Som sagt, Maxía och Piivo är inga krusiduller att klippa klorna på, men lillefis Laban är en helt annan femma.

Sedan förra veckans katastrof ( även om jag "vinner" så känns det som en katastrof ) har jag funderat en del och tänkt tillbaka.

Ursprungligen fick jag rådet att hålla fast hunden, och när den lugnat ner sig klia den på magen. Detta gjorde jag om så det skulle passa Laban, så jag mjukade upp det lite och uteslöt delen med att hålla fast.

Laban fick först SITTA i mitt knä, och efter hand som han blev tryggare med det kunde jag börja lägga honom på rygg över mitt knä.

Det började gå riktigt bra. Sedan kom första bakslaget och jag fick börja om från början. Lagom till det började gå riktigt bra igen kom nästa bakslag i form av att det uppstod onödig stress omkring oss där vi satt, och därmed fick vi börja om från början igen.

Tredje bakslaget kom efter incidenten med grannens rottis, men tack vare Carina och hennes rottis Gissa övervann Laban snabbt det betingade osäkerheten för rottisar.

Men vi fick på nytt börja om från början med kloklippningen, och sedan dess har mina stackars händer fått ta emot ett antal bett.

Vid ett par tillfällen har det varit otäckt nära att betten har träffat ansiktet. Det hela kändes hopplöst ! Situationen blev ett ångestfyllt nödvändigt ont, en fight varenda gång. Jag hade mer eller mindre omedvetet gått in för att hålla fast min rytande och skällande lilla hund bara för att klorna skulle klippas no matter what !

För ett tag sedan såg jag ett videoklipp med Fredrik Steen, hundcoachen.

Han visade hur mysigt man kan göra det för hunden när man klipper dess klor. Gos före, under, och efter kloklippningen. Hunden ska fortfarande ligga på rygg, och Fredrik Steen visade med sin då 10 veckor gamla chihuahua som han placerat på rygg i sitt knä.

Det var ungefär så där jag hade gjort tidigare, men kommit ifrån.

Den stora funderaren kom efter förra veckans katastrof, och jag tänkte att jag absolut måste försöka igen, det får ta den tid det tar.

Gosestund har det ju alltid blivit EFTER kloklippningen, däremot inte före och under.

Det enda kruxet idag var att fånga in Laban, och till slut gick jag för att hämta mina handskar, det skulle göra mindre ont när han satte garnityret i mina händer och jag skulle inte känna mig lika tveksam att plocka upp honom bakifrån soffan, p g a vetskapen att det skulle göra ont och kunna orsaka skador på händerna..

Jag hade uteslutit tanken på säkerhetsåtgärden munkorg, den får ligga kvar och skrota i lådan, eftersom den utan tvekan skulle förstärka Labans osäkerhet. Alltså sträckte jag ner mina behandskade händer bakom soffan för att plocka upp min vid detta laget vettskrämda hund som snabbt placerade sitt garnityr i min vänstra tumme. Jag blev väldigt glad över min smarta idé att använda handskar, för även med dessa på så nöp det till ganska rejält. När Laban lyftes upp på min arm slutade han morra och vråla, men han var stel som en pinne. Jag tog lugnt av mig handskarna och satte mig i soffan med Laban i knät. Den lilla kroppen skalv våldsamt och jag försökte lugna honom med dämpade signaler. Mobilen började pingla, det var nödvändigt att svara eftersom det var Uffe. I det här läget Laban och jag befann oss är det vanligtvis döden i grytan att öppna klaffen för att säga något. Börjar jag prata så förstärks Labans osäkerhet. Men det gick bra, samtalet var ultrakort och jag höll ett lågt och mycket lugnt tonfall.

Tio minuter senare slutade Laban skälva, men kändes fortfarande spänd. Jag kliade honom mellan skulderbladen och han började slappna av lite mer. Så där satt vi en stund innan jag mjukt och lugnt ändrade hans position så han satt rakt fram. Jag plockade lugnt med hans tassar innan jag vände honom åt höger och fortsatte plocka med hans tassar. Efter en liten stund lyfte jag honom och lade honom lika lugnt på rygg över mitt knä. Han varken sade eller gjorde något. Klia mage, plocka tassar. Tog fram klosaxen och höll den i handen jag kliade honom på magen med. Den lilla kroppen blev allt mjukare och det började bli dags att börja klippa.

En klo åt gången, lugnt och fint följt av kliande på magen. När Laban ville komma upp slutade jag klia honom, och när han var lugn blev han kliad igen. Lugnt och fint hela tiden. Mobilen ringde igen, jag tänkte att det är nog pappa, men det vore förenat med kapitalt misslyckande om jag tog samtalet. Det fick ringa, jag kunde ringa tillbaka när jag var klar.

Goset fortsatte en stund efter kloklippningen var klar, för första gången på flera månader hade proceduren avlöpt lugnt och helt tyst förutom radion och teven i bakgrunden, och klippljuden från klosaxen. Efter en stunds gosande släppte jag upp Laban som hoppade ner på golvet och ruskade på sig innan han pilade in under soffan.

Så skönt det känns att ha sluppit fighten som annars skulle ha uppstått, och hädanefter kör vi gosestilen när det är dags att klippa klor !  Från det att jag lyfte upp Laban på armen till han var färdig hade det tagit 35 minuter, men det var väl värda 35 minuter för att få det fina resultatet. 

Jag provade även på Maxía som kan vara lite sprattlig när det är kloklippning. Det blev avsevärt mycket enklare, och det sparar mina händer en hel del.