I går var det riktigt synd om Piivo. Han hade besvär med sitt ben igen, sannolikt sviter efter tisdageftermiddagens långprommis.   

Han ville inte äta ett enda bett, han bara låg och ville vara ifred med sitt tjocka svullna ben. Vi gav honom extra god mat på kvällen, men inte ens det ville han ha. För säkerhets skull tog jag tempen på honom, men den var på hans normala 38 grader.

Till slut petade jag i honom en Rimadyl, och det verkade som att den i kombination med att Uffe gav hans ben en mjuk massage gjorde gott för honom, för några timmar senare hade han piggnat till och ville gå på nattrastning tillsammans med oss andra.

Tempot fick naturligtvis anpassas, så rastningen tog lite längre tid än vanligt, men det gjorde ingenting. De senare kvällarna brukar vara lugna här ute.

Idag mår Piivo bättre, han traskade med på morgonrundan och åt sitt morgonmål. Svullnaden är nästan helt borta, och han vill inte bara ligga och vara ifred. Han har blivit borstad och kammad, jag hoppades att han skulle se åtminstone lite vårdad ut, men nu när han är urfälld så räcker det att han ruskar på sig så ser han ut som en rugguggla igen.  

Den korta tunna pälsen står nästan rakt ut från kroppen, och de tunna långa nästan obefintliga pälsstråna ser bara löjliga ut. Det är så jag blir sugen på att ta fram saxen och klippa bort dem. Fast risken är ju att det blir ännu fulare ojämnheter, precis som när jag trimmar ner de ulliga "mameluckerna" på hans ben.

Funderar på att hålla honom nerklippt undertill och på benen när höstrusket sätter in, och blir det en kall och vit vinter så drar han på sig snöbollar på nolltid om jag inte håller efter pälsen. Det är ju ändå inte aktuellt att ställa ut honom än på ett tag, dels för att han är kastrat och dels för sitt ben.

Nu ska Piivo få ett par veckors vila och strikta koppelpromenader till att börja med. Kanske blir det nödvändigt för mig att ställa in mig på att inte alls gå långprommisar med honom. Han får ju besvär med benet när det ansträngs för mycket. Försöker peta undan till självrisken för ett veterinärbesök.

Har en idé om att knåpa ihop något slags kärra till Piivo att åka i,

så kan han följa med på långprommis i alla fall.

Jag behöver bara ett hyfsat stort barnvagnsunderrede så jag kan smälla upp en av stålburarna där, och VOILÁ så har vi en bra kärra för Piivo att åka i.   

Just det, kloklippning kan vara något av ett helt företag.

Piivo är klart lättast, coolare hund får man leta efter, så han klipps alltid först. Honom lägger man enklast på rygg över sitt knä, och för det mesta kan man klippa utan några som helst protester, men ibland försöker han dra undan tassen. Vanligtvis när klorna är så väl nerklippta att risken för pulpaklipp är ganska överhängande. Det är rena terapin att klippa klorna på den gossen !

Maxía är en riktig liten sprattelfisk ! Usch vad hon ogillar läget att bli lagd på rygg och få klorna klippta, hujedamej !

Hon inser ändå att hon inte kommer någonstans, och finner sig trots allt hyfsat bra i situationen när det gäller baktassarna, men framtassarna är en helt annan historia, och därför har jag av misstag råkat kapa hennes annars så vackra tassfransar. Varenda gång..

Slutligen har vi lilla Laban, som även i kloklipparläget är en aning speciell. Han tycker det är jätteläskigt  att bli lagd på rygg för att få klorna klippta ! Ett tag ( efter händelsen med grannens rottis ) fick jag backa till läget där han satt mellan mig och soffans armstöd, eftersom han greps av fullständig panik av att bli lagd på rygg. Att i det läget hålla fast och tvinga ner honom är inte alls en bra idé eftersom det blir en fight där hunden är så hysterisk att den tappar besinningen.

Men nu går det riktigt bra igen, tack vare Carina och hennes rottis Gissa som fick Laban att komma över den obehagliga händelsen med grannens rottis. Visst tycker han att det är obehagligt att bli nedlagd, men så länge jag är lugn, vänlig och lite bestämd mot honom så får han inte panik och går upp i försvar.

När klorna är klippta visar jag honom att jag lägger undan klosaxen, han slappnar av lite mer och då kliar jag honom på magen en stund.

