Det blev ingen julafton för undertecknad idag, det blev till att rusa bort till djurkliniken med Piivo.

Dagen började med att torka skitpölar och spyor. Först trodde jag det var Laban, men han verkade ovanligt pigg för att ha gjort ifrån sig typ 10 diarrépölar och 5 spyor.

Jag noterade att en liten diarrépöl ute i köket hade en nyans åt rött, det var väl inte blod ?

Laban var inte kladdig i baken, så det stämde inte riktigt.

När jag ett par timmar senare hade torkat färdigt och duschat, samt tagit hand om Maxía som fått två ep-anfall skulle hundarna ut på morgonrunda.

Piivo hade legat vid dörren, men det gör han ibland så jag reflekterade inte så mycket över det.

Men när jag förberedde för att gå ut så märkte jag att det inte alls stod rätt till med honom.

Han rörde sig väldigt långsamt, och när jag skulle klia honom lite på bröstet så var han alldeles dyngsur. Svansen hängde, och när jag lyfte upp den så visade det sig att Piivo hade så att säga skitit på sig. Han verkade dessutom lite vinglig.

Han ville inte riktigt gå med oss andra ut, men han satte sig att skita på gräsmattan. Det bara rann ur honom, och när han reste sig upp var pälsen baktill rödfärgad. Herregud, han skiter blod !!

Jag fick gå in med honom och börja med att rasta de andra två. På vägen gick jag in på djurkliniken, och eftersom jag är en så'n riktig hönsmatte så hade jag börjat gråta av oro.

Jag kunde komma med Piivo ganska snart, vilket var väldigt tacksamt !

Jag tog ut honom igen när vi kom hem, han kissade lite och så gjorde han en blodblandad diarrépöl. Det bara rann ur honom.

Maxía och Laban blev utfodrade, sedan svepte jag in Piivos bakdel i bebisfilten han fått med sig som valp, lyfte upp honom i famnen och marscherade bort till djurkliniken.

Jag hade helt kort funderat på om jag skulle tvätta av honom där bak, men tvekat av flera olika anledningar. Därför svepte jag in hans bakdel i filten så jag själv inte skulle bli alldeles nerkladdad.

Det lilla gänget borta på djurkliniken är verkligen kanon ! Piivo blev väl omhändertagen.

Röntgen, temp ( lite låg ), yttre undersökning, kontrast, röntgen, kanyl, dropp, isolering.

Nu väntar jag bara på att få hämta honom igen, ska på veterinärens inrådan köpa en liten påse ( dyrt ) specialfoder, men vad gör man inte för sina älsklingar.

I morgon kommer det att bli rena julafton för mig !

Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, men det berör min dröm och min plan, och jag känner mig ungefär som ett barn på julafton ; full av förväntan !

Jag känner mig så lycklig, det ska bli så roligt  ! 

Förhoppningsvis kan jag ta lite foton.   

Har precis kommit upp från tvättstugan, egentligen är det Uffe som brukar skötta tvätten men det fanns ingen tid i helgen ( har brukar boka söndagar ) så det blev en bokning som i morgon.

Men i morgon är det lillebrors födelsedag, så hela familjen ska ut och äta lite på kvällen.

Det blev till att ändra tvättid, och det var ren flax att det fanns en tid idag på förmiddagen.

Naturligtvis försov jag mig en hel timme, men tack och lov var det inte jättemycket att tvätta.

Våra handdular och hundarnas filtar får dock vänta till nästa gång.

Precis som allt annat så tvättar och viker Uffe och jag på helt olika sätt, jag har flera gånger ifrågasatt varför i helsike tvätten blir så skrynklig när han har vikt den ?

Man behöver inte stryka typ allt, det räcker att slå ut plaggen ( rista hårt ) och hänga dem RAKT så slipper man stryka ! Btw, jag stryker aldrig annat än när man ska klä upp sig lite och finkläderna behöver slätas till.

Jag har länge med stigande irritation sett hur rörigt det ser ut bland örngotten i linneskåpet. Slarviga vikningar, blandningar av färgat, vitt, och möstrat huller om buller, skrynkligt.

Så idag när jag kom upp från tvätten öppnade jag linneskåpet och bestämde mig för att innan jag lägger in lakanen ska jag sortera ut och vika om varenda örngott, för det såg för jävligt ut enligt min uppfattning !

Vika, pressa ut luft, vika, pressa ut luft, vika, pressa ut luft. Lägga rakt, snyggt och prydligt.

