Åtminstone i min värld. I lördags åkte jag med Elisabeth, Britt-Christine, och duktiga handlern Rolle till schäferspecial i Varberg. Med i bilen var en av de fyra från Elisabeths uppfödning som var anmälda till utställningen, och det var ingen mindre än Nocke..

Från början skulle jag åka med och agera nanny till Elisabeths nya valp Zeta, som uppfödaren skulle överlämna på utställningen, men det föll sig så att jag blev utan den arbetsuppgiften.

Däremot fick jag som tidigare lektant ta hand om Nocke när han var klar i bedömningen, och det var mig en ära även det. Nocke är namnet jag använde på honom under den tid jag hjälpte till och var lektant åt honom och hans syster Noelle. Egentligen heter han Mannos Noak, och i sin nya familj heter han Harry. Men för mig är han alltid Nocke, eller Nocke-Pocken, och det är vad han lystrar på inför mig. I sin familj och för Elisabeth lystrar han till Harry.

Men jag måste berätta om Nockes hälsningsceremoni, som är densamma sedan jag skulle vara lektant åt honom och Noelle för andra gången. I lördags när vi kunde hälsa på varandra en stund var det precis likadant. Jag hade även träffat honom på utställningsträningen en vecka tidigare, så det hade inte hunnit gå särskilt lång tid. När jag satte mig på knä och sade "Nocke !" så kastade han sig över mig, och eftersom vi befann oss i ett ridhus så blev jag dessutom full av grus. Att han i pur glädje öppnar gapet och greppar lite över mitt ansikte och lämnar en och annan reva bryr jag mig inte ett smack om, jag är mer rädd om glasögonen..

Piivo gör ju likadant ibland, men han är ju en smula mindre så hans gap räcker bara över min mun. 

Förhoppningsvis får jag även i fortsättningen se Nocke lite då och då.

Själva utställningen var låååångt ifrån vad jag är van vid !  På tibbeutställningar används på sin höjd lite godis eller en skojig pipleksak för att få sin hund att ge det där lilla extra.

På schäferutställningen fick man se upp för att inte bli nersprungen av hjälphandlern som kutade runt utanför ringen, ropade på hunden, och använde sig av mer eller mindre högljudda leksaker. Det var en ljudvolym jag aldrig tidigare varit med om på någon utställning, men så låter det alltså på schäferspecial. Ringens utformning var något jag heller aldrig hade varit med om, och schäfrar visas UTANFÖR ringen, altså på ringside. Enda gången schäfern är I ringen är när domaren ska känna igenom den och kika på tänderna. I rörelse ska hunden visas utanför.

Måste bara se schäferbedömning på någon SKK-utställning också.

Det har varit en väldigt söt och god karamell att suga på och njuta av, det blev många nya intryck !

I går och idag har det varit gammelhundsledigt, så jag har kunnat göra lite mer med mina egna.

Idag knallade vi bort till ridklubben och hoppades kunna låna ett av deras två ridhus för att träna lite. För Laban var det förstås lydnad och rallylydnad som gällde, Maxía skulle få leka med sin älskade boll, och Piivo skulle få leta lite godis och ha utställningsträning.

I ett ridhus brukar det finnas vissa attiraljer avsedda för hoppträning, bland annat cavalettibommar som man kan bygga hinder av  eller ha liggande på marken och låta hästen trava över. Det senare är bra för hästens balans, tänk om man kan använda den principen för en liten hund men som istället får hoppa över bommarna på marken ?

Så jag lade tre bommar med lagom avstånd mellan varandra för att en liten hund skulle kunna landa på andra sidan bom 1, ta ny sats och fortsätta över bom 2 och 3. Detta blir en slags balansövning även för en hund, det krävs en del fokus.

Och så lade jag ut konerna för att köra lite slalom.

Jag band hundarna nedanför läktaren, där skulle de inte se vad jag gjorde och skred till verket. Först bommar och konor till Labans träning, sedan gömde jag Maxías ena boll lite lämpligt så hon skulle få leta upp den ( den andra har jag i fickan ), och slutligen fixade jag ett godissök till Piivo.

Han skulle bli först ut, annars står han bara och tjuter något förskräckligt. Det bar sig inte bättre än att när Piivo hade vimsat runt efter godiset en stund öppnades dörren till ridhuset och två tjejer frågade om det var ledigt. Jag svarade att det var ledigt, att jag bara tränar mina hundar men kan flytta på mig. Tjejerna svarade att de kunde använda ena halvan av ridhuset så kunde jag ha den andra. Jag blev jätteglad och tackade så mycket, varpå jag kopplade Piivo så tjejerna kunde gå in med sin häst, som förvisso var hundvan och Piivo bryr sig ju inte om hästar heller, men för säkerhets skull. Detta betydde dock att godissöket blev avbrutet, halva ridhuset var för litet att köra både godissök och bollsök, så vi fortsatte direkt med utställningsträningen.

