Jag gillar att studera hundarnas signaler, och tycker att etologi är ett synnerligen intressant ämne. Man kan lära sig en del av att studera sin egen hund, hur den agerar i olika situationer och hur den interagerar med andra hundar.

I förrgår tog jag mitt lilla gäng med till min vän Ulrika. Hon har en dobberman som heter Foppa och är i samma ålder som lilla Laban, det skiljer endast sex veckor mellan dom men att de två är i samma ålder verkar inte ha någon betydelse.

Senast vi umgicks med alla hundarna ihop var förra sommaren då Laban och Foppa var lite drygt ett år gamla. Då, precis som i förrgår, satt vi i utemöblerna i Ulrikas inbyggda trädgård. Jag säger inbyggd, det är typ plank runt om med en dörr mot husets framsida och en mot baksidan. Området är ett tättbebyggt villaområde.

Foppa agerade ungefär likadant i år som i fjor, Piivo och han är lika idiotsnälla av naturen så risken för ev konflikter är mikroskopisk.

I fjor var Piivo väldigt vänskaplig mot Foppa, han lade sig på rygg och lät den större hunden sniffa av läget. Piivo verkade väldigt oberörd och låg sedan huvudsakligen och sov i trädgårdssoffan.

Laban var vettskrämd och flydde runt med jämna mellanrum, en gång lyckades han ta sig ut på baksidan av huset, men lyckligtvis fick vi fatt i honom igen.

Maxía var mycket demonstrativ, hon verkade tycka att den stora klumpedunsen skulle hållas jävligt kort, så hon till och med flög på honom ! Stackars Foppa studsade ett par meter rakt bak, landade i Ulrikas pionbuske och såg nästan skräckslagen ut. Ja, det kändes bitvis lite rörigt men blev lite lugnare efter hand som tiden tickade på.

Men i år var alla hundarna ett år äldre, Piivo har kastrerats, och Laban har vuxit till sig mentalt. Maxía är som hon alltid har varit.

När vi släppte ihop hundarna var det till min stora förvåning Piivo som var nära på vettskrämd, han tog skydd mellan mina fötter där han satt och skakade. Laban försökte först klättra upp för mina ben, men när han inte fick stöd blev han tvungen att möta sitautionen själv så han spände ögonen i Foppa som enbart fortsatte göra sig till.

Men lilla prinsessan ragata absoluta började precis som förra året att läxa upp stackars Foppa som nu höll på att slå knut på sig själv i sin iver att falla till föga och få leka åtminstone liite grann med de tre små. 

Det var alltså lite liv i luckan en stund, men till slut lugnade det ner sig så Ulrika och jag kunde sätta oss i utemöblerna. Vi kunde huvudsakligen sitta och snacka i lugn och ro, utan att i tid och otid behöva tillrättavisa hundarna. Fast det inträffade också. Laban hade fått fart i självförtroendet, han till och med tippade upp öronen på huvudet och ställde sig "på tå" vid ett par tillfällen. Signalen gick inte att missta sig på ! Likadant Maxías kroppsspråk. Piivo låg i trädgårdssoffan med ängslig blick, Maxía klev mellan trädgårdssoffan, mitt knä, och trädgårdsbordet. Laban låg på plattorna under bordet.

I år var det Piivo som var så rädd att han lyckades fly ut bakom huset, men lyckligtvis fick vi fatt i honom.

Efter en stunds snackande gjorde vi det som vi egentligen skulle gjort från första början : vi gick en promenad med alla hundarna. Ulrikas dotter, som då hade kommit hem från fritids, fick gå med Piivo och jag måste säga att hon har en väldigt fin kemi med hundar ! Laban, som inte bara hade varit stöddig utan även visat lite osäkerhet, fick gå okopplad eftersom det var bilfritt område där vi gick. Jisses, hur i Hälsingland kunde jag våga ha hunden okopplad då ? Jo, en osäker hund med förtroende för sin ägare söker stöd hos densamma och håller sig därför i närheten, och när den söker ögonkontakt dessutom så är det bara till att belöna den delen, för man vill ju ha bästa möjliga ögonkontakt när man tävlar med sin hund ( ett litet tips jag fick en gång )..

Strax innan vi var tillbaka vid utgångspunkten tränade vi på ett par lydnadsmoment. Laban skötte sig fint med linförigheten samt läggande och sättande under gång, Ulrika blev lite missnöjd med Foppas inkallning, han ville resa sig från sättandet och vid själva inkallningen gick han in snett. Sannolikt jönsade han sig, för han har klarat behörighetsprovet ( BH ) för att få tävla IPO.

När vi var tillbaka hos Ulrika satt vi och snackade en stund till, och jag noterade nöjt att hundarna var mycket lugnare.

Min bror och hans hund ( också tibetansk spaniel, en gammal herre på 13 år ) Bhernard har flyttat in bara ett par portar härifrån. Brorsan jobbar, så jag tar hand om Bhernard på dagarna. Väldigt praktiskt att ha bror boende i samma hus, det är bara att gå och hämta hunden så slipper den sitta ensam hela dagarna, och hos oss har den ju kompisar dessutom.

Bhernard är halvdöv, så mina hundar kan ha lite svårt att läsa av honom eftersom han lullar omkring lite i sin egen lilla värld, och han uppfattar nog inte riktigt hela budskapet alla gånger. Han framstår nästan som lite imbecill, kanske t o m lyckligt ovetande. Han låter en hel del, är han nöjd och glad så låter han och åbäkar sig, vill han någonting så låter han för det. Han har en hel del ljud. Börjar han låta när man klappar honom så är det bara att sluta tills han är tyst igen, annars kanske man får klagomål från grannarna.. Dessutom är Bhernard bufflig. Idiotsnäll, gör inte en fluga förnär, men bufflig. Med sin storlek och tyngd har han inga problem att tränga sig fram mellan de andra när det ska hälsas.

För mina hundar kan det som sagt vara lite svårt att förstå Bhernard eftersom han är så speciell. Maxía försöker ibland stöta bort honom, Piivo håller sig lite för sig själv ( det brukar han förvisso göra ändå ), och Laban verkar lite förvirrad emellanåt.

MEN, när Bhernard är här tar Laban på sig den hundliga ledarrollen på ett mycket tydligare sätt ! På hundars vis kan han leka korta stunder med Bhernard, men har den senare lagt beslag på t ex fällen när den har dragits ut från BIA-bädden så har Laban järnkoll på honom. Han visar sig helt enkelt mer dominant än vanligt. När jag är ute på prommis med allihop så har Laban järnkoll, det syns tydligt.

Han hissar upp öronen så de sitter nästan mitt uppe på huvudet, blicken är skärpt, hållningen stram, och han går "på tå".

Han är så rasans vacker, men jag gillar inte riktigt själva grejen !

Märk väl att jag avgudar min lilla Laban, men för den sakens skull får han inte ta sig för stora friheter, hur underbar han än är.

Så det kan kännas som att vi missar lite i harmonin eftersom Bhernard kan vara svår att förstå och läsa av för mina hundar.

Själv kan jag bara försöka styra upp och jämna ut.