Det blev en jättehärlig dag på rasspecialen i Söderåkra igår.

LA Sydost ska ha en eloge för väl genomförd, välorganiserad, lättsam utställning i kamratlig anda. Bra jobbat !

Helena och Björn hämtade mig och Laban strax innan sju på morgonen, Helena skulle sitta i entrén och behövde därför vara på plats runt halv åtta. Undertecknad gick inte heller sysslolös, utan agerade lite allt-i-allo och hjälpte till med några mindre detaljer inför utställningen som skulle börja klockan tio.

I vanlig ordning började bedömningen med valpklasserna. Allra gulligast är förstås de minsta i klassen 4-6 månader, där vann en ljuvlig liten tikvalp som charmade alla, och hon blev även BIS-valp.

Jag måste säga att Laban är lätt att ha med sig på så sätt att han inte alltid behöver gå kopplad. På morgonen när vi kommit på plats tog jag ut honom från buren för att rasta en bit längre bort. Han fick springa fritt och undersöka den nya omgivningen i lugn och ro. Deltagarna hade inte börjat droppa in ännu, så jag var inte ett dugg orolig att han ens skulle tänka tanken på att försöka smita. Och för den delen så är han ju inte svår att bryta om han skulle få någon oönskad idé. Vi har ju jobbat ganska mycket med följaövningar.

Totalt var det 60 hundar anmälda, och i öppen klass hanar var det hela 9 stycken. 4 av dem fick VG i kvalitetsbedömningen.

Numera benämns ju kvalitetspriserna som excellent, very good, good, och sufficient. Endast hundar som får excellent får tävla vidare i konkurrensen där hundarna placeras 1-4. Hund som tilldelas Ck tävlar vidare i bästa hanhunds-/bästa tikklass där placeringen är densamma, 1-4.

Laban skulle in i öppen klass, och det var inte utan än att jag kände hur det kittlade till i tävlingsnerven, särskilt som jag tidigare på förmiddagen hade kollat hans dagsform och den inte var något vidare just för utställning. Kommandot STÅ verkade vara som bortblåst, jag provade både med och utan utställningskoppel men han bara satte sig strax framför mig och uppförde sig som om jag hade sagt FRONT eller HIT. Jag provade att hålla kopplet i högerhanden, jag provade att inskränka handtecken till ett minimum. Ingenting verkade funka, och frustrationen kom smygande. Men till slut ställde han upp sig, och med förhoppningen att han skulle göra det även i ringen avslutade jag träningen.

Samtidigt var det soligt och väldigt varmt väder, vilket var lite oroande eftersom Laban mår dåligt av det.

Men man lever på hoppet, och när det blev vår tur att kliva in i ringen försökte jag verkligen att lägga is i magen. Varför kunde jag inte fokusera och stabilisera mig själv som när vi hade avslutning på rallylydnadskursen och det hade skapats en tävlingslik situation, inför vilken jag drog ett djupt andetag och sa till mig själv att vi bara skulle gå in på banan och ha skitkul !?

Laban var trött och varm, så länge vi var i rörelse så gick det ändå rätt bra. Kvalitetsbedömningen gick sådär, jag fick improvisera en hel del eftersom Laban var för trött och varm för att alls posera själv, dessutom är inte han heller särskilt road av utställning.

Det gick ändå hyfsat när det kom till att stå på bordet, men jag blev tvungen att ge handstöd baktill och samtidigt stödja upp svansen i någorlunda rätt position. Enligt kritiken lyckades det ändå rätt bra, det enda nedslaget var "aningen låg svansansättning", att ta med en stor nypa salt eftersom Laban normalt och mer på alerten har korrekt svansansättning. Att posera honom på marken framför domaren var en helt annan historia. Friställande var bara att glömma, så det var bara för mig att bita i det sura äpplet och sätta mig på knä för att posera min hund för hand. Detta är ett moment som Laban ALDRIG har gillat, och han vill absolut INTE ha koppelstöd för då sätter han sig direkt ! Alltså släpper man kopplet, placerar en godis i högernypan som man håller på lagom höjd och avstånd från hundens näsa, samtidigt som man håller upp och ger stöd åt hundens bakdel och svans. Det blev förstås en del plock eftersom Laban ju inte gillar att bli hanterad och poserad på marken.

Jag tänkte att vi får vara glada om vi får VG på det här, så glädjen stod högt i tak när ringsekreteraren viftade med den röda skylten och hojtade "EXCELLENT !"

