Nej, jag är inte förälskad, däremot lycklig över vad Laban presterade under träningen på klubben igår kväll    

Det hade varit full rulle på mig sedan arla morgonstund, för egen del skulle jag in till sjukhuset för att lämna fasteprover och det vill jag göra så tidigt som möjligt. Labbet är öppet från halv åtta, och förvisso kan jag gå bort till vårdcentralen för att göra det, men där är det inte direkt någon vidare fart i verksamheten trots att det kanske bara sitter två personer i väntrummet. Och trots att jag måste ta bussen för att komma till och från sjukhuset så sparar jag ganska mycket dyrbar tid.

På mindre än en timme har jag tagit mig till sjukhuset, tagit prover och kommit hem igen.

Det tar ca 15 minuter att gå till vårdcentralen, där är det sedan väntetid på minst en timme, och så har man en 15-minutersprommis hem.

Tur och retur med buss till sjukhuset tar 20 minuter, väntetiden på labbet är högst 10 minuter. Lägg till omkring 10 minuter att ta sig till och från labbet, men voilá vad lite tid det kostar jämfört med att lämna proverna på vårdcentralen ! Valet är därför enkelt, trots att det kan kännas bökigt att behöva passa busstider, men hellre det än att känna irritationen stiga över den långa väntetiden..

Hundarna hade varit ute på en mer ordentlig morgonrunda, de hade fått sitt morgonmål redan vid 7-tiden, eftersom jag planerade att tidigarelägga deras kvällsmål till eftermiddagen så de hade haft tillfälle att smälta och sova på maten.

Vi hade gått en bra timslång middagsrunda, och de hade blivit rastade innan utfodring. Kort efter maten kunde Labans snarkningar höras i hela lyan, och jag funderade lite på om han verkligen skulle orka hänga med till klubben för att träna ?

Själv planerade jag dagen anpassat till insulin- och mattider för att det skulle gå ihop med den senare kvällen som träning på klubben ofta innebär. Man vill ju vara lite social också när man alltid är solo med hyfsat aktivt hundliv och träning här hemma.

Laban reagerade inte ens när jag började förbereda med att plocka ner saker i träningsväskan, och på ett sätt var jag glad för det eftersom han förväntar sig att vi mycket snart ska ge oss iväg för att ha roligt tillsammans.

Uffe kom hem från jobbet, men varken Laban eller Maxía sprang honom till mötes. De var helt enkelt för trötta !

Carina skulle hämta upp mig och Laban vid halvsextiden, och kvart över fem gick jag ut i hallen för att ta på mig jackan och plocka med mig träningsväskan.

Då vaknade Laban till liv, jag hörde hur han ruskade på sig i vardagsrummet och så kom han ut i hallen där han lade sig för att med omisskännlig uppmärksamhet invänta signal på att vi skulle gå.

Och när vi på utåtgående plockade fram hans lilla blå bur från förrådet så visste han precis vad som väntade : vi skulle åka någonstans och träna !

Laban blir alldeles till sig när vi kommer till klubben, för där vankas det roliga saker ! Först blir det en kort rastning så han får sniffa runt och lämna visitkort, och sedan knallar vi ner mot appellplanen.

Vid åsynen av appellplanen, i synnerhet när där finns rallylydnadsskyltar, får Laban ännu mer bråttom, han vill ner och sätta igång, och spana in läget.

På grund av det senare kan det ta en stund att få honom i fokus, men när vi hittat den så brukar han vara jätteduktig, så även igår kväll.

Banan innehöll skyltar med blandad svårighetsgrad, en del var riktigt kluriga så de gick inte lika bra, men vi lär oss hela tiden.

Jag kan ha lite svårt att läsa av banan, det kan kännas ungefär som när det började gå snett på spårövningarna i våras, fast ångesten är istället en känsla av att vara generad och känna sig lite dum. Men det är inte heller lika allvarligt om det blir lite fel under rallylydnadsträningen, det är lättare att rätta till.

Vi gick ett par varv runt banan, och jag kände mig nöjd med resultaten. Laban började bli lite trött också, så vi gick åt sidan för att busa lite och fortsätta träna på den "vanliga"lydnaden.

Vi började med inkallning på längre avstånd. Laban hade bra reaktion och bra fart, men fortfarande vill han dra åt vänster när han är nästan framme hos mig. I det läget försöker jag komma ihåg att inte belöna med godisförstärkning, eftersom han då lär sig fel.

Vid fjärde inkallningen fjollade jag mig lite mer, böjde mig lite mer bakåt ( kan inte direkt gå ner i brygga längre ), gjorde jätteglad min, och var tydligare med att rikta in honom i önskad position. Och tänk så lite som behövs ibland för att det ska bli bra ! Belöningen förstärktes därför med en godbit, och efter det hann jag inte tänka efter förrän jag gav kommandot "fot"..  Ajdå, det var nog inte så smart, men det var redan för sent, Laban satte sig riktigt snyggt och prydligt vid min vänstra sida, och det belönades med beröm och godisförstärkning. Han fattade ju inte att kommandot var en plötslig impuls, så jag kunde ju inte avbryta, då skulle det bli mer fel..

