Idag blev det läge för lite träning med spårövning och lydnad, så jag plockade ner flagga, sele, och väst i träningsväskan. Piivo och Laban fattade direkt ; de låg ute i hallen och väntade, tydligt förväntansfulla över vad som komma skulle.

Alltså tog jag med bröderna Eskilsson och begav mig med dem mot det gamla vanliga stället.

Växlande vind är inte direkt att föredra när det vankas spårövning, men Laban har fått bra kläm på nosarbete, och Piivo är lugn och inte särskilt lättstörd. Alltså vågade jag förlita mig på dessa faktum, och började räkna på hur jag skulle lägga övningarna så att de inte störde varandra.

Först lade jag Labans övning, den blev ganska lång men Laban har ju kommit igen riktigt bra om man bortser från att han har blivit mer lättstörd. Dock verkar han inte bry sig ett smack om att Piivo står och vrålar vid containern.

Snart var vi igång, Laban och jag. Det började bra och jag kom ihåg att plocka med mig flaggan som jag placerade i västens vänstra ficka.

Jag tyckte mig kunna godkänna Labans insats, men han lyfte huvudet från övningen vid ett par tillfällen, dock återgick han direkt till övningen, vilket är en klar förbättring. Spårslutet blev jättefint, Laban mumsade i sig och jag strök honom över sidan. Samtidigt stack jag reflexmässigt handen i västens vänsterficka bara för att upptäcka att flaggan inte längre var där. En blick över axeln talade om för mig att flaggan hade fallit ur och nu låg ungefär i mitten av övningen. Fan också ! Jag kunde inte gå tillbaka, vilket var min första impuls, utan det blev till att först återgå med hunden till utgångspunkten för att sedan kliva ut i övningen igen, hämta flaggan, och göra samma procedur som när övningen var färdiglagd.

Alltså återgick jag med hunden till containern, tog av sele och spårkoppel som jag vek ihop snyggt och prydligt och lade tillbaka i väskan.

Flaggan hämtades enligt ovan beskrivet, och snart var tankeverksamheten i full gång med att lägga Piivos övning som jag strax efter var igång med även fysiskt.

Flaggan sattes i marken, jag tog ett par steg innan jag lade ner första godisbiten och tänkte på att jag skulle göra övningen en liten aning svårare, och kanske även lite längre ? Var Piivo mogen för det ?

Ungefär då passerade några människor, vilket fick till följd att nämnda hund började vråla. En blick över axeln sade mig att en av hundarna befann sig vid kanten på containern och sniffade lite i gräset. Hade jag verkligen bundit upp Piivo i så långt koppel ? Ok, det hade jag tydligen gjort, så jag återgick till att lägga övningen och hade hunnit ytterligare någon meter då det på nytt blev liv i luckan.

Jag lyfte blicken från övningen och konstaterade att kvinnan med två american bulldogs passerade, och reflexmässigt kastar jag en koll på de egna hundarna, men vad i helvete..!  Laban befann sig snufsande i marken precis mellan containern och bulldoggarna, det var alltså honom jag hade noterat som att det var Piivo som hade varit uppbunden i ganska långt koppel. Här stod jag alltså som en idiot mitt upp en halvfärdig övning och skådade min yngsta hund som nöjt flanerade mot bulldoggarna, och samtidigt insåg jag med förfäran att jag totalt hade glömt bort att binda upp honom vid containern ! Jag hade inget annat val än att ta ett jättekliv bort från övningen och skynda mig att kalla till mig Laban. Tack och lov är detta inget problem, och snart satt han, denna gången ordentligt uppbunden, vid containern igen.

Det var uppenbarligen ingen bra dag för tankeverksamhet under arbete ! Tankarna var helt klart längre fram än det jag höll på med för tillfället !

