Julen har varit god, men utmattande. Igår stängde jag av mig från omvärlden, kröp upp i soffan, tittade på tv och halvsov. Oj så skönt det var, idag mår jag mycket bättre !

Sedan Piivo var så sjuk att jag nästan sprang med honom till veterinären, så har jag haft lite koll på hans allmäntillstånd och hur hans mage mår.

Efter att under en vecka efter sin sjukdom enbart ha ätit färskfodret Priima, bytte jag till Nordic.

För att dryga ut det blandade jag i lite torrfoder, Iams light som han fick ihop med lite Priima innan han blev sjuk.

Han mådde bra och åt upp all sin mat med glupsk aptit på kvällen den 16 novamber.

Tidigt nästföljande morgon blev han jättesjuk med kräkningar och diarréer som innehöll blod.

Till slut bajsade han bara flytande, klart blod.

Undersökningarna visade kraftigt irriterad magslemhinna, som sannolikt berodde på att han fått i sig något olämpligt. Men vad var "något olämpligt" ? Ingen så kallad främmande kropp fanns att se på röntgen.

Piivo fick skonfoder som han skulle äta 2-3 dagar för att sedan föras över på sitt vanliga foder, men redan andra dagen bojkottade han sin skonkost så jag lade lite färskfoder i botten av skålen och hällde lite torrfoder över. Det åt han 2 mål av innan han resolut sorterade bort torrfodret.

Kommande veckovägning visade 7.65 kg, så jag ansåg att han skulle behöva gå upp en del i vikt med tenke på att han idealt väger mellan 7.8 och 8.0 kg. Han fick äta färskfoder en vecka och gick upp 250 gram. Perfekt !

Men nu behövde han inte gå upp mer, och med tanke på att han verkade må bäst av färskfoder men garanterat snart skulle bli för rund av Priima så började jag leta efter ett färskfoder som kunde tänkas passa och hittade Nordic på Amiralen Zoo. Light fanns inte hemma, men Bas var också ganska magert. Sagt och gjort, jag köpte ett kilo för att prova. Piivo och Maxía tyckte om det med en gång, Laban var först lite misstänksam men fick snart smak på det. För att dryga ut lite grann började jag blanda upp med lite torrfoder. Jag köpte ett billigt lightfoder till Maxía och Piivo, men Piivos mage mådde inte bra av det så ett foder för känslig matsmälltning inskaffades. Detta faller inte alltid herr Piivo i smaken, det händer att han tvättar av det godaste och struntar i torrfodret. Maxía verkar inte må det minsta dåligt av det billiga lightfodret, så hon får det även fortsättningsvis.

Idag har Piivo haft sin tredje dåliga magdag sedan han återhämtat sig från sin sjukdom.

Den första var när han ätit färskfodret uppblandat med det billiga lightfodret en kort tid, så jag började försiktigt köra in honom på fodret för känslig matsmältning, men snart hade han en ny dålig magdag. Hmmm...

Då började jag fundera på om "något olämpligt" kunde vara vete, eller något annat som hundar kan få allergi eller bli sjuka av. Men fodret för känslig matsmältning innehöll inte vete, däremot gör Nordic bas det. Hmmm...

Det bar sig inte bättre än att Nordic tog slut på julaftons kväll, men vi hade ju ett par kilo Priima kvar i frysen. Laban bojkottar Priima, så även igår, han åt hellre sitt torrfoder som jag har lite kvar av. Däremot åt Piivo och Maxía med god aptit, både på morgonen och kvällen tömde de sina skålar. Även i morse slukade Maxía sin mat. Det gjorde inte Piivo, han hade ätit gräs och verkat hängig när vi var ute på morgonrunda. Då vet jag att han mår illa och är lite irriterad i magen, och därför vill han heller inte äta hur mycket han än tycker om sin mat. Det var alltså en ny dålig magdag, den tredje på kort tid. En klassiker för dålig magdag är även att det dånar och tjuter i hans mage. Idag lät det inte så mycket, men ändå.

