Jag kan inte vara annat än nöjd med gårdagens träningsresultat.  

Både Piivo och Laban gjorde väl ifrån sig, trots att matte klantade sig vid ett par tillfällen.  

Som jag tidigare berättat så har gossarna både likheter och olikheter.

Piivo är en cool klippa som inte tar ut sin energi i onödan förrän det är dags att ta itu med uppgiften. Ja, bortsett från att han står och vrålar inför spårövningen eftersom Laban nästan alltid får gå ut först. Men även om Piivo nyligen innan träning har kört busracet Allan så har han gott om energi kvar till träning och spårövning.

Laban å sin sida, bränner hälften av sin energi redan när han ser den färdigpackade träningsväskan och min signal om att vi ska ut och göra roliga saker tillsammans. Han far runt, studsar omkring, hoppar ivrigt på mig av pur glädje över det roliga som komma skall. När vi kommer ut och är på väg mot träningsplatsen har han bråttom bråttom att komma fram.

Men båda gossarna gillar verkligen det vi gör tillsammans, och där är den stora likheten.

Laban var först ut på spårövning. Jag hade gjort en ganska lång övning till honom, medveten om att vindriktningen inte var den bästa lade jag is i magen. Så mycket is att jag klantade mig och av gammal vana klev iväg åt vänster när spårövningen var lagd. Klantigheten bestod av att jag för dagen klev iväg i motvind..  

Kruxet med detta är att Laban är lättstörd, och medveten om detta lade jag ännu mer is i magen.

Och fokuserade mig blind på hundens riktigt fina arbete. Därmed glömde jag alldeles bort att plocka upp spårflaggan när vi kommit en bit in i övningen. Satan också ! Lyckligtvis kunde jag bara gå tillbaka och hämta den när vi var klara och Laban på nytt satt bunden vid containern. Hans fina jobb bestod av god intensitet, och trots att han vid några tillfällen blev lite störd så återgick han snabbt till spårövningen och fortsatte på den utan att tveka eller visa osäkerhet.

Det blev Piivos tur, och dagen till ära hade jag plockat fram Labans gamla "spårhalsband" som han nu skulle få använda som en första signal om vad vi ska göra. Halsbandet är så pass stort att även Piivo kan ha det. Ungefär en meter framför flaggan placerade jag kopplet under hans mage. Det blev en bra start. Jag hade gjort spårövningen lite längre den här gången, Piivo har gjort så bra ifrån sig att jag vågade göra det redan. Flaggan glömdes inte bort denna gången, hunden hade god intensitet, och bortsett från en gnutta osäkerhet vid ett par tillfällen och vid ett tillfälle en knappt märkbar antydan att lyfta huvudet så gjorde han ett jättefint resultat !

Och eftersom Piivo nu har mycket bättre uthållighet än halvbrorsan Laban, så blev han först ut till lydnadsträning. Under tiden satt Laban fjättrad i lyktstolpen tvärs över vägen.

Piivo gör fina framsteg i sitt läggande, MEN jag måste vara MYCKET  noggrann och tydlig för att han inte ska sätta sig upp så fort han får beröm ! Berömmet ska inte uppfattas som något frihetskommando ! Så det blev till att fila. Och fila. Slutligen fick jag honom att ligga kvar även efter berömmet ( som naturligtvis uteblev när han satte sig upp utan kommando ). Förigheten har förbättrats eftersom Piivo är väldigt ha-galen när det kommer till belöning. Han travade fint vid min sida och tittade förväntansfullt upp på mig, och han sätter sig så fort jag stannar. Kvarstannandet var anmärkningsfritt, han satt så fint och var uppmärksam på mig hela tiden och fick därför mycket beröm ( utan godis ) när jag återgått i position. Inkallning gick också riktigt bra, även om han inte kommer kutande i 200 knutar så har han fått upp lite bättre fart och sätter sig fint framför mig. Vi behöver fila lite på avståndet, han sätter sig lite för långt framför mig. Nå, jag har ju inte direkt planerat att tävla med honom, men en snygg inkallning är aldrig fel.  

Där avslutade vi det lilla passet. Piivo verkade glad och jag ansåg mig inte kunna vara annat än väldigt nöjd !

Labans tur, och eftersom han hade fått längre tid till återhämtning så var han riktigt på hugget. Och för dagen även lite full i fan, vilket jag tycker är både lite kul och en aning retfullt eftersom han enligt min uppfattning KAN majoriteten av de moment vi tränar. Sedan kan det vara så att han själv inte riktigt VILL just då. I sådana lägen kan jag tillrättavisa honom på ett bestämt sätt utan att han lägger ner hela verksamheten.  

Förigheten gick riktigt bra, vi började med den eftersom han var ivrig och kontaktsökande redan när jag skiftade Piivo och honom. Jag måste dock få honom lite längre fram, och räta in honom rakt. Det ser lite slarvigt ut när han sätter sig snett. Provade också om det blivit någon förbättring i Operation intresseväckande för apportbock. Han gav apportbocken en kort blick och struntade för övrigt fullständigt i den. Va fan, ska jag behöva gno in den ( CENSUR ) apportbocken i leverpastej eller vad i ( CENSUR ) är det frågan om ???  Det gick ju så bra i första början. Det verkar vara läge att slå en pling till mina mentorer och be om råd. Nu fick jag en idé, men den vill jag bolla så att det inte blir fel.

Herr Laban var som redan nämnts lite full i fan för dagen, vilket märktes under första kvarstannandet. När jag lämnat honom och vände mig om såg jag att han var i full färd med att undersöka en intressant doft i marken ungefär en halvmeter ifrån där jag lämnat honom. Det blev en rask återgång och kort korrigering. Andra kvarstannandet blev däremot utmärkt ! På inkallningen blev det två bra resultat av tre. Fokus låg på kommandot HIT och att Laban ska sätta sig rakt framför mig så nära som möjligt. När den biten sitter som en smäck igen så återinför jag FOT med vänster ingång. Men det får inte göras varje gång, för då riskerar vi att komma tillbaka i läget då Laban springer direkt till min vänstra sida när jag ropar HIT.

Avslutningsvis tränade vi förighet med läggande under gång, och det gick mycket bra. Förvisso slänger sig inte Laban rätt ner i gräset, men han var ovanligt snabbt ner i liggande, och strax kunde jag fortsätta några få meter innan jag vände mig om och återgick till ursprunglig position där Laban låg kvar på plats och fick mycket beröm med belöning.  

Efter den fina övningen blev det lite lek och gos   innan vi hämtade Piivo och gick hemåt.

Kan jag vara annat än nöjd ? Nej jag tycker inte det.

Vi kom hem och jag berättade för Uffe hur mycket bättre det hade blivit att i lydnadsbiten ta Piivo först och Laban sist eftersom den förstnämnda inte hade stått och vrålat och den sistnämnda hade varit mycket piggare.

"Ja men det är ju logiskt.", svarade han.

Snacka om glädjedödare !   Piivo och Laban efter träning