Piivos övning tycktes spolierad eftersom jag fått avbryta läggningen av densamma. Jag såg var jag hade gått, men var det lämpligt att gå i samma spår för att fortsätta från där jag hade fått avbryta ? Kunde jag börja om ? I så fall, hur skulle det bli för Piivo ? Det fanns inte tillräckligt med markutrymme för att lägga en ny övning, så jag kunde bara välja att strunta i Piivos övning eller börja om.  Medveten om risken för misslyckande valde jag att börja om. Två steg in på övningen lade jag ner första godisbiten. Sedan varierade jag mellan att lägga godis vid varje steg och vartannat. Det blev ganska långt innan jag valde att lägga slutet på övningen, därefter tog jag på mig sjumilastövlarna igen och klev iväg från övningen.

Piivo förbereddes precis som förra gången med stumt halsband och kopplet löpande under magen. Idag fick jag visa honom var övningen började, men från ett sniff bredvid flaggan gick det bra.

På de kortare sträckorna med godis vartannat steg ökade både intensitet och iver hos honom, och slutet blev jättebra ! Bortsett från själva starten kunde jag inte vara annat än nöjd !  Det blev alltså ändå bra i slutändan, trots att min hjärna hade en mindre bra dag och virrade ihop det ena med det andra !

Efter spårövningen skulle vi köra lite lydnad, och förflyttade oss därför till gräset på andra sidan parkeringen. Både hundarna och jag var varma vid det laget, solen hade kommit fram och värmen med den. Var fanns det skugga för icke tränande hund ? Aha, lyktstolpen på andra sidan vägen verkade ok, den sidan av vägen befann sig i skugga, och det höga gräset runtom håller marken svalare än ett kort gräs. Jag bestämde att Piivo skulle få vila först medan jag tränade Laban.

Men Laban var varm och trött. Linförigheten gick ganska bra, likaså läggande och sättande under gång. Vi gjorde även en inkallning, men har problemet att Laban istället för att springa rakt mot mig och sätta sig rakt framför mig, drar mot min vänstra sida där han vet att han ska sätta sig när han kommit fram. Jag måste nog vara tydligare, han ska ju sätta sig vid min vänstra sida, men EFTER slutposition i föregående kommandot HIT, och INTE förrän jag säger FOT. Någonstans har vi rört ihop det, och jag tror jag vet var..

Avslutningsvis tränade vi platsliggning i 1 minut, och Laban låg stilla hela tiden. Inte särskilt konstigt eftersom han var trött..

Så blev det Piivos tur. Han hade slutat skälla och istället börjat snufsa runt lite på marken. Jag noterade att han verkade intressera sig för träningsväskan som jag placerat bakom lyktstolpen. Hela väskan osar godis, och Piivo är väldigt glad i just mat och godis..

Laban fick befinna sig bunden i lyktstolpen när jag tog med mig Piivo för ett litet träningspass, och han säger inte ett knyst. Han bara sitter eller ligger där och tittar.

Vi började med kontakt och följa. Piivo är duktig på kontakt, men går helst typ en halvmeter från min sida. Dock följer han rätt bra för övrigt, så det blir nog bra när vi filat lite på den biten. Ett stort plus är att han redan nu sätter sig direkt när jag stannar. Mycket bra !

Han börjar bli duktig på att ligga på kommando, och redan nu kan jag börja banta godiset eftersom han börjat lägga sig på dubbelkommandot röst + handrörelse utan att handen innehåller godis. Vi tränade inte så mycket på sitt, för det kan han, men några sättanden från liggande blev det, och det är han också väldigt duktig på. Det blev även kvarstannande, men det fick vi göra om några gånger innan det blev riktigt bra från början till slut.

Och slutligen blev det inkallning. Piivo har kopplat greppet även om detta moment, så det blev en bra avslutning på hans träning idag !

Snart kan vi börja gå promenader och lägga in lite moment, då får vi också lite störningar på köpet. Jag ser när Piivo är redo för den biten.  Hur som helst så är jag glad att jag plockade upp den tappade tråden med Piivo, han är ännu "bildbar" och verkar tycka om det vi gör tillsammans.

Han mår ju också bättre av att få lite uppgifter, och inte bara ligga och dröna i soffan.

Och jag tycker det är roligt att få med mig honom också, och köra lite även med honom. När Laban skulle lära sig saker så var jag grönare än jag trodde, jag hade tusen frågor och gjorde små klassiska fel och misstag ( man lär så länge man lever ) som jag helst vill undvika att göra med Piivo.