De örngott det fanns två av ( som tillhör något bäddset ) lades i en hög, udda örngott i en hög, och vitt och färgat i en hög.

Den här veckan tänkte jag ta och snygga till sådana detaljer lite varje dag. Fast Uffes garderob struntar jag i, vill han ha sina t-shirtar vikta i A-form ( viker in tröjans axlar ) som lätt faller ihop så får han ha det. Min egen vardagsgarderob behöver däremot sorteras upp och snyggas till.

Kanske behöver något slängas ? Det återstår att se, man kan ju inte samla på sig hur mycket kläder som helst, trots att man inte har råd att köpa nya varje gång man behöver.

Nog om det.

I lördags hade vi Carina på middag, och det blev verkligen lyckat, vi hade jättetrevligt !

Jag hade gjort plommonspäckad karréstek med sås och potatis, till det en fräsch sallad.

Naturligtvis hade vi kommit ihåg att köpa Coca-Cola till middagsgästen som nästintill överkonsumerar den varan. Det finns tre anledningar att bjuda på middag : Carina är en väldigt fin vän till mig, hon fyllde år i tisdags, och det gick väldigt bra för henne och DCI på tävlingen i lördags.

Efter middagen gick vi ut i vardagsrummer och sjönk ner i soffan, lagom proppmätta. Samtalsämnena berörde allt mellan himmel och jord, men självklart blev det mest hund.

Carina hade sina tre hundar med i bilen som hon parkerat utanför. Uffe hade bett mig att fråga om han fick gå ut med Yanni, men jag sade konsekvent ifrån att det fick han fråga själv. Det gjorde han faktiskt en stund senare, fast jag gav honom lite hjälp på traven. Lite snäll kan man ju vara..

Uffe fick gå ut med Yanni, som även fick vara med här inne resten av kvällen. Uffe såg ut som ett barn på julafton när han kom in med henne !

Och när jag ser Yanni så känner jag bara kärlek och glädje !

Och Laban, lilla älskade Laban, han blev själaglad när han fick syn på sin långnästa storörade kompis ! Han höll på att slå knut på sig själv, svansen gick som en propeller, och han sken som en sol. Hela hans lilla väsen utstrålade ren och skär glädje ! Jag fick säga till Uffe att släppa Yanni så hon fick kolla av själv, håller man fast i hunden i det läget så blir det lätt fel.

Och Yanni själv bekantade sig lite med Maxía, Piivo, och Bhernard.

Allting gick bra, bortsett från när Bhernard började visa lite mer intresse för den nya bekantskapen som visade tveksamhet och ogillande. Nå, hon är inte den enda hunden som gör det, för Bhernard ÄR svårläst. Han har som sagt inte särskilt många tänder kvar i munnen så tungan hänger ut lite på ena sidan, och hans blomkålsöron är inte särskilt rörliga. Hans uttryck är ibland trött och lite ledset, och ibland typ lyckligt. Det gör att han ser lite imbecill ut.

Yanni kunde helt enkelt inte förstå sig på honom, så för säkerhets skull stängde vi ut honom i köket en stund.

Maxía och Piivo var skeptiska till den nya bekantskapen. Piivo visade till och med lite rädsla. Maxía skulle som vanligt uttrycka sig i skarpa ordalag, men med lite hjälp från Carina så lugnade det ner sig lite efter hand.

Yanni tog det hela med ro, hon var så fin bland de små och verkade typ se sig för var hon satte ner sina tassar !

Laban ville hemskt gärna vara ömsom hos Carina och ömsom hos Yanni. Ibland ville han vara hos mig också. Det var så härligt att se hur han öppnade upp ! Han brukar inte vara så tillgänglig hemma.

Och Uffe kärade ner sig i Yanni, vilket är ett stort plus. Han föll pladask ! Jättebra, indeed, eftersom jag ju fortfarande vill ha en fin ( helst son ) avkomma efter denna härliga hund.

Jag vågar t o m drömma lite om det igen, men inte för mycket.

Vi ska få låna Yanni lite till helgen och jag föreställer mig nästan att vi kommer att slåss om vem som ska gå ut med henne, hihi.

Jag älskar ju schäfrar, i synnerhet Yanni, och det finns måååånga både fina och trevliga hundar från Elisabeths och Kjells uppfödning.

Operation övertalning planeras nu, jag tänker närmast på när Piivo skulle komma till oss.

Jag hade uttryckt mitt intresse till Paméla, som ju därmed väntade på svar.

