Att som hundägare ha åtminstone en liten gnutta humor är en klar fördel i vissa situationer, även att man i en del fall ser det komiska först i efterhand. I går var det den självständige Herr Piivo som satte mattes nerver på hårda prov och placerade dem utanpå skinnet. Den välkände Fan målades således ganska raskt på väggen, trots mattes intentioner att istället måla honom på ett träd.

Det har nog redan framgått att det gällde Rymning Special á la Piivo.

Ängen strax bortanför kolonilotterna brukar vara ett populärt ställe att rasa av sig på, så även igår eftermiddag.

När jag kopplat loss och släppt upp hundarna så blev Piivo i vanlig ordning "attackerad" av sina kamrater. Först tumlades det runt hejvilt, innan Piivo bestämmer sig för att det är dags att skaka av sig de andra två och sätta fart på benen. Här har han fördelen att med sina drygt 28 cm i mkh och lite mer högställd än sina kamrater blir han snabbare, fast Laban brukar vara hack i häl på honom. Maxía, som är liten och låg i formatet, är smart och tar shortcuts och är således inte särskilt långt bakom de andra två.

Som vanligt när jag ser att Piivo börjar resa sig ur sin markposition, började jag gå ifrån dem och som vanligt hade jag strax Maxía i följe.

Men Piivo hade andra planer och sprang åt andra hållet, med lillbrorsan tätt efter. Hmmm ! Stod kvar och inväntade nästkommande bra läge. Det dröjde inte länge förrän jag såg Laban ivrigt undersökande markläget på fel sida om närmaste staketet. Han verkade inte ha en aning om att Maxía och jag stod ett antal meter därifrån och såg rakt ner på honom.

"NEJ !" Laban tvärnitade. "KOM HÄR !" Reaktionen var omedelbar och han kom sättande mot oss i full fart. Jag undrade för mig själv varför han inte reagerade lika direkt och varför han inte höll den höga farten under inkallningsövningarna ? Hmm, ska prova att öka avståndet kanske ?

Kort därefter uppfattade jag att Piivo inte var lång borta, och eftersom jag fått in Laban brukar det inte vara nå'n stor sak att även få in Piivo.

"PIIVO !" ( Maxía och Laban spanade framåt med spetsade öron ).

"KOM HÄR !", varpå gossen i fråga strax därpå kom ångande mot oss. Rymningen var avbruten. Trodde jag.

Hundarna sprang omkring och lekte en stund till, i vanlig ordning sprang Piivo ner bland snåren för att slippa de andra två när de blev för mycket, och i vanlig ordning gav sig Maxía och Laban och gick i stället ner till ån för att dricka och vila lite. När lugnet hade lagt sig kom Piivo fram ur snåren för att ansluta sig till oss andra.

Det blev ett par följaövningar också, Maxía är snabbt med på noterna, och strax efter kommer Laban. Även att han gärna vill vara med brorsan Piivo så väljer han i slutänden att följa med oss.

Piivo satt kvar på sin plats, men tittade på oss. Efter lite uppmuntran kom han till slut lufsande.

Gick tillbaka mot utgångspunkten ovanför ån, hundarna fick snosa runt en stund innan jag markerade att det var hemdags. Det var då det började gå åt helvete. Att få med sig Maxía och Laban är ingen svårighet, men Piivo kan vara en helt annan femma, så jag tog de andra två och började strosa hemåt. Till saken hör att Piivo har börjat följa efter oss allt bättre när det finns risk att bli lämnad kvar, jag kände mig ganska säker på att han skulle göra det även denna gång. Med jämna mellanrum sneglade jag lite bakåt, men hunden satt bara där och tittade efter oss och verkade för övrigt inte bry sig ett smack.

Vi mötte en granne med sin hund, jag tänkte att det blir ett bra lockbete och stannade för att byta några ord. Som väntat kom Piivo strax rusande för att hälsa på grannen med sin hund, han snurrade runt lite innan han fortsatte in mellan ett par kolonilotter. Jag hade inte haft en chans att fånga in honom, men avslutade samtalet med grannen och återupptog jakten på den rymmande Piivon som struntade fullständigt i oss.

