Midsommaren avlöpte huvudsakligen i lugnets tecken, vi var ute hos min far och bonusmor några timmar på midsommaraftonen, men eftersom det hade utlovats risk för regn så lämnade vi hundarna hemma.

Och hemma var det till och med lugnt ute på gården, vilket vanligtvis inte inträffar under midsommar. Det brukar vara livat värre, men i år lyste festprissarna med sin frånvaro snarare än närvaro.

Hundarna fick jobba lite med sina aktiveringsbollar för att sysselsätta sig med vettigare saker än att gå vakt och ta till skall så fort någon släppte en smygfis ute i trappan eller utanför fönstret. Laban hade en masa överskottsenergi som lätt blir till oönskade beteenden om han inte får utlopp för den på annat vis.

Efter rastning och kvällsmål fick de således jobba lite med hjärnan !

Det är intressant att studera deras tillvägagångssätt. Maxía använder både nos och tassar för att bollen ska rulla och släppa ifrån sig en godbit. Piivo spelar hockey med sin boll och är så slagkraftig att Wayne Gretzky och Börje Salming kan slänga sig i väggen !

Jodå, store gossen Piivo slår ut med tassen och jabbar till bollen så den far all världens väg ! Tjong i buljongen ! Och det händer att han jabbar bollen mellan tassarna, ungefär som när en katt leker med ett nystan.

Laban är noggrann. Han typ klistrar nosen mot bollen och ger intryck av intensitet, lär sig snabbt att jobba väl för att få bästa möjliga utdelning. 100% fokus. Med hallen och sovrummet för sig själv har han störst yta att klura med sin boll. Maxía och Piivo får vara i köket med sina bollar för att det inte ska uppstå någon typ av konflikt med Laban, som ABSOLUT INTE  vill ta en fight om aktiveringsbollen, han går hellre undan och är utan.

I lördags planerade jag att köra lite träning med Laban, men han mådde inte riktigt bra så det fick vi hoppa över, och igår kväll var vi ute på klubben och körde lite rallylydnad. Som inte alls gick bra.

Först fick jag ett blodsockerfall, och när det var åtgärdat så hade jag ändå inte riktigt hjärnkontoret med mig. Laban ville köra sitt eget race och sniffade hellre i marken än följde handkommandon.

Några moment gick ändå bra, trots att jag inte var hundra i pallet och Laban inte var särskilt road av sporten just igår kväll.

Kung Laban den lille tyckte det var mycket roligare med den lydnaden vi fått lära oss från början.  Fot gick riktigt bra, inkallningen kunde vara piggare, och så blev det några riktigt bra hopp ! Denna gång utan att jag först kastade bollen över hindret, och dessutom gjorde han återhopp lika snyggt som uthopp.  

Vi tränade även på läggande och sättande under gång, men det behöver vi absolut slipa lite mer på.  

Och idag har det varit segt. Tog ut Laban för en stunds träning, skulle köra Operation intresseväckande för apportbock, men det blev bara blä-blä, intressenivå noll.  

Piivo är antingen sjuk eller har en usel dag. Han är lite svullen men inte halt så länge han inte går mer än 30 minuter åt gången, så vi tar det lilla lugna. Igår var han piggelin men idag är han sig inte lik och vill inte alls.

Eftersom han äter är det säkert bara en usel dag, och det har ju hundar liksom människor ibland.

I morgon är en ny dag med nya möjligheter.

Som brukligt i storstauden Karlskrona så var det Lövmarknad idag, dagen före midsommar.

Carina och jag pallrade oss in för att se om det fanns något att ha i år, och vi gjorde faktiskt rätt bra köp där inne i den saliga röran av folk, knallar, barnvagnar, rullatorer, ballonger, sockervadd, popcorn, korv, ål, karameller, bigaråer, kläder, blomsterkransar, prickskytte, bollkastning, och allt möjligt som brukar förekomma på marknader.

