Just nu är jag alldeles rusig av lyckokänslor, svävar på små rosa moln nästan som om jag vore förälskad.  

Eftersom dagens väder är sådant att det tillåter träning så tog jag ut Laban för spårövning. Sol, 20 grader varmt, och sval frisk vind. Inte helt konstant åt ett håll, men jag tänkte att bortsett från en och annan kastvind så skulle vi ha vinden i ryggen.

Redan när jag började plocka med träningsväskan och tog fram selen och den knallrosa spårflaggan visade Laban intresse. Bra !

Och så gick vi mot den tilltänkta träningsplatsen, gräsmattan mellan containern och sophuset bakom hus 8. Gräsmattans storlek är tillräcklig för att lägga ett godisspår och marschera därifrån utan att störa själva spåret. Vinden låg på så sätt att Laban inte skulle bli störd av doften av min återgång, den blåste liksom bort.

Laban fick sitta bunden vid containern under tiden jag förberedde spårövningen. Väst på, sele, flagga och påsen med godis plockades upp ur väskan som därefter placerades intill containern. Gå några meter och lägga ner selen, gå en bit till och sätta ner flaggan i marken. Ta en näve godis ur påsen och börja lägga godisspåret. Först två-tre bitar vid starten, sedan två steg, godis, två steg, godis tills sträckan verkade lagom. Avslutade med godishög, tog på mig sjumilastövlarna och marscherade därifrån, tillbaka mot Laban som hade sett och förstått det hela. Han såg förväntansfull ut. Bra ! Han börjar få tillbaka gnistan ! Lossade kopplet från containern, gick mot selen och såg att Laban hade börjat gå igång. Av med kopplet och gömma det i västen, på med selen. Ge klartecken att gå fram till flaggan. Laban sniffade på den, sniffade på marken till vänster om den och hittade rätt. Gick några steg in på spåret, visade bra intensitet. Uppslukad av sitt "arbete" märkte han inte att jag plockade upp flaggan och började ge längre spårkoppel. Detta såg ut att bli perfekt ! Han behöll sin intensitet, sniffade långsamt framåt, allting gick som det skulle tills jag plötsligt hörde någon säga "hej" borta på asfaltgången till vänster om mig. Laban avbröt direkt och lyfte huvudet för att se vem som hade sagt hej. Jag kastade en snabb blick mot kvinnan som intet vetande hade hälsat och bemötte hälsningen med en avvärjade gest och lyfte upp flaggan som signal att inte störa. Var loppet kört nu ? Besvikelsen, och irritationen över att ha blivit störd, var ett faktum. Jag böjde huvudet bakåt, tittade upp mot den klarblå himlen och svor ett knappt hörbart "saatann !"

Riktade blicken mot Laban. Han stod med sträckt nacke och såg efter kvinnan som var på väg bort. En liten tröst i det hela var att hon inte var på väg ut mot busshållplatsen, för då hade Laban vänt sig om, och chansen att han själv skulle återgå till spårövningen skulle sannolikt vara nästintill obefintlig. Nu stod han kvar med huvudet riktat in mot området, i samma riktning vi hade startat. Ett par sekunder gick, tre fyra sekunder gick. Jag stod passiv bakom min lille hund och vågade knappt andas. Men då släppte han plötsligt hela händelsen, sänkte nosen mot marken och började sniffa. När jag såg att han var på rätt väg började hoppet spira inombords. Lättad såg jag Laban sniffa vidare med samma fina intensitet. Någon meter framför oss såg jag grästuvan där jag hade lagt godisslutet. Laban gick rakt på och började mumsa i sig, jag satte mig på huk strax bakom och började smeka honom längs sidan. Jag var så glad och stolt, han hade varit så duktig !

I en vid båge återgick vi till containern där Laban fick byta selen mot vanligt koppel, och jag plockade ner sakerna i väskan igen.

Vi gick över parkeringen hemåt, och jag tänkte att jag får snart leta efter fler lämpliga spårställen med kort gräs, alternativt en tillräckligt bred stig, i ett område med tillräckligt utrymme för att min återgång inte ska störa spåret.

Och så funderade jag lite kort på om attributen för "ska träna" och "håller på att träna" inte är tillräckliga. Idag hade hunden sin spårsele, gick med nosen tryckt mot marken. Jag hade västen och höll en spårflagga i handen. När vi ska, eller håller på med att, träna lydnad har jag bara västen på och hunden har sitt vanliga koppel.

T ex igår kväll när vi tränade lydnad hörde jag plötsligt en munter mansröst uppifrån sin balkong släppa en kommentar om att min lille hund var på rymmen. Även då lyfte jag armen i en avvärjande gest, och lite demonstrativt började jag träna fot för att människan skulle förstå att min lille hund minsann inte var på rymmen, vi hade ett träningspass. Funderar på om jag skulle göra utskick och klargöra att väst på = håller på att , eller ska, träna = vill inte bli störd.

När den friskare höstluften är här så kan jag ge mig iväg lite mer för att träna utanför området. Då är risken för störningar förhoppningsvis mindre. Tills dess får jag väl tråckla fast ett tygstycke med texten "TRÄNAR HUND, STÖR OSS INTE !" på västens rygg. Tanken är i alla fall rolig ! När jag har köpt mig en egen väst så får jag väl undersöka möjligheten att få den texten på ryggen, hihihi !