Det tog två veckor. Jag tjatade i två veckor, men Uffe var inte motvillig på något vis, han ville bara fundera och det är bra. Samtidigt går jag där och håller andan och hoppas på det bästa.

Nu gäller det en hund av mer storvuxen ras, när den är fullvuxen kommer den att väga 35-40 kilo. Tre Amigos, viktmässigt räknat, väger från Labans nätta 6 kilo till Piivos lite maffigare 8 kilo.

Lördagskvällen kom till ända och det blev dags för Carina att dra sig hemåt. Klockan hade blivit sent, och trevligt nog var Uffe fortfarande vaken.

På fredag kommer Yanni, och jag har sagt till min lille bror att jag inte kan ha Bhernard just den dagen med tanke på hur Yanni reagerade på honom, och att jag är själv hemma med hundarna tills Uffe kommer hem från jobbet. Det är alltså enbart för Bhernards egen skull. På helgen går det bra eftersom ju Uffe är hemma, men inte just på fredag..

Men oj vad jag sannolikt kommer att plåta !

Det är avsevärt mycket bättre att dra iväg någonstans där man är helt ostörd så hunden kan jobba i lugn och ro. Jag ville hinna med lite, klockan tickade på, och mörkret faller som sagt tidigare nu.

Maxía och Piivo fick varsitt godissök på gräsmattan bakom hus 10, gräsytan är tillräckligt stor för att rymma två sökövningar utan att de går in i och stör varandra.

Den här gången använde jag alltså godis som mål, det finns inga buskar eller dylikt på lämpligt avstånd så man kan gömma ett föremål där. Tänkte mest på Maxía som ju älskar bollar..

Piivo har inget som helst föremålsintresse, så det funkar bäst att ge honom något ätbart i stil med godis eller mindre tuggisar. Under tiden jag förberedde satt hundarna uppbundna i en stolpe invid gräsmattan.

Först knallade jag upp Piivos "ruta", slängde ner några större godisbitar intill en björk och återgick enligt vad jag fått lära mig.

Bor man som jag intill en väg och har en hund som inte typ garanterat kommer kutande när man så önskar, är det en klar fördel att använda s k flexikoppel. Funkar alldeles utmärkt, hunden kan jobba väldigt fritt samtidigt som man har kontroll att den inte kan springa ut på vägen.

Piivo jobbade bra och självständigt, travade på med näsan i marken, följde mina spår, och hittade godiset ganska snabbt.  När han ätit upp det så lattjade jag lite med honom och gick tillbaka till stolpen.

Maxía fick en större "ruta", även där gömdes godiset bakom en björk, och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag kanske hade tagit mig vatten över huvudet eftersom lilla prinsessan är lite lat i sitt nosarbete. Nja, det kändes lite skeptiskt, men vad fan, vi kör så får vi se hur hon agerar.

På med platt halsband och flexi, så släppte jag iväg henne att leta. Hon sprang, ivrigt letande med nosen i marken. Jag blev lite impad, har ALDRIG förut sett henne på det viset ! Jag tänkte snarast på de schäfrar jag har sett i aktion på uppletande, stilen var ungefär densamma.

Enda grejen var att Maxía vid ett par tillfällen sökte stöd, men hon var snabbt med på noterna igen och hittade snart det gömda godiset.

När hon ätit upp så blev det lite lattjande för henne också.

Vid det laget var Laban så ivrig att han höll på att krypa ur skinnet, men han skulle få spårövning och den skulle vara på "det vanliga" stället mellan sophuset och containern. Idag låg vinden så vi skulle börja vid sophuset. Sele. Flagga. Ett, två, godis. Ett, två, godis. Titta rakt fram, håll fötterna rakt. Ett, två, godis.

Dags för högervinkel. Markera med några extra godisar. Gå rakt. Ett, två, godis. Ett, två, godis.

Förbi buskarna. Vänstervinkel, markera med lite extra godis. Ett, två, godis, ett, två, godis. Titta rakt fram, håll fötterna rakt. Ett, två, godis. Förbi busken, planera spårslutet en bit från trädet. Ett, två, godis.

Jag hade alltså planerat in två vinklar eftersom 1 : vi hade en lätt terräng ( hyfsat klippt gräsmatta ) i förhållande till förra spårövningen då terrängen var svårare men Laban ändå gjorde väldigt bra ifrån sig, och 2 : jag är kanske lite för feg när allt kommer omkring, jag är osäker på var vi står och fegar hellre än låter ambitionen ta överhanden en gång till. Sist gick det ju käpprätt åt helvete. Men nu måste vi testa, och 3 : Laban behöver tröttas ut ganska rejält emellanåt.