Om vi föreställer oss ett år framåt, är Piivo då på samma nivå som Laban är idag, och har Laban i sin tur blivit så duktig att vi kanske till och med är redo för tävling ?

Det beror enbart på hur mycket tid och energi jag lägger, och inte minst hur jag gör.

Piivo haltar fortfarande till och från, men oftast är det knappt märkbart, det ser bara ut som att han inte går riktigt rent.

Han har ätit j/d-foder i 3,5 vecka, och det ser ut att ha gett resultat på hans leder. Det låter inte alls från hans leder, om vi bortser från att det kan höras ett "klonk" från bakre delen av ryggen ibland när jag lyfter upp honom. Det är samma ljud som kommer från mitt ryggslut ibland, och jag är överrörlig i ryggen så mitt "klonk" hörs när kotorna faller tillbaka i normal position. Gissningsvis är det samma sak med Piivo. Sådan matte sådan hund, eller ?

Han är mycket smidigare i rörelserna nu, hoppar lätt nerifrån BIA-bädden och upp på soffans armstöd, ca 80 cm rakt upp. Det verkar som att j/d-fodret har gett honom en välbehövlig "uppsmörjning". 

I går kväll när vi satt och tittade på tv dök en tanke plötsligt upp, eller snarare ett par minnen.

Sensommaren 2008, då Piivo var runt 13 månader, blev han halt på höger fram efter att ha fått springa runt i skogen. Sannolikt en sträckning, resonerade vi och lät gossen ta det lilla lugna ett par veckor. Hältan försvann därmed och allt blev frid och fröjd igen.

Vid ungefär samma tidpunkt året därpå var det dags igen. Hälta på höger fram. Med tanke på föregående hälta året innan så hade jag ändå försökt jobba upp honom i lite bättre muskelkondition, men det verkade inte ha hjälpt. Det blev lugna gatan för Piivo i 2-3 veckor, men sedan var allt frid och fröjd igen.

I sensomras och under hösten och vintern lät jag inte Piivo springa fritt alls. Det blev bara koppelpromenader och hältan uteblev. 

Eller snarare dröjde den till i våras då hundarna och jag vid ett tillfälle skulle gå en runda runt Lyckeby. Piivo gick inte rent, och jag hittade ingen orsak till att han skulle halta. Vi hade ju gått enbart koppelprommisar under hela hösten och vintern, han var i god muskelkondition, så vad i helvete var det frågan om ? 

Sedan dess har hältan kommit och gått. Lugnt tempo hjälper för det mesta men inte alltid. Helst ska han inte springa alls. Det HAR blivit bättre sedan han började äta j/d-foder, men det är få dagar han inte haltar alls, dock har jag lite koll på om han är svullen och det är han för det mesta inte efter vad jag kan känna.  Planen att försöka smyga undan lite pengar till veterinärbesök har gått i stöpet, så jag får ändra strategi. Vill gärna veta vad det är för fel, går det att åtgärda, och i så fall hur ? Piivo mår ju bra i övrigt, men är förstås lite besvärad av sin hälta ibland.  Dags att starta plan B som innebär ny strategi.

Klibbig, kvav värme med 23 grader i skuggan. Fruktansvärt enligt min mening ! Emellanåt kom det dock en svag bris som gjorde det mindre outhärdligt att befinna sig utomhus.

Jag ville, den äckliga värmen till trots, träna hund. Laban har en dålig magdag och skulle ändå bli som en trasa innan vi bara kommit till hus 14, likaså Maxía som ändå inte tycker det är nödvändigt att träna lydnad och ha spårövning. Men Piivo mår inte alls lika illa i värmen, så han blev också det naturliga valet. Han har ju faktiskt börjat visa framtassarna den senaste tiden.  

Alltså plockade jag ner spårflagga och väst i träningsväskan, tog Piivo och begav mig mot spårövningsplatsen. Idag lade jag en längre övning, men fortfarande med godis i varje steg, För att ändå testa att göra det aningen svårare så lade jag ner första godiset ungefär en halvmeter in på övningen.