Tjoho, jippii, tralala vad jag blev gla´!

I konkurrensbedömningen blev det ännu knepigare, Laban var vid det laget jättetrött, så det tog en stund innan jag fick honom att stå någorlunda snyggt. Men plötsligt märkte jag att han poserade själv, så jag behövde bara hålla upp högernypan medans vänsterhanden höll upp svansen. Vi var 5 i konkurrensklassen, och jag hade inga som helst förväntningar om placering när domaren gick fram och tackade hunden bredvid oss, och visade fram oss till en 4:e placering. Jag blev förstås jätteglad över detta, men samtidigt förvånad eftersom hunden bakom var nästan identisk med Laban så när som på att den har ljusare mask och mer päls. En annan rolig detalj är att båda är födda 2009-03-14.. Ville, som den andra hunden kallas, och Laban har mötts i ringen vid 2-3 tidigare tillfällen, och varje gång hittills har Laban vunnit över den.

Så nu klurar vi på om vi ska anmäla Laban till tibbespecialen i Skåne i september. Då har jag lite tid att ändra lite på utställningskonceptet så det passar Laban lite bättre. Kanske räcker det med att istället för utställningskoppel använda det vanliga kopplet ? Kruxet med det är att då får jag se mig om bland stjärnorna att Laban alls friställer sig. Får klura lite på det.

Det bar sig inte bättre än att Laban blev negativt påverkad av händelsen med rottweilern tidigare i veckan, och det märktes ganska snart.

Jätteledsen över detta pinglade jag Carina och vi kom överens om att hon skulle ta med sin rottis Gissa och komma på besök som igår, och att vi skulle träffas utomhus med bara Laban och Gissa. De känner ju varandra lite sedan tidigare, och det är tack vare Gissa som Laban kommit över sin osäkerhet för svarta stora hundar ( fast jag är inte säker på om det även gäller så stora hundar som grand danois ).

När Laban nu fick syn på Gissa blev han väldigt skeptisk och avvaktande, men det tog inte särskilt lång tid innan han vågade sig fram mot henne. Det bar sig dessutom inte bättre än att Gissa precis gått ur löp och därför fortfarande doftade mumma för Laban.

Och så tog vi en promenad till Lyckeby med dessa två, köpte lite ätbart på Pastabaren och gick hem igen för att äta.

Det gick riktigt bra att ha med Gissa in i lyan, om vi bortser från att Maxía starkt visade sitt ogillande och agerade ragata absoluta.

Det hela var väldigt nyttigt även för Gissa, som interagerade väldigt fint med mina små pälstussar.

Senare tog jag gossen Piivo och hängde på först hem till Carina, där DCI och Yanni blev alldeles stolliga av glädje över att matte och Gissa kommit hem igen, och sedan ut till klubben för lite träning. Piivo tyckte att det blev lite läskigt att vara omgiven av tre stora hundar, men det gick bra ändå. DCI var först lite fundersam eftersom ju Piivo är kastrerad, men bestämde sig för att han var ok.

Carina och jag babblade bort ett par timmar innan vi stuvade in alla hundarna i bilen och begav oss mot klubben där Piivo var jätteduktig i träningen, både i rallylydnaden och följaövningarna !

OCH HAN GJORDE INTE EN ENDA AVSTICKARE !

Det blev alltså en härlig och väldigt lyckad dag ur alla synvinklar, både Piivo och jag slocknade som klubbade sälar på kvällen, och idag är det full rulle för i morgon vankas det utställning för mig och lilla Laban. Håll tummarna !

Nedan följer några foton från Carina och Gissas besök hemma hos oss.

Rubriken är ett citat av ett påpekande jag fick en gång under mina tidigaste år i hundvärlden när jag vid ett tillfälle lugnt och stilla lyckades ta mig förbi tjänstehundsinstruktörens väldigt vaktiga schäfer och lika lugnt och stilla fortsätta knalla in på dess revir, d v s den lilla trädgården. Jag skulle överlämna hälsoutlåtande på dåvarande sambons schäfer som jag ville gå tjänstehundsutbildning med.

Jag minns att instruktörens hund hette Nicko.

Men anledningen till detta inlägg är inte ovan beskrivna, det är snarare så att jag behöver skriva av mig en händelse som inträffade idag under senare delen av eftermiddagen, en händelse som höll på att bli riktigt otäck. Det kunde gått illa.

