Första planen är ögonlysning av Laban.

Det finns ett tydligt intresse för honom, vilket känns väldigt kul, så jag tjatar på Uffe att av de planer och förhoppningar som finns så är ögonlysning prio 1. En ögonlysning nere i Näsom kostar endast 50 kronor mer än att anmäla till Växjö, och med bilresekostnaden så blir det ändå "bara" 558 kr.

Men de pengarna varar i ett helt år vilket gör 46.50 kr/månad.

Uffe mumlar om utställning, och jag menar att nöjen får komma i sista hand.

För att komma till Näsum behöver man en bil, och eftersom veterinärmottagningar nästan aldrig har öppet under helger  så behöver Uffe en ledig dag. Eller om någon är snäll och kan ställa upp och köra. Naturligtvis står vi för bränslekostnaden.

Efter ögonlysning kan vi snacka MH och utställning. Som det ser ut så får de planerna vänta till nästa år.

Kanske kan Laban och jag även börja tävla nästa år ? Och så vankas det schäfervalp.

Fast Uffe muttrar lite ibland, det har han knappast något behov av eftersom jag sköter hunderiet i det här hushållet.

Han vill bara vara med och äga, han är redan delägare i Maxía och Piivo. Laban har jag fått behålla för mig själv, där är jag ensam ägare fast Uffe blev skitsur att inte han fick vara med på den. To dé ?

Han använder MINA duschattiraljer, han snor av MIN ansiktskräm ( omvänt så vill inte jag springa omkring och lukta som en karl ).

Kort sagt: noll intresse att hjälpa till med träning = noll delägarskap.

Avtal skall skrivas om detta, det skall stå att om han bryter mot avtalet att inte hjälpa till med träning så skall jag skrivas som enda ägare. Till det avtalet skall jag även ha underskrift av två ojäviga vittnen.  När vi köpte Maxía ställde jag kravet att han skulle lära sig att visa hund på utställning. Han har visat Maxía EN gång, när hon gick upp mot Piivo om BIR på Blekingemästaren 2008 ! Hallå, vart tog tävlingsinstinkten vägen !?

Men som sagt, först ska det bli ögonlysning och sedan kommer det andra.

Å vilken härlig helg det har varit !

I går var vi på rasspecial i Burlöv, och idag plockade Carina med mig för att se ett MH.

För att börja med gårdagen så var den verkligen trevlig, utställningen var trevlig, folket var trevligt, domaren var trevlig, och allting var bara jättebra!

Laban gick upp i öppen klass med 11 ( !!! ) deltagande hundar, han blev EXCELLENT 3 MED CK !!  Hans första Ck, och fler vill jag förstås att han ska få. Han har championkvalité men är ännu väldigt ung, så vi får se tiden an..

Kritiken gick verkligen inte av för hackor :

"Nice head and expression. Correct mouth. Nice dark eyes. Good frenching. Good overall bodyshape with level topline. Correctly set tail. Moved well front and rear."

Domare Sheila Thompson, kennel Tamrae i Skottland, verkar således ha samma uppfattning som jag har om min lilla Laban, jag tycker att kritiken var rättvis, och när jag läste den blev jag så glad att jag hoppade upp och slog ihop hälarna!!

Och eftersom utställningen arrangerades på en bk så fanns det förstås appellplaner, och på appellplaner brukar det finnas lite skojigheter såsom A-hinder och hopphinder. Så även på Burlöv bk !

Detta utnyttjade jag förstås när jag var ute för att rasta gänget Tre Amigos ! Alla var duktiga på A-hundret, och alla traskade fint på "spången" som fanns där. Men det var bara Laban som fick hoppa.

Hindret hade alla brädor i, så jag fick ta bort en del. När det var fem brädor kvar så gick det inte att ta bort fler, de satt som om de var ihopskruvade och jag blev lite bekymrad, skulle Laban klara att hoppa över den höjden ? Han verkade förvisso pigg och lagom uppeldad, och visade jag honom hindret så skulle han koppla greppet direkt. Alltså lade jag is i magen, men jag vågade inte låta honom gå okopplad just då, och i slutänden så skulle uthoppet ändå vara det kritiska eftersom jag skulle sända honom från mig vilket betyder att jag får springa med några steg.