Med detta snygga resultat på inkallningsträningen var jag jättenöjd och avslutade därför den biten.

Vi lekte en liten stund, Laban påminde en hel del om en skrattande barnunge som blir kittlad av mamma eller pappa.

Sedan samlade jag ihop oss, tänkte köra lite linförighet. Laban satt och såg sig omkring, men eftersom vi alldeles innan hade lekt så var det ingen svår ( men inte heller plättlätt ) sak att få hans uppmärksamhet. Och då hände något som jag dittills bara hade hoppats och drömt om att få uppleva. Laban vände upp sitt lilla huvud och såg intensivt på mitt ansikte.

"Fot !" I samma ögonblick som jag tog första steget så var han med i korrekt position så nära som möjligt, blicken var intensiv och fixerad vid mitt ansikte, han "gick på tå" så han tycktes dansa fram, och jag kände mig som världens lyckligaste hundägare !

Eftersom det gick så bra valde jag att endast göra en kort transportsträcka, och när jag stannade satte sig Laban direkt i snygg position med väl bibehållen kontakt. Han var bara en liten aning för långt ifrån mig, men med tanke på dvärghundars nätta format så tycker jag det är lite klurigt att få dem att gå alldeles intill. Allt annat var bara perfekt, jag var sååå lycklig att jag öste beröm över honom, förstärkte med godbit OCH kel ! Jag ville bara ge min lilla hund hela världen !

Efter detta bästaresultat avslutade vi träningen, jag har lätt att bli överambitiös, men det kan bli en dyr läxa. Man ska avsluta när man fått önskar resultat, och gårkvällens finfina resultat lever jag på idag också. Jag svävar på rosa moln      

Laban fick förstås en stunds välförtjänt frihet när vi långsamt strosade tillbaka mot bilen.

Men för att återgå till nutid så måste jag städa lite idag, blir det bra väder i helgen så ska Maxía och Piivo badas, och förhoppningsvis blir det även en ordentlig långprommis.  

Idag blev det roligt värre med spårövning och lydnadsträning, men när det kommer till spårövning så var jag den som var lite rostig när det kom till vissa detaljer, i synnerhet den gamla vanliga detaljen..  

Eftersom jag hade lite tankar runt just spårövning så tog jag med Maxía också. Det kunde vara värt ett försök, men när det sedan skulle bli lydnad så kunde vi ju alltid ersätta den aktiviteten med lite bollekar.

Maxía tycker att lydnad är ett urbota dumt påhitt att alls sysselsätta sig med, det är mycket roligare att kuta runt på ängen, jaga boll, och gosa med matte.

I vanlig ordning var Laban först ut på spårövningen, som jag gjorde ganska lång till honom. Han har vid det här laget gjort spårövning ett x antal fler gånger än Piivo, så jag vågade chansa lite. Skulle det inte funka så kunde man ju alltid lägga en kortare spårövning, men jag lade is i magen och hoppades att Laban inte hade rostat ihop alldeles under tiden som hade gått sedan senaste spårövningen.

Det hade han inte gjort, och jag tycker faktiskt att det går åt rätt håll. Förvisso lyfte han huvudet vid fyra tillfällen, men vid tre av de tillfällena återgick han direkt till spårövningen, han verkade enligt min uppfattning ändå ha så bra koll att han inte behövde leta för att hitta tillbaka. Nej han satte ner nosen direkt och fortsatte där han hade avbrutit. Fjärde gången han lyfte huvudet dröjde han ganska länge innan han återgick till uppgiften, och då fick han leta lite ett par ögonblick, men visade i övrigt ingen som helst tvekan. Han fortsatte med uppgiften på ett bra sätt och avslutade väldigt bra.

Men matte var rostig. Naturligtvis hade jag glömt att plocka upp spårflaggan..  

Piivos spårövning började bra men fortsättningen på början gick fullständigt åt helvete när Maxía och Laban fick syn på en hund som passerade en bit bort. Det blev rent ut sagt ett jävla hallå på Maxía och Laban, varpå Piivo blev störd och föll in i skällandet, och jag blev nästan rosenrasande ! Skadan var skedd, jag avbröt för att gå ner och korrigera Maxía och Laban som snabbt slutade skälla. Lugnet hade åter lagt sig, men hur skulle jag göra nu ? Vi hade förvisso inte hunnit särskilt många steg när helvetet bröt ut, men kunde jag börja om från samma punkt ? Jag valde att börja om från början, lugnt och fint. Piivo tog det jättebra och den tidigare katastrofen verkade aldrig ha inträffat.  

Vid en punkt blev han lite osäker och tvekade, och ett tag fick jag bromsa honom en smula, men för övrigt gjorde han en riktigt, riktigt bra spårövning ! Tyvärr glömde jag plocka upp spårflaggan även denna gång..  

Nu hade Maxía stått och blivit lite uppeldad, så jag lade en kort spårövning med godis vid varje steg till henne.