Men släpp två hundioter som oss på en marknad så VIPS är vi borta vid Hundtuggets knalle och shoppar järnet !  

Fast riktigt så illa var det inte, även om det blev en del hundgrejer.  

Först köpte jag en fin väggprydnad föreställande två schäfrar, sedan blev det ett par örhängen. När jag var yngre hade jag drösvis med smycken av alla de slag, men under årens lopp har smyckesbeståndet krympt ganska avsevärt i omfattning, så numera har jag inte direkt några vardagssmycken annat än mina öronringar.

Förrän idag då jag hittade ett par jättesöta örhängen med rosa sten i.

Halsband har jag inte haft sedan mammas lilla tibbesmycke gick sönder för flera månader sedan, men jag har en idé att använda några gamla smycken ( som jag inte använder eller kommer att använda ) till att låta göra ett par halssmycken i självvald design.

Och så blev det tre par strumpor med roligt mönster. Strumpor slits och slängs på nolltid, så det är alltid läge att köpa in lite fler. I morgon ska jag nog ha de svarta med färgglada stjärnor.

Slutligen blev det en s k plutoduk, den anses vara jättebra att torka av blöta och smutsiga hundar med, så vi får väl se när höstrusket sätter in, och så förstås lite gottegodis till Trion Tre Tokstollar som ju huserar här hemma. Och så förstås, jag "syndade" och köpte mig en do-nut. Inte helt nyttigt för blodsockret,  men ojojoj så gott !

Nu lägger jag ner för den här dagen, hundar ska rastas och matte ska nattas.

GLAD MIDSOMMAR, önskar vi alla våra vänner och bekanta !  

Nä, jag ska inte ge upp om Labans spårövningar ännu ( min syn och uppfattningsförmåga är ju en annan sak ). Ska kolla på Amiralen Zoo om de har det vanliga spårgodiset, det var ju slut sist, så kör vi en spårövning till här hemma. Funkar inte det så lägger jag för gott ner spårövningar hemma, åtminstone med Laban. Nej, det är definitivt inte hans fel, han är en duktig och rolig hund att jobba med, men jag har kluddat till det för mycket med honom.

Och så måste jag i möjligaste mån försöka smyga undan lite pengar för att ta Piivo till veterinär. Gissar att en undersökning av hans problematik kostar sedering och röntgen, plus ev medicinering. Minst.

Kommer lätt upp i självrisken, men tycker synd om Piivo och vill absolut veta vad det är för fel ! Varför är han halt och svullen på höger fram ? Varför rör han sig stolpigt bak bitvis ? Har stolpigheten något att göra med hans knän ? ( 1/1 ).

Många frågor, inga svar. Än.

Eller : att spåra, eller icke spåra.

Total träningspaus blev det inte riktigt, för första gången på ganska många veckor förberedde jag en liten spårövning på hemmaplan.

På förra lördagsträningen hade vi lite spårövning, och för mig och Laban gick detta inte alls bra i första skedet så vi fick göra om.

I andra omgången gick det ganska bra, och det blev ett riktigt avslut.

Detta kunde jag göra hemma, så idag tog jag mod till mig, plockade ner för ändamålet nödvändiga attiraljer i träningsväskan, sade "träna" till Laban som glatt kom skuttande, och så begav vi oss mot första ställe som verkade lämpligt. I detta fallet blev det gräset vid containern.

Laban bands vid containern på sådant sätt att han kunde se mig och vad jag gjorde. Selen lades på sin plats någon meter från där jag därefter placerade flaggan. Och så lade jag ett godisspår. Tyvärr inte med det vanliga godiset som var slut vid inköpet av just spårgodis. Detta straffade sig, utöver att Laban blev störd flera gånger. Och i stället för att smaska på spårslutet så fortsatte han att spåra rakt förbi det. Och naturligtvis hade jag glömt plocka upp flaggan när vi gick på spåret. Det blev nödvändigt att arrangera omgång 2, vilket skedde bakom hus 8 där vi för övrigt nästan aldrig går.