Uthoppet blev inte jättebra, trots ett ganska rejält avstånd behövde Laban ta stöd med en tass, men återhoppet blev desto bättre !

Han drog upp tassarna snyggt under sig, hoppade rakt, och såg glad ut.  Han hade knappt hunnit landa i uthoppet förrän jag kallade tillbaka honom över hindret, och trots det ganska mycket kortare avståndet i återhoppet presterade han så mycket bättre ! Vanligtvis hoppar han heller inte högre än 2-4 brädor ( ca 20-40 cm, han ska hoppa 40 i appellklass ), men nu hade han hoppat över 5 brädor, vilket blir ungefär 50 cm, alltså sin dubbla storlek.

Piivo ville också hoppa, men det tyckte inte jag eftersom han har tillräckligt med fjädrar i benen redan, och jag vill inte att han hoppar över balkongräcket  en vacker dag.

Och idag drog Carina med mig till Listerby för att se MH ! Detta är för mig något helt nytt, jag har aldrig sett MH tidigare, så det var väldigt nyttigt.

Och eftersom jag här befinner mig på gräsrotsnivå så dök det förstås upp frågor, och svaren fick mig att fundera vidare.

Som vanligt funderade jag så mycket att jag inte hade nå'n vidare koll på omgivningen, så under en förflyttning under tredje hundens MH var jag så inne i min egen lilla värld att jag inte märkte att resten av publikgruppen hade stannat, och hajade till när Elisabeth hojtade på mig. Oops ! Jag bestämde mig direkt att jag inte skulle gå med på fler MH för dagen, hjärnan började lägga av och då skulle jag bara klanta till det.

Funderingarna handlade förstås om hur Laban skulle reagera, och de olika momenten i sig.

Och jag bestämde mig för att med tanke på hur landet ligger så ska Laban göra ett MH !

Vid en koll i SBK:s tävlingskalender såg jag att den 15/10 har Ronneby bk MH, så jag ska höra med dem när anmälningstiden går ut.

Sedan är frågan om jag lite längre fram ska göra MH med Piivo också, men då enbart för skojs skull ?

Nå, det får som sagt bli en senare fråga, han fungerar ju fint i vardagen och det är huvudsaken.

Utöver hund så var en annan trevlig del alla människor som jag inte har sett på typ hundra år känns det som, så det tog en stund innan jag placerat alla, och ett tag kändes det lite som om jag hade glidit iväg lite under tiden som gått sedan jag såg dem sist. Kanske har jag gjort det också, men det är inget jag vill fästa mig vid så vi skiter i det.

I morgon har jag tänkt återuppta Labans träning som har blivit lidande ett tag. Operation intresseväckande för apportbock är ett av projekten, Jag pratade med Kjell om det för ett par veckor sedan och har ännu inte lyckats stuva undan lite tid för det.

Men nu verkar det vara rätt lugnt ett tag, så det är bara att passa på.

Det här blir nog ett ganska kort inlägg, för tillfället är det mycket att göra.

Just nu passar jag sankt bernhardshunden Bamse, en snäll och trevlig 55-60 kilo tung och 18 månader gammal gosse som ska vara här ett tag medans hans ägare vänjer sig lite mer vid att vara föräldrar.

Hans matte har lite problem efter förlossningen, och tycker det är svårt att hantera både barnvagn och bjässig hund. Husse jobbar, så tid och ork räcker inte riktigt för tillfället.

Trots lite extra bök här hemma så går det ändå ganska bra med en biffig hund och tre små. Maxía tar förstås varenda tillfälle som dyker upp att i starka ordalag tala om för gästen att det minsann är HON som är bossen, och hör se'n !

