Alla inlägg under november 2011

Av Sarah Kleist Åstrand - 28 november 2011 23:25

Lilla härliga Mannos Noelle ( jag har bara plåtat henne idag ) har en faslig massa spring i benen, det funkar inget vidare att fånga henne på bild för man blir bara yr i bollen. Dock hade jag en god portion tur idag, hon var stilla tillräckligt länge för att fastna på bild. Här är hon i full färd med att utforska vägen ner mot koloniområdet.  Hon blev väldigt fascinerad av diket som finns en liten bit bakom henne på bilden, och när jag klev ner för att få med henne upp igen så visade sig diket innehålla en del vatten som raskt strömmade in i min sko..


 

Efter nattens stormväder ser det ut så här framför ett av gruppboendena på området...


 

..och så här såg det ut bakom OKQ8 i centrala Lyckeby idag.


 

Sen eftermiddagshimmel över Carlandra. Bilden togs i helgen. 

Av Sarah Kleist Åstrand - 28 november 2011 01:02

Äntligen måndag ! Nu ska jag krypa till kojs och sova några timmar så jag orkar göra allt det där som står på listan !


Försökte göra bloggen lite julfin, men man tänker kanske mer på porten till helvetet, eller kören "Red And Black Attack" från tv-programmet Körslaget för några år sedan. Nämnda kör leddes hur tjusigt som helst av Joakim Cans, sångare i hårdrockbandet Hammerfall.


Men som sagt, dags för några sovtimmar !

Av Sarah Kleist Åstrand - 27 november 2011 23:22

Man brukar kanske inte längta till måndagen, men jag gör det och det finns två superhärliga små anledningar till det !


I går var Carina med flock här några timmar på kvällen, så jag knallade hem Bhernard.

Vill inte riskera nå't ju.

Carina och jag tog respektive gäng hundar och gick en sväng i Lyckeby, man kanske kan säga att vi hade en egen hundprommis fast vi var bara två personer och sju hundar.

Ska ladda upp fotona så fort jag bara får tummen ur..

Det var roligt att se hur folk vi mötte reagerade när de fick syn på oss, en karl som var ute med sin lilla pudel tvärvände så snabbt att hans hund liksom bara rycktes med innan den alls hade hunnit reagera, och en slängig yngling valde att fortare än kvickt kila över på andra sidan vägen.

Både jag och Carina kände oss lite full-i-fan över detta och började skoja om att leta upp någon att skrämma. Naturligtvis gjorde vi inte allvar av skojet, men tanken var roande !


När vi var hemma igen fick lilla Sinja följa med in, och haggan Maxía fick sitta bakom galler i köket. Det är ju tyvärr så att Maxía är rent elak mot valpar och utomflockliga hundar som får komma innanför dörren, fråga Yanni och Sinja, för att inte glömma stackars Laban när han kom till oss ! I kväll började hon sikta in sig på stackars Bhernard igen, men lyckligtvis hann jag se vad som var på gång och därför stoppa henne så hon inte flög på honom. Det börjar bli ett problem, och ibland vill jag bara slita tag i henne och ruska utav helvete, men det är ju långt ifrån rätt att göra på det viset.

Undrar varför hon beter sig så här ? Carina menar att hunden inte mår bra, och naturligtvis ska man inte uppmuntra Maxía att uppföra sig så här illa, och jag funderar lite runt detta allt större dilemma. Det är ju ett problembeteende, att Maxía är dominant visste jag redan och att problembeteendet började när Laban kom hit, men VARFÖR beter hon sig så illa, VARFÖR mår hon dåligt ? Det tog mig fyra MÅNADER av hårt jobb innan hon så smått, och i minimal skala, började acceptera Laban. Mår hon bättre av att bli bannad och korrigerad ?



Laban och Piivo är väldigt vänligt sinnade mot valpar, de uppför sig jättefint mot lilla Sinja ! 


Där behöver jag inte bekymra mig ett skvatt.



Men kvällen förflöt med lugn bland hundarna, bortsett från att Maxía emellanåt protesterade över att vara satt bakom galler. Laban ville sällskapa lite med henne vid ett par tillfällen, så han fick lov att göra det.