Laban bands så han kunde se mig och vad jag gjorde, selen lades på plats, flaggan sattes i marken och godisspåret lades. Denna gången provade jag "det vanliga" godiset. Rutinerna följdes, hunden fick på sig selen, men struntade i flaggan ( som jag denna gång kom ihåg att ta upp ) och tog först spåret. Fortfarande lite störd, men mindre än föregående övning, han tog några godisar och sniffade lätt nonchalant vidare. Vid slutet försökte han först sniffa vidare i min återgång så jag försökte bromsa lite. Resultatet av detta blev att Laban bara sniffade runt spårslutet utan minsta intresse av att äta det. Och där gav jag upp för den gången och beslutade mig för att aldrig mer ha spårövning hemma. Plan B för Laban känns inte långt borta. Kanske är det så att jag varit för optimistisk ? Laban var så duktig från början, det var så roligt med spårövning. Men jag ser inget vidare, jag har ingen aning om var jag lägger spåret så länge jag inte kan se det, men med ambitionen på topp vägrade jag envist att ge upp. Och kanske var det där det började kludda ihop sig.

Målet att tävla i appellklass känns oerhört långt borta för vår del, och kanske måste jag inse och anpassa mig till mina begränsningar som långsamt har börjat gå upp för mig. Det är väl egentligen snarare så att jag har totalvägrat acceptera mina begränsningar och kört så det ryker bara för att bevisa för mig själv att jag FAKTISKT fixar det här. Och Laban var ju så duktig, han älskade spårövningar lika mycket som jag !  Det gör jävligt ont att inse att man kanske måste stryka något som man tycker är roligt.

Som redan nämnts finns en PLAN B. Funkar inte den så finns en PLAN C.  Jag vill ju inte ge upp, det finns mer att göra !

Okej, jag tycker också att det här ser ut som en enda röra av skyltar, och första gången jag hörde ordet "rallylydnad" så tänkte jag : "Jaha ? Ska man springa runt ?"

I mina tankar blev det rally = bilsport = hög fart.

Från och med den 1 juli i år är rallylydnad en hundsport med officiell status, och den har faktiskt två likheter med bilrally. Den ena är att man följer en bana, och den andra är att banan ska genomföras på tid. Men till skillnad från bilrally är rallylydnad en avsevärt mer miljövänlig sport.  

Röran av skyltar på bilderna ovan är faktiskt två banor, en med slalomstation och en med serpentinstation. Lite klurigt men väldigt skoj ! Man ska alltså gå en bana där man följer skyltar som med text och bildillustration  talar om vad man ska göra. Precis som i allting nytt så tar det ett tag att lära sig reda ut begreppen och vad som gäller. Det är alltså inte bara klurigt för hunden, utan även för husse/matte. Det tar på bådas hjärnkontor !  

Laban och jag kan numera gå två banor innan hans lilla kontor stänger för stunden, vi brukar vara med på halva träningen.

Efter halva träningstillfället blir det en halvtimmes paus, husse/matte tar en fika och hunden får vila innan "andra halvlek" börjar. Men vid "andra halvlek" brukar lilleman fortfarande vara lite småtrött, så vi gör lite andra moment i den "vanliga" lydnaden. Det är bra med variation, även en pigg och arbetsvillig ( missförstå mig rätt ) liten hund som Laban behöver det för att inte bli alldeles uttjatad. Laban gillar verkligen att få en uppgift, att göra något, han finner det väldigt positivt att göra saker tillsammans med matte.  

Visst körde vi ett litet pass hemma igår under eftermiddagen, och då kan man ju tro att hunden fått sitt och är nöjd för dagen. Men icke sa Nicke ! Lilla krutgubben Laban var lika glad och förväntansfull när vi gick mot rallylydnadsbanorna på klubben i går kväll !  

