Jag tränade med Laban en liten stund i eftermiddags, med risk för att bli tjatig körde vi på med linförighet samt läggande och sättande under gång.

Men Laban var inte riktigt på humör, för det mesta brukar han vara pigg och på alerten.

När jag senare tänkte tillbaka på hans ointresse, så slog det mig att Maxía beter sig likadant men mot honom ibland.

Laban inviterar till lek och Maxía gör sig svåråtkomlig, visar inget som helst intresse av att falla till föga och besvara lekinviten. Laban gör sig till som fan för att få igång Maxía, krusar, vinkar lite med ena framtassen och håller på. Till slut får han igång henne, men bara en kort stund för sedan traskar hon iväg. Ibland får han igång henne rejält, och då yr dammråttorna så det står härliga till !

Nästa gång Laban beter sig mot mig som Maxía ibland beter sig mot honom så ska jag peta till lite på honom och göra mig till lite grann bara för att få igång honom. Man måste ju prova !

Ibland behövs heller inga ord. I kväll var det lugnt uppe i tankeverksamheten och vid ett tillfälle stod jag ute på balkongen när jag hörde Maxía börja skälla.

Jag öppnade dörren och tittade bistert på henne. Hon tystnade. Jag stängde dörren igen, och snart var det klippt igen. Så jag fimpade ciggen, öppnade dörren och tittade bistert på Maxía som tystnade tvärt.

Laban hade kommit fram och var mycket uppmärksam på mig och vad som utspelade sig. Jag gav honom en blick och ett diskret handkommando. Han lade sig ner. Jag tog ett steg åt sidan, han följde efter. Blick, ansiktsuttryck, och små handkommandon. Inget annat. Det kändes magiskt !

Liknande var det för ett par kvällar sedan då det var nattrunda. Laban fick gå okopplad, han brukar vara duktig när han får göra det. Vid sophuset vid hus 8 hade han halkat efter lite grann. Jag vände mig om, rätade på ryggen och tog på mig ett som jag tänker mig myndigt uttryck.

Laban sökte mig direkt, började röra sig mot mig precis som jag ville, så jag visade ett mildare ansiktsuttryck som fick Laban att lägga i en högre växel och sätta rejäl fart på sina små ben. Han fick en massa kel för sin "insats".

Man behöver inte alltid så stora hjälper, och kanske ska jag pladdra mindre när vi tränar.

Ibland är det bra att sitta solo med sina hundar, man kan lära sig av att bara titta.

Man får klura och grunna lite för egen maskin ( och man tittar även i sin favorithundbok ), man provar lite, man börjar så smått inse vilka fel man gör, och klurar på hur man ska lösa det på ett bra sätt. Man tänker på den första grunden man har fått och använder det. 

Idag känns axlarna mer än vanligt, och inte fan blir det bättre för att jag sitter här och klapprar på tangenterna.  

Ska strax hämta gamle Bhernard, han ska vara hos oss 24/7 nästan hela veckan när lillbrorsan är bortrest. Pyssel pyssel. Ibland är jag nog alldeles för snäll, men det är bättre för Bhernard att vara här än att han följer med brorsan och får alldeles för mycket ensam och passiv tid.

Den här veckan är det dessutom full rulle för egen del.

Idag klev jag upp i arla morgonstund ( jag är absolut ingen morgonmänniska annars ) för att hinna duscha, gå morgonprommis, och utfodra innan jag tog bussen till lasarettet för att lämna prover.

På onsdag ska jag till ögonmottagningen för den årliga och för diabetiker obligatoriska ögonbottenfotograferingen, och på torsdag ska jag till min njurläkare. Trevlig läkare, kunde bara behöva lite mer humor eftersom han är lite torr, och så är han lite av den gamla typen som har lite för lätt att hytta med pekfingret och säga att man måste förbättra ditten och datten. Jag har t ex uteslutit banan ur min kost, och jag får inte längre ens smaka på choklad. Uteslutning av banan var ingen konst eftersom vi är dåliga på att äta frukt här hemma, men att inte längre få smaka en bit choklad..

Jag ska även vara lite försiktig med mejeriprodukter, men mjölk måste jag dricka när jag har hypoglykemi, och ost kan jag inte låta bli. Redning till såser görs på mjöl och mjölk.. 

Jag måste försöka få undan lite mer tid till Labans träning, bäst tid till träning blir på helgen då Uffe ju är hemma, men denna helgen var det andra saker som också behövde göras.Måndagar och tisdagar är brorsan ledig från jobb, och så länge inget annat dyker upp så finns det möjlighet till träning även då. Men måndagar och tisdagar behöver jag inte passa Bhernard, så det blir mest avkopplande prommisar och mys med Tre Amigos. Ganska välbehövligt enligt min mening, man ska absolut inte klaga men det kan faktiskt kännas lite bökigt att ha en gammal och inte fullt så pigg och rörlig hund bland tre unga. Maxía och Piivo får turas om att gå i par med Bhernard och ha lite tråkigt, skillnaderna ( inte bara i ålder ) mellan Laban och Bhernard är så stora att det inte funkar för mig att ha dem i par. Bhernard är en trött och stel gammal hund, Laban är pigg och aktiv. Det blir rörigt, men dessa två kommer bäst överens. Piivo och Maxía är tjurigare och inte alls lika lättflörtade, igår kväll försökte Maxía mobba ut den gamle, Piivo går undan och tjurar.

Egentligen tycker inte jag att man ska ha hund när man jobbar så mycket som brorsan gör, och jag är alldeles för snäll men det är djurplågeri att låta hunden sitta själv hemma i minst 12 timmar per dag.