Det är sällan jag mår bra på morgonen, så även idag, men bara man har lyckats kravla sig upp och kommit någorlunda í ordning så brukar det trots allt kännas rätt okej när hundarna har fått sitt och man själv sitter med sitt morgonkaffe.

Efter frukosten började jag piggna till. Var inne på Facebook en stund och bestämde mig samtidigt för att fånga dagen och göra någonting av den. Träna hund till exempel. Spårövning kändes som en bra idé, det verkade inte vara för varmt ute, men det fick inte bli varmare för då måste jag vänta till kvällen. Alltså sköt jag undan det faktum att det är en dålig värkdag och att övningarna skulle ge en ganska sur eftersmak.

När jag skulle förbereda med väska, sele, flagga, och väst, fick jag en idé.  En vad som verkade vara en helt ljusblå idé. Tänk om Piivo skulle få prova lite, och vad skulle han tycka om det?  Lugnare hund får man leta efter, dessutom är han nästan fixerad vid godis och mat. Man lägger ju ett godisspår..  Piivo har ju fått prova det där med spårruta, men frågan var om det hade gått för lång tid sedan sist ? Var han mogen för ett kort spår ? Jag bestämde mig för att ändå prova den till synes ljusblå idén, och lade ett kilo is i magen.

Så bröderna bulldozer och jag gick bort mot samma plats som senast, vid lilla parkeringen. Hundarna bands någon meter ifrån varandra vid containern. Först gjorde jag Labans spårövning. Selen lades några meter ifrån Laban, och flaggan sattes ner några meter från selen. Godisstart framför fötterna, två steg, godis, två steg, godis, o s v tills jag bedömde spåret vara lagom långt och avslutade det med godishög innan jag tog på mig sjumilastövlarna för att med långa steg först kliva rakt fram några meter och sedan göra en stooor vänsterböj ut mot asfaltgången. Eftersom det skulle bli två spår hade jag lagt Labans ungefär en meter från buskarna närmast parkeringen. Här tänkte jag uppenbarligen lite bakvänt, men det kommer vi till längre fram.

Laban hade fattat vinken. När selen var på gick vi mot flaggan där jag hejdade honom ett par sekunder. Han gick rakt på, visade bra intensitet och var noggrann. Vi hade huvudsakligen vinden i ryggen, med undantag för någon kastvind. När Laban kommit så pass långt in på spåret att han inte anade vad jag gjorde bakom honom, så plockade jag med mig flaggan.

Vid ett par tillfällen blev han störd och lyfte huvudet, men sänkte det strax igen för att återgå till sin syssla. Han tog spårslutet utan krusiduller och jag smekte honom längs sidan. Jag kände mig nöjd med resultatet !

Vi återgick till containern där jag band upp Laban igen, och så började jag planera Piivos övning. Den skulle vara lite närmare asfaltgången, men ajajajaj, här insåg jag hur bakvänt det skulle bli eftersom Labans övning hade legat närmast parkeringen och därmed riskerade att störa Piivos..  Sablar också ! Skulle jag lägga Piivos övning på andra sidan parkeringe, där Laban och jag brukar träna lydnad, eller skulle jag vara helt galen och ändå lägga enligt den första, absolut korttänkta, planen ? Om det i det senare fallet skulle bli fel, hade jag då möjlighet att rätta till det ?

Jag valde den ursprungliga korttänkta planen, la ännu ett kilo is i magen och hoppades på att ha lite tur. Fullständigt ljusblått alltså !

