Har precis kommit in från en träningsprommis med Laban.

Det bjöds på ett antal språngmarscher och vändningar, så nu är Laban som en urvriden gammal trasa, och själv är jag lite svettig i ögonbrynen.

Resultatet blev ungefär som jag förväntade mig, ganska blandat beroende på vad som dök upp på vår väg. Dock visade sig Laban ha ok flockkänsla för det mesta, han sprang aldrig iväg från mig, men i vissa lägen är språngmarscher kanonbra att ta till, gärna i kombination med kurragömmalek.

Vissa sträckor tog en ganska bra stund att avverka då det blev x antal vändningar, och som jag tidigare berättat så släpper jag kopplet när Laban spanar in omgivningarna och "glömmer" att ha lite koll på mig, och likadant gör jag när han börjar dra i kopplet.

Det ska vara trevligt att vara tillsammans med sin matte, varför jag alltid berömmer när hunden visar önskat beteende. Godisförstärkning ges bara när det blir riktigt bra, och jag använder det för att förstärka det önskade beteendet, aldrig annars då det "bara" blir beröm förstärkt med gos och gull-gull.

Hunden ska inte följa mig för att få godis, den ska följa mig för att den vill. Gör man det inte trevligt så vill inte hunden följa. Därför använder jag godisförstärkning endast när det blir riktigt bra, och när det önskade beteendet är befäst så bantas godiset bort efter hand.

Tempoväxlingar är bra. Raskt tempo = Laban börjar dra iväg och bjuder därmed tillfälle för språngmarsch i motsatt riktning.

Långsamt tempo = Laban samlar för det mesta ihop sig bättre och blir mer lyhörd. Gör försök att öka tempot. Således är långamt tempo att föredra så här inledningsvis, för att på sikt kunna ha hunden lika lyhörd även i ett raskare tempo. Hunden ska alltså bli mer följsam även där. Först ska följsamheten befästas i långsamt tempo ( även för mig att tänka på eftersom jag av gammal och ohejdad vana håller ett ganska raskt tempo ), och sedan får man efter hand öka. Laban är lättstressad, och det är en orsak till att han lätt drar iväg, den andra orsaken är hans dominans : HAN vill ha kollen, HAN vill ta ledningen. Och jag har varit lite för slarvig. 

Det är ju jag som går ut med hunden. Inte tvärtom.   

Lite fotouppdatering är aldrig fel, ibland lyckas man få rätt schysta foton   

Har facebookat lite med Alexandra som har Labans lilla dotter Selma, Lill Tibben's Keeper Of Light, så nu hoppas vi att det så småningom dyker upp lite foton på den lilla   

Alexandra säger att lilla Selma är väldigt lik sin far, och att hon har vissa personlighetsdrag av honom, t ex det där uppfordrande lilla morrandet när hon vill ha gos. Men hon verkar vara lite mer "knägurka", och det vet jag med säkerhet att hon fått från sin mor och till viss del även från sin farfar som gladeligen lät sig plockas upp och placeras i någons knä för att bli gullad med.

Jag har även fått berättat för mig att Selmas kullsyster Beckie, Lill Tibben's Keeper Of Memories, också har vissa personlighetsdrag från sin far. Enligt fotona jag har sett så är hon en vacker liten tjej av den större modellen som även hon har tydliga anletsdrag av sin far.

Tyvärr har hon fått sin mors motvilja för utställning, men vad jag har förstått så är hennes ägare väldigt nöjda med henne.  

Tikarnas mamma Gullie är en underbar liten dam, trygg, stabil, och självmedveten. Väldigt tillgiven och lätthanterad, finner sig väl i situationen. Piivo är väldigt lik henne ( hon är ju mor även till honom ).

Ja, och även i kombinationen med Laban verkar det ha slagit väl ut.

Mycket glädjande, i sanning mycket glädjande !