Jag sitter här med ett brett leende i fejset. Eftermiddagsrundan blev något utöver det vanliga.

Jodå, det vill jag lova !  Tog trion tre tokstollar på en runda ner till ängen i eftermiddags. Beredd på vad som komma skulle lade jag ett kilo is i magen och släppte upp dem till lek och stoj. Piivo har ju en ovana att sticka iväg, men jag måste säga att han den senaste tiden har blivit allt bättre på att komma tillbaka, och det är just det beteendet jag vill befästa hos honom ; det lönar sig att komma tillbaka.

Men jag blev glatt överraskad att han inte började med att sticka, först sprang han med sina kamrater i den riktning jag rörde mig, men sedan kunde han inte låta bli utan att locka med sig Laban och påbörja en repa bort mot kolonilotterna. Jaha, det hade jag väntat mig. När Maxía såg vart klockan var slagen så bröt hon av och kom springande mot mig. Efter lite glatt uppmuntrande kom även Laban kutande som skjuten ur en kanon. Piivo hade sprungit utom synhåll, men uppenbarligen hade han kommit på andra tankar för det dröjde inte alls länge från att Laban hade kommit springande förrän Piivo också gjorde det. JUBEL !

Han försökte lite halvhjärtat med ytterligare två rymningar, men det gick väldigt bra att bryta och få honom att följa med istället. Han försökte inte fler gånger, han insåg att det lönade sig att hålla ihop med resten av flocken. Och han verkade glad över det.  

Efter att ha dragit jätteracet Allan gick hundarna ner mot ån för att dricka, och sedan gick de tillbaka en bit och snusade runt lite i gräset.

Jag försökte ta ett par foton, men det gick inget vidare.   

Plötsligt for Maxía upp och började vrålskälla. En snabb koll upp mot skogssidan talade om för mig att en människa kom gående, och att mina hundar nu var på väg mot personen i full fart. "NEJ !", vrålade jag innan jag snabbt låste skärmen på mobiltelefonen och sprang ner mot bortre hörnan för att gömma mig i slänten bakom buskarna. Ungefär två meter ner på slänten kunde jag inte se hundarna, och de kunde inte se mig heller. Det dröjde inte länge förrän jag hörde hur Laban febrilt flåsande och uppstressad letade efter mig alldeles ovanför slänten, och jag VET att han använder enbart syn och hörsel i det läget, han blir alldeles för stirrig för att ens komma på det här med att använda näsan.  

Strax hörde jag att Piivo hade slutat skälla, och därefter uppfattade jag att han sniffade runt precis ovanför slänten där jag låg och tryckte. Men han hade inte uppfattat att jag fanns bara ett par meter ifrån honom, så han fortsatte leta. Jag gissade att Laban sprang runt som ett skållat troll och var alldeles utom sig för att han inte kunde hitta mig. 

Maxía skällde ihållande, jag hörde var hon befann sig och förstod att hon förföljde den stackars människan. Jag hostade lite diskret. Inget hände. Det gick en kort stund, så hörde jag att hon tystnade.

Sedan hörde jag hur alla tre kom och sniffade ovanför mitt gömställe, och jag höll tummarna att de skulle hitta mig, men nej.  

De sprang iväg igen, men Piivo var snart tillbaka, dock utan att hitta mig. Han sprang iväg igen, men var tillbaka ganska snart. Men nej, han var inte riktigt säker och sprang iväg på nytt. Några ögonblick senare hörde jag en vissling bortifrån kolonilotterna. Visslingen var väldigt lik den jag brukar använda mig av när jag behöver få in hundarna lite snabbt, så jag hajade till och bestämde mig för att ta det säkra före det osäkra. Jag visslade. Tick, tick, tick. Det gick några sekunder, så hörde jag Piivo. Han var precis ovanför, och jag nändes knappt andas. Så såg jag hur han lyfte huvudet och tittade rakt ut över buskagen som dolde mig. Han såg väldigt alert ut. Sedan sänkte han huvudet en smula, och långsamt tog han några steg ner där jag låg. Han sken upp när han såg mig och sprang direkt ner för att ta emot belöningen : en faslig massa gullande och pussinussande !  

Några ögonblick senare kom Laban, även han själaglad över återseendet, och självklart blev det gull-gull för honom också !

Slutligen skred Maxía ner genom buskagen. Hon hade varit skitsmart att låta grabbarna göra jobbet så hon slapp göra mer än nödvändigt men ändå få ta del av belöningen. Och ja, det blev förstås en massa gullande för hennes del också !  

Därefter blev det till att kravla sig upp för slänten igen, och så gick vi hem i lugn och ro.