Åtminstone i min värld. I lördags åkte jag med Elisabeth, Britt-Christine, och duktiga handlern Rolle till schäferspecial i Varberg. Med i bilen var en av de fyra från Elisabeths uppfödning som var anmälda till utställningen, och det var ingen mindre än Nocke..

Från början skulle jag åka med och agera nanny till Elisabeths nya valp Zeta, som uppfödaren skulle överlämna på utställningen, men det föll sig så att jag blev utan den arbetsuppgiften.

Däremot fick jag som tidigare lektant ta hand om Nocke när han var klar i bedömningen, och det var mig en ära även det. Nocke är namnet jag använde på honom under den tid jag hjälpte till och var lektant åt honom och hans syster Noelle. Egentligen heter han Mannos Noak, och i sin nya familj heter han Harry. Men för mig är han alltid Nocke, eller Nocke-Pocken, och det är vad han lystrar på inför mig. I sin familj och för Elisabeth lystrar han till Harry.

Men jag måste berätta om Nockes hälsningsceremoni, som är densamma sedan jag skulle vara lektant åt honom och Noelle för andra gången. I lördags när vi kunde hälsa på varandra en stund var det precis likadant. Jag hade även träffat honom på utställningsträningen en vecka tidigare, så det hade inte hunnit gå särskilt lång tid. När jag satte mig på knä och sade "Nocke !" så kastade han sig över mig, och eftersom vi befann oss i ett ridhus så blev jag dessutom full av grus. Att han i pur glädje öppnar gapet och greppar lite över mitt ansikte och lämnar en och annan reva bryr jag mig inte ett smack om, jag är mer rädd om glasögonen..

Piivo gör ju likadant ibland, men han är ju en smula mindre så hans gap räcker bara över min mun. 

Förhoppningsvis får jag även i fortsättningen se Nocke lite då och då.

Själva utställningen var låååångt ifrån vad jag är van vid !  På tibbeutställningar används på sin höjd lite godis eller en skojig pipleksak för att få sin hund att ge det där lilla extra.

På schäferutställningen fick man se upp för att inte bli nersprungen av hjälphandlern som kutade runt utanför ringen, ropade på hunden, och använde sig av mer eller mindre högljudda leksaker. Det var en ljudvolym jag aldrig tidigare varit med om på någon utställning, men så låter det alltså på schäferspecial. Ringens utformning var något jag heller aldrig hade varit med om, och schäfrar visas UTANFÖR ringen, altså på ringside. Enda gången schäfern är I ringen är när domaren ska känna igenom den och kika på tänderna. I rörelse ska hunden visas utanför.

Måste bara se schäferbedömning på någon SKK-utställning också.

Det har varit en väldigt söt och god karamell att suga på och njuta av, det blev många nya intryck !

I går och idag har det varit gammelhundsledigt, så jag har kunnat göra lite mer med mina egna.

Idag knallade vi bort till ridklubben och hoppades kunna låna ett av deras två ridhus för att träna lite. För Laban var det förstås lydnad och rallylydnad som gällde, Maxía skulle få leka med sin älskade boll, och Piivo skulle få leta lite godis och ha utställningsträning.

I ett ridhus brukar det finnas vissa attiraljer avsedda för hoppträning, bland annat cavalettibommar som man kan bygga hinder av  eller ha liggande på marken och låta hästen trava över. Det senare är bra för hästens balans, tänk om man kan använda den principen för en liten hund men som istället får hoppa över bommarna på marken ?

Så jag lade tre bommar med lagom avstånd mellan varandra för att en liten hund skulle kunna landa på andra sidan bom 1, ta ny sats och fortsätta över bom 2 och 3. Detta blir en slags balansövning även för en hund, det krävs en del fokus.

Och så lade jag ut konerna för att köra lite slalom.

