta över Piivo ( som tjurade och agerade bromskloss ) eftersom jag inte riktigt orkade dra med mig honom.

Jag brukar ha s k stryphalsband i syntetmaterial ( för pälsens skull ) på Laban, och en kedja på brorsans gamle Bhernard, jag tycker det är lättare att styra upp honom då än när han har sitt vanliga halvstryp som är 1-2 storlekar för stort.

Nu får även Piivo tillfälligt ha sitt stryphalsband i syntet, enbart för att jag ska kunna underlätta lite för mig själv när vi är ute.

Nu blev det inte bättre än att brorsan under gårdagen åkte på en härlig förkylning. I morse frågade han mig om jag kunde ta gamle Bhernard på morgonrunda ? Egentligen kände jag mig tveksam, men snäll som jag är så hämtade jag förstås upp den gamle så han gick med mig och Tre Amigos på morgonrunda. Till saken hör att hundarna gärna stretar iväg lite tills de har uträttat det första nödvändiga. Särskilt Laban stretar iväg när han är skitnödig, men lugnar sig efter att ha gjort ifrån sig. Piivo ska prompt ner på ett visst ställe för att skita, och eftersom vi är två starka viljor så blir det lätt dragkamp. Ibland är Maxía skitnödig samtidigt, vilket kan bli ganska obekvämt eftersom hon naturligtvis inte kan sitta lite närmare Piivo och göra ifrån sig. Slutligen är det då den gamle som verkar lyckligt ovetande, och därför är det så mycket lättare när han har strypet på sig. Det brukar räcka med ett diskret litet knyck i kopplet för att få med sig honom, men inte alltid. Han reagerar inte nämnvärt när jag försöker styra undan honom med benen, och därför är det lätt hänt att jag snubblar på honom eller råkar gå rakt i sidan på honom. Att snubbla över Bhernard, eller råka gå in i sidan på honom, är som att krocka med en betongsugga. Ganska frustrerande eftersom han nästan aldrig reagerar över huvud taget.

Han är nog lite förvirrad, men han har en härlig personlighet.  

Om man tänker på hur hans liv har sett ut så är det inte särskilt konstigt att han är som han är. Under sina första fem år var han utställnings- och avelshund hos min mamma. Tyvärr var han också slagpåse för Piivos och Labans farfar, som var min mammas uppfödning och ett tydligt bevis på vad som händer med en hund som inte blir uppfostrad.

Bhernard har en rad förvisso läkta, men obehandlade skador runt huvud och nacke samt på benen. Till följd av alla slagsmål har han slagit ut ett antal tänder, och de få tänder han har kvar är illa angripna av tandsten.

Min bror fick ta över Bhernard när han var fem år, och de första åren hos brorsan mådde hunden bra. Den blev regelbundet borstad och badad, den fick motion och ganska mycket utevistelse. Men så hände något. Bhernard började bli fet, pälsen ullade ihop sig och han började lukta illa. Jag läxade upp brorsan och lade fram fakta vad som händer med en hund som är fet. Till slut föll polletten ner och hunden sattes på diet. När jag passade Bhernard borstade jag igenom honom ordentligt och badade honom. Vid ett tillfälle krävdes fem ( !!! ) schamponeringar innan hunden var ren. I somras klippte jag ner honom, det han hade fällt hade inte borstats ur och filtade därför ihop sig. Och jag tröttnade på det ändlösa borstandet och pillandet för att få bort alla knutor som blivit av underullen som inte borstats ur. Fram med saxen och kapa så mycket det gick, sedan fick Bhernard ett välbehövligt bad, och slutligen klippte jag bort det jag hade missat. Han har inte blivit badad på ett par månader nu så det börjar bli dags igen, men pälsen som växer ut nu ser absolut mer välmående ut än när jag klippte ner och badade honom senast.

Nej, han har inte haft det lätt, så det känns skönt att kunna ha lite koll nu när han och brorsan bor bara ett par portar härifrån.  

Maxía och Piivo fick sina klor klippta igår kväll, idag är det Labans tur. Egentligen drar jag mig för att klippa Labans klor idag eftersom händer och axlar inte mår särskilt bra, men förr eller senare måste det ju göras ändå. Förra veckan gick det ju riktigt bra, och jag har försökt skapa gosestunder även efter det. Men jag litar inte ett ögonblick på Laban när det handlar om kloklippning ! 