Men jag satte flaggan i marken och tänkte mig en övning på 2-3 meter. Vinden låg fortfarande i ryggen. Godisstart. Ett steg, godis, ett steg, godis, o s v tills jag bedömde sträckan vara omkring 2-3 meter och lade en godishög som spårslut. Ännu en gång drog jag på mig sjumilastövlarna och klev iväg från spåret, tillbaka till containern och hämtade Piivo. Ungefär en meter från flaggan kopplade jag om till stumt och lät kopplet löpa under hunden. Piivo gick fram till flaggan och sniffade runt den innan han hittade godisstarten, och i sin iver att hitta mer vred han sig som ett U från flaggans högra sida sett och ut mot asfaltgången. Med lite diskret hjälp hittade han tillbaka igen. Lugnt och metodiskt med väldigt bra intensitet arbetade han sig framåt. Det såg riktigt bra ut, och han lät sig inte störas av Laban som hade börjat pipa. Men så kom en plötslig kastvind från parkeringen och drog med sig doft från Labans övning. Piivo sniffade sig således helt ur kurs men kom tillbaka efter att ha fått lite hjälp. Därefter fortsatte han lika lugnt och metodiskt ända fram till godisslutet som han förnöjt mumsade i sig samtidigt som jag smekte honom över sidan. Men vi glömde ju en viktig detalj. Spårflaggan stod kvar på samma plats jag hade satt ner den. Men Piivo kunde jag vara nöjd med, han hade gjort bra ifrån sig och var så trött att jag nästan fick släpa med honom hem !

Men vi får förstås inte glömma lilla Maxía som hade varit hemma hos husse under tiden jag hade idkat spårövning med gossarna !

Hon skulle få komma ut och ha lite roligt, det är tyvärr inte särskilt ofta hon får kvalitetstid, men nu var det verkligen läge !

Lite godis i fickan, koppla Maxía , och ta med bollen. Och så bar det av ner mot ängen ! Jaga boll är det bästa Maxía vet, så när vi kom ut utanför porten var hon redan på hugget, och när hon är på hugget så sätter hon sig inte att kissa förrän hon fått bollen. Det ser ganska komiskt ut när hon sätter sig att kissa med bollen i munnen. Hela vägen ner mot ängen fick hon jaga boll, med undantag för kisspauser då.

Nere vid ängen fick hon springa fritt och tyckte det var toppen att jag kastade iväg bollen så hon fick jaga den, och när vi kom ner mot ån skickade jag ner henne för att dricka. Under tiden plockade jag upp bollen som hon hade lagt ifrån sig, och gömde den i benfickan på byxorna. När Maxía kom tillbaka till där hon hade lagt bollen blev hon förundrad eftersom den ju inte låg kvar. Hon började leta efter den men det verkade vara puts väck och hon såg ut som ett frågetecken när bollen inte fanns någonstans. Hon tittade frågande upp på mig. "Var är bollen ?", sa jag och öppnade händerna för att visa att jag inte gömt den där. Maxía började leta igen, och när hon inte såg släppte jag försiktigt ner bollen mellan mina fötter. Maxía sökte mig igen och möttes av samma fråga. På nytt började hon leta, och glädjen gick inte att ta miste på när hon fann bollen mellan mina fötter ! Hon knep den direkt och sprang in i skuggan där hon började tugga på sin boll. Jag passade på att ta ett par foton, men tyvärr hade hon hunnit släppa bollen. Det blev i alla fall söta foton på en söt liten tjej som låg och svalkade sig i skuggan ! Gullehöna !

Jag plockade på mig bollen som en signal att bolljakten var slut och att vi snart skulle hem, och på hemvägen gjorde vi några enkla kontaktövningar med godisbelöning. 

Det var en trött och varm, men till synes nöjd, liten pluttgumma som klev över tröskeln och traskade raka spåret ut i köket och till vattenskålen.

Därefter dröp hon in till svalkan under soffan, men i skrivande stund ligger hon vid mina fötter. Min söta, goa, lilla prinsessa ! 

Jag hade på förslag "regnig dag" eller "duktiga Laban", men inget av dem kändes särskilt klatschigt, och lite mer än regn och duktig Laban finns det ju.   

Men det regnade idag, Och det regnade hela jäkla dagen.  

I går hade jag tagit gänget med på långprommis till affären för att köpa mer spårgodis, för jag tänkte ha spårövning med Laban som idag.

Men det kunde jag ju känna mig fullständigt blåst på eftersom det har ösregnat hela dagen.

