Nu blev det inte så, jag var så rasans trött att jag till väldigt stor del av helgen har sovit och slappat.

Och haft dåligt samvete för hundarna som hade en väldigt tråkig matte. Tanken var att vi skulle ha lite roligt och trevligt tillsammans, jag tänkte långprommis och lite träning men så blev det alltså inte.

Igår var jag tvungen att pallra mig iväg till apoteket för att hämta ut mer medicin, och samtidigt var det läge att avlägga besök i affären. Nu klarar jag inte riktigt av att bära tunga kassar i händerna, så jag brukar ha en ryggsäck att bära varorna i. Väldigt smart tycker jag, så här års kan man dessutom i regel transportera sig med cykel eller apostlahästar. Igår valde jag dock att ta bussen, vilket jag i slutändan kunde vara tacksam för.

Potatis och lite annat smått och gott väger en del, så när jag krängde på mig den den ganska tunga ryggsäcken kom smällen som på beställning. SMACK!, sa det i ryggen strax efter att en våldsam smärta spred sig från axlarna och ut i armarna.

Luften gick nästan ur mig och jag ville bara slita av mig ryggsäcken, men jag lyckades knixa till det så att jag lätt framåtlutad kunde linka ut ur affären och bort mot busshållplatsen.

På den korta sträckan erinrade jag mig Uffes semester två veckor tidigare, då jag lastat ryggsäcken full med läsk och god mat eftersom det var påsk, plus att jag varit inne och hämtat min nya kaffebryggare på Expert. Jag kunde inte krångla på mig ryggsäcken själv, så när jag kom till Expert bad jag killen i kassan att hålla upp ryggsäcken så jag kunde få på mig den.

Smärtan var olidlig, men jag lyckades pressa fram ett leende och tacka för hjälpen innan jag stapplade ut mot min cykel. Vid flera tillfällen på hemvägen var jag nära att börja gråta för det gjorde så ont. Sannolikt kvaddade jag mig ganska rejält där, för igår vägde ryggsäcken ungefär hälften så mycket och det var med nöd och näppe jag klarade av det.

När jag kom hem hade det blivit ganska sent på eftermiddagen, och jag insåg att jag inte skulle orka eller hinna med någon vidare hundaktivitet, så det blev bara en liten promenad.

Idag blev det heller ingenting, jag har så ont att jag inte har orkat ta mig för någonting.

Dock passade jag på att ge Maxía och Piivo lite pälsvård, den senare har som redan nämnts en päls som inte är jättelätt att sköta och måste därför vårdas lite oftare för att hållas i ordning. Jag funderar på att klippa ner honom, men samtidigt har jag en idé om att kanske ställa ut honom någon gång under sommaren. Smolket i bägaren är dock att han ibland verkar ha besvär från vad vi förstår bakre delen av ryggen. Vi pratar om att låta veterinär Claes, som är specialist på skelett och leder, kolla igenom Piivo ordentligt. Det är dock inte akut, Piivo har i regel inte tätt återkommande besvär men vi har sagt att om det rör sig om en skada av något slag så struntar vi i att ställa ut honom något mer och håller honom i en bekvämare frisyr så kan han vara soffpotatis och extremt bortskämd kelgris på heltid under resten av sitt liv.

Labans pälsvård kommer jag att lägga i en situation där han inte kommer undan, t ex när vi har varit ute och han fortfarande har kopplet på. Att försöka få fram Laban när han har smitit undan är ingen lätt historia såvida man inte är lång och har järnnävar.

I eftermiddags blev jag väldigt stolt över mina små, det uppstod ett par situationer som kunde bli synnerligen besvärliga. Vi var ute på en runda längs kolonilotterna och ängen, och när vi passerade ängen mot åsidan till så såg jag grannen med sin knallrosa barnvagn och ena blandrashund, hon har en rottisblandning och en som liknar en landseer, det var den senare som var med ute vid detta tillfället. Hon vek av mellan två kolonilotter och gick ett antal meter framför oss. Maxía, Piivo och Laban sträckte på nacken men jag hade redan förberett den lilla övningen vi brukar ha. När Fredrik Steen var här i Lyckeby gav han mig rådet att ta en av hundarna när vi får hundmöte, och det har jag gjort men det funkade inte alltid så jag har förstärkt med godis och typ mutat dem. Det har börjat ge jämnare resultat nu, till och med Laban har börjat fatta hur gott det är att strunta i den andra hunden.