Jag band hundarna nedanför läktaren, där skulle de inte se vad jag gjorde och skred till verket. Först bommar och konor till Labans träning, sedan gömde jag Maxías ena boll lite lämpligt så hon skulle få leta upp den ( den andra har jag i fickan ), och slutligen fixade jag ett godissök till Piivo.

Han skulle bli först ut, annars står han bara och tjuter något förskräckligt. Det bar sig inte bättre än att när Piivo hade vimsat runt efter godiset en stund öppnades dörren till ridhuset och två tjejer frågade om det var ledigt. Jag svarade att det var ledigt, att jag bara tränar mina hundar men kan flytta på mig. Tjejerna svarade att de kunde använda ena halvan av ridhuset så kunde jag ha den andra. Jag blev jätteglad och tackade så mycket, varpå jag kopplade Piivo så tjejerna kunde gå in med sin häst, som förvisso var hundvan och Piivo bryr sig ju inte om hästar heller, men för säkerhets skull. Detta betydde dock att godissöket blev avbrutet, halva ridhuset var för litet att köra både godissök och bollsök, så vi fortsatte direkt med utställningsträningen.

Piivo har varit på utställning i ridhus vid några tillfällen, att det inte fanns någon publik brydde han sig inte om, för miljön i övrigt var densamma. Så jag fick springa ! Den goda f'én verkade ha svängt med sitt trollspö, för Piivo sträckte upp sig och började kliva runt på sitt gamla vanliga utställningsmanér, det är bara för en annan att dra på sig racerskorna och springa efter ! Piivo har ett otypiskt långt, elegant, och kraftfullt steg som ser superflott ut i ringen, men som mest för tankarna till en arabhäst än en tibetansk spaniel. Rasen ska ha snabba brådskande rörelser.

Piivo är förvisso full av fel, men han har en utstrålning som heter duga, han är snygg, och han bara ÄGER när han kliver in i ringen.

Maxías tur, förlängt flexikoppel på för nu skulle det lekas med boll ! Och Maxía for runt som en vessla efter sin boll, det bara rasslade till i flexit så hade hon gjort en attackdykning !

För att försvåra det hela lite så lät jag henne hoppa över bommarna ett par gånger för att ta bollen. Javisst, hoppa ut för att hämta bollen var helt ok tyckte Maxía, men varför hoppa tillbaka när man kan springa runt ? Typiskt tibetansk spaniel, räknar ut saker på nolltid.

Även Maxía fick lite utställningsträning, och hon gjorde också fint ifrån sig.

Till slut blev det dags för Little Big Man att göra entré i manegen, och det gjorde han gladeligen !

Han var uppeldad och förväntansfull, visste vad vi skulle göra.

Ögonen lyste på honom och han såg väldigt glad ut !

Med tanke på att Laban glodde förundrat på hästen i andra ändan av ridhuset så bestämde jag mig direkt att för säkerhets skull strunta i det fria följet idag, men det var också det enda som behövde strykas.

Linförigheten gick bra, läggande och sättande under gång blev riktigt snyggt, och idag var han JÄTTEDUKTIG på att backa !

I rallylydnaden tränade vi först på att han ska sitta kvar när jag går runt honom, det är ett litet krux eftersom han vill följa efter mig när jag går runt. Nå, jag vet hur jag ska lösa det.

Konorna hade som sagt lagts ut med tanken att köra lite slalom. Laban tycker att slalom inte är någon höjdare, det är mycket roligare att gå serpentiner ! Därför hade jag planerat in en dubbel slalom med tysksväng innan tillbakagången.

Laban lullade bara med när vi gick slalom ut, men blev bra på alerten när det vankades tysksväng, och höll sig på alerten hela vägen tillbaka. Han behövde helt enkelt lite nyheter !

Sedan blev det dags för bommarna. Första rundan gick jag med honom, sedan skulle jag ha honom till att själv skutta över bommarna men det gick inte alls. I den här övningen är det jättebra att använda flexikoppel tycker jag.

Hmm...