Och det har varit fullständig stiltje, bortsett från rastningar, disk, och matlagning. Tidningen Hundsport damp ner på hallgolvet under förmiddagen, så där hade jag några timmars tidsfördriv. Och så listade jag plus och minus med hane respektive tik. Det senare med plus-och minuslista var Uffes idé, och jag tycker att den var väldigt bra med tanke på framtiden.  

Men framåt kvällen avtog regnet för att slutligen helt upphöra, och jag började fundera på om jag skulle ta ut Laban och köra ett lydnadspass.

Laban verkade vara av samma åsikt, för han snodde lite runt mina ben, satte sig ner och tittade förväntansfullt på mig. Betedde sig lite rastlöst. Alltså gjorde jag slag i saken, och den lille var bannemej inte nödbedd ! Det hade blivit lite småskumt ute, men jag tänkte att det nog skulle gå bra ändå. Laban fick huvudsakligen gå okopplad bort till den tilltänkta träningsplatsen, och vad faller sig då naturligare än att träna fritt följ när vi kom fram ?  Laban var även på synnerligen gott humör, så förutsättningarna verkade goda.  

Det funkade riktigt bra, men jag måste hålla ett raskt tempo för att inte "tappa" hunden, och när vi stannar är Laban lite slarvig i positionen, så det måste vi fila lite mer på. Vi tränade även inkallning, och den kan jag vara nöjd med i kväll, samt läggande och sättande under gång. De två sistnämnda gick också riktigt bra, men jag får överdriva dubbelkommandona.

Lite Operation intresseväckande för apportbock blev det också, med resultat lätt nyfiket sniff.

Ett par rallylydnadsmoment blev det förstås också ! Tysksvängen, samt sidbyte bakom och framför. Jodå, han var riktigt duktig där också, så jag är nöjd med kvällens träning.  

I morgon har jag tänkt mig en spårövning, förhoppningsvis hittar jag en plats utan berggrund men med hyfsat kort gräs.

Se tidigare inlägg i samma ämne..    

Just nu är jag alldeles rusig av lyckokänslor, svävar på små rosa moln nästan som om jag vore förälskad.  

Eftersom dagens väder är sådant att det tillåter träning så tog jag ut Laban för spårövning. Sol, 20 grader varmt, och sval frisk vind. Inte helt konstant åt ett håll, men jag tänkte att bortsett från en och annan kastvind så skulle vi ha vinden i ryggen.

Redan när jag började plocka med träningsväskan och tog fram selen och den knallrosa spårflaggan visade Laban intresse. Bra !

Och så gick vi mot den tilltänkta träningsplatsen, gräsmattan mellan containern och sophuset bakom hus 8. Gräsmattans storlek är tillräcklig för att lägga ett godisspår och marschera därifrån utan att störa själva spåret. Vinden låg på så sätt att Laban inte skulle bli störd av doften av min återgång, den blåste liksom bort.

Laban fick sitta bunden vid containern under tiden jag förberedde spårövningen. Väst på, sele, flagga och påsen med godis plockades upp ur väskan som därefter placerades intill containern. Gå några meter och lägga ner selen, gå en bit till och sätta ner flaggan i marken. Ta en näve godis ur påsen och börja lägga godisspåret. Först två-tre bitar vid starten, sedan två steg, godis, två steg, godis tills sträckan verkade lagom. Avslutade med godishög, tog på mig sjumilastövlarna och marscherade därifrån, tillbaka mot Laban som hade sett och förstått det hela. Han såg förväntansfull ut. Bra ! Han börjar få tillbaka gnistan ! Lossade kopplet från containern, gick mot selen och såg att Laban hade börjat gå igång. Av med kopplet och gömma det i västen, på med selen. Ge klartecken att gå fram till flaggan. Laban sniffade på den, sniffade på marken till vänster om den och hittade rätt. Gick några steg in på spåret, visade bra intensitet. Uppslukad av sitt "arbete" märkte han inte att jag plockade upp flaggan och började ge längre spårkoppel. Detta såg ut att bli perfekt ! Han behöll sin intensitet, sniffade långsamt framåt, allting gick som det skulle tills jag plötsligt hörde någon säga "hej" borta på asfaltgången till vänster om mig. Laban avbröt direkt och lyfte huvudet för att se vem som hade sagt hej. Jag kastade en snabb blick mot kvinnan som intet vetande hade hälsat och bemötte hälsningen med en avvärjade gest och lyfte upp flaggan som signal att inte störa. Var loppet kört nu ? Besvikelsen, och irritationen över att ha blivit störd, var ett faktum. Jag böjde huvudet bakåt, tittade upp mot den klarblå himlen och svor ett knappt hörbart "saatann !"