Vi hade en riktigt trevlig tjejkväll, Carina och jag ! Uffe var på julfest med jobbet, så det fanns inte en karl så långt ögat kunde nå ! Ja, bortsett från den trevlige polismannen som knackade lite diskret på balkongräcket och frågade om han kunde få låna nyckeln för att kunna komma in i trappuppgången. Han sa inget om vad det gällde, men eftersom det hade förekommit skrik och vrål från lyan där grannen från helvetet bor så antog jag att det var dit han skulle. Igen. Det är inte direkt första gången polisen hälsar på hos grannen från helvetet..


Men ikväll har jag suttit och beställt julkort, de blir jättefina ! Och så har jag fixat lite med ett par julklappar, nu behövs bara ett par till viktiga detaljer se'n är allt klart. Tiden rusar iväg och julen är snart här !

Hm, apropå jul så måste jag ju göra bloggen lite julfin..



Av Sarah Kleist Åstrand - 25 november 2011 21:44

Jag ser det som ett förtroende att vara lite "koppeltränare" och "lektant" åt Noak och Noelle.

De är superhärliga  


TACK

 

  

Mannos Noak ( tror jag, det är lättare att se skillnad på dem live  )

Av Sarah Kleist Åstrand - 24 november 2011 13:17

Såg på Facebook att Labans dotter Selma ska opereras för inåtväxande ögonhår som irriterar.

Jag googlade på det och hittade en del intressanta uppgifter om bl a ärftlighet.

Det framgick att tillståndet är ärftligt, avelsstopp för den drabbade hunden men inte för fria kullsyskon.

Och så bör man förstås ( med tanke på avel ) kolla hur det ser ut med förekomst av inåtväxande ögonhår i linjerna bakom föräldradjuren och inte avla på dubbla anlag.


Detta ger lite utrymme för en avelshundägare att fundera. Laban är fri från inåtväxande ögonhår, men det är inte hans och Piivos pappa.

Hur det är med mamman till Labans valpar, och Piivo, vet jag inte.

Jag vet inte heller hur det är med Selmas kullsyster Beckie.


Men jag intresserar mig för min hunds avkommor, jag lånar inte bara ut min hane och struntar i resten. Jag vill veta vad han nedärver och även hur det går för hans avkommor. Det är inget jag kan begära, men jag blir glad över att få lite information.

Hälsa ? Mentalitet ? Exteriör ? Det är viktigt för mig.


Avelsdjur skall ögonlysas årligen. På området ögonsjukdomar kan jag inte uttala mig på annat sätt än att Laban hade friska ögon när han ögonlystes i fjor. Jag har berättat om PRA i ett tidigare inlägg.

Laban har inga kända sjukdomar, men som sagt vill jag gärna veta vad han nedärver. Genetik är en hel vetenskap.

Av Sarah Kleist Åstrand - 23 november 2011 21:45

Egentligen är jag för trött att sitta här och skriva, men jag vill ju berätta lite om den här innehållsrika dagen som började 07:16 i morse. Inte illa att kravla sig upp endast 45 minuter efter att klockan har ringt, annars har jag en förmåga att försova mig mer eller mindre rejält, men idag alltså "bara" 45 minuter.

Nej, jag är absolut ingen morgonmänniska, men jag KAN faktiskt kravla mig upp tidigt.


Först alltså kravla sig upp, ha lite morgon i lugn och ro, pallra sig ut på morgonrastning, utfodra Tre Amigos, och ta sitt insulin. Så långt allt enligt dagens planering.

Uffe och jag hade pratat om att han i mån av tid skulle plocka upp mig på f m och så skulle vi ta en snabb rush i affären. Labans foder var nästan slut, så jag skulle marschera in på Maxi och köpa en ny påse, medans Uffe skulle in på Willy:s och köpa lite mat till oss. Hur smidigt som helst ju !

Men han fick oväntat mycket att göra på jobbet, så vi mötte bara upp som hastigast för att jag skulle få busskortet och en slant till Labans foder. Därmed sprack planeringen, jag skulle bli tvungen att under dagen ta första bästa buss till Maxi, på tid som egentligen inte fanns..

Det löste sig ändå i slutändan, tack vare Carina.

Äta frukost måste man ju, och som vanligt intages den framför TV:n och "Days Of Our Lives".

I reklampauserna passade jag på att plocka fram lite rekvisita som kunde vara bra att ha till dagens julkortsarrangemang för vilken Carina och jag hade slagit ihop våra huvuden. Sååå, med tanke på att iaf några av mina vänner och kontakter läser denna blogg så kan jag inte avslöja mer, planen är dock att resultatet ska komma i brevlådan till vissa och via mejl till andra lagom till jul.