Sedan brukar jag lyfta upp honom i famnen, då ligger han till så nära han bara kan och vilar sitt huvud runt min hals. Där ligger han och blir kliad och smekt över pälsen. Då släpper det sista av hans obehagskänslor, han blir mjuk och avslappnad igen så pass att han ibland somnar till lite grann i det läget. När han blir nersläppt igen så skakar han bara av sig det hela och se'n är allt frid och fröjd igen.

Den där gosestunden är så viktig, särskilt för Laban men även för de andra två som förstås också blir gosade på magen efter att ha fått klorna klippta. Det avrundar på ett trivsamt sätt.

Har precis kommit in från en träningsprommis med Laban.

Det bjöds på ett antal språngmarscher och vändningar, så nu är Laban som en urvriden gammal trasa, och själv är jag lite svettig i ögonbrynen.

Resultatet blev ungefär som jag förväntade mig, ganska blandat beroende på vad som dök upp på vår väg. Dock visade sig Laban ha ok flockkänsla för det mesta, han sprang aldrig iväg från mig, men i vissa lägen är språngmarscher kanonbra att ta till, gärna i kombination med kurragömmalek.

Vissa sträckor tog en ganska bra stund att avverka då det blev x antal vändningar, och som jag tidigare berättat så släpper jag kopplet när Laban spanar in omgivningarna och "glömmer" att ha lite koll på mig, och likadant gör jag när han börjar dra i kopplet.

Det ska vara trevligt att vara tillsammans med sin matte, varför jag alltid berömmer när hunden visar önskat beteende. Godisförstärkning ges bara när det blir riktigt bra, och jag använder det för att förstärka det önskade beteendet, aldrig annars då det "bara" blir beröm förstärkt med gos och gull-gull.

Hunden ska inte följa mig för att få godis, den ska följa mig för att den vill. Gör man det inte trevligt så vill inte hunden följa. Därför använder jag godisförstärkning endast när det blir riktigt bra, och när det önskade beteendet är befäst så bantas godiset bort efter hand.

Tempoväxlingar är bra. Raskt tempo = Laban börjar dra iväg och bjuder därmed tillfälle för språngmarsch i motsatt riktning.

Långsamt tempo = Laban samlar för det mesta ihop sig bättre och blir mer lyhörd. Gör försök att öka tempot. Således är långamt tempo att föredra så här inledningsvis, för att på sikt kunna ha hunden lika lyhörd även i ett raskare tempo. Hunden ska alltså bli mer följsam även där. Först ska följsamheten befästas i långsamt tempo ( även för mig att tänka på eftersom jag av gammal och ohejdad vana håller ett ganska raskt tempo ), och sedan får man efter hand öka. Laban är lättstressad, och det är en orsak till att han lätt drar iväg, den andra orsaken är hans dominans : HAN vill ha kollen, HAN vill ta ledningen. Och jag har varit lite för slarvig. 

Det är ju jag som går ut med hunden. Inte tvärtom.   

Lite fotouppdatering är aldrig fel, ibland lyckas man få rätt schysta foton   

Har facebookat lite med Alexandra som har Labans lilla dotter Selma, Lill Tibben's Keeper Of Light, så nu hoppas vi att det så småningom dyker upp lite foton på den lilla   

Alexandra säger att lilla Selma är väldigt lik sin far, och att hon har vissa personlighetsdrag av honom, t ex det där uppfordrande lilla morrandet när hon vill ha gos. Men hon verkar vara lite mer "knägurka", och det vet jag med säkerhet att hon fått från sin mor och till viss del även från sin farfar som gladeligen lät sig plockas upp och placeras i någons knä för att bli gullad med.

Jag har även fått berättat för mig att Selmas kullsyster Beckie, Lill Tibben's Keeper Of Memories, också har vissa personlighetsdrag från sin far. Enligt fotona jag har sett så är hon en vacker liten tjej av den större modellen som även hon har tydliga anletsdrag av sin far.

Tyvärr har hon fått sin mors motvilja för utställning, men vad jag har förstått så är hennes ägare väldigt nöjda med henne.  

Tikarnas mamma Gullie är en underbar liten dam, trygg, stabil, och självmedveten. Väldigt tillgiven och lätthanterad, finner sig väl i situationen. Piivo är väldigt lik henne ( hon är ju mor även till honom ).