Jag var ute och rastade hundarna före deras kvällsmål då jag såg granne A med granne B&C's hund, en rottweiler som jag vet är både jättesnäll och -trevlig. Jag har inget som helst otalt med någon av nämnda grannar, och jag har inga som helst förutfattade meningar om hunden i fråga. Jag gissade att granne A tillfälligt såg till hunden och utgick från att hon orkade hantera den.

Mina hundar hade också uppfattat granne A och rottisen, men jag fortsatte gå och tänkte att det nog är det bästa eftersom rottisen och mina tre hade uppfattat varandra. Så jag försökte hålla mina hundar någorlunda lugna, men när vi kom närmare gick det plötsligt väldigt fort. Den stora hunden kastade sig plötsligt framåt och släpade nästan med sig granne A. Avståndet mellan mig och rottisen hade med ens minskat till två, kanske tre, meter. Samtidigt uppfattade jag en ung barnfamilj som bevittnade händelsen, och av deras förskräckta och reserverade ansiktsuttryck att döma så hade de uppfattat situationen helt fel, men det förstod ju inte de.

Instinktivt ökade jag avståndet till rottisen genom att fösa mina tre ytterligare något åt sidan. Piivo och Laban bröt omedelbart och ignorerade rottisen, medan Maxía skällde för allt hon var värd.

Adrenalinet sprutade i kroppen, skydds- och försvarsinstinkten var redo att utlösas. Då fick granne A stopp på rottisen, bortsett från de böjda knäna och i marken väl planterade fötterna så låg hon nästan raklång, och jag såg hur hårt hon kämpade för att inte tappa hunden.

Jag ökade avståndet ytterligare, och såg att granne A började återfå kontrollen över rottisen. Hade granne A inte fått stopp på hunden som hon gjorde, så hade jag släppt mina tre koppel och kastat mig över rottisen, kosta vad det kosta vill !

Jag fortsatte gå med hundarna, Maxía skällde fortfarande men lugnade sig när vi kom ner mot gräset vid husvagnsparkeringen. Den unga barnfamiljen gick ett par meter framför oss. Den lille sonen vred på huvudet och såg oroligt mot mig och hundarna, pojkens far lade beskyddande handen på hans axlar, sedan vred han på huvudet och tittade oroligt på oss innan han ökade på stegen och manade familjen att göra detsamma.

När hundarna och jag kom ut på gräset släppte spänningen, jag hade insett hur otäck situationen kunde ha blivit om inte granne A hade fått stopp på rottisen. Tanken var skrämmande. Jag blev rent ut sagt skiträdd vid tanken på vad som hade kunnat hända, och fick tvinga mig själv att andas normalt för att inte oroa hundarna. Att pumpen slog tre gånger så fort kunde jag inte göra så mycket åt, men jag måste hålla mig lugn och lyckades tillräckligt bra enligt vad jag kunde se på hundarna. Men usch så skärrad jag kände mig !

Tack och lov slutade det hela väl, men det kunde gått illa !

En liknande händelse inträffade för tre år sedan när jag var på hemväg efter en långprommis med Maxía och Piivo. Vi mötte en tjej med en hund som först kastade en blick mot oss och som sedan bestämde sig för att kuta tvärs över vägen för att undersöka mina hundar närmare. Den stackars tjejen var inte alls beredd och kom stapplande bakom hunden utan en chans att hålla emot.  I en enda rörelse föste jag ner Maxía och Piivo i diket och greppade tag i den andra hundens halsband. När den var lugn avfyrade jag en av mina berömda och högst otrevliga skrapor mot tjejen som verkade ta illa vid sig. Senare visade det sig att det inte var tjejens egen hund, och att hon bara hade varit ute för att rasta den. Jag kände mig lite dum inför detta, och lyckades leta upp tjejen för att be om ursäkt för att jag kanske hade gått lite väl hårt åt henne, och att jag senare fått veta att det inte var hennes hund. Det hela blev alltså snabbt uppklarat och ingen kom till skada. Tyvärr kan det ta lite längre tid för mig att smälta sådana här händelser, men det är enbart för att jag är så rädd om mina egna hundar och gör mitt yttersta för att de ska slippa vad jag kallar onödiga obehagligheter som till exempel att bli attackerade eller nersprungna och skadade av andra hundar.

Jag verkar ha lyckats ganska bra med att skydda mina egna de senaste sex åren.