Nu blev det inte så, jag var så rasans trött att jag till väldigt stor del av helgen har sovit och slappat.

Och haft dåligt samvete för hundarna som hade en väldigt tråkig matte. Tanken var att vi skulle ha lite roligt och trevligt tillsammans, jag tänkte långprommis och lite träning men så blev det alltså inte.

Igår var jag tvungen att pallra mig iväg till apoteket för att hämta ut mer medicin, och samtidigt var det läge att avlägga besök i affären. Nu klarar jag inte riktigt av att bära tunga kassar i händerna, så jag brukar ha en ryggsäck att bära varorna i. Väldigt smart tycker jag, så här års kan man dessutom i regel transportera sig med cykel eller apostlahästar. Igår valde jag dock att ta bussen, vilket jag i slutändan kunde vara tacksam för.

Potatis och lite annat smått och gott väger en del, så när jag krängde på mig den den ganska tunga ryggsäcken kom smällen som på beställning. SMACK!, sa det i ryggen strax efter att en våldsam smärta spred sig från axlarna och ut i armarna.

Luften gick nästan ur mig och jag ville bara slita av mig ryggsäcken, men jag lyckades knixa till det så att jag lätt framåtlutad kunde linka ut ur affären och bort mot busshållplatsen.

På den korta sträckan erinrade jag mig Uffes semester två veckor tidigare, då jag lastat ryggsäcken full med läsk och god mat eftersom det var påsk, plus att jag varit inne och hämtat min nya kaffebryggare på Expert. Jag kunde inte krångla på mig ryggsäcken själv, så när jag kom till Expert bad jag killen i kassan att hålla upp ryggsäcken så jag kunde få på mig den.

Smärtan var olidlig, men jag lyckades pressa fram ett leende och tacka för hjälpen innan jag stapplade ut mot min cykel. Vid flera tillfällen på hemvägen var jag nära att börja gråta för det gjorde så ont. Sannolikt kvaddade jag mig ganska rejält där, för igår vägde ryggsäcken ungefär hälften så mycket och det var med nöd och näppe jag klarade av det.

När jag kom hem hade det blivit ganska sent på eftermiddagen, och jag insåg att jag inte skulle orka eller hinna med någon vidare hundaktivitet, så det blev bara en liten promenad.

Idag blev det heller ingenting, jag har så ont att jag inte har orkat ta mig för någonting.

Dock passade jag på att ge Maxía och Piivo lite pälsvård, den senare har som redan nämnts en päls som inte är jättelätt att sköta och måste därför vårdas lite oftare för att hållas i ordning. Jag funderar på att klippa ner honom, men samtidigt har jag en idé om att kanske ställa ut honom någon gång under sommaren. Smolket i bägaren är dock att han ibland verkar ha besvär från vad vi förstår bakre delen av ryggen. Vi pratar om att låta veterinär Claes, som är specialist på skelett och leder, kolla igenom Piivo ordentligt. Det är dock inte akut, Piivo har i regel inte tätt återkommande besvär men vi har sagt att om det rör sig om en skada av något slag så struntar vi i att ställa ut honom något mer och håller honom i en bekvämare frisyr så kan han vara soffpotatis och extremt bortskämd kelgris på heltid under resten av sitt liv.

Labans pälsvård kommer jag att lägga i en situation där han inte kommer undan, t ex när vi har varit ute och han fortfarande har kopplet på. Att försöka få fram Laban när han har smitit undan är ingen lätt historia såvida man inte är lång och har järnnävar.

I eftermiddags blev jag väldigt stolt över mina små, det uppstod ett par situationer som kunde bli synnerligen besvärliga. Vi var ute på en runda längs kolonilotterna och ängen, och när vi passerade ängen mot åsidan till så såg jag grannen med sin knallrosa barnvagn och ena blandrashund, hon har en rottisblandning och en som liknar en landseer, det var den senare som var med ute vid detta tillfället. Hon vek av mellan två kolonilotter och gick ett antal meter framför oss. Maxía, Piivo och Laban sträckte på nacken men jag hade redan förberett den lilla övningen vi brukar ha. När Fredrik Steen var här i Lyckeby gav han mig rådet att ta en av hundarna när vi får hundmöte, och det har jag gjort men det funkade inte alltid så jag har förstärkt med godis och typ mutat dem. Det har börjat ge jämnare resultat nu, till och med Laban har börjat fatta hur gott det är att strunta i den andra hunden.

