I går var jag hos min psykdoktor, en doktor av det slag man kan känna förtroende för och lita på. Han är bra, och till skillnad från några av sina kollegor så verkar han inte yrkesskadad. Med yrkesskadad avser jag modellen av psykläkare som verkar vara i större behov av hjälp och terapi än sina patienter.

Under våren fick jag genomgå flera olika tester och undersökningar, för att få veta om vi kan medicinera min ADHD eftersom jag redan äter flera olika mediciner för epilepsi, blodtryck, och njurar, och för att få klarhet i mina symtom på ytterligare en psykiatrisk sjukdom.

Jag hade en känsla av att nyheterna inte skulla vara särskilt goda, men naturligtvis hoppas man ju på det bästa !

Och så satt jag där mitt emot min läkare och inväntade svaren.

Jag kan förstå att det kan vara svårt för en läkare att ge motsatt besked till vad patienten hoppas på, så jag fick be honom att inte linda in det hela, jag tycker inte om sån't. Att få ett direkt och rättframt besked kan förvisso göra ont, men å andra sidan går det över ganska snart.

Det vore högst olämpligt att medicinera mig för ADHD, eftersom jag äter mediciner för min fysiska ohälsa är det direkt farligt.

Det var en jävla smäll att få, tårarna började stiga i ögonen men jag bara TOTALVÄGRAR att sitta där och gråta in public ! Och faktiskt är det bättre att leva ett schyst liv rent fysiskt så länge till det nu varar, än att riskera att alltför tidigt förlora hälsan fullständigt.

Där och då bestämde jag mig därför att ha så roligt jag bara kan !

Undersökningarna hade också visat att jag är bipolär..

Luften gick tillfälligt ur mig, jag behöver verkligen inte mer !

Men okej, jag har varit som jag är i 36 är nu, så då kan jag fortsätta med det i resten av mitt liv, jag kan liksom inte göra något åt det.

Men likadant var det där, det är farligt att medicinera och ge mig litium..

Jag har inget annat val än att acceptera, och samtidigt är det skönt att få veta vad det är för "fel".

Bipolär sjukdom kallas även manodepressiv sjukdom. Nej, jag springer inte runt och sluddrar och dreglar, nej jag springer inte runt och är våldsam, och hittills har jag aldrig haft psykoser.

Men okej, jag har korta perioder då jag mår nästan oförskämt bra, perioder då jag får mycket gjort, och är effektiv.

Sedan är det perioderna då jag mår dåligt och bara gör det allra nödvändigaste för att vardagen alls ska rulla på.

Det vanligaste läget är "beigeläget". Liknar mest det ovan beskrivna, fast jag mår inte lika dåligt. Det är svårt att ta sig för någonting vettigt, och det mesta känns inte särskilt attraktivt. Men lite hundträning kan det ändå bli, det är ett lyft.

Jag brukar inte prata om mina sjukdomar, det får mig inte att må bättre eller att bli friskare, men samtidigt vill jag inte smussla, det känns bättre att vara öppen med det. Folk omkring mig får fortsätta ta mig som jag är, och jag har heller inget annat val än att leva med mig själv som jag är. Men jag hoppades på någon typ av medicinering som kunde innebära ett jämnare känsloliv, humörsvängningarna kan kännas jobbiga att leva med.

Det är fortfarande inget fel på min intelligens, jag är inte korkad eller obegåvad på något sätt. 

Jag är glad åt att ha ett lugnt liv ( men visst blir det lite fart ibland ), det gör saker och ting lite lättare.

Och än en gång, fråga hellre om ni inte förstår, än att spekulera och odla fördomar. Information finns att få här :

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bipol%C3%A4r_sjukdom