Alla inlägg under oktober 2011
Laban piggnade till och åt sin mat i kväll. Därmed drar jag en lättnadens suck, just nu ligger den lille kronjuvelen ihoprullad och sover gott. Han verkar få behålla maten han åt.
Torrfoder verkar vara boven i dramat, och om detta har vi livliga diskussioner ibland.
Jag vill minnas att jag gjort något tidigare inlägg där jag beskrivit att Laban får ont i magen när han fått äta torrfoder i 1,5-2 veckor.
Och visst är det bekvämt med torrfoder, bara att ösa upp och servera. Färskfoder kräver lite mer planering, att man tar fram det i tid så det kan tina ordentligt och serveras någorlunda rumstempererat.
Men även att det är bekvämt med torrfoder så är det inte värt att någon av hundarna får magproblem och inte kan äta på ett par dygn.
Visst, Laban gillar variation, men det får inte kosta hans välfärd. Nästa gång kanske hans mage pajar fullständigt, så det får inte bli nå'n nästa gång.
Nu gäller det bara att övertyga Uffe om det också.
Laban gillar ett visst färskfoder som luktar ganska mycket vom, så jag tänkte köpa hem lite vom och blanda ner i det färskfodret han får huvudsakligen. Gissningsvis blir han mer intresserad av sin mat då, och förhoppningsvis lägger han även på sig några välbehövliga hekton.
Jag känner mina hundar och brukar inte oroa mig om någon matstrejkar ibland, det beror nästan alltid på att hunden inte gillar maten eller för tillfället är lite irriterad i magen.
Maxía och Piivo har typ järnmage, men Laban är mer åt det känsliga hållet och nu verkar det inte bättre än att han har ganska rejäla känningar.
En hund kan reagera på ett ämne ( allergi ), den kan ha känsligt matsmältningssystem, den kan reagera på fodret den äter ( vilket foder den mår bra av och fungerar på är högst individuellt ), och den kan reagera på stress. Det vanligaste tecknet på något av ovanstående är diarré, men enligt mina erfarenheter kan även andra tecken förekomma.
Stress kan även framkalla magkatarr och magsår. Nu kommer jag inte att yttra mig mer i detta eftersom jag endast har ventilerat mina egna erfarenheter och det jag känner till.
För tillfället äter Laban torrfoder, han får göra det ibland när han är lite trött på sitt vanliga färskfoder. Men bortsett från ett kex på kvällen åt han inte ett enda bett igår. Han kräktes galla ett par gånger under dagen. I morse kräktes han galla igen när vi var på morgonrunda, och han åt ingen frukost. Jag bröt lite godis till honom men inte ens det tog han. Senare kräktes han galla i BIA-bädden. När vi gick ut för ungefär 1,5 timme sedan så tuggade han gräs som han nästan direkt kräktes upp. Att de äter gräs brukar vara en signal på att de mår illa och är irriterade i magen. Åtminstone på mina hundar har det aldrig slagit fel.
När vi kom hem fick jag bråttom att ta fram färskfoder ur frysen, min förhoppning är att Laban ska äta och få behålla det.
Annars blir det utan tvekan så att jag lyfter luren och slår en pling till djurkliniken.
Själv har jag en aning om orsaken till Labans magproblem, men det ska jag inte fördjupa mig i här. Det kanske framgår lite ändå.
Om jag inte missminner mig alldeles så har jag redan skrivit ett inlägg om mörkret som sänker sig allt tidigare, och hur otäckt det är att nästan springa rakt in i folk som man inte ser för att de inte har reflexer !
I går var det dags igen, jag hade rastat hundarna före deras kvällsmat, och kom gående runt hörnan på huset. Hundarna reagerade på något, men VAD eller VEM ?
Något blänkte till i mörkret, och först när det kom fram i gatlyktans sken såg jag att det var en kille och en tjej med barnvagn. Senare visade det sig att det var grannen här ovanför med sin syster och hennes barn.
Bortsett från att jag helt saknar mörkersyn och de allra flesta jag möter ute inte nyter använda reflexväst, så har jag inget emot mörkret.
Men det är verkligen otäckt när man gång på gång håller på att springa rakt in i folk. jag bli ärligt talat alltmer upprörd.
Hundarna reagerar ju när något eller någon dyker upp, men jag vet aldrig på vad eller vem eftersom jag inte ser, och det är riktigt otäckt.
Inte minst är det hisnande lätt att göra fel med korrigering eftersom jag inte ser vem eller vad som kommer emot oss.
Jag hoppas verkligen att det kommer snö den här vintern också, det blir lite lättare.
Man ska aldrig ge upp från början och pessimistiskt kläcka ur sig "det går inte".
När det gäller Labans träning och med tanke på hans rastillhörighet har jag fått höra ett antal "det går inte".
Nähä, gör det inte det ?
Varför visar han sig då så bra på utställning parallellt med lydnadsträning ?
Jamen det går ju inte !
To de´?, som vår riksbekanta töntcharmiga brevbärare Dag-Otto brukar säga.
