Nej, jag är inte förälskad, däremot lycklig över vad Laban presterade under träningen på klubben igår kväll    

Det hade varit full rulle på mig sedan arla morgonstund, för egen del skulle jag in till sjukhuset för att lämna fasteprover och det vill jag göra så tidigt som möjligt. Labbet är öppet från halv åtta, och förvisso kan jag gå bort till vårdcentralen för att göra det, men där är det inte direkt någon vidare fart i verksamheten trots att det kanske bara sitter två personer i väntrummet. Och trots att jag måste ta bussen för att komma till och från sjukhuset så sparar jag ganska mycket dyrbar tid.

På mindre än en timme har jag tagit mig till sjukhuset, tagit prover och kommit hem igen.

Det tar ca 15 minuter att gå till vårdcentralen, där är det sedan väntetid på minst en timme, och så har man en 15-minutersprommis hem.

Tur och retur med buss till sjukhuset tar 20 minuter, väntetiden på labbet är högst 10 minuter. Lägg till omkring 10 minuter att ta sig till och från labbet, men voilá vad lite tid det kostar jämfört med att lämna proverna på vårdcentralen ! Valet är därför enkelt, trots att det kan kännas bökigt att behöva passa busstider, men hellre det än att känna irritationen stiga över den långa väntetiden..

Hundarna hade varit ute på en mer ordentlig morgonrunda, de hade fått sitt morgonmål redan vid 7-tiden, eftersom jag planerade att tidigarelägga deras kvällsmål till eftermiddagen så de hade haft tillfälle att smälta och sova på maten.

Vi hade gått en bra timslång middagsrunda, och de hade blivit rastade innan utfodring. Kort efter maten kunde Labans snarkningar höras i hela lyan, och jag funderade lite på om han verkligen skulle orka hänga med till klubben för att träna ?

Själv planerade jag dagen anpassat till insulin- och mattider för att det skulle gå ihop med den senare kvällen som träning på klubben ofta innebär. Man vill ju vara lite social också när man alltid är solo med hyfsat aktivt hundliv och träning här hemma.

Laban reagerade inte ens när jag började förbereda med att plocka ner saker i träningsväskan, och på ett sätt var jag glad för det eftersom han förväntar sig att vi mycket snart ska ge oss iväg för att ha roligt tillsammans.

Uffe kom hem från jobbet, men varken Laban eller Maxía sprang honom till mötes. De var helt enkelt för trötta !

Carina skulle hämta upp mig och Laban vid halvsextiden, och kvart över fem gick jag ut i hallen för att ta på mig jackan och plocka med mig träningsväskan.

Då vaknade Laban till liv, jag hörde hur han ruskade på sig i vardagsrummet och så kom han ut i hallen där han lade sig för att med omisskännlig uppmärksamhet invänta signal på att vi skulle gå.

Och när vi på utåtgående plockade fram hans lilla blå bur från förrådet så visste han precis vad som väntade : vi skulle åka någonstans och träna !

Laban blir alldeles till sig när vi kommer till klubben, för där vankas det roliga saker ! Först blir det en kort rastning så han får sniffa runt och lämna visitkort, och sedan knallar vi ner mot appellplanen.

Vid åsynen av appellplanen, i synnerhet när där finns rallylydnadsskyltar, får Laban ännu mer bråttom, han vill ner och sätta igång, och spana in läget.

På grund av det senare kan det ta en stund att få honom i fokus, men när vi hittat den så brukar han vara jätteduktig, så även igår kväll.

Banan innehöll skyltar med blandad svårighetsgrad, en del var riktigt kluriga så de gick inte lika bra, men vi lär oss hela tiden.

Jag kan ha lite svårt att läsa av banan, det kan kännas ungefär som när det började gå snett på spårövningarna i våras, fast ångesten är istället en känsla av att vara generad och känna sig lite dum. Men det är inte heller lika allvarligt om det blir lite fel under rallylydnadsträningen, det är lättare att rätta till.

Vi gick ett par varv runt banan, och jag kände mig nöjd med resultaten. Laban började bli lite trött också, så vi gick åt sidan för att busa lite och fortsätta träna på den "vanliga"lydnaden.

