Jag tillhör den kategori av folk som anser att kläder till hund bara är trams. En scarf eller ett stiligt dekorerat halsband är väl en sak, men klänningar, huvtröjor, och likande är närmast löjeväckande och ses framför allt på miniraser. URK !

Däremot anser jag att funktionella täcken är bra, och nu letar jag häcken av mig för att hitta ett bra sådant till Laban.

Under den kalla tiden på året behöver hunden inte ha täcke så länge den är i rörelse, men ska den t ex ligga i bilen ett tag så är det en fördel att ha täcke på den. Även en hund av "pälsras", här syftar jag på hundar med underull och täckhår, blir snabbt nerkyld och det kan ge oönskade konsekvenser.

Och eftersom vi närmar oss den kalla tiden på året och Laban och jag är med ute på klubben ibland ( där det blir lite "biltid" ) så letar jag nu alltså efter ett lämpligt täcke till honom som han ska ha när han ligger i bilen efter träningen.

Uffe och jag har som sagt haft en synnerligen livlig diskussion om detta med täcke, diskussionen blev så livlig att den var på vippen att urarta till ett praktgräl. Hm, vi är två starka viljor med starka åsikter, men faktum är att han får säga och tycka vad fan han vill, om jag så ska gå bakom ryggen på honom för att Laban ska ha ett schyst täcke !

Till att börja med var jag inne på Ö&B i dag, de brukar ha ett rätt bra sortiment av hundtillbehör och jag har sett att de åtminstone tidigare har haft vintertäcken. Men de hade dragit ner på sortimentet, det var oklart om de skulle få in vintertäcken längre fram i höst.

Nästa drag blir då att kolla in på zooaffärerna och se om de har något, annars blir det till att genomsöka internet i jakten på ett bra täcke.

Jag bryr mig inte ett skvatt om färg eller märke, det enda betydelsefulla är att täcket är funktionellt och av schyst kvalité.

I kväll föll det sig så att det blev lite nosarbete i form av godissök.

Det började med att Piivo sniffade runt och letade helt spontant, Uffe och jag kom överens om att köra lite inomhusaktivering så jag rotade fram påsen med spårgodis, gick ut i köket, och stängde grinden för att göra någon typ av "bana" till Piivo där ute. Under tiden försökte Uffe hålla hundarna sysselsatta med något annat ute i vardagsrummet.

Jag lade små godishögar i tre hörnor, en under bordet, och en i en nedsänkning på dynan på två av köksstolarna som jag drog ut tillräckligt för att Piivo skulle kunna ta sig upp. Utan att tänka särskilt långt lade jag därefter ifrån mig godispåsen på köksbänken. Godiset luktar jättemums, vilket känns ytterligare när man använder det inomhus.

Sedan kallade jag till mig Piivo och kommenderade honom att leta.

POFF så var han igång ! Först letade han upp godishögarna på golvet, och sedan började han söka.  Snart hittade han godishögen på dynan på stol nr 1, som stod närmast köksbänken. Han hoppade ner igen och fortsatte sitt letande, och på nolltid fann han att det fanns godis på stol nr 2 som står närmast hörnan mot fönstret. Det kan vara så att jag inte dragit ut stolen tillräckligt, för Piivo gav skall där han satt nedanför den, och innan jag hunnit tänka hade jag berömt honom för sin handling. Han hade markerat, och det kändes bara så rätt. Hoppas jag inte gjorde bort mig alldeles för mycket nu. Jag drog ut stolen lite mer så Piivo kunde ta sig upp, och efter att ha tagit godishögen från dynan så fortsatte han jobba sig upp på bordet där han sniffade runt och vädrade i alla riktningar. Då kom jag att tänka på var jag hade lagt godispåsen, så den försökte jag smyga undan så diskret som möjligt innan jag talade om för Piivo att övningen var slut.

Laban skulle få sniffa av sovrummet, men först var jag tvungen att köra ut honom i köket och stänga grinden för att kunna lägga ut små godishögar som han skulle få leta upp. Men att få in en Laban när han har en soffa att gömma sig under kan vara en konst ! Vi höll på att bli osams, men när han förstod vad jag ville så kom han glatt springande med viftande svans och var plötsligt helt med på noterna.