Och jag kan vara en förbannat ettrig liten jävel som när jag ger mig fan på nå't absolut ska lyckas med det i slutänden.
"Det går inte" triggar mig ytterligare.
Därför ska jag förbättra mina egna odds. Jag vill nämligen inte ha stroke och hjärtinfarkt, så jag ska ändra på ett par detaljer, kanske till och med tre detaljer, i min livsföring.
Vad gäller de övriga framtidsplanerna så behöver jag då inte ändra dem helt radikalt.
Jag hade ett långt samtal med Carina i eftermiddag. Hon gav mig lite fler perspektiv att tänka på, så det ska få sjunka in lite.
Jag är glad och tacksam att ha en sådan vän i mitt liv !
Nu har jag ringt ett synnerligen tråkigt samtal, lipat en skvätt, försöker glädja mig åt allt roligt och kommer säkerligen att satsa stenhårt på att ha kul !
Framtidsplanen har ändrats, jag får avstå från vissa saker och ändra på ett par detaljer för att förbättra oddsen.
Slutligen lägger vi i en högre växel, Laban och jag. Never i hela livet att jag låter mig nedslås av att behöva avstå från vissa saker, åtminstone inte särskilt länge. Ur egoistisk synvinkel vill jag inte avstå, men man får inte vara så egoistisk att man riskerar lidande för andra.
Djurklinikens hundpromenader startar igen den 9/11. Det är verkligen något roligt att se fram emot !
Jag är optimist, men ibland får man fakta i vilket man måste inse allvaret.
Var på besök hos min njurläkare idag, mina värden är ganska jämna men blodtrycket har stigit ytterligare.
Jag blev upplyst om att jag har hamnat i högriskzonen för både hjärtinfarkt och stroke.
Jag är 36 år ung, man ska inte ligga i högriskzonen för hjärtinfarkt och stroke när man är 36.
Det finns ett par detaljer jag kan ändra på för att förbättra oddsen, men framtidsplanerna måste ändå ändras en smula. Gott om tid är det ont om.
Klev upp 07:15, gjorde processen kort med gårdagens middagsdisk som stod och hånskrattade åt mig, gick morgonprommis med gänget, utfodrade gänget, åt frukost, bytte lakan och filtar.
Det är fanimej otroligt vad man kan hinna med på 3,5 timmar !
10:45 tog jag träningsväskan, kopplade lillefis Laban, och traskade iväg mot ridklubben för att ha spårövning och lite lydnadsträning.
Vinden låg på från alla håll och kanter, den var inte konstant i någon riktning vad det verkade, så det skulle bli klurigt att få det hela någorlunda rätt.
Laban var ändå duktig och höll en bra intensitet, men tyvärr blev han osäker vid ett par tillfällen och vid ett av de tillfällena gick det så illa att han nästan helt kom av sig och behövde lite hjälp.
Annars kunde jag inte se något att anmärka på, och slutet blev fint.
Och jag kom ihåg att plocka med mig flaggan när vi hade startat !!
Och så blev det lite lydnadsträning med modifikation..
Jag hade tänkt mig lite fokus på inkallning och platsliggning. Kanske läggande och sättande under gång. Från början hade jag också tänkt mig att jobba lite med intresseväckande för apportbocken, men hade en känsla av att det inte var läge, vilket visade sig vara rätt och jag blev faktiskt glad att jag lyssnat på den känslan och lämnat apportbocken hemma.
Det var lite störningar på området idag, i bakgrunden drog två personer runt med varsin skottkärra som lät lite så där "wobbel-wobbel" som skottkärror kan göra.
Platsliggningen började bra, kontakten var fin och jag stod på ett ganska kort avstånd från Laban.
Klockan tickade. 30 sekunder gick ( här skulle jag bryta när det gick så bra ), 35 sekunder, 40 sekunder, 45 sekunder, 50 sekunder och jag började förbereda att sluta där men just då satte sig Laban upp och glodde ner mot paddocken. Satan också ! Men det var bara att börja om, och när Laban legat stilla ( dock hade den fina kontakten modifierats från fin till obefintlig ) i 30 sekunder så avslutade jag.
Inkallning stod på schemat härnäst. Vi förflyttade oss till en annan punkt där jag skulle sätta Laban, och just när han hade satt sig uppfattade båda ett lockljud en bit bort bakom oss. Laban vände sig om och jag vred på huvudet för att se vad fan rent ut sagt det var fråga om. Där stod en liten människa och försökte locka till sig MIN hund, och jag undrade för mig själv hur det stod til(t) egentligen ? Är det inte uppenbart att jag tränar min hund ? Frustrationen kom krypande, och jag insåg att jag hade två val. Strunta i människan och köra på som det var tänkt från början, eller samla ihop min hund gå fram till människan och ifrågasätta hennes agerande. Hur som helst så hade söthetens förbannelse visat sitt fula tryne igen, men jag valde till slut att kämpa på med att få Laban med mig och fortsätta träna som det var tänkt från början. Men stackars Laban var kluven. Trots allt sprang han inte fram till människan som fortfarande stod och lockade på honom trots att jag gett inkallningskommando !