Riktade blicken mot Laban. Han stod med sträckt nacke och såg efter kvinnan som var på väg bort. En liten tröst i det hela var att hon inte var på väg ut mot busshållplatsen, för då hade Laban vänt sig om, och chansen att han själv skulle återgå till spårövningen skulle sannolikt vara nästintill obefintlig. Nu stod han kvar med huvudet riktat in mot området, i samma riktning vi hade startat. Ett par sekunder gick, tre fyra sekunder gick. Jag stod passiv bakom min lille hund och vågade knappt andas. Men då släppte han plötsligt hela händelsen, sänkte nosen mot marken och började sniffa. När jag såg att han var på rätt väg började hoppet spira inombords. Lättad såg jag Laban sniffa vidare med samma fina intensitet. Någon meter framför oss såg jag grästuvan där jag hade lagt godisslutet. Laban gick rakt på och började mumsa i sig, jag satte mig på huk strax bakom och började smeka honom längs sidan. Jag var så glad och stolt, han hade varit så duktig !

I en vid båge återgick vi till containern där Laban fick byta selen mot vanligt koppel, och jag plockade ner sakerna i väskan igen.

Vi gick över parkeringen hemåt, och jag tänkte att jag får snart leta efter fler lämpliga spårställen med kort gräs, alternativt en tillräckligt bred stig, i ett område med tillräckligt utrymme för att min återgång inte ska störa spåret.

Och så funderade jag lite kort på om attributen för "ska träna" och "håller på att träna" inte är tillräckliga. Idag hade hunden sin spårsele, gick med nosen tryckt mot marken. Jag hade västen och höll en spårflagga i handen. När vi ska, eller håller på med att, träna lydnad har jag bara västen på och hunden har sitt vanliga koppel.

T ex igår kväll när vi tränade lydnad hörde jag plötsligt en munter mansröst uppifrån sin balkong släppa en kommentar om att min lille hund var på rymmen. Även då lyfte jag armen i en avvärjande gest, och lite demonstrativt började jag träna fot för att människan skulle förstå att min lille hund minsann inte var på rymmen, vi hade ett träningspass. Funderar på om jag skulle göra utskick och klargöra att väst på = håller på att , eller ska, träna = vill inte bli störd.

När den friskare höstluften är här så kan jag ge mig iväg lite mer för att träna utanför området. Då är risken för störningar förhoppningsvis mindre. Tills dess får jag väl tråckla fast ett tygstycke med texten "TRÄNAR HUND, STÖR OSS INTE !" på västens rygg. Tanken är i alla fall rolig ! När jag har köpt mig en egen väst så får jag väl undersöka möjligheten att få den texten på ryggen, hihihi !

I eftermiddags hämtade min bror sin tibbehane Bhernard som har varit här nästan en vecka. Jodå, det går rätt bra att ha honom här, men han är en åldrande herre på 13 år som hör ganska illa och mest verkar lulla runt i sin egen lilla värld. Det blir aldrig något gruff eller bråk, fast Maxía kan bli lite bitchig, men stämningen i flocken ändras ganska snart. Först blir alla glada och stojar runt en stund, sedan tjurar Piivo ihop de första två dagarna, samtidigt som Laban är jätteglad och äter som om han aldrig fått mat.