Med Piivo kan jag göra precis det där som inte funkar med Laban : placera kopplet under magen. Han blir inte störd av det, och reagerar direkt om han råkar hamna lite off-road och jag gör en diskret ryckning i kopplet.

Nu kommer jag även ihåg att ta upp flaggan när vi kommit en liten bit in på övningen.  

Bortsett från att vid ett enda tillfälle lite disträ lyfta på huvudet ett ögonblick så gjorde Piivo fint ifrån sig. Till och med riktigt fint, med bra intensitet där nosen var som klistrad mot marken. Han var lika lugn och noggrann som han alltid varit hittills.

När spårslutet har ätits upp och vi ska gå därifrån agerar han precis som Laban : fortsätter spåra. Skillnaden är att Piivo vill ha mer godis och Laban följer mina fotspår.

Ett litet lydnadspass fanns också i planeringen. Även här gick det riktigt bra ! En gång i tiden har Piivo fått lära sig sitt och att stanna kvar, fast det senare på ett lite annat sätt. Men först tränade vi lite förighet, och sedan ligg. Nå. förigheten får vi ta från början, men ligg blir bättre nu. Efter det grundläggande handkommandot med L-rörelsen så ville jag prova om Piivo hängde med på den snabbare upp-och-nerrörelsen. Jodå, det gjorde han ! Första gången hade jag en godbit i handen, och andra gången höll jag godbiten gömd i vänsterhanden. Piivo hade fattat grejen, men blev lite förvånad att det inte fanns någon godbit i högerhanden, men desto gladare blev han när den kom från vänster ! Han är också duktig på att sätta sig upp från liggande.  

Kvarstannandet gick jättebra, och så ville jag avsluta det hela med en inkallning. Med tanke på värmen är det inte så konstigt att han inte kom kutande som skjuten ur en kanon, men han kom när jag kallade, och det är huvudsaken för mig ! För att göra mig lite extra intressant där jag satt på huk, satte jag handen i vänsterfickan och tog upp en godbit. Sedan lurades jag : godisen låg kvar i handen men jag gjorde en gest som för att gömma den i munnen. När Piivo kom travande till mig gick han direkt upp mot mitt ansikte och sökte kontakt ( läs : godis ). Berömmet kom direkt, tätt följt av godbiten som fanns i högerhanden !

Glatt pladdrande tog jag min lille hund och återgick till utgångspunkten, hämtade väskan från sitt gömställe, lade ner västen och började gå hemåt. Jag anser mig kunna vara nöjd !

Egentligen är jag trött, saker och ting bara snurrar i skallen.

Det börjar bli hög tid för en träning, men som jag tänker mig att ta ut gossarna för en svängom med spårövning och lydnad, så är det nog bättre läge att göra det en sval dag då jag kan ta ut dem en och en.

I fredags kväll tog jag ut båda för lite spårövning och en kort lydnadsträning. Spårövningen gick jättebra för Piivo, men Laban var tyvärr lite för lättstörd den kvällen. I slutänden var jag ändå nöjd.

Och även i lydnaden är de förstås på helt olika nivå. Laban kan så mycket mer än Piivo, som ändå var med riktigt bra. Jag gjorde lite basövningar med båda två samtidigt, och läckrast av allt blev det snabba sättandet som båda kan. Piivo var nästan omärkligt lite långsammare än Laban. Efter den träningen insåg jag att bröderna boys fortfarande har många likheter.

O-namn slukar också en del tankeverksamhet. Om allt klaffar så kommer den framtida schäfern ur O-kullen. Av alla O-namn som finns så har jag tre förslag.

OHIO, efter den amerikanska delstaten, OPTIMUS, eftersom jag mindes tillbaka på de gamla Transformersfigurerna som nu har gjort comeback med att figurera på filmduken. OPTIMUS PRIME var ledare för den goda sidan och tampades stenhårt med den onda sidans ledare MEGATRON.

Det senaste förslaget som dök upp i skallen är OVERKILL, ett album och en låt av metalbandet MOTORHEAD, vars sångare Lemmy anses vara rätt skräckinjagande.