Han fann sig i att bli utstängd med sina kamrater i köket en stund medans jag lade ut några godishögar i sovrummet. Det blev 8 små högar, 6 i hörnor och 2 på lite höjd. En i sängen och en på den låga hyllan på sängbordet.

Sedan hämtade jag Laban och kommenderade honom att leta, varpå han sprang in i sovrummet, tryckte sin lilla nos mot golvet och började leta. Han gick nästan exakt i mina fotspår och tog 7 av 8 godishögar. När han hoppade upp i sängen för att leta sniffade han nästan rakt förbi godishögen som jag hade lagt precis nedanför kuddarna, och fortsatte ner på andra sidan...   Detta fick mig att tänka tillbaka på ett tillfälle då hundarna sprungit ifrån mig lite för långt på ängen, så jag sprang iväg för att gömma mig.

Kort därpå såg jag Laban komma travande på stigen framför mitt

gömställe. Han höll ganska bra tempo, och nosen var nästan tryckt mot marken. Jag gillade det jag såg.  Han stannade där jag vikt av ner mot slänten, och fortsatte rakt mer mot mig, men istället för att stanna vid mina fötter fortsatte han att sniffa rakt över dem och ner mot ån i samma hastighet han hade haft när han kom ångande uppe på stigen.   Jag blev lite full i skratt, men lyckades hålla tyst och sa ingenting. Strax efter kom Piivo och hittade mig, men han sprang mot mig, och sist kom lilla Maxía travande. Hon hade bara följt efter Piivo och Laban och låtit dem göra jobbet.  

Men ikväll kom Laban tillbaka och tog godishögen på sängen, den enda högen han missade var den jag hade lagt i hörnan nedanför garderoberna direkt till vänster om dörrposten.

Maxía fick det ganska lätt för sig, hon är lat och tigger godis ur näven när hon tröttnar på att leta själv. Vi har redan konsteterat att det är för mycket utställningsgener i henne. Hon fjollar hellre med bollen är tränar lydnad ( men hon har fått gå en spårövning som hon klarade över förväntan ), men hon är SUVERÄN på kontakt !  Inte så konstigt om man betänker att hon VET att hon förr eller senare får sin boll som jag har gömt någonstans i kläderna ! Men det ska vara pipbollen, alternativt tennisbollen. Inget annat duger åt lilla prinsessan ragata absoluta !  

Men jag har funderat lite på Piivo i kväll ( nu är vi där igen   ).

Jag tänker på de första månaderna då jag ibland fick springa och gömma mig när vi var på ängen. Laban blev alldeles utom sig när jag försvann, han bara sprang runt och stirrade upp sig. Piivo skötte jobbet, han sökte lugnt och metodiskt. Således var han först med att hitta mig, därefter kom de andra två.

Det skulle vara roligt att prova sök med honom, han är så lugn och verkar klart uppskatta att få nå'n uppgift. I går kväll när jag skulle ut med Laban på spårövning sprang han efter oss ut i trappuppgången. Han gillar spårövning och verkade bli besviken när han inte fick följa med.

Men snart är det helg, då kan jag ta ut Piivo och Laban samtidigt medans Uffe sällskapar med lilla Maxía.

Och på lördag ska Carinas fina DCI göra sitt mentaltest. 

Jag brukar försöka hålla mig uppe, men idag är en riktigt kass dag.

Det är vackert soligt väder, väldigt tilltalande för alla svenssons, men jag vill bara dra mig undan och vara ifred.

Jag vill ut och träna Laban en stund, men orkar inte. Kanske mår jag bättre i morgon.

Även när jag mår bra vill jag vara ifred när jag tränar hemma, det har jag vant mig vid och så vill jag ha det.

Är det träning hos Elisabeth och Kjell så är det en sak, likaså när jag är med Carina på klubben, det är bara trevligt och roligt eftersom vi alla är hundmänniskor som tycker om att jobba och träna med hund.

Det hade varit trevligt att ha en träningskompis hemma också, men nu är jag som sagt väldigt solo om hund-hålligång här ute och vant mig vid det.