Efter att ha bollat lite tankar och funderingar med Uffe om detta så gick jag ut på nätet, in på Priimas och Nordics respektive hemmis för att jämföra innehållet i fodren. Uffe hade undrat över om Piivos problem kunde bero på Priima-fodret ?

Jag har tidigare pratat mig varm om Priima, det fungerar ju så bra och jag har aldrig varit annat än nöjd. Men när jag nu tittade närmare på innehållsdeklarationen så höll jag på att slå avigt.

Det gick upp för mig varför det fodret varit så billigt att köpa, det var lika mycket allergiriskämnen i det fodret som i ett vanligt billigt eller medelbilligt torrfoder.

Nordic bas innehåller potatisprotein, vom, oxkött, oxblod, vetekli samt mineraler och vitaminer.

Deras specialfoder innehåller inget vete alls, men däremot ångkokt korn.

I kväll fick Piivo bara äta fodret för känslig matsmältning, Laban knaprade i sig sitt torrfoder, Maxía fick lite av den tinade Priiman men resten av den tinade biten färskfoder slängde jag.

I eftermiddags hade jag varit och köpt en Nordic bas till Maxía och Laban, samt en Nordic special till Piivo. De ska få det från och med i morgon igen, och under några veckor ska Piivo inte få tugga i sig någonting som innehåller vete eftersom jag vet att vete är ett av de ämnen som kan vara allergiframkallande hos hund. Efter några helt vetefria veckor ska jag prova att ge lite foder eller godis som jag vet innehåller just vete för att se om Piivo reagerar på det. Majs och soja är andra ämnen som kan vara allergiframkallande hos hund. Men vi provar veteteorin först.

Jag kunde inte bestämma mig för vilket julkort jag skulle dela med mig av här, så det fick bli båda.

Carina har tagit det fina fotot som är grunden i detta julkortet, men eftersom jag inte är något

vidare på att photoshoppa så använde jag effekter från Facebook.

Visst är Yanni och Laban vackra tillsammans !

Piivo får ståta på detta julkort. Snygg att se på, vansinnigt trevlig och kelsjuk att ha omkring sig. 

Jag, Uffe, och Trion Tre Tomtenissar önskar alla en riktigt God Jul !

Det går väl aldrig att gissa vad detta inlägget handlar om. Eller ?

Tog hundarna på en sväng mot ängen för att de skulle få rasa av sig och ha lite godissök.

Alla skötte sig jättebra, och Piivo försökte inte ens rymma.

Men när jag en stund efter signal att godissöket var slut började gå mot punkten där kopplen åker på igen och det är dags att gå hem, så satte Piivo och Laban igång med ett bus.

Tja, de kan väl få kuta av sig en runda till, tänkte jag.

Men då såg jag signalen. och det var redan för sent. Jag fick hejd på Laban som snart kom springande tillbaka mot mig och Maxía, men Piivo försvann som en avlöning tvärs över kolonilotterna. Att springa iväg och gömma sig var lönlöst, Piivo befann sig i "jag-skiter-väl-i-er"-

läget. Det blev till att vänta. Och vänta. Och vänta. Till slut blev det för mycket för Laban som gav sig på ett rymningsförsök som han efter mycket om och men inte fullföljde. PUH !

Det började bli skumt ute, och jag tackade mig själv för att jag iklätt både mig själv och hundarna reflexväst, det skulle bli lättare att upptäcka Piivo.