Med overkill menas att man gör något mer grundligt än vad som är nödvändigt, vilket ju passar bra med tanke på hur jag fungerar emellanåt..

Andra förslag är OJSAN, vilket också känns passande i den här familjen, och OASIS, som ju är namnet på en brittisk musikgrupp med bröderna Liam och Noel Gallagher i spetsen. Bröderna är mest kända för att hamna i råkurr med varandra i tid och otid. Snacka om syskonkärlek när den är som värst !

Och slutligen, om det mot förmodan ändå skulle bli en tik ( vi har i första hand tänkt oss en hane ) så finns det bara ett namn. OMEGA.

Jag sitter här med ett brett leende i fejset. Eftermiddagsrundan blev något utöver det vanliga.

Jodå, det vill jag lova !  Tog trion tre tokstollar på en runda ner till ängen i eftermiddags. Beredd på vad som komma skulle lade jag ett kilo is i magen och släppte upp dem till lek och stoj. Piivo har ju en ovana att sticka iväg, men jag måste säga att han den senaste tiden har blivit allt bättre på att komma tillbaka, och det är just det beteendet jag vill befästa hos honom ; det lönar sig att komma tillbaka.

Men jag blev glatt överraskad att han inte började med att sticka, först sprang han med sina kamrater i den riktning jag rörde mig, men sedan kunde han inte låta bli utan att locka med sig Laban och påbörja en repa bort mot kolonilotterna. Jaha, det hade jag väntat mig. När Maxía såg vart klockan var slagen så bröt hon av och kom springande mot mig. Efter lite glatt uppmuntrande kom även Laban kutande som skjuten ur en kanon. Piivo hade sprungit utom synhåll, men uppenbarligen hade han kommit på andra tankar för det dröjde inte alls länge från att Laban hade kommit springande förrän Piivo också gjorde det. JUBEL !

Han försökte lite halvhjärtat med ytterligare två rymningar, men det gick väldigt bra att bryta och få honom att följa med istället. Han försökte inte fler gånger, han insåg att det lönade sig att hålla ihop med resten av flocken. Och han verkade glad över det.  

Efter att ha dragit jätteracet Allan gick hundarna ner mot ån för att dricka, och sedan gick de tillbaka en bit och snusade runt lite i gräset.

Jag försökte ta ett par foton, men det gick inget vidare.   

Plötsligt for Maxía upp och började vrålskälla. En snabb koll upp mot skogssidan talade om för mig att en människa kom gående, och att mina hundar nu var på väg mot personen i full fart. "NEJ !", vrålade jag innan jag snabbt låste skärmen på mobiltelefonen och sprang ner mot bortre hörnan för att gömma mig i slänten bakom buskarna. Ungefär två meter ner på slänten kunde jag inte se hundarna, och de kunde inte se mig heller. Det dröjde inte länge förrän jag hörde hur Laban febrilt flåsande och uppstressad letade efter mig alldeles ovanför slänten, och jag VET att han använder enbart syn och hörsel i det läget, han blir alldeles för stirrig för att ens komma på det här med att använda näsan.  

Strax hörde jag att Piivo hade slutat skälla, och därefter uppfattade jag att han sniffade runt precis ovanför slänten där jag låg och tryckte. Men han hade inte uppfattat att jag fanns bara ett par meter ifrån honom, så han fortsatte leta. Jag gissade att Laban sprang runt som ett skållat troll och var alldeles utom sig för att han inte kunde hitta mig. 

Maxía skällde ihållande, jag hörde var hon befann sig och förstod att hon förföljde den stackars människan. Jag hostade lite diskret. Inget hände. Det gick en kort stund, så hörde jag att hon tystnade.

Sedan hörde jag hur alla tre kom och sniffade ovanför mitt gömställe, och jag höll tummarna att de skulle hitta mig, men nej.  

