Rubriken är ett citat av ett påpekande jag fick en gång under mina tidigaste år i hundvärlden när jag vid ett tillfälle lugnt och stilla lyckades ta mig förbi tjänstehundsinstruktörens väldigt vaktiga schäfer och lika lugnt och stilla fortsätta knalla in på dess revir, d v s den lilla trädgården. Jag skulle överlämna hälsoutlåtande på dåvarande sambons schäfer som jag ville gå tjänstehundsutbildning med.

Jag minns att instruktörens hund hette Nicko.

Men anledningen till detta inlägg är inte ovan beskrivna, det är snarare så att jag behöver skriva av mig en händelse som inträffade idag under senare delen av eftermiddagen, en händelse som höll på att bli riktigt otäck. Det kunde gått illa.

Jag var ute och rastade hundarna före deras kvällsmål då jag såg granne A med granne B&C's hund, en rottweiler som jag vet är både jättesnäll och -trevlig. Jag har inget som helst otalt med någon av nämnda grannar, och jag har inga som helst förutfattade meningar om hunden i fråga. Jag gissade att granne A tillfälligt såg till hunden och utgick från att hon orkade hantera den.

Mina hundar hade också uppfattat granne A och rottisen, men jag fortsatte gå och tänkte att det nog är det bästa eftersom rottisen och mina tre hade uppfattat varandra. Så jag försökte hålla mina hundar någorlunda lugna, men när vi kom närmare gick det plötsligt väldigt fort. Den stora hunden kastade sig plötsligt framåt och släpade nästan med sig granne A. Avståndet mellan mig och rottisen hade med ens minskat till två, kanske tre, meter. Samtidigt uppfattade jag en ung barnfamilj som bevittnade händelsen, och av deras förskräckta och reserverade ansiktsuttryck att döma så hade de uppfattat situationen helt fel, men det förstod ju inte de.

Instinktivt ökade jag avståndet till rottisen genom att fösa mina tre ytterligare något åt sidan. Piivo och Laban bröt omedelbart och ignorerade rottisen, medan Maxía skällde för allt hon var värd.

Adrenalinet sprutade i kroppen, skydds- och försvarsinstinkten var redo att utlösas. Då fick granne A stopp på rottisen, bortsett från de böjda knäna och i marken väl planterade fötterna så låg hon nästan raklång, och jag såg hur hårt hon kämpade för att inte tappa hunden.

Jag ökade avståndet ytterligare, och såg att granne A började återfå kontrollen över rottisen. Hade granne A inte fått stopp på hunden som hon gjorde, så hade jag släppt mina tre koppel och kastat mig över rottisen, kosta vad det kosta vill !

Jag fortsatte gå med hundarna, Maxía skällde fortfarande men lugnade sig när vi kom ner mot gräset vid husvagnsparkeringen. Den unga barnfamiljen gick ett par meter framför oss. Den lille sonen vred på huvudet och såg oroligt mot mig och hundarna, pojkens far lade beskyddande handen på hans axlar, sedan vred han på huvudet och tittade oroligt på oss innan han ökade på stegen och manade familjen att göra detsamma.

När hundarna och jag kom ut på gräset släppte spänningen, jag hade insett hur otäck situationen kunde ha blivit om inte granne A hade fått stopp på rottisen. Tanken var skrämmande. Jag blev rent ut sagt skiträdd vid tanken på vad som hade kunnat hända, och fick tvinga mig själv att andas normalt för att inte oroa hundarna. Att pumpen slog tre gånger så fort kunde jag inte göra så mycket åt, men jag måste hålla mig lugn och lyckades tillräckligt bra enligt vad jag kunde se på hundarna. Men usch så skärrad jag kände mig !

Tack och lov slutade det hela väl, men det kunde gått illa !

En liknande händelse inträffade för tre år sedan när jag var på hemväg efter en långprommis med Maxía och Piivo. Vi mötte en tjej med en hund som först kastade en blick mot oss och som sedan bestämde sig för att kuta tvärs över vägen för att undersöka mina hundar närmare. Den stackars tjejen var inte alls beredd och kom stapplande bakom hunden utan en chans att hålla emot.  I en enda rörelse föste jag ner Maxía och Piivo i diket och greppade tag i den andra hundens halsband. När den var lugn avfyrade jag en av mina berömda och högst otrevliga skrapor mot tjejen som verkade ta illa vid sig. Senare visade det sig att det inte var tjejens egen hund, och att hon bara hade varit ute för att rasta den. Jag kände mig lite dum inför detta, och lyckades leta upp tjejen för att be om ursäkt för att jag kanske hade gått lite väl hårt åt henne, och att jag senare fått veta att det inte var hennes hund. Det hela blev alltså snabbt uppklarat och ingen kom till skada. Tyvärr kan det ta lite längre tid för mig att smälta sådana här händelser, men det är enbart för att jag är så rädd om mina egna hundar och gör mitt yttersta för att de ska slippa vad jag kallar onödiga obehagligheter som till exempel att bli attackerade eller nersprungna och skadade av andra hundar.

Jag verkar ha lyckats ganska bra med att skydda mina egna de senaste sex åren.