Jag tänkte att han nog hade dragit bort till den kolonilotten där ett gäng utlänningar håller på att bygga något som för tankarna till ett fårstall.  Jag hade sett dem redan när vi var på väg mot ängen, och hoppades att de inte hade lockat till sig Piivo för att gulli-gulla med honom, då skulle han ju bli "belönad" för sitt tilltag. Eller, ve och fasa, tänk om de skulle stjäla honom ! Det allra värsta vore förstås om det kom en bil och körde över honom ! Jag kopplade Maxía och Laban, tvingade ner så mycket is jag kunde i magen och började gå hemåt. Jag var förstås orolig, och därmed arg. Vi kom ner mot utlänningarnas kolonilott, runt vilken jag hade fått syn på en reflexväst som rörde på sig. Piivo ! Ha ! Nu jävlar har jag dig, tänkte jag och band snabbt fast Maxía och Laban i en skylt som stod ganska lägligt till.

Utlänningarna ropade och visade mig i vilken riktning Piivo hade gått. Jag tackade så mycket, och ilsken som en hel bisvärm klafsade jag iväg på Piivojakt.

PIOING ! SMACK ! Jag hade plötsligt snubblat på en sabla stålvajer och befann mig därför kravlande i leran, högljutt svärande en outtryckligt lång och ful ramsa över såväl rymmarhund som stålvajer. MORRRR ! Vid det laget var jag ilsken som två bisvärmar..

På nytt hade Piivo försvunnit ur sikte, jag kravlade mig ändå upp på fötter igen och klafsade vidare. Men ingen Piivo. Det hade blivit nästan mörkt, uppgiven och mäkta retlig insåg jag mitt nederlag och tog mig ut på grusvägen igen. Jag ville bara hoppa upp och ner, stampa i marken och skrika som en barnunge som inte får sin vilja igenom. Piivo verkade vara puts väck, jag stod med hans tomma koppel i handen. Som avreaktion drämde jag kopplet i marken och svor ännu en outtryckligt lång och ful ramsa om rymmarhunden !

Då började Maxía skälla. Hon skällde på det där viset hon kan göra när Piivo har stuckit och hon vill kalla på honom. Skall. 2-4 sekunders tystnad. Skall. Tystnad, o s v.

Kugghjulen började röra på sig och jag fick en idé. Maxía hade ju vid några tidigare tillfällen fått söka efter rymmaren. Då hade hon också startat med skall. Sååå...

Alltså gick jag bort till Maxía och Laban, pratade lite med Maxía, och så frågade jag henne med lågt, förväntansfyllt tonfall "vaar är Piivo ?"

Hon stirrade uppmärksamt på mig, så jag tog av henne halsbandet samtidigt som jag upprepade frågan på samma sätt som tidigare. Jag tog ett lätt grepp om henne, satte mig på huk. Maxía var på helspänn. "Vaar är Piivo ?" Pekade med hela handen i den riktning jag senast hade sett Piivo, och så släppte jag Maxía som for iväg som skjuten ur en kanon !

Jag kunde se att hon sökte med alla sinnen, och kort därefter uppfattade jag att de tycktes leka.

Jag stod lugn vid kanten av grusvägen, avvaktade för att invänta rätt läge d v s när leken har lugnat sig en smula. Så visslade jag. Maxía kom direkt, och ungefär en meter bakom henne kom Piivo. Han såg ut som att han väntade sig glädje och jubelrop, men berömmet gavs till Maxía och Piivo själv fick en tillrättavisning som hette duga ! Matte tog honom i hamapan, lutade sig fram mot honom och spände ilsket ögonen i honom, morrandes "var i helvete har du varit !?"

Varpå det blev koppel på för att gå hem i lugn och ro.

Piivo hade helt uppenbart förstått budskapet, för resten av kvällen har han "bett om lov" för allt möjligt, och huvudsakligen hållit sig i närheten av mig.

Ibland får jag faktiskt tummen ur och laddar upp lite bilder...

Mannos Ozzie och Mannos Olivia som jag är lite "lektant" åt. Bilden togs igår då de hade halsband på sig för första gången. 

Mannos Ozzie, "Lilla O" som jag först kallade henne eftersom hon är lite mindre än sin syster.

Mannos Olivia, "Stora O". Lite större och kraftigare än sin syster Ozzie.