Carina och jag hade bestämt att träffas runt tolv-halvettiden, hon hade ett läkarbesök på vårdcentralen vid halv tolv så det verkade rätt lagom.


Då, vid halvtolvtiden, fick jag ett sms från Elisabeth som frågade om jag hade tid och lust att ta ut valparna. Ååååhh, lust har jag alltid, men skulle tiden räcka idag ? När hade jag tid idag ? Första svaret innehöll frågan om det gick bra lite senare i eftermiddag ? Jag ville ju inte känna mig stressad, valpplock måste få ta den tid det tar för att det ska bli rätt och bra i slutänden. Men så fick jag en så stark känsla av att jag absolut inte skulle ta det på eftermiddagen. Jag hade ju en hel timme nu..

På en timme borde jag ganska lugnt hinna med att ta ut valparna en och en på koppelträning.

Alltså meddelade jag Carina att jag skulle pysa iväg en stund men vara hemma igen till halv ett, därefter meddelade jag Elisabeth att jag skulle dyka upp på stört.

Vilket jag också gjorde. Skönt med korta avstånd !

Valparna är två 11 veckor gamla schäfrar som heter Noak och Noelle. Jag finner båda väldigt trevliga och frimodiga, Noelle är lite mer kontaktsökande och mjukare än Noak som jag upplever som lite mer "sin egen". Han verkar ha vad jag kallar bestämda åsikter om saker och ting. En dominant liten herre som inte låter sig övertygas hur som helst. I LIKE !!

Jag blev väldigt förtjust i båda två, men lille Noak föll mig verkligen i smaken, kanske för att han med sina bestämda åsikter om saker och ting påminner lite om Maxía, för att han med sina dominanssignaler för tankarna till Laban ( det ska vara lite på hans villkor ) ? 


Noelle var väldigt behaglig, hon fann sig bra i att få komma ut iförd koppel och halsband. Visst kunde hon protestera lite grann, men det var inte särskilt svårt att väcka hennes nyfikenhet och få henne med sig. Hon är öppen och lätt att kommunicera med.

Noak var inte lika lättflörtad som sin syster. Han protesterade mer och ivrigare över det dumma påfundet att behöva ha på sig halsband och koppel. Han är som sagt lite mer "sin egen", men till slut övervann nyfikenheten de bestämda åsikterna.


Kort efter att jag kommit hem igen dök Carina upp, och som sagt, vi arrangerade julkort.

Och självklart gick vi in en stund efteråt och satt och småpratade lite. Med in i lyan var amstaffvalpen Sinja. Hon var onekligen jättesöt ! Laban tyckte om henne nästan direkt, när han hade sniffat igenom henne och hälsat lite ordentligt så inviterade han till lek. Piivo tappade svansen och drog sig undan först, men kom tillbaka lite senare.

Lilla Maxía, prinsessan ragata absoluta, skred till verket och gjorde sig riktigt otäck när hon fick bekanta sig med Sinja. Hon är rent elak, min lilla harpa !

Det hela gick huvudsakligen bra, men det är bannemig inte särskilt roligt att behöva dela ut avbasningar i tid och otid. Maxía hade en enda uppfattning om Sinja ; hon var INTE välkommen, hon skulle VÄCK !

Eftersom Sinja är endast 8 veckor så vågade jag inte ta ner gamle Bhernard, han har ju inte vaccinerats en enda gång de senaste 8 åren, så det kan innebära en stor risk för Sinja.

Maxía, Piivo, och Laban vaccineras rekommendationsenligt. Dock inte mot kennelhosta, det vaccinet ges numera som ett nässpray och kan ge obehagliga och ganska långvariga biverkningar i nosen på i synnerhet trubbnosiga hundar. Jag har därför blivit mer eller mindre avrådd från att "sprayvaccinera" mina hundar.


Det blev dags att rasta hundar, så jag gick en sväng med dem. Klockan tickade på, Uffe skulle vara hemma om ett par timmar, jag måste fortfarande iväg och köpa foder till Laban, och så var det ju onsdag och det betyder hundprommis på kvällen !

Carina skulle till Maxi för lite matinköp, så hon erbjöd mig att åka med vilket jag gladeligen accepterade !