Jag svor en väldigt ful och väldigt lång ramsa för mig själv.
Det blev till att improvisera, så det blev lite språngmarscher och lattjande innan jag fick med mig Laban, men vid det laget hade jag också fattat att den konstiga människan som försökt locka till sig MIN hund kanske inte riktigt hade alla hästar hemma om jag säger så. Hon glodde konstigt på oss när hon gett upp sina försök och gick därifrån.
Men snart var vi igång igen, Laban och jag. Resultaten blev bra i slutänden, men jag måste fortfarande jobba med att räta upp honom rakt framför mig, och vid ett tillfälle stannade han knappt alls innan han slängde sig in i nästan perfekt position vid min sida. Ska jag berömma detta eller felbelönar jag då ? Förvirringen blev total, jag måste snart be om hjälp. Det blev således ett förvirrat litet beröm, men säkerligen hade varken min hund eller jag en aning om varför, eller VAD berömmet var för.
Läggande är ett väl inövat moment. Jag lägger Laban när han kommer ångande för att rusa ut på balkongen för att se vad Piivo skäller på, jag lägger honom när jag vill att han ska vänta, o s v.
Nackdelen med detta visar sig så fort jag böjer mig lite över honom ute, så fort jag gör en låg gest med handen, eller en lätt svepande rörelse. Då lägger han sig. Jag kan ha gett ett helt annat kommando men gjort en obetänksam gest som påminner om liggkommandot, och då lägger han sig. Oavsett röstkommando.
Fördelen är att jag kan ge allt diskretare hjälper i läggande under gång.
Vi började med att köra lite "vanligt" sättande och läggande. Jag har funderat en del på hur jag ska få Laban att lägga sig snabbare. Han har en festlig fällknivsstil när han lägger sig på kommando hemma, han ser ut att fälla sig själv rakt bakåt-neråt. Jag skulle gärna se att han lägger sig på det viset även när vi tränar.
Nå, ibland måste man prova sig fram, och vad jag förstod av Labans läggande under gång idag så var det inte fel att köra lite "vanligt" läggande först. Hans läggande var snyggt, inte särskilt snabbt, men absolut inte trögt heller. Jag blev nöjd direkt, så det blev bara ett läggande under gång.
Sättandet var en annan femma idag. Laban kan stämpla baken i marken så det står härliga till, men idag fick vi göra om eftersom första inte alls blev bra.
Vi avrundade och gav oss hemåt, det drog ihop sig till rastning för de andra tre som fått bli kvar hemma. Laban var utan tvekan alldeles dödstrött när vi kom hem, han hälsade lite på sina kompisar och gick och lade sig längst ner i hallen. Han orkade knappt hålla ögonen öppna, än mindre orkade han hålla upp huvudet. Han visade inget som helst intresse av att följa med oss andra ut.
När de andra tre var rastade blev det min tur, och det var snabba ryck ! På 20 minuter hade jag duschat, klätt på mig, och fixat håret. 15:40 skulle jag vara på sjukhuset för den årliga ögonbottenfotograferingen som är obligatorisk för diabetiker, och nu var klockan 13:20, 1,5 timme innan jag måste gå till bussen. Men jag hann både möta upp Uffe för att hämta matkassarna, slänga in varorna i kyl, frys, och skafferi, samt äta innan det blev dags att kuta till bussen.
Och nu är jag dödstrött ! Förhoppningsvis lyckas jag komma upp tidigt i morgon också, ska vara hos njurläkaren kl 13:00 och jag vill att hundarna ska ha kommit ut ett par gånger innan jag sticker iväg.
Hm ! Jag är dålig på att ladda upp foton, men här kommer några jag tog idag.
Maxía gillar INTE att bli fotograferad ! Hon nonchade totalt att matte mutade med godis och lockade med att åka bil ! Upplysningsvis kan jag berätta att Maxía är ett STORT fan av godis, mat, och bilåkning...
Lilla Laban i en väl inövad position. Från början ville jag ha honom till att stå lite tjusigt, men jag hade ju helt fel koppel för utställningsfasoner och Laban ville hellre köra på lydnadwsmoment. Det senare är ju vad vi huvudsakligen ägnar oss åt, så lilleman fick agera sfinx. Det fungerade avsevärt mycket bättre !
Praktfulla showstoppern Piivo var huvudsakligen med på noterna idag. Med 3 ck, varav 2 klassvinster och samtliga med placering i bhkl, samt R-CACIB i bagaget har man all anledning att kråma sig en smula och värdigt blicka ut över nejden.
Gamle Bhernard. Halvdöv och en liten aning förvirrad, inte särskilt smart och "typisk tibbe", men så genomsnäll att hälften vore nog !
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | ||||||||
3 | 4 |
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | |||
10 |
11 |
12 | 13 | 14 | 15 |
16 | |||
17 |
18 |
19 | 20 |
21 | 22 | 23 | |||
24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
30 |
|||
31 | |||||||||
|