Idag blev det läge för lite träning med spårövning och lydnad, så jag plockade ner flagga, sele, och väst i träningsväskan. Piivo och Laban fattade direkt ; de låg ute i hallen och väntade, tydligt förväntansfulla över vad som komma skulle.

Alltså tog jag med bröderna Eskilsson och begav mig med dem mot det gamla vanliga stället.

Växlande vind är inte direkt att föredra när det vankas spårövning, men Laban har fått bra kläm på nosarbete, och Piivo är lugn och inte särskilt lättstörd. Alltså vågade jag förlita mig på dessa faktum, och började räkna på hur jag skulle lägga övningarna så att de inte störde varandra.

Först lade jag Labans övning, den blev ganska lång men Laban har ju kommit igen riktigt bra om man bortser från att han har blivit mer lättstörd. Dock verkar han inte bry sig ett smack om att Piivo står och vrålar vid containern.

Snart var vi igång, Laban och jag. Det började bra och jag kom ihåg att plocka med mig flaggan som jag placerade i västens vänstra ficka.

Jag tyckte mig kunna godkänna Labans insats, men han lyfte huvudet från övningen vid ett par tillfällen, dock återgick han direkt till övningen, vilket är en klar förbättring. Spårslutet blev jättefint, Laban mumsade i sig och jag strök honom över sidan. Samtidigt stack jag reflexmässigt handen i västens vänsterficka bara för att upptäcka att flaggan inte längre var där. En blick över axeln talade om för mig att flaggan hade fallit ur och nu låg ungefär i mitten av övningen. Fan också ! Jag kunde inte gå tillbaka, vilket var min första impuls, utan det blev till att först återgå med hunden till utgångspunkten för att sedan kliva ut i övningen igen, hämta flaggan, och göra samma procedur som när övningen var färdiglagd.

Alltså återgick jag med hunden till containern, tog av sele och spårkoppel som jag vek ihop snyggt och prydligt och lade tillbaka i väskan.

Flaggan hämtades enligt ovan beskrivet, och snart var tankeverksamheten i full gång med att lägga Piivos övning som jag strax efter var igång med även fysiskt.

Flaggan sattes i marken, jag tog ett par steg innan jag lade ner första godisbiten och tänkte på att jag skulle göra övningen en liten aning svårare, och kanske även lite längre ? Var Piivo mogen för det ?

Ungefär då passerade några människor, vilket fick till följd att nämnda hund började vråla. En blick över axeln sade mig att en av hundarna befann sig vid kanten på containern och sniffade lite i gräset. Hade jag verkligen bundit upp Piivo i så långt koppel ? Ok, det hade jag tydligen gjort, så jag återgick till att lägga övningen och hade hunnit ytterligare någon meter då det på nytt blev liv i luckan.

Jag lyfte blicken från övningen och konstaterade att kvinnan med två american bulldogs passerade, och reflexmässigt kastar jag en koll på de egna hundarna, men vad i helvete..!  Laban befann sig snufsande i marken precis mellan containern och bulldoggarna, det var alltså honom jag hade noterat som att det var Piivo som hade varit uppbunden i ganska långt koppel. Här stod jag alltså som en idiot mitt upp en halvfärdig övning och skådade min yngsta hund som nöjt flanerade mot bulldoggarna, och samtidigt insåg jag med förfäran att jag totalt hade glömt bort att binda upp honom vid containern ! Jag hade inget annat val än att ta ett jättekliv bort från övningen och skynda mig att kalla till mig Laban. Tack och lov är detta inget problem, och snart satt han, denna gången ordentligt uppbunden, vid containern igen.

Det var uppenbarligen ingen bra dag för tankeverksamhet under arbete ! Tankarna var helt klart längre fram än det jag höll på med för tillfället !

Piivos övning tycktes spolierad eftersom jag fått avbryta läggningen av densamma. Jag såg var jag hade gått, men var det lämpligt att gå i samma spår för att fortsätta från där jag hade fått avbryta ? Kunde jag börja om ? I så fall, hur skulle det bli för Piivo ? Det fanns inte tillräckligt med markutrymme för att lägga en ny övning, så jag kunde bara välja att strunta i Piivos övning eller börja om.  Medveten om risken för misslyckande valde jag att börja om. Två steg in på övningen lade jag ner första godisbiten. Sedan varierade jag mellan att lägga godis vid varje steg och vartannat. Det blev ganska långt innan jag valde att lägga slutet på övningen, därefter tog jag på mig sjumilastövlarna igen och klev iväg från övningen.

