Det är kul med hundhålligång, och tempot är högt nu.

I det egna lilla gänget händer det en del, jag försöker få undan åtminstone en dag i veckan för träning och aktivering, och så har vi lilla valpen som ska ha sitt.

Toppen enligt min mening, det här är fjärde veckan på raken som jag mår riktigt bra och jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har haft en så lång må-braperiod, men jag har kul och älskar det jag gör.

Att jag har fått förtroendet att vara nanny åt valpen gör ju inte saken sämre.

Förra veckan fick Laban lite träning och det gick riktigt bra, men fortfarande går läggande under gång mycket bättre än sättande. Jobbar lite på att lära in backande och ställande. Det senare förstår han i utställningssammanhang, men i linförigheten blir det en annan sak. När jag stannar under pågående moment "fot" så ska han vanligtvis sätta sig, och säger jag "stå" när vi stannar så verkar han helt oförstående. För honom är "stå" detsamma som att ställa sig jättefint framför mig. Vi för fila på det.

Piivo fick ett godissök, och Maxía fick leka med sin älskade boll. De är ju uppfostrade som sällskaps- och utställningshundar och är inte alls på samma nivå som Laban. Men på ett sätt tycker jag att det är ganska behagligt med de lättsamma aktiviteterna som Maxía och Piivo får.

Det är uttömmande för dem, de verkar trötta och nöjda.

Men jag tycker verkligen att det är jätteroligt att jobba med Laban, han är oftast väldigt med på noterna. Fast vi får inte träna för mycket, då tröttnar han.

I torsdags och fredags var Laban med mig ute med valpen. Tyvärr var Laban lite trött och smågrinig när vi var ute i fredags, så när valpen ville leka så blev han förbannad på henne.

Precis som dagen innan fick han gå mycket okopplad men när vi går mot hemväg så blir det förstås koppel på.

Vi passerade längs kolonilotterna och jag noterade att det unga paret och deras jappespets var på en av dem och tänkte att det var trevligt att de skaffat sig en lott att pyssla lite med. Jag noterade också att deras hund var okopplad, den började springa mot oss. Jag vet att hunden är väluppfostrad och att paret har gått någon kurs med den. Det verkade tyvärr inte så just i den stunden då matte kom sättande efter hunden och skrek för full hals efter den. Jag bara fortsatte gå med Laban och valpen. Den andra hundens matte fortsatte skrika efter sin hund, så jag förstod att den fortfarande var strax bakom oss. Jag kastade en blick över axeln och såg att hunden tvekade ett ögonblick innan den fortsatte följa efter oss. Att nonchalera den hade vi uppenbarligen ingenting för, och vad är det mest naturliga att tala om för en utomstående individ att den inte är välkommen? Så jag vände mig mot den och gjorde mig stor och hotfull samtidigt som jag röt till på den för att markera missnöje. Hunden stannade upp, snodde runt och började springa tillbaka mot sin matte. Den hade fattat budskapet.

Samtidigt som jag vände mig om för att fortsätta gå hörde jag hundens matte typigt kläcka ur sig "så moget då!" Inombords smålog jag för mig själv och tänkte "det är bra att du kan nå't".

Nästa tanke var: "din instruktör är tydligen inte lika bra som mina mentorer".

Under hela scenariot hade Laban och valpen uppfört sig klanderfritt och jag kände mig mycket nöjd och stolt över dem.

I lördags när jag gick förbi det unga parets lott igen hade jag bara Maxía och Piivo med. Paret och deras hund var där då också. Hunden såg på oss men gjorde ingen ansats att springa fram, och mina hundar brydde sig inte om den heller.

Just den dagen hade jag tänkt att Maxía och Piivo skulle få rasa av sig på ängen, men vågade inte chansa med tanke på att den andra hunden utgjorde en störning för Piivo som sannolikt skulle springa dit och det skulle betyda att jag gjort bort mig och förtjänat en rejäl skrapa. Nä, så roligt skulle vi inte ha så efter några ögonblicks funderande beslöt jag mig för att vi skulle gå upp i backen i stället.

Det var med ett visst nervpirr jag släppte upp Maxía och Piivo för att de skulle få springa och leka, det var första släppet på ganska många veckor och det brukar betyda att Piivo tar sig vissa friheter.

Men ingenting hände. Piivo rymde inte.

Han kom när jag kallade. Det var snarare Maxía som försökte dra en repa på egen tass,

men det gick att avstyra så hon kom glatt skuttande mellan buskar och snår.

Laban och jag körde lite back to basic med kontakt- och följaövningar. Det är lätt att glömma bort den delen, men det är alltid bra att gå tillbaka lite då och då

Mer uppdateringar kommer, tiden tickar iväg lite för fort just nu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Laban och Maxía på stenen under vilken gamle Pompe vilar. Bilden tagen i april i år.   Ojojoj, nästan 1,5 år sedan jag skrev något sist. Man kan säga att bloggen har fått ligga i träda.    Mycket har hänt under den tiden, t ex vann Laban s...

Nu blev det inte så, jag var så rasans trött att jag till väldigt stor del av helgen har sovit och slappat. Och haft dåligt samvete för hundarna som hade en väldigt tråkig matte. Tanken var att vi skulle ha lite roligt och trevligt tillsammans, jag...

Egentligen har jag inte någon vidare tid för att sitta och klappra, men som vanligt lullar jag i min egna lilla värld och som vanligt blir det en del funderingar. Den här gången funderar jag över Piivo, jag tycker faktiskt lite synd om honom.   ...

Det är inte bara hundars beteende som är intressant att studera. På sistone, inte bara igår och idag, har jag lagt märke till hur folk jag möter beter sig när jag kommer med enbart Maxía, Piivo, och Laban, när jag kommer med nämnda tre och valpen, oc...

  Så här ser hon ut, hon fyllde 4 månader i söndags och bilden är tagen idag. Duktiga handlern Roland Sandström poserar henne.   Jag har haft henne hemma några timmar idag och passat på att hantera och pyssla lite med henne. Med tanke på at...