Kanske kan jag byta plats på de två sista orden i rubriken, men oavsett så blev det fight idag, eller match, vilket man vill, mellan mig och Laban.  Han är nämligen inte alltid så gullig som han ser ut, men han är då rakt inte aggressiv. Däremot väldigt dominant.

Det blev lite inomhusövningar idag på eftermiddagen. För det mesta gick det bra och alla tre var duktiga, men så började Laban tjura och tyckte inte alls att det var nödvändigt längre. Han smet, och när jag visade missnöje över detta så blev han ännu kvickare att smita in bakom soffan. Nähä du lille jävelberg, har jag sagt så har jag !

Laban dröp alltså in under soffan, och undertecknad hade därmed fått lite extra jobb med att få fram den lille rackaren. Under ett par år har golvet under och bakom soffan fått vara hans frizon, problemet är att när han inte vill så gömmer han sig just där. Men nu jäklar räcker det ! Jag skiter i om han tuggar sönder mina nävar, har jag sagt så har jag !  Insikten var omedelbar ; han har fått slippa undan lite för mycket.

Men slutligen hade jag honom i ett bra läge som jag såg på hans blick att han INTE gillade. Som väntat satte han tänderna i min näve när jag sträckte ut den för att ta tag i och dra ut honom från sitt gömställe, men det hade han inget för. UUÄÄRRRRRR !, lät han när jag drog fram och lyfte upp honom och gav honom en kort uppsträckning. Ut i köket, stäng grinden och börja om där vi misslyckades. Laban tjurade, han totalvägrade  att samarbeta ! Jag försökte nog med allt, men NIX PIX, han ville ABSOLUT INTE.

Och så drog han in under köksmöblerna i tron att han skulle slippa när han nu inte ville. To de´?

Två händer är bra att ha, för när Laban blängde och morrade på den ena handen smög den andra fram på andra sidan om hans huvud, och när han upptäckte det var det för sent. UUÄÄRRRRR !, lät Laban när jag lyfte fram honom underifrån bordet. Han möttes av en kort men tydligare uppsträckning.

När han visade tecken på att förstå släppte jag ner honom. Svansen hängde och han försökte göra sig liten och ofarlig. Jag reste mig upp från knäsittande, då kom han med svansen viftande på rätt plats ( över ryggen ) och verkade vilja försonas. Jag visade honom att vi var vänner igen, och så gjorde vi ett par övningar som gick riktigt bra !

Han smet inte in under soffan när jag släppte upp honom. Han höll sig i närheten av mig. Hade han varit rädd för mig så hade han sprungit och gömt sig, men han var inte rädd. Han visade signaler på att vara ofarlig, d v s svansen viftade och ansiktet var utslätat. Han hade fattat budskapet eftersom jag hade visat mig konsekvent. Och eftersom jag visat mig konsekvent hade jag också satt mig i respekt. Därmed har jag också förtjänat ledarskapet.  Så från och med nu kommer inte Laban att få slippa undan något mer. Sedan skiter jag i hur ont det gör i mina nävar. Bortsett från det här dominansbeteendet är Laban en underbar liten hund som jag har mycket roligt ihop med, så det är inget fel på honom. Det är bara jag som inte förstod och var tydlig från början.

  Ingen ska säga till mig att en liten hund bara är att vifta bort och att den inte gör någon skada. Min mamma fick ett finger söndertuggat av en dvärghund en gång. Det blev läkarbesök med stygn, bandage, och antibiotika i två veckor. Bilden ovan föreställer min tumme några timmar efter fighten med Laban.

Observera att jag inte har någon som helst avsikt att understryka myten om att småhundar är mer "ettriga", för så är fallet långt ifrån alltid. Observera också att fighten mellan mig och Laban var en dominanssak, och har således ingenting med aggressivitet att göra !