Jag tränade med Laban en liten stund i eftermiddags, med risk för att bli tjatig körde vi på med linförighet samt läggande och sättande under gång.

Men Laban var inte riktigt på humör, för det mesta brukar han vara pigg och på alerten.

När jag senare tänkte tillbaka på hans ointresse, så slog det mig att Maxía beter sig likadant men mot honom ibland.

Laban inviterar till lek och Maxía gör sig svåråtkomlig, visar inget som helst intresse av att falla till föga och besvara lekinviten. Laban gör sig till som fan för att få igång Maxía, krusar, vinkar lite med ena framtassen och håller på. Till slut får han igång henne, men bara en kort stund för sedan traskar hon iväg. Ibland får han igång henne rejält, och då yr dammråttorna så det står härliga till !

Nästa gång Laban beter sig mot mig som Maxía ibland beter sig mot honom så ska jag peta till lite på honom och göra mig till lite grann bara för att få igång honom. Man måste ju prova !

Ibland behövs heller inga ord. I kväll var det lugnt uppe i tankeverksamheten och vid ett tillfälle stod jag ute på balkongen när jag hörde Maxía börja skälla.

Jag öppnade dörren och tittade bistert på henne. Hon tystnade. Jag stängde dörren igen, och snart var det klippt igen. Så jag fimpade ciggen, öppnade dörren och tittade bistert på Maxía som tystnade tvärt.

Laban hade kommit fram och var mycket uppmärksam på mig och vad som utspelade sig. Jag gav honom en blick och ett diskret handkommando. Han lade sig ner. Jag tog ett steg åt sidan, han följde efter. Blick, ansiktsuttryck, och små handkommandon. Inget annat. Det kändes magiskt !

Liknande var det för ett par kvällar sedan då det var nattrunda. Laban fick gå okopplad, han brukar vara duktig när han får göra det. Vid sophuset vid hus 8 hade han halkat efter lite grann. Jag vände mig om, rätade på ryggen och tog på mig ett som jag tänker mig myndigt uttryck.

Laban sökte mig direkt, började röra sig mot mig precis som jag ville, så jag visade ett mildare ansiktsuttryck som fick Laban att lägga i en högre växel och sätta rejäl fart på sina små ben. Han fick en massa kel för sin "insats".

Man behöver inte alltid så stora hjälper, och kanske ska jag pladdra mindre när vi tränar.

Ibland är det bra att sitta solo med sina hundar, man kan lära sig av att bara titta.

Man får klura och grunna lite för egen maskin ( och man tittar även i sin favorithundbok ), man provar lite, man börjar så smått inse vilka fel man gör, och klurar på hur man ska lösa det på ett bra sätt. Man tänker på den första grunden man har fått och använder det. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Laban och Maxía på stenen under vilken gamle Pompe vilar. Bilden tagen i april i år.   Ojojoj, nästan 1,5 år sedan jag skrev något sist. Man kan säga att bloggen har fått ligga i träda.    Mycket har hänt under den tiden, t ex vann Laban s...

Nu blev det inte så, jag var så rasans trött att jag till väldigt stor del av helgen har sovit och slappat. Och haft dåligt samvete för hundarna som hade en väldigt tråkig matte. Tanken var att vi skulle ha lite roligt och trevligt tillsammans, jag...

Egentligen har jag inte någon vidare tid för att sitta och klappra, men som vanligt lullar jag i min egna lilla värld och som vanligt blir det en del funderingar. Den här gången funderar jag över Piivo, jag tycker faktiskt lite synd om honom.   ...

Det är inte bara hundars beteende som är intressant att studera. På sistone, inte bara igår och idag, har jag lagt märke till hur folk jag möter beter sig när jag kommer med enbart Maxía, Piivo, och Laban, när jag kommer med nämnda tre och valpen, oc...

  Så här ser hon ut, hon fyllde 4 månader i söndags och bilden är tagen idag. Duktiga handlern Roland Sandström poserar henne.   Jag har haft henne hemma några timmar idag och passat på att hantera och pyssla lite med henne. Med tanke på at...