Piivo tjurar mer än vanligt, har även försökt spänna sig men tonar ner lite nu. Jag sneglar lite extra på honom eftersom jag så väl vet att han inte backar om så skulle vara, och han skiter fullständigt i storleken på motståndaren. Nå, det har som sagt lagt sig, så jag behöver inte vara orolig, men lite extra koll har jag förstås ändå.

Laban är rätt ok med den stora besökaren, men han krånglar lite med maten. Jag delar av Bamse från de andra när de ska äta, jag litar inte ett skit på Piivo när han har sin skål framför sig, och jag vet inte hur Bamse funkar på den punkten. Mer än att han äter sin egen mat med synnerligen god aptit.

Promenader blir det förstås. I morse var jag uppe klockan sex, Bamse kom ut strax efter halv sju, och de små kom ut strax innan halv åtta. Runt halv nio fick de frukost. Stora hundar, då i synnerhet hundar med djup bröstkorg, ligger i riskzonen för magomvridning och därför ska de vila minst en timme före och två timmar efter utfodring, kroppen ska vara lugn för att minska risken för magomvridning.

Och så där håller jag på, först ska Bamse ut, och sedan de små. Jag försöker trötta ut dem så mycket som möjligt, då är de lugnare och tystare inne.

Kanske kan jag byta plats på de två sista orden i rubriken, men oavsett så blev det fight idag, eller match, vilket man vill, mellan mig och Laban.  Han är nämligen inte alltid så gullig som han ser ut, men han är då rakt inte aggressiv. Däremot väldigt dominant.

Det blev lite inomhusövningar idag på eftermiddagen. För det mesta gick det bra och alla tre var duktiga, men så började Laban tjura och tyckte inte alls att det var nödvändigt längre. Han smet, och när jag visade missnöje över detta så blev han ännu kvickare att smita in bakom soffan. Nähä du lille jävelberg, har jag sagt så har jag !

Laban dröp alltså in under soffan, och undertecknad hade därmed fått lite extra jobb med att få fram den lille rackaren. Under ett par år har golvet under och bakom soffan fått vara hans frizon, problemet är att när han inte vill så gömmer han sig just där. Men nu jäklar räcker det ! Jag skiter i om han tuggar sönder mina nävar, har jag sagt så har jag !  Insikten var omedelbar ; han har fått slippa undan lite för mycket.

Men slutligen hade jag honom i ett bra läge som jag såg på hans blick att han INTE gillade. Som väntat satte han tänderna i min näve när jag sträckte ut den för att ta tag i och dra ut honom från sitt gömställe, men det hade han inget för. UUÄÄRRRRRR !, lät han när jag drog fram och lyfte upp honom och gav honom en kort uppsträckning. Ut i köket, stäng grinden och börja om där vi misslyckades. Laban tjurade, han totalvägrade  att samarbeta ! Jag försökte nog med allt, men NIX PIX, han ville ABSOLUT INTE.

Och så drog han in under köksmöblerna i tron att han skulle slippa när han nu inte ville. To de´?

Två händer är bra att ha, för när Laban blängde och morrade på den ena handen smög den andra fram på andra sidan om hans huvud, och när han upptäckte det var det för sent. UUÄÄRRRRR !, lät Laban när jag lyfte fram honom underifrån bordet. Han möttes av en kort men tydligare uppsträckning.

När han visade tecken på att förstå släppte jag ner honom. Svansen hängde och han försökte göra sig liten och ofarlig. Jag reste mig upp från knäsittande, då kom han med svansen viftande på rätt plats ( över ryggen ) och verkade vilja försonas. Jag visade honom att vi var vänner igen, och så gjorde vi ett par övningar som gick riktigt bra !