När vi ändå befann oss på köpcentrat så köpte vi oss varsin korv innan hemfärden. Carina hade inte ätit nå't än, och jag hade sumpat lunchen vilket min mage kännbart talade om för mig vid det laget.


Väl hemma fixade jag snabbt undan ett par saker innan jag begav mig ett par portar bort för att hämta och rasta Bhernard som tillfälligtvis är lite dålig i magen och därför står på svält.

Sedan hem igen och få undan gårdagens middagsdisk, Uffe kom hem.

Koppla av en stund. Sedan började det stora krånglet. Vanligtvis när hundprommisen närmar sig sluttampen så brukar Uffe möta upp med de två hundarna som fått vara hemma, och vi har ju dealat att han först ska rasta Bhernard och släppa upp honom hos brorsan. I kväll behövde Uffe dock vila knät. Ok, modifiering av plan. Jag tog med mig Tre Amigos på hundprommisen, Uffe rastade Bhernard men eftersom han inte har nyckeln till brorsans lya så får ju jag ta upp hunden dit.

Bytte vatten till honom, slängde till honom tre godisar för att Uffe skulle hålla käften och sluta gala om att hunden måste ha mat. JA, det måste den, men när en hund är risig i magen så mår den bäst av att vara utan mat ett dygn. Därefter ska den ges skonkost tills magen verkar ok igen, och då kör man in den på sin vanliga mat igen.

Sedan gick jag därifrån, tänkte att brorsan ska ta ut sin hund en gång till ikväll. hoppas han kommer ihåg att det är onsdag.

Och när jag kommer hem så utbryter ett praktgräl. Om Bhernard, och det handlade inte bara om att han måste gå utan mat ett dygn.


Där försvann också glädjen över att Tre Amigos uppförde sig jättefint under kvällens hundprommis.

Av Sarah Kleist Åstrand - 21 november 2011 11:19

Ett konkret erkännande så här efter att han varit sjuk. Det har förstås blivit en hel del pluttiduttande ( mer än vanligt alltså ), och huvudpersonen i fråga har sedan urminnes tider vetat precis hur man lindar sin matte runt sin lilla tass !


Vi kan utgå ifrån att Piivos sjukdom inte var av smittsam art, Maxía och Laban har mått bra hela tiden och igår eftermiddag tog jag hit gamle Bhernard igen.


Med illa dold stolthet kan jag tala om att Piivo har fått ganska strikt diet ; lite färskfoder i botten av skålen och i övrigt endast specialfodret som vår vän veterinären ordinerade. Men självklart har han fått ett par bitar leverpastej vid helgfrukosten, det är ju nästan obligatoriskt. Likaså kexet efter kvällsmålet.

Men inget belöningsgodis och småbitar i tid och otid.

I matväg får han nu enbart färskfoder. Jag har periodvis under ca tio års tid gett Priima färskfoder, med MYCKET gott resultat avseende hundens välmående och energi.

Anledningen till att jag skrivet ut VILKET foder det gäller är att jag ALDRIG varit annat än oerhört nöjd, och jag kan varmt rekommendera det till andra hundägare.


Kruxet med färskfoder är att man behöver ha en frysbox, eller åtminstone en frys med gott om utrymme. Tänk er när jag hade en grand danois som utfodrades med färskfoder. Jag bodde i en liten etta och hade halv frys som rymde 40 kg färskfoder. Hunden åt 60 kg/månad, men lyckligtvis hade jag uppfödaren på bekvämt gångavstånd, så där fick jag ha resten av fodret i frysboxen.

När samtliga tibbar i det här tvåpersoners hushållet fick färskfoder så var det alltså ganska fullt i frysen där det skulle förvaras 20-30 kg foder. Jag tror att vår mat fick rymmas på en hylla.

Av utrymmesskäl är det därför enklare att ge torrfoder, förpackningen får utan problem plats i städskåpet. Rent innehållsmässigt finns det flertalet bra torrfoder på marknaden, och så finns det ett antal s k skitfoder. Laban äter ett av dessa skitfoder och verkar må bra av det. Dock kunde jag önska att hans "skatter" var lite fastare i konsistensen, men det är också det enda.