Efter två dagar är Piivo fortfarande ganska tjurig, men inte på ett demonstrativt sätt, Laban börjar dra sig mer undan, och Maxía vill inte heller ha mer kontakt än typ nödvändigt. Maxía och Piivo äter ordentligt som de ska, men Laban vill helst äta ute i hallen. Om han alls äter vill säga, men det finns fler anledningar till det.

Som jag hade bestämt så tog jag ut Laban för en stunds träning i kväll. Jag tänkte att det kunde vara ok att träna bakom nya Carlandra, så vi gick dit.

Det blev ingen bra start alls. Skulle leka igång Laban, men han ville hellre ha koll på omgivningen och sniffade iväg åt ett annat håll. Det var bara till att springa bort en bit och tjoa. Sedan blandade vi rallylydnadsövningar med vanlig lydnad, men Laban verkade mestadels distraherad och ointresserad. Fot gick riktigt bra ändå, vi fick till en inkallning med fot också. Detaljmässigt kunde den vara bättre, Laban drar lite åt vänster för han vet att efter "hit" säger jag "fot". Får fila lite till på den. Efter två "omtagningar" blev det också en bra platsläggning på en minut och ca 5-6 meters avstånd.

Men när jag avslutade träningspasset och gav frihetskommando så hade Laban helt andra planer än att följa med mig !

Ny språngmarsch och till närmaste hyggliga gömställe ! Ganska snart kom Laban springande och började söka. Men när han efter ett kort tag hittade mig stannade han ett par meter ifrån, medveten om att han inte låg bra till eftersom han inte hade följt med direkt. Han vet att han blir "tagen i örat", och det vill han inte. Alltså håller han sig på tillräckligt avstånd för att vara i närheten och ändå undgå att bli tagen i örat. Alltså måste jag lägga om strategin en smula. Med lite lockande fick jag honom att komma lite närmare. Hans misstänksamhet gick inte att ta miste på, för när jag långsamt sträckte ut handen så backade han ett steg tills jag visade att jag inte var ond på honom. På det viset kunde jag komma tillräckligt nära för att klia lite på honom och få på kopplet för att gå hem.

Det är läge att backa lite i träningen.

En knepig detalj med att på grund av sommarvärmen och avsaknad av bil och körkort behöva hålla sig hemomkring för att träna, är att det är nästan omöjligt att undgå löptikar. I synnerhet när tikarna i antal ligger i majoritet här på området. Jag vet att närmaste grannens tik löper just nu, och det är en smula bökigt. Det verkar också som att det är åtminstone en till som löper nu. Jag går och puttrar lite över detta obekväma faktum, och funderar över om vi verkligen ska ha en hanhund till. Den kanske inte alls blir lika medgörlig som Laban faktiskt är. Piivo var före kastreringen ett skräckexempel på hur en hanhund kan bli i värsta fall när han känner av en löptik. Han åt inte, han låg ute på balkongen och suckade, och när vi var ute så dreglade han floder över de väldoftande fläckarna som löpisen lämnat efter sig. Fick han dessutom syn på löpisen han kände doften av så vrålade han rakt ut och kaskadspydde. Laban äter och är precis som vanligt, men utomhus är han väldigt "på".

Tänk om en framtida schäferhane blir som Piivo ? Eller står och ylar ?

En tik måste delas av under löpet. Laban kommer att bli eld och lågor, och Maxía blir en liten ragata av rang. Konflikt kan uppstå eftersom en löpis blir dominant, och Maxía är kastrerad och dominant. Risken finns också att Laban börjar tjuta, eftersom han ju har avelsdebuterat och därmed är en avelshund som fattar vad det är fråga om när det luktar löpis.

Vilket dilemma ! Det tål att sovas på.

Och så har jag lagt till en ny länk, bloggen Sibbamåla Zoo där Carinas tik Yanni, som jag är väldigt förtjust i, berättar om lite av varje i deras vardag tillsammans med snyggingen Dci ( uttalas "disi" ) och energiska rottweilern Gissa, samt en drös katter. Själv sitter jag med ett brett flin och läser om deras eskapader !