Ja, och även i kombinationen med Laban verkar det ha slagit väl ut.

Mycket glädjande, i sanning mycket glädjande !  

Fick brev från Klassfest.com idag, och med det brevet kom även känslostormar som ett dito på posten. Här får läsaren glutta in lite bakom en dörr som jag helst håller stängd, men vars innehåll behöver luftas en smula eftersom så mycket från 20 år sedan otrevligt nog kom upp till ytan och gjorde mig väldigt upprörd !

Och varför i helvete rent ut sagt ska jag pröjsa 350 spänn för att kastas 20 år tillbaka i tiden, då det enda gemensamma jag hade med mina "klasskamrater" var att vi tyvärr gick i samma klass, i samma skola ?

Visst, jag skulle kunna gå på "festen" och säga hej till alla, återuppleva mindervärdeskomplex över att inte ha lyckats lika bra och vara lika "duktig" på basala saker, känna frustrationen, minnas glåporden och vara beredd på att vad som helst kunde dyka upp. En knuff, ryktesspridningen, att någon hade sparkat in mitt skåp, etc.

De få tillfällen jag faktiskt sade ifrån så fick jag oftast skulden för händelsen. Jag kan bara minnas två tillfällen då det INTE inträffade, ena gången gick jag i sjuan eller åttan och vi var på väg in till SO-lektionen. En "klasskamrat" bufflade sig förbi mig och var jävligt tyken, och just då ansåg jag att han skulle ha ett kok stryk ! Jag marscherade därför ifatt honom, slet tag i hans tröja och tryckte upp honom mot ett skåp i lektionssalen. Han gjorde aldrig något mer mot mig.

Andra gången var i nian. Det var ganska tidigt på höstterminen, och mitt oförtjänta rykte hade raskt kommit till de nya sjuornas öron.

Först försökte jag ignorera de retfulla små jävlarna, men de gav sig inte. En dag var de små jävlarna värre än vanligt och jag tröttnade rejält. Nu fick det fanimej räcka med spydigheter !

Innan någon av de små jävlarna hunnit reagera hade jag fått tag i en av dem och tryckt upp fanskapet mot tegelväggen. I den positionen fick han klart och tydligt upplysningar om att nästa gång skulle det smälla rejält, och så såg jag till att få bekräftat att fanskapet hade förstått budskapet. När hans fötter hade återfått kontakten med golvytan fick de väldigt bråttom därifrån ! Därefter var problemet med sjuorna ur världen, de blev till och med riktigt trevliga !

Aaahh, nu känns det bättre och jag kan återgå till nutid ! Det är läge att ta hand om något som jag trots allt är ganska bra på, nämligen HUND !

Tränade Laban lite idag. Provade ett ställe här på området, där det är lite störningar. Nja, helst av allt vill lilleman ha koll på omgivningen så det funkade inte att bli sträng, och började jag fjolla mig så verkade han mest tycka att jag var helt pantad.

Så jag bjöd in till lek mellan varven, det funkade bättre men han tyckte det var mycket roligare att leka än att träna. Alltså lekte vi mest, och när Laban verkade ha riktigt kul så fick jag en oemotståndlig impuls och innan jag hade hunnit tänka så hade jag tagit upp apportbocken ( som alltid ligger i högerfickan ) och kastat iväg den en liten bit.

Till min stora glädje sprang Laban fram och sniffade lite på den !

Detta upprepades ytterligare ett par gånger, med samma resultat, innan jag gav mig själv en tänkt hurring och påminde mig om att inte fortsätta mer nu när det gick så bra. Alltså tog jag apportbocken från Laban som fick en godbit.

Sist blev det platsliggande i 2 minuter. Japp, det gick alldeles utmärkt !

Och på hemvägen kunde jag inte låta bli att helt kort köra lite utställningsträning. Kommandot "STÅ" sitter som en smäck, Laban ställer upp sig i givakt och därmed kan jag avfärda funderingarna på om han har virrat ihop "STÅ" med rallylydnadens "FRONT".

Ställer inte han upp sig på kommando så beror det på 1: trötthet, eller 2: total ovilja.

Lite senare på eftermiddagen skulle jag iväg till ICA-Lunden och uträtta ett litet ärende, så hundarna kunde samtidigt få en hygglig långpromenad. Fast idag tog jag inte det långa hållet hem från ICA-Lunden.