De allra flesta torrfoder innehåller mer eller mindre vete på grund av att detta är en billig utfyllnad. De dyrare torrfodren som säljs i fackhandeln innehåller oftast inte lika mycket vete som de s k skitfodren man kan köpa i närmaste livsmedelsbutik. Det foder Laban äter innehåller 33% vete. Den stora andelen vete är en sannolik orsak till att Labans skatter är en aning för mjuka, men för övrigt verkar fodret vara hyfsat och Laban tycker om det.


En hund som mår bra av sitt foder är pigg och glad, har blank frisk päls, och jämn fast avföring. Fodret kan lika gärna vara ett s k skitfoder som ett dyrt och fint foder i fackhandeln.

Hög smältbarhet är också jätteviktigt, det ser man på avföringens storlek och hur många gånger hunden skiter per dag. Hög smältbarhet kännetecknas av små fasta skatter som hunden lämnar ifrån sig 1-3 ggr/dag.

Maxía, och vanligtvis även Piivo, äter ett foder som jag köpt i fackhandeln. Det är inte särskilt dyrt trots att det finns endast i fackhandeln, men hundarna verkar må bra av det. Eftersom Maxía och Piivo är kastrater så är det förstås fråga om ett lightfoder. Maxía, vars vikt kan vara väldigt svårstyrd, kan äta mer av det här fodret än alla andra sorter vi har prövat, undantaget Hill's lightfoder som hon tyvärr tröttnade på efter ett år och till slut vägrade äta.

När det gäller torrfoder kan Piivo äta ett "normalfoder" ( 26/16 ), fast man får ha lite koll på vikt och hull och eventuellt hålla ner lite på dagsransonen.

Nu ska han som sagt få enbart färskfoder ett tag, det är bra för honom och han behöver dessutom gå upp lite i vikt.

Hans idealvikt ligger runt 8 kg, och för tillfället väger han endast 7,65 kg. Eftersom han före kastreringen var en tunnis med sina 7,4-7,5 kg så blev vi jätteglada om han vägde 7,65 kg.

För en vecka sedan vägde han 7,75, och veckan innan stannade vågen på 7,85. Veckan innan dess var det 7,95. Vi bytte till nuvarande lightfoder för 3 veckor sedan, och Piivo åt bra i början men har alltid varit mer eller mindre knusslig med maten. Därför har det inte gjort något när han fått något extra gott emellanåt, som t ex en halv portion färskfoder i botten av skålen.

Nu har han ju varit sjuk, så det är inte alls konstigt att han tappat vikt.

Förhoppningsvis lägger han snart på hullet igen.



Av Sarah Kleist Åstrand - 19 november 2011 10:09

Piivo har piggnat till ordentligt, Maxía och Laban mår bra och har hittills inte visat tecken på sjukdom så jag tror att vi snart kan blåsa faran över och släppa på försiktighetsåtgärderna.

Det verkar mest som att Piivo har mumsat i sig något olämpligt, hans magslemhinna var väldigt irriterad, men eftersom vi inte visste om han hade åkt på något smittsamt så har gamle Bhernard inte fått vara här, han har ju varken varit försäkrad eller vaccinerad de senaste 8 åren, och dessutom är det väldigt onödigt att utsätta honom för nå't över huvud taget.


Piivo skulle äta ett fint specialfoder anpassat för känslig mage och tarm så jag köpte en liten påse med detta foder. I mitt stilla sinne tänkte jag att det kanske hade varit bättre att ge honom våtfodervarianten så jag kan känna mig mer säker på att han äter, men då har vi genast kruxet med att få honom att äta sitt vanliga torrfoder när han inte behöver specialfoder längre.

Piivo har endast ätit två små mål av specialfodret. I morse tog han bara några få bitar.

Däremot vaktade han sin skål med innehåll så tydligt att lilla Laban ville kravla upp i famnen på mig, och hur ofta händer det ?  Naturligtvis fick han ligga i famnen en stund.


Men Piivo måste ju äta lite grand ! Jag har tagit fram en bit Priima färskfoder, som egentligen är avsett för Laban som tyvärr bojkottar det, för det är väldigt milt och naturligt för hundens mage. Det är dessutom oerhört lättsmält och har väldigt hög smältbarhet, jag har aldrig haft en hund som ätit Priima och haft dålig mage av det.

Och Piivo har fått lite Priima emellanåt, det som inte Laban velat ha, så jag vet att han äter det och mår bra av det.

Skapa flashcards