Vi började med inkallning på längre avstånd. Laban hade bra reaktion och bra fart, men fortfarande vill han dra åt vänster när han är nästan framme hos mig. I det läget försöker jag komma ihåg att inte belöna med godisförstärkning, eftersom han då lär sig fel.

Vid fjärde inkallningen fjollade jag mig lite mer, böjde mig lite mer bakåt ( kan inte direkt gå ner i brygga längre ), gjorde jätteglad min, och var tydligare med att rikta in honom i önskad position. Och tänk så lite som behövs ibland för att det ska bli bra ! Belöningen förstärktes därför med en godbit, och efter det hann jag inte tänka efter förrän jag gav kommandot "fot"..  Ajdå, det var nog inte så smart, men det var redan för sent, Laban satte sig riktigt snyggt och prydligt vid min vänstra sida, och det belönades med beröm och godisförstärkning. Han fattade ju inte att kommandot var en plötslig impuls, så jag kunde ju inte avbryta, då skulle det bli mer fel..

Med detta snygga resultat på inkallningsträningen var jag jättenöjd och avslutade därför den biten.

Vi lekte en liten stund, Laban påminde en hel del om en skrattande barnunge som blir kittlad av mamma eller pappa.

Sedan samlade jag ihop oss, tänkte köra lite linförighet. Laban satt och såg sig omkring, men eftersom vi alldeles innan hade lekt så var det ingen svår ( men inte heller plättlätt ) sak att få hans uppmärksamhet. Och då hände något som jag dittills bara hade hoppats och drömt om att få uppleva. Laban vände upp sitt lilla huvud och såg intensivt på mitt ansikte.

"Fot !" I samma ögonblick som jag tog första steget så var han med i korrekt position så nära som möjligt, blicken var intensiv och fixerad vid mitt ansikte, han "gick på tå" så han tycktes dansa fram, och jag kände mig som världens lyckligaste hundägare !

Eftersom det gick så bra valde jag att endast göra en kort transportsträcka, och när jag stannade satte sig Laban direkt i snygg position med väl bibehållen kontakt. Han var bara en liten aning för långt ifrån mig, men med tanke på dvärghundars nätta format så tycker jag det är lite klurigt att få dem att gå alldeles intill. Allt annat var bara perfekt, jag var sååå lycklig att jag öste beröm över honom, förstärkte med godbit OCH kel ! Jag ville bara ge min lilla hund hela världen !

Efter detta bästaresultat avslutade vi träningen, jag har lätt att bli överambitiös, men det kan bli en dyr läxa. Man ska avsluta när man fått önskar resultat, och gårkvällens finfina resultat lever jag på idag också. Jag svävar på rosa moln      

Laban fick förstås en stunds välförtjänt frihet när vi långsamt strosade tillbaka mot bilen.

Men för att återgå till nutid så måste jag städa lite idag, blir det bra väder i helgen så ska Maxía och Piivo badas, och förhoppningsvis blir det även en ordentlig långprommis.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Laban och Maxía på stenen under vilken gamle Pompe vilar. Bilden tagen i april i år.   Ojojoj, nästan 1,5 år sedan jag skrev något sist. Man kan säga att bloggen har fått ligga i träda.    Mycket har hänt under den tiden, t ex vann Laban s...

Nu blev det inte så, jag var så rasans trött att jag till väldigt stor del av helgen har sovit och slappat. Och haft dåligt samvete för hundarna som hade en väldigt tråkig matte. Tanken var att vi skulle ha lite roligt och trevligt tillsammans, jag...

Egentligen har jag inte någon vidare tid för att sitta och klappra, men som vanligt lullar jag i min egna lilla värld och som vanligt blir det en del funderingar. Den här gången funderar jag över Piivo, jag tycker faktiskt lite synd om honom.   ...

Det är inte bara hundars beteende som är intressant att studera. På sistone, inte bara igår och idag, har jag lagt märke till hur folk jag möter beter sig när jag kommer med enbart Maxía, Piivo, och Laban, när jag kommer med nämnda tre och valpen, oc...

  Så här ser hon ut, hon fyllde 4 månader i söndags och bilden är tagen idag. Duktiga handlern Roland Sandström poserar henne.   Jag har haft henne hemma några timmar idag och passat på att hantera och pyssla lite med henne. Med tanke på at...