Det var lite liv och rörelse i pissallén, ungar i skolåldern for omkring på sina cyklar och jag blev vid ett par tillfällen faktiskt lite nervös att någon skulle braka rakt in i oss eftersom de for av och an och verkade ha noll koll på läget runt om.

Laban hade koll i alla fall, men inte på mig, snarare på omgivningen.

Till slut kände jag mig som en jävla tjatkärring ! Tillrättavisa, ge nytt kommando, få gehör i cirka 4 sekunder, tillrättavisa igen, och så vidare. När vi kom fram till ICA-Lunden hade jag nästan tappat tålamodet, det var skönt att lämna hundarna fastbundna i cykelstället under de få minuter det tog att uträtta ärendet.

Labans koll på allt annat utom mig fortsatte när vi gick från affären.

Till slut gjorde jag vad jag skulle ha gjort för länge se'n. Jag släppte kopplet och fortsatte gå med Maxía och Piivo, men då jäklar blev det annat ljud i skällan och Laban fick väldigt bråttom att springa ifatt oss ! Efter hand blev även kontakten bättre, Laban var ju tvungen att ha koll på övriga flocken så att han inte halkade efter och riskerade att bli utelämnad. För att ha koll på oss andra måste han ju släppa kollen på allt annat..

Så nu framöver blir det fokus på följaövningar, mer lek, och ibland inslag av Operation intresseväckande för apportbock. Kontakten kommer liksom på köpet, resten smyger vi in efter hand, och det får ta den tid det tar.

Jag kan inte vara annat än nöjd med gårdagens träningsresultat.  

Både Piivo och Laban gjorde väl ifrån sig, trots att matte klantade sig vid ett par tillfällen.  

Som jag tidigare berättat så har gossarna både likheter och olikheter.

Piivo är en cool klippa som inte tar ut sin energi i onödan förrän det är dags att ta itu med uppgiften. Ja, bortsett från att han står och vrålar inför spårövningen eftersom Laban nästan alltid får gå ut först. Men även om Piivo nyligen innan träning har kört busracet Allan så har han gott om energi kvar till träning och spårövning.

Laban å sin sida, bränner hälften av sin energi redan när han ser den färdigpackade träningsväskan och min signal om att vi ska ut och göra roliga saker tillsammans. Han far runt, studsar omkring, hoppar ivrigt på mig av pur glädje över det roliga som komma skall. När vi kommer ut och är på väg mot träningsplatsen har han bråttom bråttom att komma fram.

Men båda gossarna gillar verkligen det vi gör tillsammans, och där är den stora likheten.

Laban var först ut på spårövning. Jag hade gjort en ganska lång övning till honom, medveten om att vindriktningen inte var den bästa lade jag is i magen. Så mycket is att jag klantade mig och av gammal vana klev iväg åt vänster när spårövningen var lagd. Klantigheten bestod av att jag för dagen klev iväg i motvind..  

Kruxet med detta är att Laban är lättstörd, och medveten om detta lade jag ännu mer is i magen.

Och fokuserade mig blind på hundens riktigt fina arbete. Därmed glömde jag alldeles bort att plocka upp spårflaggan när vi kommit en bit in i övningen. Satan också ! Lyckligtvis kunde jag bara gå tillbaka och hämta den när vi var klara och Laban på nytt satt bunden vid containern. Hans fina jobb bestod av god intensitet, och trots att han vid några tillfällen blev lite störd så återgick han snabbt till spårövningen och fortsatte på den utan att tveka eller visa osäkerhet.

Det blev Piivos tur, och dagen till ära hade jag plockat fram Labans gamla "spårhalsband" som han nu skulle få använda som en första signal om vad vi ska göra. Halsbandet är så pass stort att även Piivo kan ha det. Ungefär en meter framför flaggan placerade jag kopplet under hans mage. Det blev en bra start. Jag hade gjort spårövningen lite längre den här gången, Piivo har gjort så bra ifrån sig att jag vågade göra det redan. Flaggan glömdes inte bort denna gången, hunden hade god intensitet, och bortsett från en gnutta osäkerhet vid ett par tillfällen och vid ett tillfälle en knappt märkbar antydan att lyfta huvudet så gjorde han ett jättefint resultat !

