Jag tycker synd om mina händer idag, de är trötta och ömma.

Förbannade diabetesreumatism !  

Likadant var det igår, men det var "straffet" för att lillbrorsan och jag lagade köttfärslimpa ( knåda köttfärs avigt och rät ) och jag fixade såsen ( vispa och veva i kastrullen ) i måndags.

Under gårdagens morgonrunda fick brorsan ta över Piivo ( som tjurade och agerade bromskloss ) eftersom jag inte riktigt orkade dra med mig honom.

Jag brukar ha s k stryphalsband i syntetmaterial ( för pälsens skull ) på Laban, och en kedja på brorsans gamle Bhernard, jag tycker det är lättare att styra upp honom då än när han har sitt vanliga halvstryp som är 1-2 storlekar för stort.

Nu får även Piivo tillfälligt ha sitt stryphalsband i syntet, enbart för att jag ska kunna underlätta lite för mig själv när vi är ute.

Nu blev det inte bättre än att brorsan under gårdagen åkte på en härlig förkylning. I morse frågade han mig om jag kunde ta gamle Bhernard på morgonrunda ? Egentligen kände jag mig tveksam, men snäll som jag är så hämtade jag förstås upp den gamle så han gick med mig och Tre Amigos på morgonrunda. Till saken hör att hundarna gärna stretar iväg lite tills de har uträttat det första nödvändiga. Särskilt Laban stretar iväg när han är skitnödig, men lugnar sig efter att ha gjort ifrån sig. Piivo ska prompt ner på ett visst ställe för att skita, och eftersom vi är två starka viljor så blir det lätt dragkamp. Ibland är Maxía skitnödig samtidigt, vilket kan bli ganska obekvämt eftersom hon naturligtvis inte kan sitta lite närmare Piivo och göra ifrån sig. Slutligen är det då den gamle som verkar lyckligt ovetande, och därför är det så mycket lättare när han har strypet på sig. Det brukar räcka med ett diskret litet knyck i kopplet för att få med sig honom, men inte alltid. Han reagerar inte nämnvärt när jag försöker styra undan honom med benen, och därför är det lätt hänt att jag snubblar på honom eller råkar gå rakt i sidan på honom. Att snubbla över Bhernard, eller råka gå in i sidan på honom, är som att krocka med en betongsugga. Ganska frustrerande eftersom han nästan aldrig reagerar över huvud taget.

Han är nog lite förvirrad, men han har en härlig personlighet.  

Om man tänker på hur hans liv har sett ut så är det inte särskilt konstigt att han är som han är. Under sina första fem år var han utställnings- och avelshund hos min mamma. Tyvärr var han också slagpåse för Piivos och Labans farfar, som var min mammas uppfödning och ett tydligt bevis på vad som händer med en hund som inte blir uppfostrad.

Bhernard har en rad förvisso läkta, men obehandlade skador runt huvud och nacke samt på benen. Till följd av alla slagsmål har han slagit ut ett antal tänder, och de få tänder han har kvar är illa angripna av tandsten.

Min bror fick ta över Bhernard när han var fem år, och de första åren hos brorsan mådde hunden bra. Den blev regelbundet borstad och badad, den fick motion och ganska mycket utevistelse. Men så hände något. Bhernard började bli fet, pälsen ullade ihop sig och han började lukta illa. Jag läxade upp brorsan och lade fram fakta vad som händer med en hund som är fet. Till slut föll polletten ner och hunden sattes på diet. När jag passade Bhernard borstade jag igenom honom ordentligt och badade honom. Vid ett tillfälle krävdes fem ( !!! ) schamponeringar innan hunden var ren. I somras klippte jag ner honom, det han hade fällt hade inte borstats ur och filtade därför ihop sig. Och jag tröttnade på det ändlösa borstandet och pillandet för att få bort alla knutor som blivit av underullen som inte borstats ur. Fram med saxen och kapa så mycket det gick, sedan fick Bhernard ett välbehövligt bad, och slutligen klippte jag bort det jag hade missat. Han har inte blivit badad på ett par månader nu så det börjar bli dags igen, men pälsen som växer ut nu ser absolut mer välmående ut än när jag klippte ner och badade honom senast.

Nej, han har inte haft det lätt, så det känns skönt att kunna ha lite koll nu när han och brorsan bor bara ett par portar härifrån.  

Maxía och Piivo fick sina klor klippta igår kväll, idag är det Labans tur. Egentligen drar jag mig för att klippa Labans klor idag eftersom händer och axlar inte mår särskilt bra, men förr eller senare måste det ju göras ändå. Förra veckan gick det ju riktigt bra, och jag har försökt skapa gosestunder även efter det. Men jag litar inte ett ögonblick på Laban när det handlar om kloklippning ! 

Och så är jag rädd att få  smärtimpulser från axlarna, för det kan jag inte dölja, det är absolut ingen höjdare när man sitter med en osäker hund liggande på rygg över sitt knä. Jag har insett att jag nog snart måste skaffa klippkort hos någon som kan hjälpa mig, det måste vara någon som inte gör kloklippningsläget till en skräckupplevelse för Laban. Ska höra mig för, vet att Amiralen Zoo utför kloklippning, och på djurkliniken görs det också. Åtminstone gjordes det förut. 

Mitt diabetsteam hytter med pekfingret och förmanar mig att jag INTE för göra saker som framkallar smärta i mina händer och axlar. Ge mig en hushållerska då som möter upp Uffe för att hämta de tunga matkassarna ( men jag kan använda mig av säckkärran som står ute i förrådet ), som dammsuger och städar golven åt mig 1-2 gånger i veckan, som bäddar åt mig och drar upp persiennerna varje morgon, som klipper hundarnas klor ( Piivo kan jag ta själv, han är ju stencool ) och borstar deras pälsar en gång i veckan, som hjälper mig att renbädda varannan vecka.

Hushållerskan får även hjälpa mig att rasta hundarna genom att ta en av dem. Således måste hushållerskan ha gott hundvett. Träna hundarna vill jag göra själv, och det kommer jag att göra så länge jag bara kan !

Nu fick jag en sådan där briljant idé igen ! Jag ska göra förlängningar på persiennsnörena !

Det måste jag göra med en gång !