Jag påkallar nästan alltid Maxías uppmärksamhet först, sedan Piivo och slutligen Laban. När de ger mig uppmärksamhet får de godis. Så även denna gång. När jag tyckte mig ha bra kontakt med alla tre fortsatte vi gå en liten bit, långsamt. Vi stannade till för att göra om övningen, med ännu bättre resultat den gången, och efter tredje gången hade de helt släppt den andra hunden så jag fortsatte lugnt gå vidare framåt.

Jag hade sett att längre fram befann sig en skock på typ 20 personer av sydländsk härkomst.

Ett gäng barn sprang omkring och lekte, några män befann sig ute på sina kolonilotter och snickrade. Piivo är vansinnigt glad för barn, och fortfarande gående i långsamt tempo tänkte jag att det hela skulle bli intressant. Barnen skulle sannolikt fascineras av hundarna men inte riktigt våga sig fram. Några barn kom först springande mot oss men vände och sprang bort från oss igen.

Hundarna ville naturligtvis springa efter, men lyssnade och lugnade sig när jag sade till dem. Tempot var fortfarande ganska makligt, och jag ansåg det vara lämpligast att fortsätta i samma stil.

Jag noterade särskilt en liten flicka som hade en rosa jacka och en gul boll. Hon sprang omkring väldigt mycket, och jag blev vaksam just eftersom hon sprang omkring med en boll som med eller utan avsikt kunde landa på hundarna.

Vi passerade några bilar, jag såg en man vars barn verkade rädd för oss och sprang till sin far för tröst. Piivo blev alldeles till sig vid åsynen av barnet, och jag förklarade vänligt för mannen att hundarna tycker väldigt mycket om barn.

Vi gled vidare i lugn och ro, men eftersom jag hörde att flickan med den gula bollen sprang efter oss så höll jag öronen spetsade. Hon sprang efter oss ganska länge innan hon vände om och sprang tillbaka.

Hundarna hade uppfört sig alldeles utmärkt! Trots att det inte hade blivit någon vidare hundaktivitet i helgen så hade de just fått en slags träning som de förhoppningsvis har lärt sig något av.

I morgon ska valpen extraglansen få lite miljöträning igen. Vi var iväg en stund i onsdags och då var hon jätteduktig! Hon verkade tycka att bussresan var lite mysko och läskig, men bussresan hem gick bättre.

Tyvärr har hon nu blivit lite väl hårdhänt mot Piivo och Laban, så matte Elisabeth och jag har pratat lite kort om vad som kan vara lämpligast att göra. Ingen vill ju att valpen i ungdomligt oförstånd råkar skada någon av de små. Att dela av henne från de tre små är ett alternativ, jag har en grind i köksöppningen så hon blir inte helt utestängd, eller också kan jag gå bort och ta ut henne ett par gånger om dagen. Förbudsträning var också på tapeten. Vi får se vad vi kommer fram till. Hur som helst så kommer jag att ta ut henne själv, hon blev tyvärr påverkad av sina små kompisar när det gällde dumheter. En av dumheterna tog jag bort på tio röda, och en annan på två. Bara genom att vara tydlig. Själv måste jag tänka mer med hjärnan än med hjärtat, jag är lite för snäll, lite för länge.

Egentligen har jag inte någon vidare tid för att sitta och klappra, men som vanligt lullar jag i min egna lilla värld och som vanligt blir det en del funderingar.

Den här gången funderar jag över Piivo, jag tycker faktiskt lite synd om honom.

Valpen är hos oss vanligen omkring 4 dagar per vecka, och hon har utan överdrift stor respekt

för Maxía och Laban men Piivo har blivit något av en kamptrasa. Han är ju alldeles för snäll och har en stubin som är en halvmil lång. Han klagar nästan aldrig och är vad man kan kalla en väldigt tålig hund som tar en hel del innan han faktiskt säger ifrån.

Valpen kan inte låta honom vara ifred, och i detta finns mig veterligt 2 alternativ.

Det ena är att uppmuntra Piivo när han säger ifrån ( det är vad jag gör nu ), och det andra är att hålla isär de två.