Idag blir det träningspaus, vilket kan betyda att lilleman blir lite "spattig". För han stå över mer än två dagar så uppför han sig inte särskilt bra eftersom han inte får tillräckligt med utlopp för sin energi. Då blir det lätt en massa fuffens, till exempel vaktar han mer, och då blir det också en massa onödigt skällande.

I morgon ska vi nog ha Operation intresseväckande för apportbock igen.

Jag har visat Carina Labans lilla apportbock som storleksmässigt är en avsevärd skillnad mot apportbockarna för stora hundar. Själva "designen" på Labans apportbock skiljer sig också en del från den vanligare modellen som ser ut ungefär som en pinne med en kvadratisk träbit i vardera änden. Det första Carina sade vid åsynen av Labans apportbock : "Den ser ut som en dildo !" Och därmed satte hon ord på min tysta uppfattning om designen på den. Apportbocken alltså !  

Har inte mått så bra idag, herr ångest var och hälsade på igen.

Det var dock ganska länge sedan sist så det kan jag vara glad över.

Någonting som brukar få mig att må bättre är att gå ut och träna hund, så efter att ha rastat gänget och plockat in lite matvaror tog jag med det jag skulle ha i träningen och tog ut Laban på ett litet pass.

Det var precis vad vi behövde båda två !   

Vi tränade fot, inkallning ( hit + fot ) , och lite svängar vi lär oss på rallylydnaden. Ett litet pass med utställningsträning hann vi också med. Slutligen fick Laban göra ett uppletande. Han var rätt ute och hittade föremålet ( tennisbollen ) men tyvärr tog han det inte.

Summan av kardemumman ?

Vi behöver fila lite på fot ( som till slut gick riktigt bra ), inkallningen är lite trögstartad men lilleman håller i övrigt ett bra tempo, placeringen framför mig är riktigt bra ( men med tanke på hans nätta format så kan han ju inte direkt närapå lägga huvudet mot min mage..  ), och från hit ska han ju placera sig i fotposition. Den senare blev tyvärr lite slarvig och fick göras om ett par gånger innan den blev ok.

Utställningsdelen har helt klart sett bättre ut, men vi hade tyvärr inte vädret med oss, och Laban hade inte fått vänta i sin bur och bli förväntansfull. Nu tar vi en lång paus från utställningsträning, den är som bekant inte lika rolig som lydnadsträning varken för Laban eller mig. Förhoppningsvis kan vi anmäla och delta på rasspecialen i Söderåkra den 6 augusti, håll tummarna för det !

Slutligen vill jag sända ett STORT GRATTIS till Elisabeth och Kjell för deras nybakade SE UCH Mannos Xoxi som fick sitt avgörande Cert + blev BIR på schäferutställning i Kalmar i lördags !

Grattis även till handlern Rolle som uppenbarligen är väldigt skicklig. Xoxi är en väldigt bra hund i sig, men även en medelmåttig hund kan se ut som en stjärna med en skicklig handler i andra änden av kopplet, och vice versa ; en bra hund kan se ut som en medelmåtta med "fel" handler i andra ändan av kopplet. Det gäller alltså att kunna visa individen på rätt sätt för att i möjligaste mån dölja eventuella brister och få fram det bästa hos just den individen.

Laban har ett tydligt "fel" som tyvärr inte går att dölja, men då är det ju upp till mig att lyckas få fram alla hans kvalitéer och få honom att glänsa över alla andra. Inte helt lätt alla gånger, ibland är ju ens hund i synnerligen bra dagsform och på gott humör, och ibland har den inte alls lust att knata runt i ringen och visa upp sig. Och själv är jag inte lika skicklig att jag lyckas "trolla bort" och dölja den sämre dagsformen hos hunden.

Det blev en riktigt bra eftermiddag och kväll.  

Först var det "Operation intresseväckande för apportbock" som enligt min uppfattning gick väldigt bra !  

Tog ut Laban i skuggan vid kortsidan av huset, och när han sniffade åt ett annat håll så kastade jag iväg apportbocken en liten bit.