Piivo har varit på utställning i ridhus vid några tillfällen, att det inte fanns någon publik brydde han sig inte om, för miljön i övrigt var densamma. Så jag fick springa ! Den goda f'én verkade ha svängt med sitt trollspö, för Piivo sträckte upp sig och började kliva runt på sitt gamla vanliga utställningsmanér, det är bara för en annan att dra på sig racerskorna och springa efter ! Piivo har ett otypiskt långt, elegant, och kraftfullt steg som ser superflott ut i ringen, men som mest för tankarna till en arabhäst än en tibetansk spaniel. Rasen ska ha snabba brådskande rörelser.

Piivo är förvisso full av fel, men han har en utstrålning som heter duga, han är snygg, och han bara ÄGER när han kliver in i ringen.

Maxías tur, förlängt flexikoppel på för nu skulle det lekas med boll ! Och Maxía for runt som en vessla efter sin boll, det bara rasslade till i flexit så hade hon gjort en attackdykning !

För att försvåra det hela lite så lät jag henne hoppa över bommarna ett par gånger för att ta bollen. Javisst, hoppa ut för att hämta bollen var helt ok tyckte Maxía, men varför hoppa tillbaka när man kan springa runt ? Typiskt tibetansk spaniel, räknar ut saker på nolltid.

Även Maxía fick lite utställningsträning, och hon gjorde också fint ifrån sig.

Till slut blev det dags för Little Big Man att göra entré i manegen, och det gjorde han gladeligen !

Han var uppeldad och förväntansfull, visste vad vi skulle göra.

Ögonen lyste på honom och han såg väldigt glad ut !

Med tanke på att Laban glodde förundrat på hästen i andra ändan av ridhuset så bestämde jag mig direkt att för säkerhets skull strunta i det fria följet idag, men det var också det enda som behövde strykas.

Linförigheten gick bra, läggande och sättande under gång blev riktigt snyggt, och idag var han JÄTTEDUKTIG på att backa !

I rallylydnaden tränade vi först på att han ska sitta kvar när jag går runt honom, det är ett litet krux eftersom han vill följa efter mig när jag går runt. Nå, jag vet hur jag ska lösa det.

Konorna hade som sagt lagts ut med tanken att köra lite slalom. Laban tycker att slalom inte är någon höjdare, det är mycket roligare att gå serpentiner ! Därför hade jag planerat in en dubbel slalom med tysksväng innan tillbakagången.

Laban lullade bara med när vi gick slalom ut, men blev bra på alerten när det vankades tysksväng, och höll sig på alerten hela vägen tillbaka. Han behövde helt enkelt lite nyheter !

Sedan blev det dags för bommarna. Första rundan gick jag med honom, sedan skulle jag ha honom till att själv skutta över bommarna men det gick inte alls. I den här övningen är det jättebra att använda flexikoppel tycker jag.

Hmm...

Jag hade Maxías bollar kvar i fickan, tänk om jag skulle prova..?

Således kastade jag bollen över bommarna, Laban var snabbt efter när den hade landat bakom tredje bommen. Han sniffade först lite misstänksamt på bollen innan han bestämde sig för att ta den och hoppa tillbaka. Hela hunden sken som en sol när han kom hoppande över bommarna och fram till mig för att överlämna bollen. Vi hade fått en apportering, men meningen hade inte varit att han skulle hämta bollen, bara vilja hoppa över bommarna och vilja hoppa tillbaka på kommando.

Laban började se trött ut. Lite svårare saker som att backa, köra tysksväng i dubbelslalom, och hoppa över tre bommar för att hämta sin boll hade tagit på hans lilla huvud så det var rätt läge att avsluta.

Så jag baxade undan cavalettibommarna, plockade ihop mina konor, tog mina hundar och gick hemåt. Det började skymma, och jag hade varit förutseende och tagit med reflexvästar till både mig och hundarna. De kom väl till pass nu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Laban och Maxía på stenen under vilken gamle Pompe vilar. Bilden tagen i april i år.   Ojojoj, nästan 1,5 år sedan jag skrev något sist. Man kan säga att bloggen har fått ligga i träda.    Mycket har hänt under den tiden, t ex vann Laban s...

Nu blev det inte så, jag var så rasans trött att jag till väldigt stor del av helgen har sovit och slappat. Och haft dåligt samvete för hundarna som hade en väldigt tråkig matte. Tanken var att vi skulle ha lite roligt och trevligt tillsammans, jag...

Egentligen har jag inte någon vidare tid för att sitta och klappra, men som vanligt lullar jag i min egna lilla värld och som vanligt blir det en del funderingar. Den här gången funderar jag över Piivo, jag tycker faktiskt lite synd om honom.   ...

Det är inte bara hundars beteende som är intressant att studera. På sistone, inte bara igår och idag, har jag lagt märke till hur folk jag möter beter sig när jag kommer med enbart Maxía, Piivo, och Laban, när jag kommer med nämnda tre och valpen, oc...

  Så här ser hon ut, hon fyllde 4 månader i söndags och bilden är tagen idag. Duktiga handlern Roland Sandström poserar henne.   Jag har haft henne hemma några timmar idag och passat på att hantera och pyssla lite med henne. Med tanke på at...