Jag hade Maxías bollar kvar i fickan, tänk om jag skulle prova..?

Således kastade jag bollen över bommarna, Laban var snabbt efter när den hade landat bakom tredje bommen. Han sniffade först lite misstänksamt på bollen innan han bestämde sig för att ta den och hoppa tillbaka. Hela hunden sken som en sol när han kom hoppande över bommarna och fram till mig för att överlämna bollen. Vi hade fått en apportering, men meningen hade inte varit att han skulle hämta bollen, bara vilja hoppa över bommarna och vilja hoppa tillbaka på kommando.

Laban började se trött ut. Lite svårare saker som att backa, köra tysksväng i dubbelslalom, och hoppa över tre bommar för att hämta sin boll hade tagit på hans lilla huvud så det var rätt läge att avsluta.

Så jag baxade undan cavalettibommarna, plockade ihop mina konor, tog mina hundar och gick hemåt. Det började skymma, och jag hade varit förutseende och tagit med reflexvästar till både mig och hundarna. De kom väl till pass nu.

Som till exempel att jag ska börja jobba lite grann, och det är verkligen något att se fram emot då det är lätt att bli lite "fyrkantig" av att lulla omkring och bara jollra med hundarna.

Igår hade vi dock lite aktivering nere på ängen, och det tog så hårt på lilla Laban att han sov flera timmar när vi hade kommit hem !

Men från hund till jobb nu. Jag ska börja jobba på ett nystartat bolag eller vad man ska säga, som heter Billigast.me Det kommer att sträcka sig över hela vårt avlånga land och har en modern och spännande grundidé som känns hållbar. Själv har jag fått någeot av en ansvarsposition, och jag måste säga att det känns lite pirrigt, och till min stora glädje är det ett vad jag kallar ett "vanligt" jobb.

Billigast.me pressar priserna och behöver mätare och säljare över hela landet.

Vill du ha lite extra slantar eller jobba ihop din egen lön så  kolla in länken nedan :

http://www.billigast.me/countdown/

I går hade Piivo något som verkade vara en dålig magdag, och ännu en gång tänkte jag på det där med foder. Det är väldigt lätt, ibland väldigt lätt, att skylla på fodret.

Piivo äter nu endast Nordic special+, det innehåller enligt vad jag kan se ingenting som kan vara allergiframkallande för hund. Vete, majs, soja, nada av dessa ämnen. Det enda godis han får är torkad njure, och kexet efter kvällsmålet är utbytt mot en bit torkad vom. Kanske har han haft en liten reaktion för att han ibland när jag gör mina frukostmackor får en liten bit ost ?

På helgen brukar de få lite leverpastej när vi har ätit frukost, och kaviar brukar också vara väldigt populärt.

Vi får stryka detta helgfrosseri och byta ut godsakerna mot njure eller vom.

Men igår morse lade jag märke till att det lät lite från Piivos mage så jag blev förstås lite orolig, men han åt inte gräs när vi var ute vilket var en lättnad samtidigt som det förvånade mig en smula.

Likadant när de fick sin frukost, först tvekade han lite men så började han äta. Inte lika glupskt som han brukar men han tömde sin skål ordentligt. Jag drog slutsatsen att han ändå mådde ganska bra. Dessutom var magen mjuk när jag kände på honom längs sidorna, men jag blev ändå lite mer vaksam.

När vi var ute på eftermiddagen fick vi ett hundmöte med en schäfer eller schäferblandning. Laban blev så glad att han närapå studsade på stället, Maxía och Piivo däremot gick igång och började skälla som tokar, men till slut hade jag fått kontakt med allihop. Det brukar belönas med godis. Piivo fick torkad njure som godis. Först ville han inte ha, men beslöt sig snart att ändå tugga i sig den. Därefter började han bete sig lite som att han mådde illa och hade lite ont i magen.

