Fick ett gott intryck av psykolog-Fredrik idag, så han får MVG av mig.

På hemvägen stannade jag till vid zoobutiken för att undersöka deras färskfoder, Laban är ju inte särskilt förtjust i torrfoder och dessutom när han ätit det 10-14 dagar så får han ont i magen. Har provat flera olika torrfoder, men alla med samma resultat. Han kan äta torrfoder nå'n gång ibland, och det mår han inte illa av.

Nu har han ätit färskfoder i ett halvår, och har inga som helst magbesvär.

Det vanliga färskfodret tog slut idag, så jag undersöker möjligheterna att kanske få tag på det genom zoobutiken, men det var slut där också så det blir till att lura i Laban lite torrfoder ändå ett kort tag.

I kväll hände det som jag någonstans har anat, men hoppats inte skulle inträffa.

Efter kvällens utfodring hittade Piivo en tuggis som han glatt tog med sig och hoppade ner i BIA-bädden för att tugga.

Laban ville också ha tuggisen och började kivas med sin bror.

Men då sa Piivo GRRRR. Laban svarade med sitt karakteristiska UUÄÄRRR.

Sedan small det.

Jag accepterar inga som helst "uppgörelser" av detta slag, alltså tog jag en hund i vardera hampan och röt ifrån.

Piivo lade sig omedelbart, men fortsatte morra och hota åt sin bror som vägrade ge sig. Jag insåg att Laban behövde påminnas om vem som EGENTLIGEN bestämmer, och Piivo var trots läget lyhörd för mina signaler vilket gjorde att jag kunde vända honom ryggen och fokusera på ettergurkan Laban som inte visade något som helst tecken på att ge sig. Det senare är ett drag jag är väl bekant med från deras farfar och farfars morfar.

Jag motade bort Laban och blåste upp mig, men vad händer ?

Den lille rackaren svarade emot och det blev en högljudd "diskussion" mellan rytande matte och skarpt skällande hund. Det gick inte att ta miste på vad han sa. Till slut tystnade han, vek undan huvudet och slätade ut hela ansiktet. Det hela var över och jag inviterade till en kort lek, allt var frid och fröjd igen, och Piivo och Laban lekte också tillsammans en stund.

Jag plockade bort varenda tuggis jag kunde hitta, hädanefter får ingen ha tuggis utan uppsikt.

Lite senare blev det på nytt tydligt att Laban testar gränserna !

Jag gillar inte alls att de larmar ( det gör de inte varenda gång, tack och lov ) när något hörs i trappuppgången eller syns utanför balkongen. Maxía är värst, tätt följd av Laban som kvickt kommer sprättande för att assistera så fort hon sätter igång.

Jag brukar röstkorrigera, och sedan kalla dem till mig för att göra någon liten övning.

Maxía kom snabbt för att göra vad jag bad om och få belöning, men Laban ville inte alls vara med på den och smet iväg.

Trodde han ja !

Han försökte smita ut till Piivo på balkongen, och när jag fintade honom på tillbakavägen insåg han, om än motvilligt, att loppet var kört, och innan han visste ordet av hade han lyfts tillbaka ut i köket där vi hade varit från början.

Den här gången ville han gärna vara med och göra ett par övningar, som i kväll bestod av rallylydnadsmoment, och det tycker han är kul !

En kort stund senare reagerade han och Maxía på att Uffe stod ute på balkongen och pratade med en annan granne, så de sprang förstås mot balkongdörren men stelnade i rörelsen när jag röstkorrigerade. När jag denna gången kallade dem till mig var det ingen som motsatte sig det, och snart gjorde Laban ett riktigt snyggt läggande helt utan protester ! Maxía fick göra ett vanligt enkelt sättande.

Och Piivo som låg på sin stol ute på balkongen fick en alldeles egen kontaktövning, med god belöning förstås !

...har jag inte tid att sitta här nu men gör det ändå.

Hundarna ska ut en sväng till strax, och sedan får jag se till att duscha och snygga till mig lite ju.

Styling, kosmetika, och lite ordentligare kläder finns definitivt inte i min hundiga vardag, men man måste ju se lite mer vårdad ut än "bara" hel och ren när man ska iväg nånstans. Fan, har glömt planera vad jag ska ha för kläder, men det löser sig alltid sa han som sket i vasken.

Vill gärna hinna med lite träning också, får se om jag får ihop det.

Gårdagens middagsdisk står och väntar på mig, och så måste man ha sig lite till livs framåt kvällen. Ibland önskar man att det bara var att knäppa med fingrarna så är allt det klart, men nu får jag sätta lite fart, bussen går 13:15, ska vara hos psykologen 13:30.