Och eftersom Piivo nu har mycket bättre uthållighet än halvbrorsan Laban, så blev han först ut till lydnadsträning. Under tiden satt Laban fjättrad i lyktstolpen tvärs över vägen.

Piivo gör fina framsteg i sitt läggande, MEN jag måste vara MYCKET  noggrann och tydlig för att han inte ska sätta sig upp så fort han får beröm ! Berömmet ska inte uppfattas som något frihetskommando ! Så det blev till att fila. Och fila. Slutligen fick jag honom att ligga kvar även efter berömmet ( som naturligtvis uteblev när han satte sig upp utan kommando ). Förigheten har förbättrats eftersom Piivo är väldigt ha-galen när det kommer till belöning. Han travade fint vid min sida och tittade förväntansfullt upp på mig, och han sätter sig så fort jag stannar. Kvarstannandet var anmärkningsfritt, han satt så fint och var uppmärksam på mig hela tiden och fick därför mycket beröm ( utan godis ) när jag återgått i position. Inkallning gick också riktigt bra, även om han inte kommer kutande i 200 knutar så har han fått upp lite bättre fart och sätter sig fint framför mig. Vi behöver fila lite på avståndet, han sätter sig lite för långt framför mig. Nå, jag har ju inte direkt planerat att tävla med honom, men en snygg inkallning är aldrig fel.  

Där avslutade vi det lilla passet. Piivo verkade glad och jag ansåg mig inte kunna vara annat än väldigt nöjd !

Labans tur, och eftersom han hade fått längre tid till återhämtning så var han riktigt på hugget. Och för dagen även lite full i fan, vilket jag tycker är både lite kul och en aning retfullt eftersom han enligt min uppfattning KAN majoriteten av de moment vi tränar. Sedan kan det vara så att han själv inte riktigt VILL just då. I sådana lägen kan jag tillrättavisa honom på ett bestämt sätt utan att han lägger ner hela verksamheten.  

Förigheten gick riktigt bra, vi började med den eftersom han var ivrig och kontaktsökande redan när jag skiftade Piivo och honom. Jag måste dock få honom lite längre fram, och räta in honom rakt. Det ser lite slarvigt ut när han sätter sig snett. Provade också om det blivit någon förbättring i Operation intresseväckande för apportbock. Han gav apportbocken en kort blick och struntade för övrigt fullständigt i den. Va fan, ska jag behöva gno in den ( CENSUR ) apportbocken i leverpastej eller vad i ( CENSUR ) är det frågan om ???  Det gick ju så bra i första början. Det verkar vara läge att slå en pling till mina mentorer och be om råd. Nu fick jag en idé, men den vill jag bolla så att det inte blir fel.

Herr Laban var som redan nämnts lite full i fan för dagen, vilket märktes under första kvarstannandet. När jag lämnat honom och vände mig om såg jag att han var i full färd med att undersöka en intressant doft i marken ungefär en halvmeter ifrån där jag lämnat honom. Det blev en rask återgång och kort korrigering. Andra kvarstannandet blev däremot utmärkt ! På inkallningen blev det två bra resultat av tre. Fokus låg på kommandot HIT och att Laban ska sätta sig rakt framför mig så nära som möjligt. När den biten sitter som en smäck igen så återinför jag FOT med vänster ingång. Men det får inte göras varje gång, för då riskerar vi att komma tillbaka i läget då Laban springer direkt till min vänstra sida när jag ropar HIT.

Avslutningsvis tränade vi förighet med läggande under gång, och det gick mycket bra. Förvisso slänger sig inte Laban rätt ner i gräset, men han var ovanligt snabbt ner i liggande, och strax kunde jag fortsätta några få meter innan jag vände mig om och återgick till ursprunglig position där Laban låg kvar på plats och fick mycket beröm med belöning.  

Efter den fina övningen blev det lite lek och gos   innan vi hämtade Piivo och gick hemåt.

Kan jag vara annat än nöjd ? Nej jag tycker inte det.

Vi kom hem och jag berättade för Uffe hur mycket bättre det hade blivit att i lydnadsbiten ta Piivo först och Laban sist eftersom den förstnämnda inte hade stått och vrålat och den sistnämnda hade varit mycket piggare.

"Ja men det är ju logiskt.", svarade han.