Han krökte ryggen lite grann samtidigt som han sträckte fram hals och huvud och började låta som att han skulle kräkas. Annars när han ska kräkas så går han stelt och drar med sig bakänden, men nu stod han alltså stilla med krökt rygg, och vad jag kunde se och höra så fick han inte upp något. Han lyfte huvudet igen och såg olyckligt på mig. Ryggen var fortfarande krökt, jag försökte få honom att gå med oss andra och efter några steg med ännu krökt rygg verkade obehaget släppa och han rörde sig som vanligt igen.

Han krökte lite på ryggen en gång till under vår lilla runda, men eftersom han körde race med Laban när vi kom hem så var det nog inte så farligt.

Han åt sin kvällsmat som vanligt, och som vanligt när han fick sin torkade vom så sprang han iväg för att tugga i sig den.

Eftersom det under dagen hade glurpat och låtit lite från hans mage så låg jag en stund under kvällen med örat mot hans mage och lyssnade. Det verkade vara ett smärre krig där inne, oj vad det glurpade och bubblade ! Plötsligt blev han lite orolig och lyfte huvudet. Ljudet som kom från honom lät inte direkt som ett rapande, mer som ett flytande. Sedan hoppade han ner från soffan,

ställde sig under soffbordet med lätt krökt rygg och med hals och huvud sträckt som tidigare. Han harklade sig ett par gånger och jag tänkte att han nog fått lite sura uppstötningar ? Sedan rätade han upp sig och gick ut i hallen, jag gjorde mig beredd att kliva upp från soffan och ta ut honom. Men han stannade i köksöppningen, verkade fundera lite innan han gick mot skålen för att dricka. Efter en stund kom han tillbaka och lade sig i BIA-bädden. Det lät lite från hans mage och jag började fundera. Ska en hundmage låta så mycket ? Det verkade uppenbart att gossen Piivo inte var helt tip-top. Han verkade på något sätt lite avslagen.

För att stilla min nyfikenhet lyssnade jag även på Maxìas mage. Den var tyst, och jag gissade att en hundmage ska vara tyst.

Hade Piivo möjligen haft lite gasbildning och sura uppstötningar ? Har detta möjligen något samband med hans magsjukdom för några veckor sedan, och vad orsakade egentligen själva magsjukdomen ? Röntgen visade inte på något främmande föremål, och varken Maxía eller Laban hade varit eller blev sjuka.

Jag fortsätter ge honom specialkost utan allergiframkallande ämnen och är lite observant.

Sedan kom jag att tänka på hans farmors kullsyster som under sina sista levnadsår gick mer eller mindre konstant med krökt rygg. Hon var lätt överviktig dessutom. Eftersom hon senare slutade äta så togs hon till veterinär med misstänkt livmodersinflammation och genomgick därför operation. Därefter omplacerades hon till en ensam äldre herre som är en bekant till familjen.

Hunden blev otroligt bortskämd. Och fet eftersom hon fick en kost som är långt ifrån hundvänlig.

Hon gick fortfarande med krökt rygg.

Efter något år hos mannen blev hunden plötsligt akut sjuk och togs i ilfart till veterinär som konstaterade átt hundens mage var i så dåligt skick att det inte fanns något att göra. Dessutom hade hon fått diabetes.

En avkomma till denna tik har emellanåt liknande symtom med känslig mage, som även kan bero på stress eftersom hon lever i en familj med två små pojkar som på många pojkars vis är väldigt aktiva.

Jag tänker alltså på en eventuellt ärftlig faktor som inte heller får uteslutas.

Tiden rusar iväg, men jag tycker att just 2011 hann inte mer än börja förrän det var slut. Sommaren försvann i ett nafs, hösten bara blåste förbi. Innan vi visste ordet av var det 1 advent, och nu helt plötsligt är det 2012.

De senaste tre dagarna har lilla Laban varit styv i korken. Ordentligt styv i korken dessutom.

