Min lilla älskling Laban har efter Mannoslägret i maj inte varit åksjuk i bil en enda gång, tack vare att han fick åka en massa småsträckor kors och tvärs. Buren hade redan blivit en trygghet som han förknippar med något trevligt ( åka till träning ), så det var inget konstigt för honom.

Tyvärr hade han inte sluppit åksjukan under bussresor.

Carina och jag har pratat lite om det där med åksjuka hos hund, och båda tror vi att det kan bero på en stressfaktor.

Bussen är en klart obekvämare miljö att vistas i, även med ett litet antal fötter på golvet där en liten hund lätt glider åt ena eller andra hållet vid gas och inbromsning. Knyck-och-ryckförare är heller inte helt ovanligt, och den typen av körning stressar en redan lättstressad liten hund ännu mer.

Så jag började fundera på teorin att Laban sannolikt inte skulle bli åksjuk på bussresan om han fick åka i sin bur. Den är trygg och bekväm att åka i.

Idag skulle jag åka in till sta'n för ett ärende till butiken Hundbiten, och jag hade tänkt ta Laban med mig för lite miljöträning. Medveten om att han blir åksjuk på bussen var jag glad att han inte velat äta sin frukost. Teorin om att han skulle åka i sin bur kom upp, och som jag redan hade utgått ifrån så började Uffe opponera sig. Det krävdes en del förklaring innan han letade fram en gammal väskrem som fästes i de för ändamålet praktiska öglorna på burens ovansida.

När vi kom på bussen valde jag barnvagns- och handikapplatsen och visade in Laban i buren. Men den sittplatsen har inga som helst armstöd, och föraren var av knyck-och-rycktyp så jag höll på att falla av sittplatsen flera gången innan jag hittade ett lämpligt säte en liten bit längre bak. Dit lyfte jag upp buren med Laban i och satte mig själv bredvid så han kunde se mig. Han hade dreglat lite grann, men det var inte så farligt, det värsta jag kunde göra just då var att torka honom, så jag lade is i magen och tänkte att jag skulle ta en koll när vi kommit av inne i sta'n. Laban var ganska lugn i sin bur, och eftersom dess "luftlucka" på ovansidan inte var igenknäppt så kunde jag lite diskret öppna den och kolla till honom då och då. Han verkade inte dregla mer, vilket annars hade visat sig när vi kommit av inne i sta'n och Laban fick komma ut ur buren som jag sedan bara hängde över axeln som en vanlig väska. Fast den här väskan var aningen större och av hård plast, och det var här som den gamla väskremmen kom väl till pass.

Om jag skulle koppla loss Laban inne i sta'n så skulle han snart vara jättestirrig över allt som händer där. Han ska titta och ha koll på ALLT, helst samtidigt.

Inne på Hundbiten uppförde han sig mycket väl, trots att där delvis är ganska trångt och emellanåt ganska gott om ben och fötter. Först skulle vi ha "promenadgodis", lufttorkad oxlunga som är bra att ha med sig om det dyker upp något övningsläge under en promenad.

Laban satt så fint där jag lämnat honom en liten bit från godishinkarna. Han satt kvar där när ett par människor gick förbi alldeles nära honom, och han brydde sig inte nämnvärt om de beundrande kärleksblickarna han fick av två äldre damer.

Han satt ungefär en halvmeter ifrån mig när jag letade efter lämpliga tuggisar. En herre hade råkat ställa sig på hans koppel, och eftersom jag inte ville störa, och dessutom litar jag väldigt mycket på Laban, så kopplade jag loss lite diskret och hämtade kopplet lite senare när vi nästan var färdiga.

På bussresan hem fick Laban åka i sin bur igen. Han blev inte det minsta åksjuk, och därför ska jag hädanefter göra på detta sätt när han ska få följa med in till sta'n. Teorin visade sig stämma i praktiken : Laban blir inte åksjuk när han åker buss i sin bur eftersom den är en trygg plats för honom, och han förknippar den med något trevligt som han inte stressar upp sig för.

So what att hans lilla blå plastbur tar upp 1,5 sittplatser, han själv mår ju mycket bättre av att färdas på det sättet, i sin bur som är placerad på 1,5 sittplatser och matte sittandes på den andra halva sittplatsen bredvid.