Det blev lite improvisation, men resultatet blev riktigt bra, så jag känner mig nöjd och glad !

Tog ut Laban för lite spårövning tidigare i kväll, jag hade sett ut en plats som verkade bra och där jag efter spårslutet skulle komma långt ifrån själva spåret. Stigen genom skogspartiet mellan Carlandravägen och Augerumsvägen. Vi gick in på stigen från Augerumsvägen ( annars skulle vi få motvind ), och strax innan nedläggning av sele och planerad spårstart band jag Laban och tog fram västen ur träningsväskan.

Men när jag skulle sätta ner spårflaggan upptäckte jag något som jag inte alls hade tänkt på. Det var berggrund. Ajajaj, inte bra ! Vad gör man ? Flaggan måste ju stöttas på något sätt, och här kom väskan väl till pass. Risken att hunden skulle bli störd fanns förstås, men fanns det anledning till att lägga is i magen så var det just där och just då. Och så lade jag godisspåret på stigen. Två steg, godis, två steg, godis, tills jag ansåg att spåret var lagom långt och avslutade det hela med en godishög innan jag tog på mig sjumilastövlarna och klev iväg till stigens slut på Carlandravägen, från vilken jag skulle gå tillbaka ut på Augerumsvägen för att på nytt gå in på stigen där Laban satt bunden och väntade.

Selen kom på, i rätt ordning den här gången, och Laban fick klartecken att gå fram till flaggan. Som väntat sniffade han först på väskan och sedan på flaggan. Och så gick han på spåret. Näsan var bra mot marken, men så blev han osäker och gick tillbaka, men hittade rätt igen. Plockade med mig spårflaggan och smög försiktigt upp väskan från marken och hängde den över axeln. Hunden blev inte störd av detta, förvisso hängde spårkopplet slakt över hans rygg, men det verkade inte bekomma honom. Han såg ut att ha bra intensitet och följde spåret fint. Jag noterade att han tog en del av spårgodiset. Valde att stå stilla ett par ögonblick tills det blev lite spänst i kopplet, först då tog jag ett steg framåt och just då lyfte Laban på huvudet. Jag drog efter andan, vågade knappt hoppas att han skulle fortsätta. Ändlösa sekunder. Tysta, fasansfulla sekunder.

Men så sänkte Laban huvudet och fortsatte sitt "arbete". Lättnaden var obeskrivlig !! Återstoden av spårövningen gick utan störning och avbrott, hunden gick rakt på spårslutet och började äta nästan direkt. Jippi, tjoho, tralala ! Jag satte mig på huk och smekte min lilla hund över sidan. Helst av allt ville jag pussa och krama honom, ge honom massor med beröm, men då hade det blivit tokigt.

Efter uppätning av spårslut följde vi stigen ner till Carlandravägen, och på gräsmattan mitt emot stigen fick Laban byta om från sele till vanligt koppel innan vi fortsatte den korta sträckan hemåt. Jag var glad, och min lille hund kändes också glad. Usch som jag har gråtit och nästan gett upp, trots att jag innerst inne inte alls ville ge upp, men i kväll kom den första lönen för att jag i slutänden inte lade mig som nå'n jädra loser ! Fast det var nära...    Nu gäller det bara att fortsätta på den här linjen, att inte bli för ambitiös och ivrig. I morgon tränar vi lydnad, och så måste det bli lite Operation intresseväckande för apportbock.

Nu ska jag ta en varm dusch, och sedan kommer jag att sova gott ! 

Har lagt till en ny länk som omfattas av mitt intresseområde i ämnet hundraser. Finska kennel Barwaxan och deras vackra schäfrar !

Se och njut !

I går kväll tog jag ut Kung Laban den lille för ett litet lydnadspass i den aningen svalare kvällsluften.

I den vanliga lydnaden tränade vi fot och läggande under gång, båda momenten förekommer även i rallylydnad, fast vi behöver även träna lite mer på tempoväxlingar eftersom jag "tappar" Laban i långsammare tempo. Marscherar vi på så piggnar han till och följer mycket bättre med bättre bibehållen kontakt, så det verkar även vara läge att ha lite fler kontaktövningar.