Han smet inte in under soffan när jag släppte upp honom. Han höll sig i närheten av mig. Hade han varit rädd för mig så hade han sprungit och gömt sig, men han var inte rädd. Han visade signaler på att vara ofarlig, d v s svansen viftade och ansiktet var utslätat. Han hade fattat budskapet eftersom jag hade visat mig konsekvent. Och eftersom jag visat mig konsekvent hade jag också satt mig i respekt. Därmed har jag också förtjänat ledarskapet.  Så från och med nu kommer inte Laban att få slippa undan något mer. Sedan skiter jag i hur ont det gör i mina nävar. Bortsett från det här dominansbeteendet är Laban en underbar liten hund som jag har mycket roligt ihop med, så det är inget fel på honom. Det är bara jag som inte förstod och var tydlig från början.

  Ingen ska säga till mig att en liten hund bara är att vifta bort och att den inte gör någon skada. Min mamma fick ett finger söndertuggat av en dvärghund en gång. Det blev läkarbesök med stygn, bandage, och antibiotika i två veckor. Bilden ovan föreställer min tumme några timmar efter fighten med Laban.

Observera att jag inte har någon som helst avsikt att understryka myten om att småhundar är mer "ettriga", för så är fallet långt ifrån alltid. Observera också att fighten mellan mig och Laban var en dominanssak, och har således ingenting med aggressivitet att göra !

Idag har vi firat lilla Maxía som fyller 6 år, och naturligtvis är MAT den allra bästa presenten när det vankas festligheter ! Födelsedagsmat är väl egentligen ingen mat i ordets rätta bemärkelse, det är så'n här portionsförpackning typ Cesar.

80% vatten och resten är bara gelé, några köttslamsor och mumbo-jumbo som smakar och doftar härligt för en hund !

Väldigt poppis när det är lite festligt, alltså tre födelsedagar per år och ibland efter en hundutställning, men aldrig något jag skulle ge som helfoder.

Maxía var glad, och när man står där med skålen i handen och sjunger "Ja må hon leva" så hoppar hon upp och ner av iver !

Gossarna får naturligtvis också av födelsedagsmaten i sina skålar, lite rättvist måste det ju vara.  Nu väntas höst och vinter innan nästa födelsedagsfirande i hundgänget inträffar framåt våren, som inleds med Laban den 14 mars. Innan dess har både jag och Uffe hunnit fylla år.

Vi kan fortsätta med ämnet Laban en stund. I eftermiddags klädde jag på honom utställningskopplet och tränade ett varv i gröngräset, jag ville hemskt gärna veta om jag ska visa honom med koppelstöd och posera honom för hand på utställningen nästa helg.

Med koppelstöd dröjde det inte länge förrän Laban travade på med raska steg, plus att man ju får upp huvudet lite bättre.

Att posera honom för hand var nästan som att forma en bit varmt vax, och det gladde mig att han äntligen verkade finna för gott att acceptera att bli uppställd även på marken. Det har bara tagit sisådär två år. Kommandot "stå" används även vid posering för hand. Men han satte sig så fort jag berömde, och "bra" är inte detsamma som "varsågod" eller "slut". Om igen, och med ett par små justeringar i kommandot och berömmet så stod han som en liten gud och ägde hela världen.

Det är roligt att han äntligen låter sig poseras för hand även på marken, men det känns lite tråkigt att behöva köra med koppelstöd

eftersom han som valp och ung junior visade sig hur snyggt som helst på fri hand.

Men nu får vi köra på det här konceptet, det känns lite som att jag sejfar. Nå, det kanske är till Labans fördel, men sedan gäller det att trimma lite på lydnaden igen. Senast nu i veckan när jag visade lite med honom så märktes det att vi varit på utställning alldeles nyligen, för när vi visade lite linförighet så glömde han sätta sig när jag stannade. Allting annat såg fint ut, men han glömde sätta sig.

Likadant när vi tränade lite rallylydnad strax efter utställningen i Söderåkra. När jag sa "front" så ställde han sig framför mig när han i själva verket ska sitta.

Kanske ingen dum idé ändå att ändra konceptet i utställningsringen, skillnaderna mellan utställning och lydnad blir ju tydligare då..