De sprang iväg igen, men Piivo var snart tillbaka, dock utan att hitta mig. Han sprang iväg igen, men var tillbaka ganska snart. Men nej, han var inte riktigt säker och sprang iväg på nytt. Några ögonblick senare hörde jag en vissling bortifrån kolonilotterna. Visslingen var väldigt lik den jag brukar använda mig av när jag behöver få in hundarna lite snabbt, så jag hajade till och bestämde mig för att ta det säkra före det osäkra. Jag visslade. Tick, tick, tick. Det gick några sekunder, så hörde jag Piivo. Han var precis ovanför, och jag nändes knappt andas. Så såg jag hur han lyfte huvudet och tittade rakt ut över buskagen som dolde mig. Han såg väldigt alert ut. Sedan sänkte han huvudet en smula, och långsamt tog han några steg ner där jag låg. Han sken upp när han såg mig och sprang direkt ner för att ta emot belöningen : en faslig massa gullande och pussinussande !  

Några ögonblick senare kom Laban, även han själaglad över återseendet, och självklart blev det gull-gull för honom också !

Slutligen skred Maxía ner genom buskagen. Hon hade varit skitsmart att låta grabbarna göra jobbet så hon slapp göra mer än nödvändigt men ändå få ta del av belöningen. Och ja, det blev förstås en massa gullande för hennes del också !  

Därefter blev det till att kravla sig upp för slänten igen, och så gick vi hem i lugn och ro.   

Till att börja med firades Piivos 4-årsdag igår. Jag bara undrar var f*n de 4 åren har tagit vägen ? Nå, han är ju långt ifrån gammal med tanke på att en tibbe som får vara frisk genom livet ofta blir 13-14 år eller äldre. Ålderskrämpor uppstår förstås precis som hos oss människor, och då får man så klart se till att hunden får en så bra ålderdom som möjligt.

Maxía fyller 6 i september, och har således 1-2 år kvar till hon når den gyllene medelåldern. Om 2 år blir hon veteran, och om allt klaffar så vill vi ägna en utställningssäsong till bara henne. Veterantoppen hägrar, och det vore kul om hon kunde bli schyst placerad. Vi vet att hon inte är någon direkt superstar, men det spelar ingen roll.

Uffe är hemma på semester, så jag får inget vettigt gjort. Han är en pysselmänniska som går omkring och torkar och dammar, nu senast städade han köket och jag känner mig som en hopplös slashas som mest är i vägen. Det har inte blivit någon vidare träning denna veckan, så jag har lite dåligt samvete. Min brors tibbe Bhernard kom i tisdags och ska vara här ett par da'r till eftersom lillbrorsan är iväg på jobb. Ett tag såg det ut att bli lite knepigt : Maxía vill gärna sätta åt Bhernard, som är typ jättekompis med Laban, som i sin tur sa till Piivo att dra åt skogen. Det hela gick att lösa utan grindar och galler, som jag helst vill slippa använda mig av. Det kan ta ett par da'r innan den tillfälliga flockkonstellationen synkar ihop sig på ett ok sätt. De första 1-2 morgnarna blir det lätt rörigt och småkaotiskt på första prommisen. Laban blir aningen stirrig av Bhernard som i sin tur hör illa ( han blir 13 år i augusti ) och traskar kors och tvärs i sin egen lilla värld och har noll koll på oss andra, lyckligt ovetande om att jag jag håller på att snubbla och slå ihjäl mig när han plötsligt vaggar rakt framför mina fötter för att komma över till höger sida där han upptäckt en spännande doft av något slag. Igår gick jag bort till ängen där jag släppte gänget för att de skulle få rasa av sig. Maxía, Piivo, och Laban drog iväg i en vild brottningsmatch medan Bhernard klev ut ungefär i mitten av ängen där han ställde sig att snufsa och tugga lite gräs. Där stod han en bra stund, lyckligt ovetande om sina yngre kamraters vilda lek som han varken såg eller hörde. Han förefaller vara en smula imbecill.  Piivo drog iväg på egen tur, men han har blivit ganska duktig på att komma tillbaka, så även denna gång. Jag vill först befästa beteendet att komma tillbaka, och så måste det bli mer inkallningsträning så att han förstår att inte sticka alls. Målet är alltså att han ska hålla sig kvar bland oss andra. Men det får ta den tid det tar, nu kommer han åtminstone tillbaka som jag önskar.