Jag fick visa henne flaggan som hon bara gav en kort sniff innan hon tittade på mig, så jag fick visa henne att hon skulle undersöka marken också.

Hon fattade strax och började bättre än jag trodde att hon skulle göra. Sniff-sniff-tugg, sniff-sniff-tugg.

Hon gjorde bara antydan till att lyfta huvudet vid ett par tillfällen och gjorde en riktigt fin första spårövning !  

Och ÄNTLIGEN kom jag ihåg att plocka upp flaggan !  

När det en stund senare vankades lydnadsträning så följde jag även där ordningen och tog Piivo först. Laban kunde få vila lite till så han var ännu lite mer "på bettet" när turen kom till honom.

Jag struntade i att träna läggande med Piivo idag och lade fokus på kontakt, förighet, och inkallning. Han är duktig på kontakt, så den delen gick bra, men när det kommer till förighet så är både han och Laban slarviga med positionen, och när vi fått ordning på det så får vi jobba lite med tempot..

En gång i tiden fick jag lära mig hur man får sin hund att backa rakt, och principen torde fungera även när man behöver räta upp positionen i linförighet. Alltså tog jag Piivo bort mot den låga häcken ( nej, jag pratar inte om min egen häck ) och placerade honom mellan den och mig. Hunden kan således inte sätta sig rakt ut eftersom den befinner sig mellan mig och ett slags "vägg".

Teorin visade sig stämma, Piivo rätade upp sig fint i position, så vi kunde göra momentet ett par gånger även utan stöd från "väggen".

Inkallningen gick också bra, men med tanke på hans rymning i fredags så fegade jag ur och lät bli att koppla loss honom. Tyvärr blev han störd av kopplet, så jag ska försöka hitta ett helt ostört ställe där vi kan träna inkallning utan att han behöver ha kopplet runt benen.

Kontakt, linförighet, och inkallning fanns även i planen för Laban idag. Han började passet med att glatt skutta iväg som en guttaperkaboll omkring mig, så jag fick påminna honom om vad vi FAKTISKT skulle göra, och då skärpte han till sig. Åtminstone en stund, för när det började gå riktigt bra med kontakt och linförighet så plötsligt verkade han tjura ihop och lägga av. Glad uppmuntran hjälpte föga, och plötsligt gick det upp ett Liljeholmens för mig :

så här uppförde han sig hemma i går kväll och han skiter fullständigt i mig ! Således studsade Laban till när jag korrigerade, för det hade han inte alls räknat med att jag skulle göra, men OJ vilken alert och samarbetsvillig liten hund han förvandlades till ! Träningen fick en helt ny energi,  och Laban strejkade eller protesterade inte en enda gång, han var jätteduktig ! Förigheten gick fint, kontakten var nästan perfekt. Provade teorin med längre avstånd i inkallningen, och resultatet lät inte vänta på sig : reaktionen var mycket snabbare och tempot var ett par snäpp högre. Han sätter sig fortfarande mer till vänster än rakt framför mig, men det artar sig tycker jag. Läggandet och sättandet under gång gick också mycket bättre, i synnerhet läggandet. Det blev inte omedelbart, men han segade inte heller och lade sig utan krusiduller. Sättandet blev också riktigt fint.

Vi avrundade med platsliggning. Med tanke på hur lång tid som gått sedan förra platsliggningen så tänkte jag mig att en minut nog skulle gå bra.

Laban lade sig lydigt och jag gick bort en bit för att ställa mig framför honom. Först tittade han på mig, efter ungefär 30 sekunder växlade blicken mellan mig och en punkt längre bort i gräset. Han började se disträ ut. Vid 45 sekunder reagerade jag på att han såg lite större ut, han verkade sträcka sig framåt för att sniffa på något.

Han hade rest sig till hälften !

"L I G G !"

Han lydde direkt och jag tittade på klockan. Laban låg kvar, och efter ungefär 20-30 sekunder så avslutade vi. Själva avslutningen hade ju blivit bra, han hade ju lagt sig direkt igen och legat kvar tills jag gick fram och visade att det var slut.

Maxía fick avsluta dagens träning på ett glatt sätt. Allt som behövdes var flexikopplet och hennes älskade boll.

Fick ett gott intryck av psykolog-Fredrik idag, så han får MVG av mig.

På hemvägen stannade jag till vid zoobutiken för att undersöka deras färskfoder, Laban är ju inte särskilt förtjust i torrfoder och dessutom när han ätit det 10-14 dagar så får han ont i magen. Har provat flera olika torrfoder, men alla med samma resultat. Han kan äta torrfoder nå'n gång ibland, och det mår han inte illa av.

Nu har han ätit färskfoder i ett halvår, och har inga som helst magbesvär.

Det vanliga färskfodret tog slut idag, så jag undersöker möjligheterna att kanske få tag på det genom zoobutiken, men det var slut där också så det blir till att lura i Laban lite torrfoder ändå ett kort tag.

I kväll hände det som jag någonstans har anat, men hoppats inte skulle inträffa.