Jag påkallar nästan alltid Maxías uppmärksamhet först, sedan Piivo och slutligen Laban. När de ger mig uppmärksamhet får de godis. Så även denna gång. När jag tyckte mig ha bra kontakt med alla tre fortsatte vi gå en liten bit, långsamt. Vi stannade till för att göra om övningen, med ännu bättre resultat den gången, och efter tredje gången hade de helt släppt den andra hunden så jag fortsatte lugnt gå vidare framåt.

Jag hade sett att längre fram befann sig en skock på typ 20 personer av sydländsk härkomst.

Ett gäng barn sprang omkring och lekte, några män befann sig ute på sina kolonilotter och snickrade. Piivo är vansinnigt glad för barn, och fortfarande gående i långsamt tempo tänkte jag att det hela skulle bli intressant. Barnen skulle sannolikt fascineras av hundarna men inte riktigt våga sig fram. Några barn kom först springande mot oss men vände och sprang bort från oss igen.

Hundarna ville naturligtvis springa efter, men lyssnade och lugnade sig när jag sade till dem. Tempot var fortfarande ganska makligt, och jag ansåg det vara lämpligast att fortsätta i samma stil.

Jag noterade särskilt en liten flicka som hade en rosa jacka och en gul boll. Hon sprang omkring väldigt mycket, och jag blev vaksam just eftersom hon sprang omkring med en boll som med eller utan avsikt kunde landa på hundarna.

Vi passerade några bilar, jag såg en man vars barn verkade rädd för oss och sprang till sin far för tröst. Piivo blev alldeles till sig vid åsynen av barnet, och jag förklarade vänligt för mannen att hundarna tycker väldigt mycket om barn.

Vi gled vidare i lugn och ro, men eftersom jag hörde att flickan med den gula bollen sprang efter oss så höll jag öronen spetsade. Hon sprang efter oss ganska länge innan hon vände om och sprang tillbaka.

Hundarna hade uppfört sig alldeles utmärkt! Trots att det inte hade blivit någon vidare hundaktivitet i helgen så hade de just fått en slags träning som de förhoppningsvis har lärt sig något av.

I morgon ska valpen extraglansen få lite miljöträning igen. Vi var iväg en stund i onsdags och då var hon jätteduktig! Hon verkade tycka att bussresan var lite mysko och läskig, men bussresan hem gick bättre.

Tyvärr har hon nu blivit lite väl hårdhänt mot Piivo och Laban, så matte Elisabeth och jag har pratat lite kort om vad som kan vara lämpligast att göra. Ingen vill ju att valpen i ungdomligt oförstånd råkar skada någon av de små. Att dela av henne från de tre små är ett alternativ, jag har en grind i köksöppningen så hon blir inte helt utestängd, eller också kan jag gå bort och ta ut henne ett par gånger om dagen. Förbudsträning var också på tapeten. Vi får se vad vi kommer fram till. Hur som helst så kommer jag att ta ut henne själv, hon blev tyvärr påverkad av sina små kompisar när det gällde dumheter. En av dumheterna tog jag bort på tio röda, och en annan på två. Bara genom att vara tydlig. Själv måste jag tänka mer med hjärnan än med hjärtat, jag är lite för snäll, lite för länge.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Laban och Maxía på stenen under vilken gamle Pompe vilar. Bilden tagen i april i år.   Ojojoj, nästan 1,5 år sedan jag skrev något sist. Man kan säga att bloggen har fått ligga i träda.    Mycket har hänt under den tiden, t ex vann Laban s...

Egentligen har jag inte någon vidare tid för att sitta och klappra, men som vanligt lullar jag i min egna lilla värld och som vanligt blir det en del funderingar. Den här gången funderar jag över Piivo, jag tycker faktiskt lite synd om honom.   ...

Det är inte bara hundars beteende som är intressant att studera. På sistone, inte bara igår och idag, har jag lagt märke till hur folk jag möter beter sig när jag kommer med enbart Maxía, Piivo, och Laban, när jag kommer med nämnda tre och valpen, oc...

  Så här ser hon ut, hon fyllde 4 månader i söndags och bilden är tagen idag. Duktiga handlern Roland Sandström poserar henne.   Jag har haft henne hemma några timmar idag och passat på att hantera och pyssla lite med henne. Med tanke på at...

Igår var det bara att tömma skallen på allt annat för att få plats med en massa nya intryck. Hundcoachen Fredrik Steen kom till Lyckeby för att hålla en av sina uppskattade föreläsningar på kvällen, och på dagen var han på Amiralen Zoo för att blan...