Dunsen som uppstod när apportbocken landade påkallade Labans uppmärksamhet, så han gick fram för att sniffa lite på den och lämna några tandavtryck i den. Efter ytterligare ett eller två tillfällen satt han vid min sida med spänd förväntan. Det gäller att bibehålla den förväntan och intresset för föremålet i fråga : i slutänden ska ju hunden på kommando springa ut och hämta apportbocken, springa tillbaka till husse/matte och avlämna den.

Nu motsäger jag mig själv eftersom jag tidigare sagt att jag ska nog INTE kasta, men i slutändan är det ju precis vad som sker : föraren kastar iväg apportbocken x antal meter och skickar ut hunden att hämta den. Hunden måste därför vara föremålsintresserad och ha en korrekt inkallning.

Jag har fått berättat för mig att det på tävling inte är önskvärt att hunden tuggar på apportbocken, men jag vet inte hur jag ska bära mig åt med just detta. Jag vet bara att jag inte ska experimentera med det på egen hand, för då kluddar det bara ihop sig och i slutänden går det åt skogen. Som med spårträningen.  

Kvällen ute på klubben blev också riktigt bra, Laban var på alerten och riktigt duktig.  

Lite offside rallylydnadsbanorna så provade vi ett par moment vi inte är så bra på : läggande och sättande under gång. Fast egentligen blev det bara läggande under gång, vid sättandet tänkte jag mig inte riktigt för och stannade själv.  

Läggandet gick rätt bra, men så här inledningsvis stannar jag upp några ögonblick vid kommandogivningen, och när hunden ligger ner så fortsätter jag att gå en bit innan jag vänder mig om och återgår till min liggande hund. Det är kvitterstämman som gäller, annars får jag inte hunden att ligga alls.

Själva rallylydnade gick också riktigt bra ikväll, Laban var som redan nämnts på alerten, så det var riktigt bra flyt. Jag får bara passa mig för godisfällan, sporten baseras ju på grundlydnaden som här fortsätter i en rad andra moment. Laban behöver ju inte längre godisförstärkning i sin grundlydnad, den förstärkningen får han bara när han är riktigt riktigt duktig, och som förstärkning under inlärningsfasen i något nytt moment. Och det är ju en del nya moment i rallylydnad, man får ju använda snart sagt hela kroppen till att ge fysiska kommandosignaler, och så rösten förstås. Inledningsvis finns nästan alltid godbitar i handen, för unga hundar och för hundar som ska lära sig rallylydnad. Jag upplever som att när Laban och jag tar en paus i rallylydnadsträningen, och strax efter kör "vanlig" lydnad, så funkar Laban mycket bättre i den vanliga lydnaden. Men där får han inte hälften så mycket godsaker, och å andra sidan är det den "vanliga" lydnaden vi har fått lära oss från början. Där har godiset efter hand bantats bort och inskränker sig alltså numera till när han är riktigt riktigt duktig och under inlärning av nya moment. Det är ju så i rallylydnad också, att godis är positiv förstärkning av berömmet, men Laban börjar bli lite för godisstyrd, så jag kommer att stryka det i de lättaste momenten som han förstår nu, t ex "hund framför, sitt, backa ett steg, sitt, backa två steg, sitt, backa tre steg, sitt".

Men nu måste jag sova på det här, det är en dag i morgon också..

Eh hrm ! Förvisso blir mina hundar borstade och badade mer än 1-2 gånger per år, men idag tänkte jag lite förläget att jag kanske inte ska skälla fullt så mycket på min bror för att han inte alls idkar pälsvård och har regelbunden koll på sin hunds allmäntillstånd.

Hans hund Bhernard ( också tibbe ) var här förra veckan då brorsan själv jobbade på Sweden Rock. Det som är bra med att lämna in sin hund hos syrran är att den får en rejäl genomgång ! Borsten, kammen, och saxen får jobba för högtryck eftersom Bhernards underull mest påminner om kardad bomull, och när han fäller så filtar underullen ihop sig till ett nästan ogenomträngligt täcke...