Efter kvällens utfodring hittade Piivo en tuggis som han glatt tog med sig och hoppade ner i BIA-bädden för att tugga.

Laban ville också ha tuggisen och började kivas med sin bror.

Men då sa Piivo GRRRR. Laban svarade med sitt karakteristiska UUÄÄRRR.

Sedan small det.

Jag accepterar inga som helst "uppgörelser" av detta slag, alltså tog jag en hund i vardera hampan och röt ifrån.

Piivo lade sig omedelbart, men fortsatte morra och hota åt sin bror som vägrade ge sig. Jag insåg att Laban behövde påminnas om vem som EGENTLIGEN bestämmer, och Piivo var trots läget lyhörd för mina signaler vilket gjorde att jag kunde vända honom ryggen och fokusera på ettergurkan Laban som inte visade något som helst tecken på att ge sig. Det senare är ett drag jag är väl bekant med från deras farfar och farfars morfar.

Jag motade bort Laban och blåste upp mig, men vad händer ?

Den lille rackaren svarade emot och det blev en högljudd "diskussion" mellan rytande matte och skarpt skällande hund. Det gick inte att ta miste på vad han sa. Till slut tystnade han, vek undan huvudet och slätade ut hela ansiktet. Det hela var över och jag inviterade till en kort lek, allt var frid och fröjd igen, och Piivo och Laban lekte också tillsammans en stund.

Jag plockade bort varenda tuggis jag kunde hitta, hädanefter får ingen ha tuggis utan uppsikt.

Lite senare blev det på nytt tydligt att Laban testar gränserna !

Jag gillar inte alls att de larmar ( det gör de inte varenda gång, tack och lov ) när något hörs i trappuppgången eller syns utanför balkongen. Maxía är värst, tätt följd av Laban som kvickt kommer sprättande för att assistera så fort hon sätter igång.

Jag brukar röstkorrigera, och sedan kalla dem till mig för att göra någon liten övning.

Maxía kom snabbt för att göra vad jag bad om och få belöning, men Laban ville inte alls vara med på den och smet iväg.

Trodde han ja !

Han försökte smita ut till Piivo på balkongen, och när jag fintade honom på tillbakavägen insåg han, om än motvilligt, att loppet var kört, och innan han visste ordet av hade han lyfts tillbaka ut i köket där vi hade varit från början.

Den här gången ville han gärna vara med och göra ett par övningar, som i kväll bestod av rallylydnadsmoment, och det tycker han är kul !

En kort stund senare reagerade han och Maxía på att Uffe stod ute på balkongen och pratade med en annan granne, så de sprang förstås mot balkongdörren men stelnade i rörelsen när jag röstkorrigerade. När jag denna gången kallade dem till mig var det ingen som motsatte sig det, och snart gjorde Laban ett riktigt snyggt läggande helt utan protester ! Maxía fick göra ett vanligt enkelt sättande.

Och Piivo som låg på sin stol ute på balkongen fick en alldeles egen kontaktövning, med god belöning förstås !

...har jag inte tid att sitta här nu men gör det ändå.

Hundarna ska ut en sväng till strax, och sedan får jag se till att duscha och snygga till mig lite ju.

Styling, kosmetika, och lite ordentligare kläder finns definitivt inte i min hundiga vardag, men man måste ju se lite mer vårdad ut än "bara" hel och ren när man ska iväg nånstans. Fan, har glömt planera vad jag ska ha för kläder, men det löser sig alltid sa han som sket i vasken.

Vill gärna hinna med lite träning också, får se om jag får ihop det.

Gårdagens middagsdisk står och väntar på mig, och så måste man ha sig lite till livs framåt kvällen. Ibland önskar man att det bara var att knäppa med fingrarna så är allt det klart, men nu får jag sätta lite fart, bussen går 13:15, ska vara hos psykologen 13:30.

Skulle ha tränat lite med Piivo och Laban idag men kände av min ep och var således inte helt på alerten. Det är ingen hit att träna hund när man känner sig som ett enda stort trögt frågetecken som inte kopplar tillräckligt snabbt.

Måste fila lite på bilagan till Försäkringskassan, och i morgon ska jag träffa min nya psykolog. Nej, jag knäckte inte den förra, han var under vidareutbildning och hans praktik närmade sig sitt slut. Trist, jag tyckte om honom, vi kom bra överens.

Den nya psykologen heter Fredrik, precis som min lillbrorsa, en bekant, och två tidigare grannar. Vissa namn är stadigt återkommande.

Ska bli spännande att se vem och hur han är.

Något som jag har svårt att skaka av mig är att jag inte kan medicineras, veta att möjligheten finns men inte kan användas, så varför ska jag ens drömma om det ?

Jag vill kunna tänka längre än näsan räcker, jag vill slippa den konstanta mer eller mindre uttalade ångesten, humörsvängningarna, sinnesstämningarna som växlar på nolltid.

Jag vill helt enkelt må bra på riktigt lite oftare än typ en vecka i kvartalet. Därför drömmer jag.