När jag hämtade Laban ville han verkligen jobba ! Jag hade bundit alla tre hundarna i räcket bakom hus 8, så tyvärr kunde de se när jag lade spårövningen.

Fram till selen. På med selen. Ner med kopplet i jackfickan. Fram mot flaggan. BROMSA ! Laban sniffar på flaggan, hittar spåret direkt. Jag håller tillbaka något ögonblick innan jag släpper på honom. Plockar upp flaggan ( notera att jag kom ihåg att plocka den med mig !! ), litar på hunden.

Minns hur jag lagt spårövningen, tack och lov var det dessutom lite fuktigt i marken så trots att det skummade på rejält just då så kunde jag skönja hur jag hade gått.

Laban jobbade på, noggrannt men aningen ivrig. Tvekade lite, bitvis lite osäker, blev säker igen. Nådde första vinkeln, den till höger. Hejdade sig några ögonblick, tuggade i sig godiset, sniffade nästan direkt till höger. Vinkeln blev väldigt ren och fin. Fortsatte rakt fram, blev störd, sniffade utanför spårövningen, hittade tillbaka med lite stöd, visade liite osäkerhet.

Då började Piivo vråla. Han vrålade utav helvete, Laban stördes och började glo omkring sig. Eftersom olyckan redan var skedd så vrålade jag till på Piivo som lugnade sig lite grann.

Visade Laban tillbaka på spårövningen som han tog nästan direkt. Verkade mer säker nu, jobbade noggrant. Vänstervinkel. Han missade godismarkeringen och vinkeln blev inte lika ren som högervinkeln, men han sniffade på. Han missade lite på vägen mot spårslutet, men slutet blev jättefint ! Gissningsvis var han väldigt trött vid det laget.

När vi kom hem la han sig och slocknade tvärt !

Att han lite senare orkade traska med ut i köket och äta nästan all sin kvällsmat och det nästan obligatoriska efterrättskexet var något av en bedrift med tanke på den tidigare spårövningens svårighetsgrad och att det hade gått åt en halv gång så mycket mer spårgodis än vanligt.

Hade inte Piivo börjat vrålskälla under pågående spårövning så hade resultatet säkert blivit ganska mycket bättre, men jag är ändå klart nöjd med Labans insats.

Men till min allt större frustration har jag inte körkort och bil, och kan därför inte stuva in hundar och saker och dra iväg vart jag vill och när jag vill.

Jag önskar att jag kunde sticka iväg till ett ostört ställe och ha spårövning i lugn och ro så att Laban inte störs lika mycket. De andra hundarna kunde ligga i bilen ett antal hundra meter längre bort. Men det där är tröstlöst att drömma om eftersom jag inte FÅR ta körkort.

Jag får kravla mig upp tidigt en morgon, så kan jag lägga in en spårövning där bara Laban är med.

I morgon är det fredag, de fyra lediga dagarna är slut så jag får pussla ihop saker och ting igen med tanke på Bhernard som ju är gammal och trött. Maxía och Piivo får turas om att gå i par med den gamle och att hänga med mig och Laban. Det är nästan så jag längtar till måndag.

Definitivt längtar jag till onsdag som betyder hundprommis ! Onsdagkvällar blir lite bökiga med tanke på att gamle Bhernard är här, jag vill ogärna ha två hundar med mig på prommisen och Uffe klarar inte av att gå ut med tre samtidigt.

Men vi är överens om att jag ringer strax innan hundprommisen startar, så Uffe rastar Bhernard, släpper upp honom i brorsans lya och ger honom lite mat.

Nu måste jag bara deala med brorsan så han nattrastar Bhernard själv när han kommer hem.

Japp, det ska bli lite nosarbete, jag ska bara dra i mig lite kaffe och en macka först.

Med tanke på att mörkret faller allt tidigare så hinner jag inte bort till ridklubbens tävlingsbana, så det får bli kortare övningar på hemmaplan idag.

Jag har kokt grishjärta till Labans spårövning, det ger mig förvisso äckelkänslor att hantera grishjärtat men Laban älskar att spåra efter denna vara så det blir värt äckelkänslorna i slutänden.

Maxía och Piivo ska få varsitt godissök, men jag måste nog kolla efter en annan plats till dem, förra gången kändes det lite trångt med två sökövningar ( Maxía fick söka boll och Piivo grisöra ) och en spårövning på samma gräsyta.

I morgon kommer Bhernard hit igen, då blir det till att pyssla ihop dagarna.