Laban och Maxía, vackert par om jag får säga det själv.  Här syns tydligt Labans vackra rödskiftning, och Maxías silverskiftning. Båda två har väldigt vackra huvuden och uttryck, men Laban har bättre öronansättning med det önskvärda lilla lyftet strax ovanför skallinjen.

Laban och Piivo, så olika som bröder kan bli. Deras pappa har på Piivo inte lämnat fler spår än den snälla blicken, i övrigt är han oerhört lik sin mamma. Laban har fler och tydligare drag från farssidan.

Godissök på ängen. En uppskattad och uttröttande sysselsättning.

Detta reflexbältet fick jag för ett tag sedan, och efter en lite läskig händelse en kväll när jag och hundarna var ute på en runda här i området..

...så fick det bli bättre trafiksäkerhet även för min brors hund som aldrig förut i hela sitt 13-åriga liv har burit reflexväst eller liknande.

Det som hände var att en bil kom i ganska bra hastighet utanför hus 10, utanför vilket hundarna och jag höll på att passera. Både jag och Tre Amigos har reflexväst när vi är ute i mörkret, och tur var det med tanke på att bilföraren höll bra fart  men uppfattade oss i tid och hann därför bromsa. Avståndet var dock bara 5 meter mellan mig och bilen, vars lysen först träffade Laban och sedan mig. Hade Laban och gamle Bhernard bytt plats så hade det kanske inte gått lika bra eftersom Bhernard dittills aldrig hade haft reflexväst.

Idag fick vi första bekantskapen med varandra, "Stora O", "Lilla O", och jag.

Schäfervalpar är inte små särskilt länge, men dessa är 8 veckor och ännu små, så jag tog faktiskt

upp Lilla O i famnen en kort stund. Hon fann mina örringar synnerligen spännande..

Att springa runt med min ena vante var också en rolig aktivitet, och med tanke på vad Elisabeth berättade för mig den gången jag hade tagit pinnen ur munnen på Noelle så lät jag Lilla O ha min vante en stund. Att ta tillbaka den var en annan historia, det får ju inte bli kamp, och lyckligtvis mindes jag det där med föremålsintresse och hur man "smyger" till sig föremålet från hunden.

Stora O ville bli kliad på magen, att hon råkat lägga sig på rygg i en vattenpöl verkade inte bekomma henne ett dugg.

Hon var också den som höll sig mest i närheten av mig.

I morgon blir det en stund till med dessa O-tjejer, och förhoppningsvis får jag inom kort tummen ur för att ladda upp lite foton.

Asch, planerna inför nästa år ser ut att till största delen gå åt helvete ändå, men under dagen idag har jag hunnit fundera lite på annat.

Piivos mage till exempel. Den knorrade och tjöt idag, gossen tuggade gräs och ville inte äta.

Så där har det inte varit på ganska många veckor nu.

När han blev sjuk då för 6 veckor sedan verkade det som att han fått i sig något, och sedan dess har jag ibland undrat för mig själv vad detta "något" kan ha varit ?

Knorrig och tjutig mage har han ju haft ett antal gånger innan.

Efter en dags behandling och omvårdnad hos vår vän veterinären, samt ett par dagars trugande med det fina i/d-fodret så har Piivo enbart fått färskfoder och det har han mått jättebra av.

För ungefär en vecka sedan började jag blanda upp färskfodret med ett billigt svenskt torrfoder för att dryga ut det lite. Och idag var det ett fasligt liv på Piivos mage. 

Kan hans tidigare sjukdom ha något med foder att göra ?

Nyfiken som jag är har jag ikväll suttit och jämfört innehållet i det torrfodret han åt när han blev sjuk, med innehållet i torrfodret jag blandar upp färskfodret med idag.

Dessa två foder har jag sedan jämfört innehållet på mot ett foder för känslig matsmältning som jag fick med mig från zoobutiken här för leden.

Det dyrare fodret för känslig matsmältning innehåller inget vete, till skillnad från de andra två.