I förrgår hade jag inte riktigt ögonen med mig när jag stod och delade godis inför promenaden, Laban satt ute i hallen och verkade fundera på om det nya godiset torkad njure verkligen var ätligt.

Han satt och tittade på godisen som låg framför honom. Maxía och Piivo var hos mig i köket, men jag missade att Piivo hade traskat ut mot hallen för att möjligen kunna stjäla Labans godis.

Detta blev jag varse om när jag plötsligt hörde hur Piivo och Laban rök ihop, men i det läget handlade det om resursförsvar. Piivo är inte svår, han vill egentligen inte slåss utan viker sig direkt efter att ha försökt försvara sig. Det är ytterst sällan han inte släpper det helt och försöker spänna sig. Laban har däremot fått en ganska god portion av deras farfars humör, skillnaden är bara att Laban faktiskt, om än motvilligt, till slut ger sig för övermakten d v s mig.

En liten stund senare skulle vi gå ut, Piivo var låg och Laban försökte fortfarande spänna sig.

Vår lilla tur började med en spännig Laban och en låg Piivo som helst höll sig så långt ifrån som kopplet räckte. Turen slutade med att gossarna var vänner igen, Piivo hade fattat mod och spännigheten hade runnit av Laban.

I går när vi åt frukost fick hundarna varsin bit skinka. Bhernard, som hade tillbringat även natten hos oss, låg under bordet och hade en bit skinka framför sig. Då såg jag hur Piivo slank in under bordet, gissningsvis ett försök att stjäla Bhernards skinkbit, och Laban for efter honom som en oljad blixt. Det gick mycket snabbt. När jag hade krånglat mig ner på golvet såg jag att Piivo vänt sig bort från Laban som gick till angrepp gång efter gång. Jag greppade honom rejält i hampan och drog ut honom underifrån bordet, sedan höll jag honom i hampan tills han lugnade ner sig.

I eftermiddags small det igen. Jag satt på Facebook och spelade mitt nuvarande favoritspel, Uffe kom från köket där han sett Piivo ligga och tvätta sina tassar, och plötsligt hördes ett omisskännligt vrål där utifrån. Bortsett från att det inte fanns något att fajtas om så var scenariot detsamma. Piivo stod vänd bort från Laban som gick till angrepp gång på gång. Resolut greppade jag Laban i hampan och satte ner honom i BIA-bädden i vardagsrummet. Men det är inte slut där, det gäller att hålla ett öga på honom så han inte får tillfälle att gå på igen.

Det drog ihop sig till att gå på tur. Piivo var låg och Laban var en spännfis, men som i förrgår så hade allt runnit av dem när vi kom hem och de körde race genom hela lyan. Ordningen var återställd, åtminstone den här gången.

Nu har jag sagt till Uffe att nästa gång, som det förhoppningsvis inte blir, så skall stridspitten i fråga stängas ut i köket ögonaböj ! Det är det enda raka att göra. Man får inte vara med i flocken om man inte uppför sig. Vargar slåss när det handlar om en flock, alltså det kommer en ny varg som vill konkurrera ut den gamla ledaren. Den som vinner fajten blir ledare för flocken.

Tamhunden har samma beteende när det gäller konkurrens om mat, tikar, etc. Alltså resurser.

Vi människor vill inte ha något bråk bland våra hundar, och vi vill inte ha de veterinärkostnader som kan uppstå i ett slagsmål mellan två hundar. Vi håller de två åtskilda eller omplacerar den ena av dem. I det vilda får den svagaste ge sig, liksom ett ungdjur som är uppstudsigt, eller den äventyrslystna som ger sig av på egen liten utflykt och återkommer till flocken men finner sig utstött eftersom den inte har hållit sig till de andra.

Alltså, den som muckar blir utestängd i köket, vilket i det vilda är detsamma som att bli utstött.

Skillnaden är att den uppstudsiga tamhunden släpps in i flocken igen när den uppför sig ordentligt.