I går kväll tog jag ut Laban för en spårövning. Helt vansinnigt egentligen eftersom det var beckmörkt ute och jag är till skillnad från min hund fullständigt mörkerblind. Lite hjälp av belysningen från den intilliggande parkeringen fick vi dock.

Fast Laban var mer sökhund igår. Stördes av något som inte jag kunde höra, men han tog spårövningen och slutet blev bra. Det var nästan vindstilla, och när det dök upp en svag bris kom den inte framifrån. Dock avvek han från spårövningen vid ett tillfälle, och eftersom han sniffade ivrigt åt fel håll så gissade jag att det var spår efter en löptik.

Som vanligt glömde jag att plocka upp spårflaggan, en detalj jag absolut inte får glömma, men som har blivit något av en standard när Laban och jag har spårövning. Detta ses INTE med blida ögon !

Ibland undrar jag om Laban skulle bli en bättre sökhund ? Om så skulle vara, får han tävla i sök ?

Och så behöver jag lite hjälp med några detaljer i lydnadsträningen, och står i valet och kvalet om jag ska ta en liten paus tills det börjar klarna. Jag gissar att jag hjälper och belönar min hund för mycket, och så kan jag behöva att någon typ svischar till mig i skallen och säger till mig att sluta fundera så förbannat och TÄNK istället !

Usch, ingen bra dag idag men nu måste jag åtminstone försöka ta mig i kragen och få något gjort.

Jag läste precis något intressant på Fredrik Steens blogg, det handlade om tillrättavisning kontra utebliven tillrättavisning.

Jag har alltid haft åsikten att man visst ska få tillrättavisa sin hund, det är ju naturligt. Om man tänker efter bara lite grann och iakttar sina egna hundar ( under förutsättning att man har fler än en förstås ) så finns ingen utebliven tillrättavisning.

Åtminstone inte bland mina hundar, Maxía är väldigt tydlig mot Laban när han blir lite för mycket. Ett morrande i kombination med en sur blick får Laban att direkt slänga sig ner på golvet, ibland räcker det med en sur blick ( "onda ögat" ), och ibland när Laban leker hej vilt med broder Piivo kan Maxía bli mer fysisk när hon tycker att det räcker.

I måndags när jag kom hem efter att ha uträttat ett par ärenden höll det på att gå över styr mellan hanarna. När jag kommer hem blir det alltid "pusskalas", och råkar jag just då ha lite ögon make-up så har jag den inte särskilt länge till efter hemkomsten. Det är alltså ett ivrigt slickande och "pussande" från hundarna.

När Laban hade hälsat färdigt ville han ha igång Piivo och började klättra på honom. Jag kunde inte se om Piivo gav någon annan signal utöver att vara lugn som en filbunke, men plötsligt hörde jag tydligt det där morrandet från Laban, det där morrandet som betyder att det snart smäller. Vad händer i det läget om jag INTE omedelbart går in med en tydlig tillrättavisning ? Det smäller, utan tvekan.

Min mamma var av den gamla åsikten att hundar ska få "göra upp", men så höll också hennes två hanar på att slakta varandra i tid och otid. Här hemma gäller NOLLTOLERANS för dylika "uppgörelser" !

Alltså gick jag omedelbart in och tillrättavisade Laban som insåg läget och backade undan några steg. Sedan var han kompis med både mig och sin bror igen.

Vi använder ordet NEJ när vi tillrättavisar våra hundar för att de exempelvis gör något de inte får göra, som att tugga på skor.

NEJ betyder att hunden ska sluta tugga på skorna, och när den gör det så brukar jag ge den något annat att göra, som att ge den en tuggis att sysselsätta sig med istället.

Om man väljer att inte tillrättavisa utan bara invänta det önskade beteendet så kan man räkna med att få sina dyra italienska Gucciskor ( om man nu har sådana ) söndertuggade.

Man kan så klart också rädda sina skodon genom att placera dem på hatthyllan, men då hittar hunden snabbt något annat att sätta tänderna i ( det kan den göra ändå ), som t ex pedalerna på mattes välhållna elorgel från 1982..  Ett lager Tabasco satte dock stopp för vidare tuggande på pedalerna, och även trösklarna som hunden snabbt riktade sitt intresse mot fick sig en Tabascosmörjning.