Färskfodret jag ger idag innehåller vetekli, men Piivo har ätit och mår bra av det.

Jag ska prova mig fram lite försiktigt, men det billiga svenska torrfodret kommer att strykas ur Piivos diet.

Så var det dags igen för Uffes semesteransökan 2012. Det betyder att vi behöver lägga upp en plan för vissa hundaktiviteter under det kommande året.

På utställningsfronten ser det ut som följer :

* MARS   Malmö internationell utställning

* MAJ   lämnas öppet tills vidare, Hässleholmsutställningen är den 19:de,

               men det kan även bli ev annan aktivitet och den går före utställning.

* JULI    Borås internationell utställning på Ryda Sportfält

* AUGUSTI   Ronneby nationell utställning

* SEPTEMBER   Sofiero internationell utställning

* NOVEMBER   Växjö internationell utställning. Lämnas öppet tills vidare eftersom

                              tibetansk spaniel går på fredagen och det kan bli knepigt att få låna bil..

Så här ser alltså planeringen ut på utställningsfronten, men man vet aldrig vad som händer och planer kan behöva ändras.

Det finns även en förhoppning om att kunna tävlingsdebutera under året. Start i appellklass får vi skjuta lite på eftersom jag ju inte kan träna hopp och budföring hemma.

Spår, lydnad och rallylydnad kan jag i övrigt träna hemma.

På schäfersidan finns förstås också planer och starka förhoppningar, men även här har Uffe ett finger med i spelet eftersom han behöver glasögon och helrenovering av sina tänder, och det senare är ju inte direkt billigt...

Nå, det senare får vi veta om en ganska snar framtid.

Jag måste vara uppriktig : gamle Bhernard får gärna vara här, men det är riktigt skönt att ha ett par fria dagar !

Idag tog jag tillfället i akt att ta en härlig långpromenad över Spandelstorp-Hässlegården.

Både jag och hundarna behövde det, det var längesedan vi tog en långpromenad och dessutom låg mitt blodsocker alldeles för högt. Det betyder att kroppen far illa och att konditionen blir rejält försämrad, så jag visste att promenaden skulle bli lite extra ansträngande. Vid normal blodsockernivå har jag hyfsad kondis.

Det var riktigt skönt väder, halvklart till molnigt, runt 4 plusgrader och kylig vind. När vi kommit en bit i pissallén ute i Spandelstorp kopplade jag loss Laban. Det går bra att ha honom okopplad, visst kan han stanna och dröja kvar vid en intressant doftande fläck i marken, men när han upptäcker att vi andra har fortsatt gå så kommer han snabbt kutande. Det går också bra vid hundmöten när han är okopplad, tack vare en trevlig kontaktövning som Carina visade mig för ett tag sedan. Dessutom är inte Laban särskilt svårstyrd.

Övningen går ut på att hunden ska belönas för rätt beteende. Finns utrymme så går man lite åt sidan, gömmer godis i händerna ( som man håller rakt ut eller bakom ryggen ) och kommenderar "sitt". När hunden sitter och tar ögonkontakt belönas den med godis. Maxía och Piivo är faktiskt bättre på den övningen än Laban, han är lite tittig.

Under promenaden fick vi hela tre hundmöten att träna detta på, och det gick riktigt bra !

Väl hemma på Carlandra igen så fick hundarna och jag ungefär samtidigt syn på deras hatobjekt Rasmus som var på väg ut med sin matte. De gick åt samma håll som vi, men jag verkade ha agerat i tid för hundarna följde snällt med i vändningen jag gjorde, de satte sig även fint och tog ögonkontakt utan att bry sig det minsta om Rasmus , som började försvinna utom synhåll.

Jag kräver av hundarna att de ska sitta kvar tills jag tar deras koppel och säger till dem att följa med. Maxía gillar inte idén att sitta kvar, men bröderna Eskilson är duktiga.