Men oavsett så finns alltid hundarna här, och därför står jag ut.

Jag lever för hund, andas hund, drömmer hund.

Längtar efter nästa träning, funderar på hur jag ska lägga upp Labans inkallning, läggande och sättande under gång. Tempot är viktigt, och jag har ett par idéer. Självklart fortsätter vi på operation intresseväckande för apportbock, och så får vi absolut inte glömma platsliggningen. Det var lite för länge sedan sist, och då låg han i två minuter.

Spårövning måste det också bli. Ska samköra Laban och Piivo, men i veckorna får jag ta dem en och en, med Laban kan jag inte köra både spårövning och lydnadsträning direkt efter varandra, fast jag kan ju prova att vända på det också så att vi börjar med lydnadsträningen och avslutar med spårövning så kanske han har lite mer krut kvar ? Tål att funderas på, annars får det bli lydnad ena dagen och spårövning den andra.

Piivo behöver backas ett par snäpp. Det blir inkallning, följaövningar, och kontaktövningar i fokus för honom. Sedan måste vi gnata på lite med läggandet, för det kan vara tjurigt som fan.

Han är duktig på spårövning, så där kan vi fortsätta som det är nu.

Jag vill ju så gärna tävla ! Laban ska upp i appell och rallylydnad, och han ska bli utställningschampion, men faktum är att jag tror mer på Piivo i appellspåret, han är lika duktig som Laban var innan jag kluddade ihop det för honom.

Enda planen jag har för Piivo är att lära honom det jag får lära mig med Laban. Sedan får vi se om det blir nå'n fortsättning.

Samtidigt dyker det upp funderingar och smids planer för den kommande schäfervalpen. Om detta vet vi mer till våren, men först har vi höst och vinter.

Att som hundägare ha åtminstone en liten gnutta humor är en klar fördel i vissa situationer, även att man i en del fall ser det komiska först i efterhand. I går var det den självständige Herr Piivo som satte mattes nerver på hårda prov och placerade dem utanpå skinnet. Den välkände Fan målades således ganska raskt på väggen, trots mattes intentioner att istället måla honom på ett träd.

Det har nog redan framgått att det gällde Rymning Special á la Piivo.

Ängen strax bortanför kolonilotterna brukar vara ett populärt ställe att rasa av sig på, så även igår eftermiddag.

När jag kopplat loss och släppt upp hundarna så blev Piivo i vanlig ordning "attackerad" av sina kamrater. Först tumlades det runt hejvilt, innan Piivo bestämmer sig för att det är dags att skaka av sig de andra två och sätta fart på benen. Här har han fördelen att med sina drygt 28 cm i mkh och lite mer högställd än sina kamrater blir han snabbare, fast Laban brukar vara hack i häl på honom. Maxía, som är liten och låg i formatet, är smart och tar shortcuts och är således inte särskilt långt bakom de andra två.

Som vanligt när jag ser att Piivo börjar resa sig ur sin markposition, började jag gå ifrån dem och som vanligt hade jag strax Maxía i följe.

Men Piivo hade andra planer och sprang åt andra hållet, med lillbrorsan tätt efter. Hmmm ! Stod kvar och inväntade nästkommande bra läge. Det dröjde inte länge förrän jag såg Laban ivrigt undersökande markläget på fel sida om närmaste staketet. Han verkade inte ha en aning om att Maxía och jag stod ett antal meter därifrån och såg rakt ner på honom.

"NEJ !" Laban tvärnitade. "KOM HÄR !" Reaktionen var omedelbar och han kom sättande mot oss i full fart. Jag undrade för mig själv varför han inte reagerade lika direkt och varför han inte höll den höga farten under inkallningsövningarna ? Hmm, ska prova att öka avståndet kanske ?

Kort därefter uppfattade jag att Piivo inte var lång borta, och eftersom jag fått in Laban brukar det inte vara nå'n stor sak att även få in Piivo.

"PIIVO !" ( Maxía och Laban spanade framåt med spetsade öron ).

"KOM HÄR !", varpå gossen i fråga strax därpå kom ångande mot oss. Rymningen var avbruten. Trodde jag.

Hundarna sprang omkring och lekte en stund till, i vanlig ordning sprang Piivo ner bland snåren för att slippa de andra två när de blev för mycket, och i vanlig ordning gav sig Maxía och Laban och gick i stället ner till ån för att dricka och vila lite. När lugnet hade lagt sig kom Piivo fram ur snåren för att ansluta sig till oss andra.

Det blev ett par följaövningar också, Maxía är snabbt med på noterna, och strax efter kommer Laban. Även att han gärna vill vara med brorsan Piivo så väljer han i slutänden att följa med oss.

Piivo satt kvar på sin plats, men tittade på oss. Efter lite uppmuntran kom han till slut lufsande.

