Det här blir nog ett ganska kort inlägg, för tillfället är det mycket att göra.

Just nu passar jag sankt bernhardshunden Bamse, en snäll och trevlig 55-60 kilo tung och 18 månader gammal gosse som ska vara här ett tag medans hans ägare vänjer sig lite mer vid att vara föräldrar.

Hans matte har lite problem efter förlossningen, och tycker det är svårt att hantera både barnvagn och bjässig hund. Husse jobbar, så tid och ork räcker inte riktigt för tillfället.

Trots lite extra bök här hemma så går det ändå ganska bra med en biffig hund och tre små. Maxía tar förstås varenda tillfälle som dyker upp att i starka ordalag tala om för gästen att det minsann är HON som är bossen, och hör se'n !

Piivo tjurar mer än vanligt, har även försökt spänna sig men tonar ner lite nu. Jag sneglar lite extra på honom eftersom jag så väl vet att han inte backar om så skulle vara, och han skiter fullständigt i storleken på motståndaren. Nå, det har som sagt lagt sig, så jag behöver inte vara orolig, men lite extra koll har jag förstås ändå.

Laban är rätt ok med den stora besökaren, men han krånglar lite med maten. Jag delar av Bamse från de andra när de ska äta, jag litar inte ett skit på Piivo när han har sin skål framför sig, och jag vet inte hur Bamse funkar på den punkten. Mer än att han äter sin egen mat med synnerligen god aptit.

Promenader blir det förstås. I morse var jag uppe klockan sex, Bamse kom ut strax efter halv sju, och de små kom ut strax innan halv åtta. Runt halv nio fick de frukost. Stora hundar, då i synnerhet hundar med djup bröstkorg, ligger i riskzonen för magomvridning och därför ska de vila minst en timme före och två timmar efter utfodring, kroppen ska vara lugn för att minska risken för magomvridning.

Och så där håller jag på, först ska Bamse ut, och sedan de små. Jag försöker trötta ut dem så mycket som möjligt, då är de lugnare och tystare inne.