Letade efter lämpligt gömställe, hittade ett och kröp ihop där med de andra två, hoppades att rymmaren skulle börja leta efter oss.

Grannen med sin hund kom knallande förbi, sade att han hade Piivo runt sig. Jag gjorde ett tyst tummen upp. Väntade, såg Piivo komma kutande förbi oss, på väg tillbaka mot ängen. Väntade. Det var så tyst, inget sniffande, inget tassande mot gruset. Väntade lite till. Och lite till. Inget hände, så till slut reste jag mig för att se om han kunde ses någonstans, men ingen Piivo fanns inom synhåll så jag lade is i magen och fortsatte hemåt. Maxía och Laban vände sig om flera gånger där vi gick, och jag tänkte att antingen följer Piivo oss på avstånd eller också undrar de andra två ( precis som matte ) var deras kompis har tagit vägen.

När vi kom hem hoppades jag att Piivo hade sprungit in på området och att någon hade släppt in honom i porten, men när jag efter att ha tagit hem de andra två och utan resultat letat i trappuppgången blev jag nervös. Så in i helvete nervös !

Tillbaka mot koloniområdet, fråga människor på vägen. Ingen hade sett en guldfärgad liten hund.

Piivo älskar människor. Vem som helst kan locka till sig honom och ta med honom hem. Vem som helst kan vara någon med mindre trevliga avsikter, som stjäl små hundar och ser till att tjäna sig en hacka på dem.

Han har inte heller någon vidare självbevarelsedrift, inga som helst rädslor att tala om, bangar inte ett ögonblick om någon annan hund, oavsett storlek, börjar mucka med honom, eller utstrålar en energi som Piivo starkt ogillar, t ex stress och/eller nervositet.

På nytt befann jag mig gående längs ån, funderandes på om jag skulle behöva ringa polis och efterlysa min lille hund. Ångesten rev och slet i mig, men just då fick jag syn på något uppskattningsvis 25-30 meter framför mig. Ett djur, helt klart. Djuret började trava från mig, och de flotta rörelserna var omisskännliga. Det var Piivo !

En tung sten föll från mitt bröst, samtidigt som jag var mycket missnöjd ! Piivo hade sett mig och vände höger mot fältet bakom nya Carlandra. "NEJ !" Han gjorde inga som helst antydningar att stanna. "LÄGG AV !" Han tvärnitade. Verkade inse att det roliga var slut, och när jag kom fram försökte han blidka mig genom att släta ut hela ansiktet och vifta lite försiktigt på svansen. De 40 minuter han hade varit borta var de längsta 40 minuter i mitt liv, och helst av allt ville jag bara krama om rymlingen, men fick stålsätta mig.

Han visade underkastelse, visst, och vilket var det mest rätta att göra ? Visa missnöje ( min hållning och ansiktsuttrycket hade förvisso redan gjort det ) eller bara koppla honom och gå hem ?

De utanpåliggande nerverna fick mig att göra det förstnämnda, vilket fick till följd att Piivo tjurade på mig ett par timmar eller så.

Gamle Pompe kunde tjura och matvägra en hel dag om jag hade förekommit honom med nå't kul fuffens, och i mitt stilla sinne var jag glad att Piivo inte är fullt så tjurig..

Efter att hundarna fått sitt kvällsmål förvandlas lilla Laban helt plötsligt till en liten terrorist som till varje pris ska rida, riva, och slita i sin bror. Så även igår, och ibland önskar jag faktiskt att Piivo ska ryta ifrån en gång för alla. Men det gör han inte så länge det inte handlar om resursförsvar, d v s mat och godsaker. Dock brukar bröderna  kivas just broderligt om tuggisar, men under förmiddagen hade jag noterat att något hade ändrats. Laban hade lyckats knycka en tuggis från Piivo. Nu låg han i BIA-bädden och tuggade i godan ro.

Piivo ville förstås ha tillbaka sin tuggis, och sträckte upp sig för att visa sig stor och hävda sin rätt till tuggisen, men möttes av ett stenhårt "onda ögat" av Laban och gav upp sina försök. Att jag erbjöd honom en annan tuggis spelade ingen roll.