Gick tillbaka mot utgångspunkten ovanför ån, hundarna fick snosa runt en stund innan jag markerade att det var hemdags. Det var då det började gå åt helvete. Att få med sig Maxía och Laban är ingen svårighet, men Piivo kan vara en helt annan femma, så jag tog de andra två och började strosa hemåt. Till saken hör att Piivo har börjat följa efter oss allt bättre när det finns risk att bli lämnad kvar, jag kände mig ganska säker på att han skulle göra det även denna gång. Med jämna mellanrum sneglade jag lite bakåt, men hunden satt bara där och tittade efter oss och verkade för övrigt inte bry sig ett smack.

Vi mötte en granne med sin hund, jag tänkte att det blir ett bra lockbete och stannade för att byta några ord. Som väntat kom Piivo strax rusande för att hälsa på grannen med sin hund, han snurrade runt lite innan han fortsatte in mellan ett par kolonilotter. Jag hade inte haft en chans att fånga in honom, men avslutade samtalet med grannen och återupptog jakten på den rymmande Piivon som struntade fullständigt i oss.

Letade efter lämpligt gömställe, hittade ett och kröp ihop där med de andra två, hoppades att rymmaren skulle börja leta efter oss.

Grannen med sin hund kom knallande förbi, sade att han hade Piivo runt sig. Jag gjorde ett tyst tummen upp. Väntade, såg Piivo komma kutande förbi oss, på väg tillbaka mot ängen. Väntade. Det var så tyst, inget sniffande, inget tassande mot gruset. Väntade lite till. Och lite till. Inget hände, så till slut reste jag mig för att se om han kunde ses någonstans, men ingen Piivo fanns inom synhåll så jag lade is i magen och fortsatte hemåt. Maxía och Laban vände sig om flera gånger där vi gick, och jag tänkte att antingen följer Piivo oss på avstånd eller också undrar de andra två ( precis som matte ) var deras kompis har tagit vägen.

När vi kom hem hoppades jag att Piivo hade sprungit in på området och att någon hade släppt in honom i porten, men när jag efter att ha tagit hem de andra två och utan resultat letat i trappuppgången blev jag nervös. Så in i helvete nervös !

Tillbaka mot koloniområdet, fråga människor på vägen. Ingen hade sett en guldfärgad liten hund.

Piivo älskar människor. Vem som helst kan locka till sig honom och ta med honom hem. Vem som helst kan vara någon med mindre trevliga avsikter, som stjäl små hundar och ser till att tjäna sig en hacka på dem.

Han har inte heller någon vidare självbevarelsedrift, inga som helst rädslor att tala om, bangar inte ett ögonblick om någon annan hund, oavsett storlek, börjar mucka med honom, eller utstrålar en energi som Piivo starkt ogillar, t ex stress och/eller nervositet.

På nytt befann jag mig gående längs ån, funderandes på om jag skulle behöva ringa polis och efterlysa min lille hund. Ångesten rev och slet i mig, men just då fick jag syn på något uppskattningsvis 25-30 meter framför mig. Ett djur, helt klart. Djuret började trava från mig, och de flotta rörelserna var omisskännliga. Det var Piivo !

En tung sten föll från mitt bröst, samtidigt som jag var mycket missnöjd ! Piivo hade sett mig och vände höger mot fältet bakom nya Carlandra. "NEJ !" Han gjorde inga som helst antydningar att stanna. "LÄGG AV !" Han tvärnitade. Verkade inse att det roliga var slut, och när jag kom fram försökte han blidka mig genom att släta ut hela ansiktet och vifta lite försiktigt på svansen. De 40 minuter han hade varit borta var de längsta 40 minuter i mitt liv, och helst av allt ville jag bara krama om rymlingen, men fick stålsätta mig.

Han visade underkastelse, visst, och vilket var det mest rätta att göra ? Visa missnöje ( min hållning och ansiktsuttrycket hade förvisso redan gjort det ) eller bara koppla honom och gå hem ?

De utanpåliggande nerverna fick mig att göra det förstnämnda, vilket fick till följd att Piivo tjurade på mig ett par timmar eller så.

Gamle Pompe kunde tjura och matvägra en hel dag om jag hade förekommit honom med nå't kul fuffens, och i mitt stilla sinne var jag glad att Piivo inte är fullt så tjurig..

Efter att hundarna fått sitt kvällsmål förvandlas lilla Laban helt plötsligt till en liten terrorist som till varje pris ska rida, riva, och slita i sin bror. Så även igår, och ibland önskar jag faktiskt att Piivo ska ryta ifrån en gång för alla. Men det gör han inte så länge det inte handlar om resursförsvar, d v s mat och godsaker. Dock brukar bröderna  kivas just broderligt om tuggisar, men under förmiddagen hade jag noterat att något hade ändrats. Laban hade lyckats knycka en tuggis från Piivo. Nu låg han i BIA-bädden och tuggade i godan ro.

Piivo ville förstås ha tillbaka sin tuggis, och sträckte upp sig för att visa sig stor och hävda sin rätt till tuggisen, men möttes av ett stenhårt "onda ögat" av Laban och gav upp sina försök. Att jag erbjöd honom en annan tuggis spelade ingen roll.