Piivo förbereddes precis som förra gången med stumt halsband och kopplet löpande under magen. Idag fick jag visa honom var övningen började, men från ett sniff bredvid flaggan gick det bra.

På de kortare sträckorna med godis vartannat steg ökade både intensitet och iver hos honom, och slutet blev jättebra ! Bortsett från själva starten kunde jag inte vara annat än nöjd !  Det blev alltså ändå bra i slutändan, trots att min hjärna hade en mindre bra dag och virrade ihop det ena med det andra !

Efter spårövningen skulle vi köra lite lydnad, och förflyttade oss därför till gräset på andra sidan parkeringen. Både hundarna och jag var varma vid det laget, solen hade kommit fram och värmen med den. Var fanns det skugga för icke tränande hund ? Aha, lyktstolpen på andra sidan vägen verkade ok, den sidan av vägen befann sig i skugga, och det höga gräset runtom håller marken svalare än ett kort gräs. Jag bestämde att Piivo skulle få vila först medan jag tränade Laban.

Men Laban var varm och trött. Linförigheten gick ganska bra, likaså läggande och sättande under gång. Vi gjorde även en inkallning, men har problemet att Laban istället för att springa rakt mot mig och sätta sig rakt framför mig, drar mot min vänstra sida där han vet att han ska sätta sig när han kommit fram. Jag måste nog vara tydligare, han ska ju sätta sig vid min vänstra sida, men EFTER slutposition i föregående kommandot HIT, och INTE förrän jag säger FOT. Någonstans har vi rört ihop det, och jag tror jag vet var..

Avslutningsvis tränade vi platsliggning i 1 minut, och Laban låg stilla hela tiden. Inte särskilt konstigt eftersom han var trött..

Så blev det Piivos tur. Han hade slutat skälla och istället börjat snufsa runt lite på marken. Jag noterade att han verkade intressera sig för träningsväskan som jag placerat bakom lyktstolpen. Hela väskan osar godis, och Piivo är väldigt glad i just mat och godis..

Laban fick befinna sig bunden i lyktstolpen när jag tog med mig Piivo för ett litet träningspass, och han säger inte ett knyst. Han bara sitter eller ligger där och tittar.

Vi började med kontakt och följa. Piivo är duktig på kontakt, men går helst typ en halvmeter från min sida. Dock följer han rätt bra för övrigt, så det blir nog bra när vi filat lite på den biten. Ett stort plus är att han redan nu sätter sig direkt när jag stannar. Mycket bra !

Han börjar bli duktig på att ligga på kommando, och redan nu kan jag börja banta godiset eftersom han börjat lägga sig på dubbelkommandot röst + handrörelse utan att handen innehåller godis. Vi tränade inte så mycket på sitt, för det kan han, men några sättanden från liggande blev det, och det är han också väldigt duktig på. Det blev även kvarstannande, men det fick vi göra om några gånger innan det blev riktigt bra från början till slut.

Och slutligen blev det inkallning. Piivo har kopplat greppet även om detta moment, så det blev en bra avslutning på hans träning idag !

Snart kan vi börja gå promenader och lägga in lite moment, då får vi också lite störningar på köpet. Jag ser när Piivo är redo för den biten.  Hur som helst så är jag glad att jag plockade upp den tappade tråden med Piivo, han är ännu "bildbar" och verkar tycka om det vi gör tillsammans.

Han mår ju också bättre av att få lite uppgifter, och inte bara ligga och dröna i soffan.

Och jag tycker det är roligt att få med mig honom också, och köra lite även med honom. När Laban skulle lära sig saker så var jag grönare än jag trodde, jag hade tusen frågor och gjorde små klassiska fel och misstag ( man lär så länge man lever ) som jag helst vill undvika att göra med Piivo.

Om vi föreställer oss ett år framåt, är Piivo då på samma nivå som Laban är idag, och har Laban i sin tur blivit så duktig att vi kanske till och med är redo för tävling ?

Det beror enbart på hur mycket tid och energi jag lägger, och inte minst hur jag gör.