Jag tycker att man ska ha en plan, trots att jag själv inte är jättebra på att ha en plan alla gånger.

Planen med Laban växte fram efter hand, från början var det ju uteslutande utställning och prommisar som gällde, och dödtiden mellan varje utställning kändes som en evighet. Den tiden utnyttjades till prommisar och mys.

Men efter hand som vi började lära oss lydnadens konst började det kittla lite i tävlingsnerven, och från att ha som mål att få en bra vardagshyfs höjdes ribban med tiden till att uppnå tävlingslydnad. Vi är på väg dit, men det är en bit kvar.

Vi fick lära oss spårövningar, och detta blev till något av en passion.

Jag tar inte så hårt på utställningar längre, det är skoj att komma ut och visa sin hund, det är inte hela världen att "åka ut" med VG. Men med de nya reglerna har Laban fått 2 EXC, varav ett med Ck, vilket jag tycker är jättekul.

Men förhoppningen är också att kunna tävlingsdebutera nästa år, och varför ska man göra det lätt för sig ? Det ligger tid och träning bakom varje lydnadsmoment, det kräver tålamod och fantasi.

På en utställning glider man runt i ringen och försöker få sin hund att se sitt bästa ut. Det kan också vara en konst om dagsformen inte är den bästa, eller om man har en hund som behöver lirkas en hel del med.

Jag vill som sagt ställa ut lite också under nästa år. Kruxet med Laban i det läget efter en utställning har hittills varit att han under linförigheten ställer upp sig vid min sida när jag gör halt. Han skall ju sätta sig ner ögonaböj vid en halt. Det blir nödvändigt att ge stödkommando. SITT.FOT Det tar ett tag, och här handlar det om MINST två veckor innan jag kan banta bort stödkommandot sitt.

I utställningsringen använder jag inga andra kommandon än KOM och STÅ.

Samtidigt som jag gärna ställer ut honom känner jag mig tveksam med tanke på beteendet som uppstår under lydnadsträningen efter en utställning. Jag tror därför att han bara bör ställas ut ett fåtal gånger under en säsong.

Uffe och jag är lite oense där. Han vill komma ut mer på utställningar och föreslår att vi väntar med schäfer ännu ett år. Visst vill jag också komma ut lite mer, men med tanke på ovan redan beskrivna och att jag samtidigt har tävlingsambitioner så vete katten om jag vill åka på fler än 3-4 utställningar per år, och när det kommer till Laban så handlar det huvudsakligen om rasspecialer eftersom domarna är just rasspecialister med egen uppfödning av tib spaniel.

Och dessutom vill jag hinna med lite mer medans kroppen ännu hänger med, innan jag ligger på dialys och riskerar att bli ett halvdött kolli. Jag hoppas som sagt kunna tävlingsdebutera med min lilla Laban, jag vill uppfostra och dressera schäfern till att starta på de prov och tävlingar jag inte får delta med Laban eftersom han inte är av bruksras.

Ett år är värdefullt. Jag har inte tid att vänta, och det är ett av de ytterst få saker jag säger "det går inte" om.

Schäfervalpens entré är inte särskilt långt borta, men det finns alltid detaljer som måste klaffa.

Först och främst ska tiken paras, därefter återstår att se om det tar skruv d v s tiken blir dräktig. Blir hon dräktig så återstår bara att vänta på nedkomsten och hoppas att allt går bra. Avel innebär alltid vissa risker.

Sist kommer två intressanta frågor : hur många valpar det blev och vad det blev för könsfördelning.

Vi vill ju ha en hane. Med tanke på att majoriteten av områdets alla hundar är just tikar så vore det lämpligast med just tik, det där med att tikar anses vara lättare tror jag inte ett skit på eftersom jag har sett att det är högst individuellt. Jag tänker på Britt-Christines Jajja, jag har fått berättat för mig om hur Ricci var i yngre dagar, och jag upplever Xoxi som "hårdare". Starka tikar, liksom Yanni som jag har spanat in som mor till den kommande valpen. Jag är mycket förtjust i Yanni och har ju lärt känna hennes son Kenzo lite grann.

Han är väldigt trevlig och "lagom", det är inte för mycket eller för lite av någonting hos honom. Hans två kullbröder verkar också väldigt trevliga.

Här hemma finns två små anledningar till att det inte känns lämpligt med tik. Den ena heter Maxía. Hon känner sig hotad och blir väldigt tjurig och obstinat när den andra tiken börjar löpa, och det kan därför uppstå en konkurrenssituation eftersom en tik i löp blir dominant. Den andra anledningen heter Laban. Att under minst tre veckor dela av tik och hane på grund av löp, att under den tiden ha Laban gnällande och pipande i stort sett dygnet runt känns inte särskilt attraktivt.

Kanske hade det varit möjligt om vi bott i hus och haft större möjligheter att dela av hundarna.

Löptik drar till sig hanhunden som i detta fallet är Laban. Maxías Laban som ingen får "stjäla" från henne, och ve den som försöker !

Det känns inte heller särskilt attraktivt.

En hane löper inte rent fysiskt, men den kan "löpa" året om. Kom ihåg att majoriteten av områdets hundar är tikar. Men, även beroende på hur hanen är funtat förstås, risken för konkurrens förefaller ganska mycket mindre. Maxía får ingen konkurrent om "sin" Laban, och Laban själv sitter inte och piper och gnäller eftersom ju en hanhund aldrig löper fysiskt. Å andra sidan kan en hanhund ha en stark könsdrift, det förekommer ju hanar som sitter och tjuter och/eller matvägrar  så fort det dyker upp dofter av löptikar. .

Men för husfridens skull känns det lämpligare med en hanhund ( som förhoppningsvis inte är som i exemplet ovan ).

Nu ska Uffe och jag bara komma överens om det andra, schäfer eller mer utställning nästa år.