  Maxía, Piivo och Laban vid ån en solig dag

     Piivo, nybadad och fin på sin födelsedag

Nervdallret beror inte enbart på att det snart vankas utställning, det finns en mindre trevlig nervositet också.

För ett par veckor sedan förlorade tibbevärlden en söt och av sin familj högt älskad liten Labandotter som plötsligt blev sjuk och dog av leverkollaps. Jag har förstås varit i kontakt med  hennes uppfödare Paméla och är lika spänd över provsvaren som hon och valpens ägare. Faktum är att här nere i andra ändan av landet satt även jag och grät över den stackars valpens öde, och jag kände starkt medlidande för Paméla  och valpens familj.

Jag har fått upplysningar om att leverkollaps kan ha en rad olika orsaker, bland annat infektion eller förgiftning.

Och så har vi den trevligare nervositeten över den kommande utställningen !

Utställnings-PM:et kom idag, och läste jag rätt så är 59 hundar varav 6 valpar anmälda. WOW !

Laban går in som nummer 22, och med tanke på vilken begynnelsebokstav hans kennelprefix har så är han sannolikt sist ut i öppen klass. Sannolikt är det många juniorer, det är vanligt förekommande, eller också är det ett stort antal hundar i öppenklassen. Alla vill ju vinna något, även jag, men jag har satt mig för att Laban och jag ska bara gå in och ha roligt. Tävlingsnerver är en helt annan sak, och jag känner ju väl till Labans kvalitéer.

Slutligen lägger jag in ett foto på min lilla prinsessa Maxía, taget i lördags eftermiddag när vi hade lite kvalitetstid. Håll med om att hon är söt.

Jag skulle ändå gå ett ärende borta på ICA-Lunden, så jag passade på att ta med hundarna på prommis nu på eftermiddagen.

Eftersom det fanns risk för regn så tog jag på mig regnponchon, men den fick jag ta av och rulla ihop när vi kommit till pissallén.

Lyckligtvis behövde jag aldrig använda ponchon, regnet kom först strax efter att vi kommit hem.  

Under själva prommisen höll jag lite koll på Piivos dåliga framben, det hade redan klarat ett par hyfsat långa prommisar utan fler krusiduller än en lindrig svullnad, men det är 2-3 km härifrån till ICA-Lunden.

Piivo travade på och agerade inte bromskloss en enda gång på vägen mot affären. Han visade heller inga tecken på hälta.

Efter uträttat ärende började jag fundera på vilket håll vi skulle gå hem, skulle vi ta samma väg tillbaka eller skulle vi ta den lite längre vägen som går genom Afvelsgärde? Piivos ben kändes inte svullet, så jag valde till slut att gå den längre vägen.

Under den fortsatta prommisen gjorde vi lite kontaktövningar. Hundarna verkade vara på gott humör så det gick fint !  

Laban, som ju får ganska regelbunden träning, kopplade greppet direkt och fixerade blicken vid mitt ansikte. Piivo kom inte långt efter, men medveten om att jag höll godis i handen vandrade blicken just mot den emellanåt. Maxía hängde på av bara farten.  

Men när vi gått under viadukten och nästan var framme vid Afvelsgärde började Piivo agera bromskloss. Kanske beror det på att han är lat och tycker det räcker med prommis för den här gången, och kanske är det så att han får känningar från benet. Dags att börja tramsa sig alltså. Jodå, det gick, och när det fortsätter med kontaktövning så vet han att det vankas godis. Alltså lät han sig lyfta baken från asfalten och fortsätta följa med.

Resten av prommisen bjöd inte på fler "sketstopp", och vi var ju snart hemma eftersom vi bor ganska nära Afvelsgärde.  

Och när vi kom hem på området noterade jag en knappt märkbar hälta hos Piivo. Benet var lite svullet, men jag vet sedan tidigare att när han har vilat ett tag så försvinner hältan och svullnaden. I skrivande stund kör han och Laban race genom hela lyan.  

Och nu ska gänget få mat.