Och så är jag rädd att få  smärtimpulser från axlarna, för det kan jag inte dölja, det är absolut ingen höjdare när man sitter med en osäker hund liggande på rygg över sitt knä. Jag har insett att jag nog snart måste skaffa klippkort hos någon som kan hjälpa mig, det måste vara någon som inte gör kloklippningsläget till en skräckupplevelse för Laban. Ska höra mig för, vet att Amiralen Zoo utför kloklippning, och på djurkliniken görs det också. Åtminstone gjordes det förut. 

Mitt diabetsteam hytter med pekfingret och förmanar mig att jag INTE för göra saker som framkallar smärta i mina händer och axlar. Ge mig en hushållerska då som möter upp Uffe för att hämta de tunga matkassarna ( men jag kan använda mig av säckkärran som står ute i förrådet ), som dammsuger och städar golven åt mig 1-2 gånger i veckan, som bäddar åt mig och drar upp persiennerna varje morgon, som klipper hundarnas klor ( Piivo kan jag ta själv, han är ju stencool ) och borstar deras pälsar en gång i veckan, som hjälper mig att renbädda varannan vecka.

Hushållerskan får även hjälpa mig att rasta hundarna genom att ta en av dem. Således måste hushållerskan ha gott hundvett. Träna hundarna vill jag göra själv, och det kommer jag att göra så länge jag bara kan !

Nu fick jag en sådan där briljant idé igen ! Jag ska göra förlängningar på persiennsnörena !

Det måste jag göra med en gång !  

Jag inleder detta inlägg med att rikta ett stort tack till Jenny på Karlskrona Lyckå Ridklubb ( KLRK ) som gav mig lov att använda klubbens tävlingsbana till att ha spårövning med Laban , det var verkligen glädjande !

Tävlingsbanan har gott om utrymme för spårövningar, när jag ser den tänker jag på en viss åker där vi i våras fick börja lära oss spårövningar.  

Själva spårövningen gick ganska bra, lite tveksamheter blev det samt en kort sträcka muskeljobb där jag fick hålla emot och bromsa lite.

Jag kände mig lite nervös när jag förberedde och lade spårövningen eftersom ytan var mycket större och jag skulle vara tvungen att se ut nya riktmärken för att alls ha någon som helst koll på var jag hade lagt spårövningen. Jag höll på att glömma att sätta fötterna någorlunda rakt och ha lite koll på riktningen, annars blir det liksom en enda stor böj från spårflaggan. Jag började inse att jag var nära att göra samma gamla nybörjarfel, och tack vare det lyckades jag också hindra mig själv från att göra just det.

Spårläggningen blev således ganska rak ändå och avslutningsvis gjorde jag en liten vinkel för att avrunda det hela.

Tyvärr hade jag inte hittat någon lämplig plats att binda Laban så att han inte skulle se vad jag gjorde, så det får jag leta lite efter.

Jag hämtade Laban, gick ner mot tävlingsbanan där jag hade lagt selen några meter framför spårflaggan. På med selen, fokusera bort den lilla nervositeten, tömma skallen, släpp fram hunden mot flaggan. Jag höll på att glömma den där viktiga halvhalten och hundens sniff på flaggan, men lyckligtvis insåg jag i tid vilket fel jag var på väg att begå, och Laban sniffade på flaggan precis som han ska göra. Därefter släppte jag honom på spårövningen och när jag var nästan i jämnhöjd med flaggan pinglade det till i bakhuvudet, och för min inre syn såg jag Kjells bistra blick som jag har fått ett antal gånger för att jag har glömt plocka med mig spårflaggan..

Tävlingsbanan är också förbjuden mark att glömma spårflaggan på, och jag vill gärna få använda banan fler gånger.

Jag kom ihåg att plocka med mig flaggan. Glömmer jag den kan en häst skadas eller en maskin gå sönder, och jag vill som sagt gärna få använda banan fler gånger.

Spårövningen gick alltså ganska bra, men det är nog läge att backa lite igen har jag en känsla av.

Lite klokare av mina tidigare klantigheter så tar jag hellre det säkra före det osäkra.