Jag läste precis något intressant på Fredrik Steens blogg, det handlade om tillrättavisning kontra utebliven tillrättavisning.

Jag har alltid haft åsikten att man visst ska få tillrättavisa sin hund, det är ju naturligt. Om man tänker efter bara lite grann och iakttar sina egna hundar ( under förutsättning att man har fler än en förstås ) så finns ingen utebliven tillrättavisning.

Åtminstone inte bland mina hundar, Maxía är väldigt tydlig mot Laban när han blir lite för mycket. Ett morrande i kombination med en sur blick får Laban att direkt slänga sig ner på golvet, ibland räcker det med en sur blick ( "onda ögat" ), och ibland när Laban leker hej vilt med broder Piivo kan Maxía bli mer fysisk när hon tycker att det räcker.

I måndags när jag kom hem efter att ha uträttat ett par ärenden höll det på att gå över styr mellan hanarna. När jag kommer hem blir det alltid "pusskalas", och råkar jag just då ha lite ögon make-up så har jag den inte särskilt länge till efter hemkomsten. Det är alltså ett ivrigt slickande och "pussande" från hundarna.

När Laban hade hälsat färdigt ville han ha igång Piivo och började klättra på honom. Jag kunde inte se om Piivo gav någon annan signal utöver att vara lugn som en filbunke, men plötsligt hörde jag tydligt det där morrandet från Laban, det där morrandet som betyder att det snart smäller. Vad händer i det läget om jag INTE omedelbart går in med en tydlig tillrättavisning ? Det smäller, utan tvekan.

Min mamma var av den gamla åsikten att hundar ska få "göra upp", men så höll också hennes två hanar på att slakta varandra i tid och otid. Här hemma gäller NOLLTOLERANS för dylika "uppgörelser" !

Alltså gick jag omedelbart in och tillrättavisade Laban som insåg läget och backade undan några steg. Sedan var han kompis med både mig och sin bror igen.

Vi använder ordet NEJ när vi tillrättavisar våra hundar för att de exempelvis gör något de inte får göra, som att tugga på skor.

NEJ betyder att hunden ska sluta tugga på skorna, och när den gör det så brukar jag ge den något annat att göra, som att ge den en tuggis att sysselsätta sig med istället.

Om man väljer att inte tillrättavisa utan bara invänta det önskade beteendet så kan man räkna med att få sina dyra italienska Gucciskor ( om man nu har sådana ) söndertuggade.

Man kan så klart också rädda sina skodon genom att placera dem på hatthyllan, men då hittar hunden snabbt något annat att sätta tänderna i ( det kan den göra ändå ), som t ex pedalerna på mattes välhållna elorgel från 1982..  Ett lager Tabasco satte dock stopp för vidare tuggande på pedalerna, och även trösklarna som hunden snabbt riktade sitt intresse mot fick sig en Tabascosmörjning.

Hur ska hunden förstå att ett visst beteende är icke önskvärt om man inte talar om det för den ?

Hur ska en liten valp lära sig vad den inte får sätta tänderna i om inte husse eller matte tillrättavisar den och ger den något annat som är tillåtet att tugga på ?

HUR ska den lilla valpen förstå vad gränsen går om ingen visar det ?

Mina egna hundar är hyggligt uppfostrade, jag har emellanåt varit lite för snäll och otydlig, men de är dock uppfostrade. Även här var min mamma och jag väldigt olika, hon tyckte inte att man skulle fostra sin hund, men jag var och är av motsatt åsikt eftersom jag vill att mina hundar ska uppföra sig åtminstone hyggligt.

Det funkar inte att huvudsakligen låta hunden göra som den vill för att plötsligt skrika NEJ när den gör något oönskat, för den har aldrig fått chansen att förstå vad som är önskat och oönskat beteende.

En hund som inte blir tillrättavisad lär sig snabbt en massa ofog eftersom inte husse/matte visar den var gränsen går, de visar kanske bara vad hunden får göra. I min hundvärld blir gränserna väldigt luddiga, om alls befintliga, för en hund vars ägare inte tillrättavisar den.

Tänk om jag skulle strunta i att tillrättavisa Laban när han fånar sig under träningen, och bara belöna rätt beteende ? Hur skulle resultate bli ?

Svar : det skulle inte bli något resultat alls. Han skulle dra mig vid näsan så det stod härliga till, och då kan jag stå där med fickorna fulla av godis och känna mig fullständigt blåst på konfekten att ha en duktig lydig hund.