Hur ska hunden förstå att ett visst beteende är icke önskvärt om man inte talar om det för den ?

Hur ska en liten valp lära sig vad den inte får sätta tänderna i om inte husse eller matte tillrättavisar den och ger den något annat som är tillåtet att tugga på ?

HUR ska den lilla valpen förstå vad gränsen går om ingen visar det ?

Mina egna hundar är hyggligt uppfostrade, jag har emellanåt varit lite för snäll och otydlig, men de är dock uppfostrade. Även här var min mamma och jag väldigt olika, hon tyckte inte att man skulle fostra sin hund, men jag var och är av motsatt åsikt eftersom jag vill att mina hundar ska uppföra sig åtminstone hyggligt.

Det funkar inte att huvudsakligen låta hunden göra som den vill för att plötsligt skrika NEJ när den gör något oönskat, för den har aldrig fått chansen att förstå vad som är önskat och oönskat beteende.

En hund som inte blir tillrättavisad lär sig snabbt en massa ofog eftersom inte husse/matte visar den var gränsen går, de visar kanske bara vad hunden får göra. I min hundvärld blir gränserna väldigt luddiga, om alls befintliga, för en hund vars ägare inte tillrättavisar den.

Tänk om jag skulle strunta i att tillrättavisa Laban när han fånar sig under träningen, och bara belöna rätt beteende ? Hur skulle resultate bli ?

Svar : det skulle inte bli något resultat alls. Han skulle dra mig vid näsan så det stod härliga till, och då kan jag stå där med fickorna fulla av godis och känna mig fullständigt blåst på konfekten att ha en duktig lydig hund.

Jag tycker om hösten med sin klara höga luft och möjligheterna att vara ute lite mer med hundarna. Varken de eller jag mår särskilt väl när sommaren är som varmast.

Med hösten kommer ju också mörkret och lägger sig runt oss allt tidigare, och nu är det beckmörkt redan vid halv åtta på kvällen, så för ett litet tag sedan plockade jag fram reflexvästarna ur hallbyrån.

Maxía blev nyfiken när hon såg mig rota i byrålådan. Hon ville gärna hjälpa till och ställde sig bredvid mig med framtassarna på byrålådans kant. Där stod hon och spanade in vad jag höll på med.

Piivo och Laban följde det hela på ett visst avstånd, men efter hand som jag hittade västarna och lade upp dem på hallbyrån så steg deras fasa och nästa gång jag tittade upp hade gossarna försvunnit som två avlöningar.

Inför årets reflexdebut väntade jag mig att nära på behöva jaga Laban runt lyan, det har varit en del ståhej med reflexvästen både i fjor och förrfjor, men i år har det gått bra.

Dags att avsluta för den här gången, hundarna ska ut en sväng till och Uffe kommer med cynismer.

Ännu skönare att komma ut då ju.  

...men när jag och min hund är mitt uppe i pågående träning så har jag inte minsta möjlighet att avbryta för att stå och småprata.

I eftermiddags tog jag ut Laban för ett litet träningspass. Han var duktig idag också, men det behövdes liite mer uppmuntran än senast, och vid ett par tillfällen fick jag vara lite barsk mot honom. Inkallningen börjar bli riktigt snygg nu, bortsett från att han fortfarande är lite slarvig i slutet, och han verkar kunna skilja på "hit" och "fot".

Fokus låg på inkallning och linförighet, vi tränade även läggande och sättande under gång, och jag tycker att det artar sig.

Kommandot "stå" är inget nytt för honom eftersom han i grunden är uppfostrad och tränad till utställning, men nu ska vi även lägga in det i lydnadsträningen och det är en helt annan sak.

Kvarstannandet gick fint, både liggande och sittande, och så jobbade vi lite med det fria följet. Det senare är inte helt lätt vill jag lova, men det gick rätt bra.

Vi var mitt uppe i linförighetsträningen, och jag planerade att avrunda nu när det gick så bra. Laban började dessutom se trött ut.

Då hörde jag en mansröst fråga : "Vad är det för en liten hund ?" Jag trodde han frågade någon han var i sällskap med, men så upprepade han frågan och det gick upp för mig att det var mig han frågade, så jag lyfte handen lite avvärjande. Laban hade redan blivit störd och glodde åt mannens håll. Inombords kände jag irritationen komma krypande, det var så typiskt att få en sådan störning i det läget då det gick så bra.