Snacka om glädjedödare !   Piivo och Laban efter träning

Min lilla älskling Laban har efter Mannoslägret i maj inte varit åksjuk i bil en enda gång, tack vare att han fick åka en massa småsträckor kors och tvärs. Buren hade redan blivit en trygghet som han förknippar med något trevligt ( åka till träning ), så det var inget konstigt för honom.

Tyvärr hade han inte sluppit åksjukan under bussresor.

Carina och jag har pratat lite om det där med åksjuka hos hund, och båda tror vi att det kan bero på en stressfaktor.

Bussen är en klart obekvämare miljö att vistas i, även med ett litet antal fötter på golvet där en liten hund lätt glider åt ena eller andra hållet vid gas och inbromsning. Knyck-och-ryckförare är heller inte helt ovanligt, och den typen av körning stressar en redan lättstressad liten hund ännu mer.

Så jag började fundera på teorin att Laban sannolikt inte skulle bli åksjuk på bussresan om han fick åka i sin bur. Den är trygg och bekväm att åka i.

Idag skulle jag åka in till sta'n för ett ärende till butiken Hundbiten, och jag hade tänkt ta Laban med mig för lite miljöträning. Medveten om att han blir åksjuk på bussen var jag glad att han inte velat äta sin frukost. Teorin om att han skulle åka i sin bur kom upp, och som jag redan hade utgått ifrån så började Uffe opponera sig. Det krävdes en del förklaring innan han letade fram en gammal väskrem som fästes i de för ändamålet praktiska öglorna på burens ovansida.

När vi kom på bussen valde jag barnvagns- och handikapplatsen och visade in Laban i buren. Men den sittplatsen har inga som helst armstöd, och föraren var av knyck-och-rycktyp så jag höll på att falla av sittplatsen flera gången innan jag hittade ett lämpligt säte en liten bit längre bak. Dit lyfte jag upp buren med Laban i och satte mig själv bredvid så han kunde se mig. Han hade dreglat lite grann, men det var inte så farligt, det värsta jag kunde göra just då var att torka honom, så jag lade is i magen och tänkte att jag skulle ta en koll när vi kommit av inne i sta'n. Laban var ganska lugn i sin bur, och eftersom dess "luftlucka" på ovansidan inte var igenknäppt så kunde jag lite diskret öppna den och kolla till honom då och då. Han verkade inte dregla mer, vilket annars hade visat sig när vi kommit av inne i sta'n och Laban fick komma ut ur buren som jag sedan bara hängde över axeln som en vanlig väska. Fast den här väskan var aningen större och av hård plast, och det var här som den gamla väskremmen kom väl till pass.

Om jag skulle koppla loss Laban inne i sta'n så skulle han snart vara jättestirrig över allt som händer där. Han ska titta och ha koll på ALLT, helst samtidigt.

Inne på Hundbiten uppförde han sig mycket väl, trots att där delvis är ganska trångt och emellanåt ganska gott om ben och fötter. Först skulle vi ha "promenadgodis", lufttorkad oxlunga som är bra att ha med sig om det dyker upp något övningsläge under en promenad.

Laban satt så fint där jag lämnat honom en liten bit från godishinkarna. Han satt kvar där när ett par människor gick förbi alldeles nära honom, och han brydde sig inte nämnvärt om de beundrande kärleksblickarna han fick av två äldre damer.

Han satt ungefär en halvmeter ifrån mig när jag letade efter lämpliga tuggisar. En herre hade råkat ställa sig på hans koppel, och eftersom jag inte ville störa, och dessutom litar jag väldigt mycket på Laban, så kopplade jag loss lite diskret och hämtade kopplet lite senare när vi nästan var färdiga.

På bussresan hem fick Laban åka i sin bur igen. Han blev inte det minsta åksjuk, och därför ska jag hädanefter göra på detta sätt när han ska få följa med in till sta'n. Teorin visade sig stämma i praktiken : Laban blir inte åksjuk när han åker buss i sin bur eftersom den är en trygg plats för honom, och han förknippar den med något trevligt som han inte stressar upp sig för.

So what att hans lilla blå plastbur tar upp 1,5 sittplatser, han själv mår ju mycket bättre av att färdas på det sättet, i sin bur som är placerad på 1,5 sittplatser och matte sittandes på den andra halva sittplatsen bredvid.