Jag måste vara uppriktig och säga att de här fyra dagarna har varit härliga utan det extra passet som blir med att ha en gammal hund bland de unga.

Men självklart är den gamle hjärtligt välkommen !

Nu vankas det kaffe och macka !

I kväll var det säsongsstart för djurklinikens hundpromenad, så jag tog min lilla Laban och gick tvärs över området ( djurkliniken ligger på området ) för att ansluta oss till kvällens lilla gäng av deltagare.

Vi samlades först i väntrummet, och jag måste säga att det började bra. Laban visade ingen överdriven osäkerhet eller rädsla ( flyktbeteende, försvarsbeteende ) så det kändes fint.

Där var flera schäfrar, något som Laban av förklarliga skäl inte reagerade jättemycket på, men så kom Bogey och då gillade inte Laban längre. Bogey har varit lite för påflugen mot Laban vid ett par tillfällen, och den senare har visat sig ha gott minne..

Nå, efter ett litet tag så släppte det lite för Laban. Men när vi kom ut på parkeringen blev läget ett annat.

I väntrummet hade det varit Laban, Britt-Christine med två egenuppfödda 4 månader gamla taxvalpar, Birgitta och schäfern Mischka, Leif och Bogey, samt en tjej jag inte kände igen och hennes schäfer. Alltså tre schäfrar, två taxvalpar, och Laban.

Ute på parkeringen kom Jan med sin dvärgschnauzer Jassy, och Elisabeth hade hämtat sin fina unga schäfer Lordi som jag har skrivit om tidigare och är mycket förtjust i. Och så kom ett par med sin boxer, Tina och en av hennes aussies var med ett tag, och så Anja med sina tre pudlar

Men Laban blev lite byxis. Förvisso visade han inget flyktbeteende, men han kände ju Jassy, Bogey, Anjas pudel Bison, och Lordi sedan tidigare så jag blev lite bestört över att han plötsligt var tillbaka på ruta 2 eller 3. Att köra vissa lydnadsmoment som han var duktig på annars var lönlöst, av och till visade han flyktbeteende och jag kände mig ganska modfälld.

Men han visade emellanåt fint självförtroende, så helt åt helvete var det ju inte, och vid några få tillfällen sökte han kontakt.

Men under de sista promenaderna i våras så hade han ju varit mer kavat och känts självsäker i situationen.

När vi varit med på klubben så har han varit väldigt pigg på att jobba, i vissa fall efter att ha stirrat av läget en stund.

Så vad har hänt ? Var tog den morska lilla Laban vägen ?

Nu går mina tankar och funderingar så här :

Har jag gjort fel ? I så fall, vad har jag gjort fel ?

Jag har jobbat häcken av mig och fått jättemycket hjälp för att få Laban där han är idag.

Jag slutade aldrig tro på honom, jag spann på hans nyfikenhet och använde mig av den

hela vägen i situationer bland andra hundar. Det tog flera månader av arbete innan han släppte den osäkerheten.

Eller är han faktiskt inte så pass bra som jag tyckte att han hade blivit ?

Om svaret på ovanstående fråga är nej, så är följdfrågorna om han ska få fortsätta i aveln

och om det alls går att få honom till att tävla med ?

Om svaret på de båda frågorna är nej så kan jag åtminstone med stor kärlek och gott samvete påstå att Laban har en god vardagslydnad och att han är en väldigt trevlig, men oerhört speciell, liten hund. Jag kan utan omsvep känna mig nöjd och stolt över hur han har utvecklats.

Jag avskyr att ge upp en plan, men om jag gör det så ska jag först ha pratat med Kjell och Elisabeth om Labans brister och tillgångar.

Observera, jag sa inte ATT jag ger upp, jag sa OM. 

Nu har jag lyckats rycka upp mig lite. Igår kväll blev jag så enormt sugen på att träna hund, så jag bestämde mig för att fullfölja planen med att göra det idag. Morgondagen och torsdag blir tajta, i morgon kommer forna grannen Marie och hennes lilla bebis Max på besök en stund runt middagstid, och på torsdag eftermiddag har jag ett läkarbesök. Men i morgon eftermiddag tänkte jag försöka klämma in lite spårövning, och på torsdag efter läkarbesöket vill jag ta en långprommis.

Huvuddelen av dagens träningsresultat var inte helt lysande, men vi börjar med det roliga !

Att lära Laban backa.

Jag tänkte tillbaka på schäfern Gormandiz Devil som jag tränade med för en massa år sedan.