Jag lade även in några moment ur rallylydnaden, och då jäklar piggnade Laban till ordentligt. Jag har varken skyltar eller koner, så det är lite svårt att t ex träna slalom och spiral. Vi tränade på momenten sidbyte framför, tysksvängen, och sidbyte bakom. Och så tränade vi lite på att Laban ska sitta framför mig och följa med när jag backar x antal steg bakåt, och att ligga och sitta stilla när jag går ett varv runt honom. Rallylydnad bygger på glädje, kontakt, och samarbete, lydnaden är densamma men man ska alltså utföra moment som illustreras i text och bild på skyltar. Vi behöver också träna på höger och vänster ingång från framförsittande. Vänster ingång förefaller mer naturligt, där använder iaf jag kommandot fot. Höger ingång är lite knepigare.

Helhetsmässigt så kan jag inte vara annat än nöjd, det mesta gick riktigt bra så jag ska inte klaga. Laban är för det mesta med på noterna och ser ut som ett enda stort leende från start till slut.

Nu är det bara fyra veckor kvar till rasspecialen i Söderåkra, och jag längtar så efter att få kliva in i ringen och visa upp min vackra lilla Laban.  

Jag undersöker möjligheterna att komma dit också. Vi brukar få låna min bonusmammas bil, men jag hoppas att jag kan få transportmöjligheter på ett mer självständigt sätt, och går det inte att lösa så har jag ju ändå försökt.  

I hundträningssammanhang har jag helt klart snälla människor omkring mig. På lördagar svänger Susanne inom och plockar upp mig och så åker vi till träningen. Susanne och jag har blivit bra vänner. I klubbsammanhang är det Carina som plockar upp mig. Vi har också blivit bra vänner ( vi lärde känna varandra tidigare ), och kan också hjälpas åt. Jag tycker det är roligt att hjälpa till, och gör det gärna !

Sist men absolut inte minst har vi Elisabeth och Kjell som ställer upp till tusen, och jag ställer utan tvekan upp tillbaka !

Direkt uttryckt så tycker jag om och uppskattar alla ovan nämnda väldigt mycket.

På utställningssidan finns det också hyggligt folk, och även där har jag kontakt med endast några få. Majoriteten av dem bor minst 30 mil härifrån så det blir mest kontakt via telefon, Facebook, och mail.

De få vännerna jag har där har inte dömt ut mig från början. Tackar ödmjukast för det !

I går kväll tog jag ut Laban för en stunds träning. Det blev Operation intresseväckande för apportbock, en spårövning och så avrundade vi med platsliggning.

Lille Kung Laban sniffade lite på apportbocken, så nu ska jag avvakta den biten ett par da´r  och hålla tummarna för att han efter hand finner apportbocken lika intressant som den var från början. Får nog leva lite på hoppet vad gäller den biten.  

Spårövningen gick inte helt lysande men klart bättre än senast. Godiset bestod av Schmackos som jag klippt i mindre bitar, och det funkade ganska bra. Allt förbereddes som vanligt : sele en bit ifrån flaggan, och så ett godisspår som verkade lagom långt fram till spårslutet som bestod av en anpassad godishög. Det började skumma på så smått, så naturligtvis lyckades jag först få på selen helt knasigt. Efter att ha fått på selen rätt fick Laban komma fram till spårstarten och sniffa lite. Och så gick han direkt ur spår..   

Med lite hjälp hittade han tillbaka, men under fortsättningen blev han störd och lyfte huvudet ett par gånger, men han återgick själv till sin uppgift.

Han följde alltså det lagda godisspåret men rörde inte själva godiset..   Det blev till att lägga en massa is i magen och hoppas på ett bättre avslut. Först gick han rakt förbi godisslutet. Med lite diskret hjälp hittade han tillbaka och började äta av det, och det betyder att jag kan smeka honom längs sidan för att ge ro.