Laban lämnade sin plats och tuggis efter ett tag, och Piivo såg sin chans. Men den gubben gick inte ! Laban var snabbt tillbaka, blängde på sin bror och fortsatte tugga. I slutänden fick Piivo ändå sin chans när Laban hade tröttnat på tuggisen.

Men efter kvällsmaten var det alltså full fart på Laban, vissa beteenden ses direkt vara dominanta medan han samtidigt visar ett kamratligt beteende. Jag har insett att jag behöver lägga mig i för att på något vis hjälpa Piivo eftersom han är alldeles för snäll och låter sig hunsas. När terroristen Laban blir för mycket ber han om att få komma ut på balkongen för att få vara ifred.

Först skulle Laban jaga sin bror, som tröstlöst flydde in under soffan.

Sedan skulle han rida på honom, men efter ett par tydliga tillsägelser lyckades vi avstyra detta. Piivo hoppade upp i soffan, Laban kom efter och började noppa på honom. Piivo accepterade detta, tills Laban blev för uppeldad igen och på nytt skulle rida på sin bror. Jag stod mitt i matlagningen samtidigt som jag måste hålla ett öga på bröderna.

Två gånger fick jag ställa mig i dörröppningen till vardagsrummet och med bistert uttryck blåsa upp mig för att i möjligaste mån efterlikna hundens dominanssignaler, och efter andra gången lade Laban ner sina försök för gott. Åtminstone den kvällen.

Det blev lite annat testande också. Terroristen Laban försökte smita undan en liten övning som jag gjorde för att ge honom lite annat att tänka på än att ställa till sattyg och bete sig illa. Det kunde ju vara nåt fuffens i görningen, så Laban smet in under soffan och med ens blev det terroristjakt ! Har jag sagt så har jag, och således satte jag efter den lille smitaren som verkar ha börjat fatta att han inte kommer undan i slutänden ! Jag var beredd på risken att få näven utsedd till kamptrasa, men det enda som mötte mig var ett litet morrande. Inget bett ?? Lyfte upp smitaren på armen, satte ner honom i köket och påbörjade övningen igen. Nix-pix, sade Laban och försvann som en oljad blixt, först bakom soffan men kom snabbt ihåg att han inte slipper undan där längre och fortsatte in i sovrummet där han tog betäckning under sängen. Förvisso är jag inte lika snabb, men dock jävligt envis, och har jag sagt så har jag !

Alltså kravlar man sig ner för att sträcka sig under sängen, och förväntar sig att mötas av en tandarsenal. Laban och jag är som sagt vanligtvis inte alls överens om när han ska komma fram från sitt gömställe.

Men jag drog fram en mjuk och lugn, men lite tjurig, liten hund som verkade ha insett att loppet var kört, och snart befann sig i köket på nytt för att göra en liten övning, nu avsevärt mer medgörlig.

Han gjorde sig till på ett sätt som är omisskännligt, visade att han hade förstått budskapet, och utförde övningarna utan minsta lilla protest eller smitningsförsök ! Och det var längesedan jag såg honom göra ett så snabbt läggande och vara så uppmärksam på vad vi skulle göra härnäst !  Jag vågar påstå att det går åt rätt håll, och minns igen tillbaka på första kurstillfället den 14 februari 2010, då Kjell tittade på min då lille fegis till hund och sa att den är dominant.

Eftersom jag inte alls uppfattade Laban som dominant, så visste jag inte alls vad jag skulle tro om det påståendet. Nå, ett tränat öga ser sån't och han hade ju fullständigt rätt. Laban och jag har haft några fighter, samtidigt som han har varit känslig och lite osäker. Det har kostat några bett, och i nuläget försöker Laban testa gränserna igen.

Han kan vara hård, lite typ styvnackad på sitt eget sätt, och när han inte gillar så drar han som en avlöning.

Jag vill verkligen vara positiv i träning och inlärning, men jag har nog fastnat lite i det där överbeskyddandet av en försiktig och känslig liten hund som växte upp till en dominant och lätt styvnackad men alldeles underbar individ.