Ny fråga. "Är den aggressiv ?" Aj fan, antingen ville han komma och hälsa, eller också hade han en hund som han tyckte skulle få hälsa, och det ville INTE jag !

Mina hundar har tillräckligt med kompisar, d v s ett fåtal, och jag vill inte att de ska hälsa på varenda hund vi möter.

Jag gav mannen ett blekt leende och en diskret huvudskakning till svar på hans fråga och tänkte "du ser väl att vi är mitt uppe i en aktivitet ?!".

Eftersom Laban blivit störd så kunde jag inte avsluta i det här läget, jag hade inget annat val än att fortsätta köra på med det fria följet vi var mitt uppe i då störningen dök upp.

Nu var det nödvändigt att få med mig Laban, få honom att följa med mig utan prut. Jag gjorde halt, kopplade hunden för säkerhets skull och krävde kontakt. Det tog några ögonblick innan Laban valde att möta min blick, men han gjorde det, och så gav jag kommandot "fot". Laban följde riktigt fint, och efter ungefär halva sträckan hörde jag mannens röst igen : "Jag har en fransk bulldog här."

Jaha, tänkte jag, tog några steg till innan jag gjorde en högersväng.

Mannen verkade ha insett att jag inte var vidare pratbar, för han var på väg bort. Laban hade följt fint, trots störningen.

Nu kunde jag avrunda, nu blev det rätt läge. Mitt i alltihop var jag också glad att mannen inte bara hade klampat rakt mot oss, för då hade jag med ganska stor sannolikhet fått ett smärre negerjobb ( ursäkta uttrycket ) med att rätta till ett ganska jobbigt problem.

Så, vad hade inträffat om vi föreställer oss scenario 1, att jag avbryter mitt i träningsmomentet för att hälsa på mannen och byta några ord ?

Laban hade tagit det som ett tecken på att det är ok att gå fram ( jag gör ju det ) och försökt ta sig friheter.

Träningsmomentet hade spolierats, och nästa gång det skulle dyka upp en liknande störning så hade Laban betett sig likadant som förra gången, d v s hellre engagerat sig i störningen. Det bästa jag kan göra för att rädda situationen är alltså att ignorera störningen och fortsätta jobba med min hund.

Vad händer om vi föreställer oss scenario 2, mannen kommer klampande mot oss med sin lilla fralla och jag tappar humöret ?

Jo, min hund hade också tagit ton och betett sig illa eftersom jag gör det.

Även här är det bästa att vända ryggen till och gå därifrån, förvisso skulle jag behöva jobba en del för att få min hund att släppa just den störningen, men förr eller senare skulle den göra det. Tyvärr skulle han dock försöka ha ännu mer koll på omgivningen än han redan har, och det skulle krävas en hel del fler kontaktövningar under en period.

Kreti och pleti må tycka att jag är otrevlig och snorkig, men när jag tränar min hund och vill ha goda resultat kan jag inte bara avbryta hur som helst bara för att vara trevlig och social.

Piivo är typ stencool i de flesta lägen, men när vi ska in till staun så håller han på att krypa ur skinnet i ren iver över allt det spännande som väntar.

Som vanligt fick han sitta i knä't på bussresan. Jag tycker det är ok när det bara är han och jag.

Vi skulle till favoritbutiken Hundbiten, ett Mecka för hundägare och ett paradis för människoälskande godisgalna hundar som Piivo.

På Hundbiten finns banne mig ALLT ! Utom spårflaggor..

...och jag har heller inte sett några apportbockar. Skit samma, det är bara bra att man inte har gott om pengar ändå när man kommer dit för då hade jag banne mig köpt allt som finns !

Vi skulle bara ha lite färskfoder, och självklart köptes det även lite godis och kex. Utbudet på godisar, tuggisar, och kex är bara helt makalöst, och Piivo sniffade runt för kung och fosterland.

Och så skulle jag titta lite på täcken till Laban..