Jag tror jag vet vad Piivo beteende bottnar i. För 2,5 veckor sedan var ju valpen här över helgen,

och det gick ganska vilt till under fredagen. När kvällen kom började Piivo faktiskt tröttna rejält på valpens enträgna och livliga inviter. Han vrålade till och skulle ge igen, men omedelbart kom Laban farande som ett skott från ingenstans och gav sig på Piivo. Slagsmål utbröt förstås så jag gick fram och tog Laban i hampan och körde ut honom på balkongen. Det hela verkade lägga sig ganska snart så Laban fick komma in igen, men gav sig handlöst på Piivo igen. På nytt tog jag den lille rackaren i hampan och lyfte ut honom, denna gång i köket där han fick sitta lite längre än ute på balkongen. Som tidigare nämnts har Laban ett starkt resursförsvar, och jag fann det uppenbart att han ser på valpen som en resurs. Sannolikt för att han har tränats ihop med schäfrar och förknippat dem med något trevligt. Han så att säga äger.

Jag har sett tendenser till detta beteende hos Laban ett par gånger sedan dess, men jag har upplevt det som en smula förvirrat eftersom han samtidigt har haft en tuggis. Dubbla resurser alltså. Släpper han tuggisen för att ge sig på Piivo så blir tuggisen garanterat stulen av valpen eftersom ju Laban då skulle vara upptagen med att slåss med Piivo. 

Den senare verkar sedan incidenten vara lite stukad, och bättre blir det inte då valpen är på honom och vill leka. Igår ägnade jag större delen av dagen till att uppmuntra Piivo att bli förbannad och säga ifrån på skarpen mot valpen. Han tog till sig detta, och till slut blev han tvärförbannad. Och valpen, som är synnerligen ihärdig, blev ännu ivrigare i sina försök att få igång Piivo till lek och när han vrålade på henne ännu en gång knuffade jag faktiskt undan henne för att i möjligaste mån få henne att låta Piivo vara i fred. Tanken var att hjälpa Piivo, inte att ta hand om situationen. Jag ville visa henne att hennes uppförande mot Piivo inte är önskvärt.

I morgon är hon här hos oss igen, det ska bli intressant att se hur hon beter sig mot Piivo då.

Och naturligtvis får jag samtidigt ha koll på Laban eftersom han uppfattar valpen som en resurs.

Det är inte bara hundars beteende som är intressant att studera. På sistone, inte bara igår och idag, har jag lagt märke till hur folk jag möter beter sig när jag kommer med enbart Maxía, Piivo, och Laban, när jag kommer med nämnda tre och valpen, och när jag kommer med enbart valpen.

De flesta hälsar glatt när jag kommer med de egna tre små. Är valpen med i gänget är de flesta människor snabba att flytta sig åt sidan, av de som är bekanta för mig hälsar ytterst få. Trots att det allt oftare är bra ordning på hundkvartetten. Grannfrun mittemot tillhör kategorin som helst skulle springa åt andra hållet, hennes man däremot är det inga krusiduller med.

Grannfrun ovanför verkar lite störd av att en styck schäfervalp har blivit ett allt mer frekvent inslag hos oss, och jag kan känna tacksamhet över att hon är på jobb vid den tidpunkten då det i regel är som livligast här hemma. Grannfrun vägg i vägg är det inga krusiduller med.

Naturligtvis påverkas valpen av sina tre små kompisar, att påstå något annat vore att ljuga.

Idag när jag kom hem från lunchrundan med hela kvartetten fick vi ett hundmöte precis utanför porten. Inte bra. Jag vet hur mina tre beter sig då, jag hade noll möjlighet att individanpassa tillvägagångssättet, jag hade 20 kg hund i vardera näven då valpen i dagsläget väger lika mycket som mina tre små gör tillsammans. Valpen skulle agera i linje med sina kompisar. Jag lyckades ändå först få bra kontakt med alla fyra, fram till att de fick syn på de två sheltisarna vars matte hängde över balkongräcket  hos vår granne mittemot och tjattrade. Först blev det kaos. Laban blev som galen på två röda, Maxía och Piivo var klart lättare att hantera just då, men valpen hakade liksom bara på. Cirkus Åstrand var i sta'n. På något vis lyckades jag lugna gänget någorlunda, tillräckligt för att utan jättestora åthävor få med mig alla in genom porten. Sheltisarnas matte deklarerade för grannen att mutor fungerade jättebra på hennes hundar. Ok, det gör det på mina också, men jag vill INTE använda mig av godis på valpen annat än i inlärningssyfte för lydnadsmoment och som förstärkning av berömmet vid utförande av önskat beteende. 