Laban lämnade sin plats och tuggis efter ett tag, och Piivo såg sin chans. Men den gubben gick inte ! Laban var snabbt tillbaka, blängde på sin bror och fortsatte tugga. I slutänden fick Piivo ändå sin chans när Laban hade tröttnat på tuggisen.

Men efter kvällsmaten var det alltså full fart på Laban, vissa beteenden ses direkt vara dominanta medan han samtidigt visar ett kamratligt beteende. Jag har insett att jag behöver lägga mig i för att på något vis hjälpa Piivo eftersom han är alldeles för snäll och låter sig hunsas. När terroristen Laban blir för mycket ber han om att få komma ut på balkongen för att få vara ifred.

Först skulle Laban jaga sin bror, som tröstlöst flydde in under soffan.

Sedan skulle han rida på honom, men efter ett par tydliga tillsägelser lyckades vi avstyra detta. Piivo hoppade upp i soffan, Laban kom efter och började noppa på honom. Piivo accepterade detta, tills Laban blev för uppeldad igen och på nytt skulle rida på sin bror. Jag stod mitt i matlagningen samtidigt som jag måste hålla ett öga på bröderna.

Två gånger fick jag ställa mig i dörröppningen till vardagsrummet och med bistert uttryck blåsa upp mig för att i möjligaste mån efterlikna hundens dominanssignaler, och efter andra gången lade Laban ner sina försök för gott. Åtminstone den kvällen.

Det blev lite annat testande också. Terroristen Laban försökte smita undan en liten övning som jag gjorde för att ge honom lite annat att tänka på än att ställa till sattyg och bete sig illa. Det kunde ju vara nåt fuffens i görningen, så Laban smet in under soffan och med ens blev det terroristjakt ! Har jag sagt så har jag, och således satte jag efter den lille smitaren som verkar ha börjat fatta att han inte kommer undan i slutänden ! Jag var beredd på risken att få näven utsedd till kamptrasa, men det enda som mötte mig var ett litet morrande. Inget bett ?? Lyfte upp smitaren på armen, satte ner honom i köket och påbörjade övningen igen. Nix-pix, sade Laban och försvann som en oljad blixt, först bakom soffan men kom snabbt ihåg att han inte slipper undan där längre och fortsatte in i sovrummet där han tog betäckning under sängen. Förvisso är jag inte lika snabb, men dock jävligt envis, och har jag sagt så har jag !

Alltså kravlar man sig ner för att sträcka sig under sängen, och förväntar sig att mötas av en tandarsenal. Laban och jag är som sagt vanligtvis inte alls överens om när han ska komma fram från sitt gömställe.

Men jag drog fram en mjuk och lugn, men lite tjurig, liten hund som verkade ha insett att loppet var kört, och snart befann sig i köket på nytt för att göra en liten övning, nu avsevärt mer medgörlig.

Han gjorde sig till på ett sätt som är omisskännligt, visade att han hade förstått budskapet, och utförde övningarna utan minsta lilla protest eller smitningsförsök ! Och det var längesedan jag såg honom göra ett så snabbt läggande och vara så uppmärksam på vad vi skulle göra härnäst !  Jag vågar påstå att det går åt rätt håll, och minns igen tillbaka på första kurstillfället den 14 februari 2010, då Kjell tittade på min då lille fegis till hund och sa att den är dominant.

Eftersom jag inte alls uppfattade Laban som dominant, så visste jag inte alls vad jag skulle tro om det påståendet. Nå, ett tränat öga ser sån't och han hade ju fullständigt rätt. Laban och jag har haft några fighter, samtidigt som han har varit känslig och lite osäker. Det har kostat några bett, och i nuläget försöker Laban testa gränserna igen.

Han kan vara hård, lite typ styvnackad på sitt eget sätt, och när han inte gillar så drar han som en avlöning.

Jag vill verkligen vara positiv i träning och inlärning, men jag har nog fastnat lite i det där överbeskyddandet av en försiktig och känslig liten hund som växte upp till en dominant och lätt styvnackad men alldeles underbar individ.

Först och främst gick det bra på träning igår ! 

Lilla Laban höll jättefin kontakt i linförigheten, och förvisso gör vi bara lite vändningar, halter, och traskar korta sträckor, men det artar sig.  Tyvärr går han för långt bak när vi har lägre tempo, det händer emellanåt att han glömmer sätta sig vid halt, och fria följet behöver en hel del finslipning.

Inkallningen blev riktigt snygg, men fortfarande dröjer det något ögonblick från kommando till reaktion, och även om slutet har blivit bättre så drar han fortfarande lite till vänster när han kommer fram till mig.

Sättande under gång blev först inte så bra, men andra gången blev mycket bättre. Läggande under gång är en helt annan sak, jag kan inte påstå att han direkt slänger sig ner i liggande, snarare tvärtom...

Piivos ligg-träning är ett kapitel för sig just nu, jag måste vara nästintill övertydlig. Däremot gick linförigheten riktigt bra, och inkallningen blev skitsnygg !