Jag anser att under den kalla årstiden ( aldrig annars ) behöver hunden inte ha täcke så länge den är i rörelse, men ligger den stilla, t ex i bilen, så behöver den hålla sig varm på annat sätt och där kan ett täcke vara en god investering. För övrigt tycker jag att kläder till hundar är enbart ett idiotiskt påfund ! Täcken, skvättskydd, och tikskydd fyller en funktion, resten ger jag ingenting för.

Piivo fick vara lite provdocka för täcken, de modeller som var aningen små till honom skulle säkert passa Laban bra. Färger och mönster är oviktigt så länge täcket fyller sin funktion. Helst vill jag ha fleecefodrat, det återspeglar kroppsvärmen bättre.

Något som inte passade var prislappen, men så köpte jag heller inget täcke idag. Ska titta lite på Ö&B snarast, de har hyfsade grejer till bra pris, men tyvärr får man inte ta in hunden för att prova..

När vi efter uträttat ärende gick från Hundbiten återstod bara en sak som är nästan obligatorisk. Piivo skulle få en "kåv". Det är vår lilla grej när vi är inne i staun, att matte bjussar Piivo på "kåv".

Så har det varit ända sedan han var liten, fast från början var det smakbitar av hamburgare från Olles korvbar. Sedan har det blivit vår lilla grej. Har provat med hamburgare från McDonalds, men den faller inte i god jord hos Piivo heller. Fjolårets arrangerade hundpromenader på onsdagskvällarna brukade passera förbi Pölsemannenvagnen utanför Willy:s, och inte sällan bjöds det på "kåv" där. Detta har hållt i sig, när jag är på prommis med hundarna åt det hållet så passerar vi väldigt sällan Pölsemannen utan att ha köpt en "kåv", och efter hand har stadens hamburgare fått ge vika för "kåv".

Mitt emot bibblan i staun såg jag en vagn av korvmojtyp. KORV FALAFEL HAMBURGARE KEBAB, stod det på den. Tyvärr visade det sig att de inte sålde korv längre, men trots det charmade Piivo de två utländska killarna i korvmojen så pass att jag fick lyfta upp honom mot luckan så de fick hälsa på varandra, och om jag inte ser upp så blir Piivo högfärdig eftersom killarna såg beundrande på honom och tyckte han var snygg. Han ÄR snygg ! Det har vi fått berättat för oss sedan han var unghund, och han är MINST lika snäll också.

Vi gick vidare. Jag funderade faktiskt på om vi skulle strunta i "kåv", men kom på bättre tankar, så vi strosade vidare genom Hoglands Park på väg mot Olles korvbar vid gamla busstorget.

När vi kom till Olles stod där två äldre herrar före oss i luckan. När Piivo uppfattade doften av den första herrens korv med mos gick larmet direkt ! WAUWAUWAUWAU ! Den första herren log lite mot oss, växlade ett par ord och gick och satte sig för att äta. Piivo lugnade ner sig, åtminstone tills det blev den andre herrens tur att beställa och få sin mat. Då höll han banne mig på att krypa ur skinnet ! Herren blev lite road av Piivo, som krumbuktade och tiggde allt han bara orkade tills jag blev tvungen att plocka ner honom en smula.

Så blev det vår tur, det blev kokt "kåv" i en servett som Piivo knappt kunde bärga sig att få, men när han fick sina "kåvbitar" så smaskade han i sig dem desto ivrigare.

Sedan gick vi för att ta bussen från Blekingegatan, Piivo passade på att skita invid järnvägsstationen, och fick senare modella lite för en bild som beskriver hur man väntar på bussen. Bilden kommer senare.

I går fick jag en jätterolig nyhet ! Min bror kommer att flytta in i det här området, till och med i samma hus men i A-porten !

Det roliga i detta är inte bara att han flyttar hit, utan även att jag för några år sedan ( jag har bott här sedan 2002 ) tipsade honom om lägenheter här. Vid den tiden var han inte intresserad, ville bo liite mer centralt.

Roligt att få lillebror som granne, men vi lär nog inte se jättemycket av varandra eftersom han jobbar.

Men om hans hund Bhernard fortfarande är i livet så kan den ju få vara här ibland under dagtid.

Brorsan flyttar in kommande helg, det ser vi fram emot !

Nu ska jag fixa till mig och åka till sta'n. Piivo ska få följa med idag.