Det var matdags för valpen när vi kom in, och eftersom hon inte hade gjort ifrån sig under lunchrundan så tog jag ut henne igen när hon hade ätit. Som jag antog häckade sheltisarnas matte fortfarande över grannens balkongräcke, så jag hade tagit med kampknuten. Trots sheltisarnas närvaro uppförde sig valpen jättefint när vi gick ut från porten och belönades därefter. När vi skulle in blev det lite svårare men det gick rätt bra ändå.

En 4 månaders schäfervalp ser stor ut, den börjar få kraft och lite mer tyngd i kroppen. Folk ser inte en 4 månaders schäfervalp, de ser en stor schäfer som verkar fullständigt ouppfostrad.

Men det är hon inte.

Hon får träffa barn, och barnen får klappa på henne. Hon uppför sig bra mot barnen och de mot henne.

Bortsett från några små detaljer får hon samma uppfostran som mina egna när hon är här.

Så här ser hon ut, hon fyllde 4 månader i söndags och bilden är tagen idag. Duktiga handlern Roland Sandström poserar henne.

Jag har haft henne hemma några timmar idag och passat på att hantera och pyssla lite med henne.

Med tanke på att jag har lite svårigheter med mina egna vid hundmöten så anstränger jag mig lite extra för att valpen inte ska engagera sig i andra hundar vi möter när vi är ute.

Idag dök det upp en situation som blev något av en utmaning.

Grannen med spetsen av urhundsras.

Valpen och jag hade ganska nyligen avslutat en liten kontaktlek med leksaksbelöning. Jag använder en vad som idag kallas tuggknut, men som förut hette kamptrasa eller kampknut, för att göra det hela lite extra kul och lönande för valpen att söka ögonkontakt med mig.

På avstånd såg grannen ut som en vägarbetare i sin orangea jacka med reflexer, men jag fattade på valpen att det var något annat, så jag drog fram leksaken ur fickan och började jobba med att bli det intressantaste i hela hennes tillvaro. Det tog några ögonblick, men det gick! Grannen med urhunden stod bara där några meter ifrån och glodde. Valpen höll fin kontakt med mig, men så länge grannen bara stod och glodde så kunde jag inte ge valpen leksaken, och små valpar är inte särskilt uthålliga, så jag hojtade till grannen att han bara skulle gå förbi och fick svaret att hans hund var jobbig med andra hundar. SUCK! "Bara gå!", hojtade jag tillbaka och fortsatte jobba för att valpen skulle ha fokus på mig. Grannen började gå, jag fick med mig valpen och började gå fortfarande i full färd med att behålla kontakten. Valpen var jätteduktig men när grannen kom i sidhöjd med oss stannade han och frågade om det var en hane eller tik.. Jag ignorerade först, och fortsatte jobba med valpen som naturligtvis hade blivit störd. När jag fått med mig henne lite igen svarade jag helt kort och fick svaret "men då borde det gå bra". I helvete heller, tänkte jag men insåg att grannen inte fattade att valpen är just en valp. Grannen började på nytt med att hans hund är jobbig med andra hundar. Vad göra? Jag hade händerna fulla med en 4 månaders busig schäfervalp som INTE ska engagera sig i vilka hundar vi möter. Jag hojtade till grannen att jag inte kunde prata just för att min hund inte heller skulle bry sig om mötande, och så gick vi vidare.

Valpen hade varit riktigt duktig ändå i den besvärliga situationen som hade uppstått, hon fick naturligtvis sin leksak så fort hon sökte kontakt efter att situationen med grannen var till ända.

Och jag insåg vilka fel jag själv hade gjort, nämligen att svara grannen. Det gör jag inte om.

Måste sova lite nu tror jag. Ska upp tidigt i morgon, Maxía kissar mycket av och till och har en tid hos vet på förmiddagen. Uffe vill att jag avbokar eftersom Maxía för tillfället kissar normalt. Men om två da´r kanske hon kissar jättemycket igen, och behöver hon till jourvet så blir det dyrare.

Snurrigt. Jävligt taskigt att det riskerar att gå ut över i det här fallet Maxía, för att husse tänker med plånboken.