Det är alltså nödvändigt med regelbunden pälsvård. Det tar timmar att borsta ur Bhernard, och den här gången blev han alltså även nerklippt så långt jag vågade och kunde komma.

Sedan fick han ett rejält bad, vilket var synnerligen behövligt, eftersom det snabbt syntes på de egna händerna som redan efter en kort stunds arbete med pälsen var alldeles svarta. Plus att hunden luktade som en soptipp. Det krävdes mellan fem och sex timmar att reda ut och klippa ner pälsen, och tre schamponeringar för att få den ren. Nu har jag sagt till lillbrorsan att han kan lämna in Bhernard här några gånger per år så går jag igenom honom. Visst, det är ett sabla extrajobb som min fysik egentligen inte orkar med, det känns faktiskt mycket lättare att hålla en tung schäfer än att borsta ur en totalt ovårdad tibbepäls timme ut och timme in.

Att hålla och hålla emot en schäfer i 35-40kilosklassen är en sak, situationen är på sådant sätt att jag kan använda mig av lite knep ( "tygeltag" om kopplet, axlarna intill kroppen för minsta möjliga smärtframkallande, böjda knän, och vid behov lätt tillbakalutning i överkroppen ).

Att jobba med en ovårdad tibbepäls är en större belastning på grund av att jag emellanåt måste sträcka mig över hunden, använda axlarna för att komma åt runtom den, och själva borstningen är snabbt tröttande för händer och handleder. När jag är klar för stunden vill jag bara gråta, men jag vägrar att ge upp. Fast det senare straffar sig självt med värk och trötthet i rygg, axlar, händer och handleder.

Mina hundar badas med vanligtvis två månaders intervall, och även om de inte borstas precis varje vecka så blir de borstade med hyfsat jämna mellanrum. Klorna klipps med 1-2 veckors intervall, och deras allmäntillstånd ( genitalierna ser normala ut, tänderna är ok med mycket måttlig eller ingen tandsten alls, slemhinnor, hud, ögon, öron, och tassar är friska, etc ) kollas upp då och då.

Även att borsta igenom de egna hundarna är påfrestande för axlar, händer och handleder, men deras pälsar är nästan plättlätt att sköta eftersom de från början har fått grundläggande skötsel. Dock är Piivos päls något utöver det vanliga.

Och idag fick jag tag i Laban så han kunde få sina klor klippta, det är ett par veckor sedan sist så det behövdes. Laban gillar inte läget och talar tydligt om detta på sitt eget speciella vis, men det har han ingenting för. Det är bara att lägga honom på rygg över knät på ett lugnt men bestämt sätt. Blir jag för hård i det läget så går det snabbt från obekvämt till katastrofvarning. När Laban förstår att han inte kommer någonstans så blir han medgörlig, så länge jag är bestämd på ett lugnt och vänligt sätt.

Piivo är halt- IGEN ! Han var ju med på klubben i måndags, och då gick hältan upp. Trots detta såg han till att dra en rejäl repa över appellplanen, och därför är jag inte jättebekymrad eftersom han inte visar tecken på smärta , men när vi rastade för natten så verkade han snarast blockhalt. Morgonen därpå hade han bara den där hältan som vanligtvis sträcker sig från knappt märkbar till tydlig.

Korta promenader går bra, och han kan trava korta sträckor och dra igång ett bus med ffa Maxía. Han hoppar upp och ner från möblerna, men hältan är tydlig när han hoppat ner. Han är besvärad ibland men verkar så att säga inte ha ont. Han tjuter och kvider inte, det gör han alltid när han har ont någonstans.

Jag är som sagt inte jättebekymrad, men tycker att det är dags att gossen Piivo ska få träffa vår vän veterinären.

Nu är det ju inte bara jag som ordar i detta, Uffe tycker att vi kan avvakta typ över sommaren eftersom hunden inte har ont. Nä, men det KAN bli värre. Är detta månne vad som kan sägas att vara dumsnål ?