I kväll surfade jag runt lite på nätet, kikade in på djurklinikens sida och klickade på bloggen. Ögonveterinär Eva Gustavsson kommer och ögonlyser den 22/9. Det är om en vecka, och avståndet kräver bara ett par apostlahästar, men tyvärr räcker inte min skrala halvpension till att bekosta både ögonlysning och livsnödvändigheter i en vecka. SUCK !

Det blir till att vänta på Uffes lön, tajma en bra dag, och lyckas få låna bilen till Näsum.

På ren ingivelse klickade jag på Aktuellt-fliken, och såg den upplyftande infon att hundpromenaderna startar igen i november!

Det är 46 dagar till november, lite drygt 6 veckor, men det går fort, och den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

Här återkommer vi lite till innehållet i ett tidigare inlägg.

Både Piivo och Laban är duktiga på träning tycker jag, men nu har det varit lite rörigt med annat ett tag så träningen har blivit lidande.

Igår satte vi igång igen, och när jag tar båda hanarna tilli träning vill jag köra Piivo före Laban, annars sitter han och tjuter och skäller.

Jag får intrycket av att han blir ivrig och otålig, av beteendet och träningsresultaten att döma är han motiverad.

Han hade VÄLDIGT bråttom ut på vår lilla träningsplan !

Till saken hör som tidigare nämnts att jag lyckades trots allt lära Piivo lite grann ändå som unghund, och det märks nu när vi har repeterat och blåst nytt liv i det hela. Innan vi visste ordet av gick han nu fot med fin kontakt, det blev fint kvarstannande, sättande, och snabb inkallning.

Piivo är mycket uppmärksam på mig, och jag hade knappt hunnit avsluta kommandot "hit" förrän han rusade upp och fram mot mig, men till skillnad från sin bror springer han inte ända fram utan sätter sig ungefär en halvmeter framför. Jag är noga med att rikta in honom och berömma och belöna inkallningen innan jag säger "fot", och när han sitter "fot" så belönas han för det.  Jag jobbar också för att undvika att Piivo springer direkt till min sida och sätter sig där, har ju gjort det misstaget med Laban. Nå, det är misstagen man lär sig av, men tyvärr gör även hunden det..

I Piivos läggande krävs en del mer träning ; så fort jag berömmer vill han sätta sig upp, och berömmet är ju inget frihetskommando..

Det blev till att gnata, och till slut låg han kvar som jag ville, men då hade jag också kommit på var jag i ren obetänksamhet hade gjort fel, det var således inte särskilt konstigt att Piivo satte sig upp så fort jag sa "bra". Jag hade kommit ihåg att belöna långt ner, men glömt att berömma lågt och lugnt. Ska försöka komma ihåg det till nästa gång så det blir "braa" och inte ett glättigt "BRAA".

Hade även tagit med konerna som Carina gett mig för att prova lite rallylydnadslalom med Piivo, men han är inte alls särskilt road av att utöva denna sport, så den får vi stryka ur hans kalender.

Laban är tvärtom, han är väldigt road av rallylydnad men inte lika road av "den vanliga" lydnaden. Nu är det ju så att jag vill upp i appellklass med Laban, så hans och Piivos olika likheter ger en del nya funderingar.

Under tiden utan träning har Laban dock kommit på andra tankar och testar gränserna så mycket han bara kan. Det märks även inomhus.

När jag band fast Piivo efter sitt träningspass kände jag mig så säker på Laban att jag bara släppte hans koppel på marken bredvid mig och tänkte att han nu var så glad att få träna lite igen att han skulle bli kvar på plats tills jag sa något annat. Men när jag lyfte blicken hade den lille rackaren sprungit ut till mitten av vår lilla träningsplan för att sniffa på en spännande fläck, och jag svor till och tänkte att det var säkert en väldoftande tik som hade lämnat visitkort just där, och det var med nöd och näppe jag lyckades stoppa Laban att sniffa sig rakt ut i vägen, han sket nästan fullständigt i mig !

Han tjurade således ihop och gjorde inte särskilt bra ifrån sig på träningen, men jag blev ganska nöjd med inkallningen, förigheten, och jättenöjd med hans intresse för apportbocken !

Denna tjurighet fick mig att tänka tillbaka på det tillfället för ett litet tag sedan då vi gjorde lite övningar inomhus och Laban inte ville ; han vände om och stack iväg in under soffan ! Jag hade varit alldeles för snäll alldeles för länge, och Laban har lärt sig hur man bäst utnyttjar det. Det var dags att sätta ner foten, i ett tidigare inlägg om dominans ses ett foto på resultatet av detta.

Nu försökte han alltså samma sak utomhus, så jag gissar att jag måste sätta ner foten lite tydligare även där. Det känns som att jag snart behöver lite support och goda råd. Trotsar han mig och kommer lös ute så är det ingen bra idé att bli sträng och ryta till, då sticker han bara ännu längre. Nästa gång, för det blir en nästa gång, ska jag kuta iväg, och unge herr Laban ska förstå att jag är MYCKET missnöjd med hans uppförande !