Men innan jag beskriver enligt rubriken så svär jag lite över att inte ha kunnat ladda upp filmen på DCI's MT här.

Uppladdningen tog mellan 5 och 6 timmar, och när filmen väl verkade vara uppladdad så satte jag mig gladeligen framför tangentbordet för att lägga upp den här på bloggen.

Och vad händer ? Jag får ett meddelande som säger att filmen inte får vara mer än 10 minuter lång, men den här är 35 minuter..

Det skulle vara trevligt att få det meddelandet INNAN de där 5-6 timmarna hunnit förflyta, så man kan lägga den tiden på annat istället.

Snacka om att vänta förgäves !

Det finns även trevligare saker att berätta om idag då jag tog ut de små Tre Amigos på en runda med nosarbete i åtanke.

Piivo skulle få ett uppletande med en tuggis som mål, han har näst intill noll föremålsintresse men en tuggis skulle nog funka. Som extra resurs hade vänsterfickan laddats med lite extra promenadgodis.

Till Maxía hade jag tagit med favoritbollen, den med pipljud som hon tycker är så vansinnigt rolig !

De för ändamålet platta halsbanden fanns också med förstås, och eftersom jag inte har samma kontroll över Maxía och Piivo som Laban så hade jag plockat med flexikopplet.

För Labans del fanns den vanliga selen och spårflaggan redo i träningsväskan.

Vi gick till vårt vanliga ställe, och jag band upp hundarna i ett räcke på ett sådant sätt att de inte skulle komma i fysisk kontakt med varandra men de kunde se vad jag gjorde. Först gick jag Piivos uppletande, tuggisen lade jag strax under en av vinbärsbuskarna och gick en radda serpentiner tillbaka och hämtade hunden.

På med halsband och flexi, och sedan gick vi mot uppgiften.

Jag måste säga att Piivo har ett väldigt fint nosarbete, han gick noggrant och nästan exakt där jag hade gått en massa serpentiner.

Han hittade tuggisen väldigt snart, men tyvärr tog han den inte.

Förvirring uppstod då i undertecknads huvud, och i efterhand inser jag att jag borde tänkt lite mer på den eventuella detaljen. Nästa gång ska han få ha tuggisen en stund innan, så han förhoppningsvis har fått åtminstone ett litet intresse för den.

För att han inte skulle bli alldeles besviken fick han göra ett gammalt hederligt godissök, och han tuggade i sig varenda bit.

Maxías nosarbete är inte fullt lika bra som Piivos, hon behövde lite mer stöd för att komma rätt. Bollen hade jag skickat in under en annan vinbärsbuske. Maxía blev jätteglad när hon hittade sin boll, när hon vände sig mot mig började jag småspringa bakåt och uppmuntra henne. Hon sprang ifatt mig och så lekte vi en kort stund innan vi återgick till utgångspunkten.

Eftersom Piivo och Maxía hade fått varsin liten övning så var det nu Labans tur, och därmed läge att flytta sig till andra sidan så det blev medvind för honom eftersom han ju skulle göra en spårövning.

Hunden ifråga var redan närapå eld och lågor, så jag tänkte att det skulle bli intressant.

Den här gången band jag gänget bakom containern. Sedan lade jag en spårövning som var ungefär 20 meter. Denna längre spårövning avslutades med en rundad vänstervinkel som hade godisslut.

Sedan hämtade jag hunden, och han verkade synnerligen motiverad att jobba lite. Jodå, han började leta redan när vi rundade containern. NU började jag känna igen min "vanliga" Laban som han var innan jag började klanta mig !

Vi gick rakt fram mot selen som Laban alltid har vid spårövning, så även denna gång. Sedan riktade jag upp honom mot flaggan som han sniffade av innan han började leta efter mina spår på marken.

Jag släppte honom på spårövningen och han gick igång nästan direkt ! Han visade hög intensitet i sitt nosarbete, men helt kort blev han så ivrig att det blev lite muskeljobb ( dock fortfarande med nosen tryckt mot marken ).

Så började det hända saker runt om. Maxía och Piivo började skälla på en man som gick lite konstigt framåtlutad. Laban vickade lite på ena örat och fortsatte dammsuga marken. Så gick mannen tillbaka samma håll han hade kommit ifrån. Maxía och Piivo började skälla igen, Laban lyfte huvudet och blängde åt mannens håll men återgick direkt till spårövningen och fortsatte lika fint. En av de två amerikanska bulldoggarna som finns här passerade med sin matte.

Maxía och Piivo började vrålskälla, Laban lyfte huvudet och började titta runt. Inombords svor jag så det osade, men jag lyckades hejda impulsen att ryta till på vrålaporna som stod och höll låda bakom containern. Istället smackade jag på Laban ett par gånger, och han återgick omedelbart till spårövningen. Maxía och Piivo tystnade strax därpå.

Men kort efter uppfattade jag ett "schhh". Vad i helvete ? Laban verkade inte det minsta störd, till skillnad från sin matte som svor fula långa ramsor inombords, han fortsatte dammsuga marken. Jag lyfte blicken och såg en kille komma knallande med den andra amerikanska bulldoggen. Det blev en faslig massa "schhh" och jag tänkte att han har tittat för mycket på Cesar på tv. Laban verkade fortfarande helt ostörd. Tills bulldoggen passerade Maxía och Piivo alltså. De började vråla som besatta, varpå Laban på nytt lyfte huvudet. Och började skruva på sig. Faaan också ! I det ögonblicket tänkte jag en hel jävla radda fula saker om de två vrålaporna vars stämmor just då tycktes eka över hela Carlandravägen ! Jag smackade lite på Laban som efter ett par ögonblick såg upp på mig. Jag pekade med hela handen mot marken, och responsen var omedelbar. Han tryckte nosen mot marken och fortsatte dammsuga som om inget hade hänt. Att Maxía och Piivo fortfarande stod och vrålade brydde han sig inte längre om.

När vi kom till vänstervinkeln stannade Laban. Han sniffade efter en fortsättning, men där fanns ju ingen. Han sniffade lite till höger men hittade inget där heller. Jag vågade knappt andas ! 

Tillbaka till stoppet, där började han dra lite åt vänster. Tillbaka igen, och så vänster. Sedan började han röra sig åt vänster, in i vinkeln. Jag kände hur smilbanden rörde sig alltmer upp mot örsnibbarna, så såg jag hur nära godisslutet han var, men två cm till vänster om. Men han hittade strax slutet på sin uppgift och började ivrigt smaska i sig. Den mer än lovligt stolta och lyckliga matten sjönk ner på huk och smekte ömt sin lille stjärna längs hans sida !

Det känns bara så underbart !

MEN, nu är vi tillbaka på den punkten där jag började bli överambitiös och klanta mig. Den här gången tar vi det lilla lugna och låter det ta den tid det tar. Nu hade Laban en spårövning på cirka 20 meter, och om vi bortser från detaljerna som störde honom så gjorde han ett utmärkt jobb. Ovanpå detta hade jag varit lite djärv och lagt en vinkel, men även den löste han väldigt fint.

Nu bromsar vi lite och kör på detta tills Laban är redo att gå lite längre. Och vi behöver inte ha någon vinkel varje gång vi har spårövning.

Jag tror att jag lärt mig min läxa, det har tagit ganska lång tid att rätta till felet och det felet vill jag inte göra om.