Men gissa vad jag upptäckte när vi gick av spåret ? Tänk nu att jag varit fokuserad på hundens arbete och mitt eget agerande.

Jo, naturligtvis hade jag glömt spårflaggan !! GAAAHH, jag blir alldeles tokig på mig själv !  

Platsliggningen gick först inte bra. Lagom till jag hade lagt Laban och gått en bit därifrån så kom det förstås ett gäng blattar släntrande bakom hunden, och således blev han störd och satte sig upp. Satan också, men det är bara att göra om tills det blir rätt, och så snart Laban hade släppt hela saken med blattarna ( som under tiden hade hunnit ganska långt ) så gjorde vi om platsliggningen. Det blev helt korrekt, så det fick också bli avslutningen.  

Och avslutningsvis i det här inlägget lägger jag upp några bilder på "frukostpatrullen" som gärna jagar smulor och kvarglömda godbitar på köksbordet efter helgfrukosten.

Piff och Puff, fast mer igenkända som Maxía och Piivo.  

Jag måste bara gnälla av mig lite, brukar inte gnälla och klaga i tid och otid men idag känns varken knopp eller kropp något vidare.   

Den som överhuvud taget inte tål gnäll och klagosång kan sluta läsa här.

Somnade till på soffan någon timme igår kväll och vaknade framåt natten, lufsade in i sovrummet och med planen att fortsätta sova kröp jag ner i sängen. Men planen höll inte särskilt bra, på grund av diabetesproblematiken i axlarna kan jag inte ligga i samma ställning särskilt länge förrän det börjar göra ont. Snart kan jag inte ens ligga på rygg. Långt om länge lyckades jag slutligen slumra till, bara för att ganska snart vakna av smärtan från axlarna och därför behöva ändra sovställning. Sova korta stunder, vakna, byta sovställning, somna till igen. Till slut fick jag åtminstona några timmars ordentlig sömn utan att vakna av smärtorna.

Nu har jag åtminstone fått i mig lite kaffe, så hjärnkontoret har ordnat till sig, men axlarna är rena mardrömmen..

Föreställ dig att smärtan från axlarna strålar ut i armarna i ett enda molande ömmande, och att händerna ömmar och känns sega, gör ont vid för tung ansträngning. Att en sådan dag sätta upp håret på annat sätt än en hästsvans i nacken är otänkbart, det funkar inte.

Men det dök upp något uppiggande som fick mig att må lite bättre inombords. Jag har sett foton på den tredje av de fina små tikvalparna efter Laban, men de är egentligen inte valpar längre eftersom de fyller 9 månader just  idag.

Vad jag har förstått så är alla tre väldigt trevliga, och enligt det jag har sett av dem på foto så ser de inte ut som kattskit heller.  

De verkar ha fått det bästa efter både far och mor, vilket är mycket glädjande. Ägarna till de två valparna som såldes är väldigt nöjda efter vad jag har förstått. Som ägare till den inte minst vackra fadern blir jag jätteglad över sådana här saker, jag vill gärna veta hur avkommorna blir och hur det går för dem. Att låna ut min hanhund och inte intressera mig för hur avkommorna utvecklas finns inte i min värld. Som ägare till en avelshane har ju jag också ett ansvar, och jag har rätt att ge ett nekande svar om t ex tiken i fråga inte är lämplig eller om kombinationen skulle strida mot de regler och rekommendationer som gäller inom SKK och SSTS.

Blandrasavel är således uteslutet ! En olycka kan lätt inträffa om man inte är observant, men MEDVETEN blandrasavel bojkottar jag fullständigt !

Nog om det, ämnet är tillräckligt upprörande.

Vi avrundar med något trevligare som att det förhoppningsvis kan bli lite träning av hund idag. Vädret är ganska lagom, lite molnigt och inte alldeles för varmt att vara ute. Jag avskyr den klibbiga högsommarvärmen eftersom varken jag eller hundarna mår bra av den, vi orkar inte göra särskilt mycket och befinner oss helst hemma i den svala lyan. Men just idag är det bra väder så vi kan vara ute lite mer.