Jag hämtade Bhernard igår eftermiddag och tog honom och Maxía på en liten runda.

De två fick gå i par för dagen.

Därefter tog jag mig i kragen och gick på hyfsad långprommis med Piivo och Laban. Det var dags att köpa märgkex, så vi styrde kosan mot Amiralen Zoo, där jag även passade på att kika efter en overall till Piivo. Hans underull är så ullig, ungefär som kardad bomull, att den är som en magnet för skräp, pinnar, kardborrar och allt annat som kan tänkas fastna i hans päls. Icke att förglömma alla snöbollar som han drar på sig under vintern. I vintras var det inte särskilt kul för honom, och han kom att tycka väldigt illa om snön.  

På kvällarna måste jag sitta och borsta ur allt skräp från hans päls, något som varken han eller jag finner särskilt roande, men det är nödvändigt för att pälsen inte ska tufsa ihop sig och ge mig ett jättejobb som tyvärr kan bli obehagligt för Piivo eftersom det lätt kan bli luggningar även om jag är jätteförsiktig.

Och eftersom rörligheten i mina axlar blir allt mer inskränkt så lägger jag Piivo på sidan över mitt knä. På så vis är det enklare för mig eftersom jag inte behöver sträcka mig, jag kan hålla armarna lågt och orkar därför sitta och pyssla färdigt. Tänk så enkelt det hade varit om Maxía och Laban hade varit lite mer som Piivo, som ett stycke varmt vax som man kan vända som man vill.

Jag har en idé om att ställa ut Piivo vid något tillfälle under nästa år, och därför vill jag högst ogärna klippa ner honom. Alternativet är att köpa honom en overall för att han ska skonas från att dra på sig diverse skräp och snöbollar. Naturligtvis behöver han borstas ändå, och eftersom hans underull har blivit just ullig så är det nödvändigt att borsta honom lite oftare än de andra två.

Nu finns det också mycket frestelser för ett hundtillbehörsfreak som jag. Nya skålar är alltid kul, ett tufft halsband vore fräckt på Laban ( men jag använder ju stryp på honom ), wow vilka läckra koppel, finns det några roliga leksaker tro ?, ska Laban ha ett täcke från Hurtta ? Självklart, både Hurtta och Laban kommer ju från Finland och lite patriotism är väl på sin plats !

Behöver han också ett regntäcke ? Möjligen för att göra det enklare för mig, men Laban själv bryr sig inte nämnvärt om fuktig väderlek, till skillnad från de andra två bangar han inte ens att trava rakt igenom en vattenpöl om det inte finns något alternativ. I det läget tar Maxía och Piivo hellre bautasprång över vattenpölen.

Nja, det är tur att man inte har gott om pengar och förvaring, för då hade jag nog lätt blivit en shopaholic på hundattiraljer, och som sig bör hade jag säkert köpt (dyra ) kvalitetskläder till mig själv. Hm, jag hade nog haft en garderob som i huvudsak bestod av praktiska, funktionella kläder för ändamålet hundträning och friluftsliv.

För att återvända till verkligheten så får man leva lite snålt för att överleva när hyra, räkningar, och avgifter är betalda, men aldrig att jag är gniden i hunderiet ! De ska ha vad de behöver varje dag, det finns nästan alltid nödlösningar att ta till om det skulle knipa.

Och eftersom det är ont om gott om pengar så köpte jag bara det vi gått till Amiralen för : märgkex. Overall till Piivo och vintertäcke till Laban får vänta lite till, men inte för länge.

Affärsinnehavaren Ulrika och jag känner varandra se'n gammalt, och eftersom det för stunden inte var några kunder i butiken så kunde jag prata lite med henne och personalen. Piivo och Laban charmade för fullt, de fick både kel och godis så det var gulligfaktor 10. Laban fick göra sin ta-daa. Då ska han först sitta ner framför mig, jag håller en godis i ena handen. Sedan sträcker jag ut underarmarna mot Laban samtidigt som jag pekar uppåt med pekfingrarna och säger "ta-daa".  Varpå Laban direkt far upp på bakbenen och håller frambenen på varsin sida om sitt huvud.

Detta ser hur gulligt och skojigt ut som helst, och brukar ge en massa sötdrypande "ååååå" från de som får se Labans lilla trick.

Det här med att snabbt fara upp på bakbenen och hålla frambenen på varsin sida om huvudet har Laban gjort ända sedan han var liten.

Det började med att jag ibland kan ge hundarna lite godis bara för att skämma bort dem. Piivo lärde sig snabbt konsten att smöra in sig hos matte och linda henne runt sin lilla tass genom att ställa sig på bakbenen, se oemotståndligt bedjande ut, och vinka med framtassarna. 

Och han lyckas. Varenda gång.   

Laban, som alltid har varit smart och påhittig, lärde sig kvickt detta trick men satte sin egen stil på det genom att hålla framtassarna på varsin sida om huvudet och skina som en sol.

Det gav mig en idé att utveckla tricket, men istället för att han skulle använda det till att tigga godbitar så vände jag på det och började träna det. Först på handkommando, och sedan lade jag till ett röstkommando. Från början sade jag "jä-jä", men ändrade det senare till "ta-daa".

På det viset lärde sig Laban att inte tigga godis, han fick det bara när han gjorde sin ta-daa på kommando.

Han tigger nästan aldrig. Han VET att han får smakbitar från bordet när vi har helgfrukost, och ligger därför strategiskt under matbordet och vilar tills det börjar serveras små bitar av leverpastej som han kan tugga i sig i lugn och ro. Däremot när jag tar fram kaviartuben kan han tigga lite. Han VET att det serveras ett par småklickar med kaviar på mattes lillfinger, och skulle jag råka glömma så har jag tre hundar som tittar förebrående på mig.

Piivo brukar tycka att det ska vara kvällsvickning efter nattrundan.

När vi kommer in hoppar han upp på hallmöbeln och tittar uppfordrande på mig. Även detta lyckas han alltid med, så när jag hängt upp kopplen och fått av mig åtminstone jackan så vankas det en godbit eller två. Maxía sitter strax nedanför och tigger. Laban sitter längre bort i hallen. Men han tigger inte, han VET att han får ändå. Han ser ut som om han tycker att de andra två är helkorkade som tigger och gör sig till för att få en godbit eller två. Som sagt, han är smart.