Han ägdes egentligen av min dåvarande pojkvän och var ett år när vi träffades.

Min dåvarande verkade mest ha skaffat hunden som någon slags statusgrej, men eftersom jag redan då var intresserad av att jobba med hund och hålla igång lite med den så fick den ( genom kurser och hemläxor ) aktivering och uppgifter.

Jag minns så väl när vi skulle lära oss backa. Då fick jag tipset att hunden skulle stå mellan mig och en hyfsat lång vägg. Kopplet skulle hållas i höger hand, och i vänsterhanden skulle jag ha en ganska lång pinne att hålla emot och ge stöd åt hundens bakdel så hunden inte skulle kunna krångla sig ur situationen eller backa snett ut åt höger. Med ett litet drag i kopplet skulle jag tillsammans med kroppsspråket och kommandot "backa" få hunden att just backa.

För att återgå till nutid så är Devil borta sedan länge, och det senaste decenniet har jag bara haft tibetansk spaniel.

Det är en viss skillnad på schäfer och tibetansk spaniel, inte minst storleksmässigt.

Det betyder att när jag idag skulle påbörja inlärningen av att backa så fick jag ändra på ett par detaljer. 1 : hunden är av dvärgras så jag behöver ingen pinne för att hindra hunden att backa ut åt höger, jag kan styra upp med mitt vänstra ben.

2 : ett litet drag i kopplet ger hunden en signal att sätta sig, det verkar lämpligare att jobba mer med kontaktbiten i momentet backa. Som förstärkning kan jag hålla en godbit i vänster hand.

Kortsidan på "vårt" hus blev perfekt att använda sig av för att lära in ett rakt backande, intill väggen har det lagts plattor som är alldeles lagom små för Laban att gå på.

Laban placerades prydligt sittande mellan mig och väggen, jag tog en godis i vänsternypan, kommenderade "backa" och tog ett steg bakåt, och ett till. Laban följde direkt och gjorde sig väl förtjänt av godbiten, det var verkligen ett jättefint första resultat ! Att backa sittande blir en senare fråga, först och främst ska Laban lära sig vad jag vill med kommandot "backa".

Vi gjorde ett par backningar till med samma fina resultat innan jag avslutade den delen och började förberedande konatktövningar för läggande under gång.

Laban verkade inte jättemotiverad och läggandet fick göras om ett par gånger innan jag tyckte det var tillräckligt bra, men jag var inte särskilt nöjd med det. Just när vi var igång med sista läggandet så kom grannen ovanför traskande på asfaltgången bakom Laban. Jag stod några meter framför och vänd mot hunden. Grannen hälsade och jag hälsade tyst tillbaka med ett leende och gjorde tummen upp mot henne innan jag återgick i position bredvid Laban.

Nu ville jag ha honom att sätta sig upp från liggande, men det hade lille herrn inga som helst planer på. Inte förrän jag tog en godbit i vänsternypan, då segade han sig upp.

Hm ! Fortsatte med lite kontakt och linförighet, och bäst jag jobbade med att få igång Laban så dök grannen med welsh springer spanieln  ( wss ) upp bakom oss. Grannen var som uppslukad av sitt mobilsamtal och pladdrade glatt medan hunden stretade och drog och for helt okontrollerat av och an i kopplet. Laban blev förskräckt och for upp. Inte så konstigt med tanke på att wss är densamma som utsåg Laban till föremål för sin vilda jaktlek nere på ängen för lite drygt ett år sedan. Även denna gång ville wss leka med Laban och skuttade mot honom. Grannen fortsatte helt oberört sitt glada pladdrande i mobilen trots att hon knappt orkade hålla sin hund samtidigt.

Indeed mäkta irriterande ! Jag svor för mig själv att fanskapet borde ta kontroll över sin hund och senare återkomma till vem det nu var hon pratade med. Eller åtminstone skaffa sig ett headset.

Vid det här laget var Laban vettskrämd, och hur jag än vände, och vilka kontaktövningar jag än försökte få med honom på så vred han bara huvudet mot wss för att ha järnkoll på var den höll hus och vad den gjorde. Att den senare försvann utom synhåll hjälpte inte mycket, och till slut gick vi runt hörnan på huset och in på gården för att köra inkallning. Laban var fortfarande lite skärrad men hade lugnat sig en smula. Inkallningen var inte helt lysande, men det hade jag inte heller räknat med när han precis hade varit vettskrämd för den okontrollerade wss:en.

Vi avslutade med platsliggning på gräsmattan utanför vårt hus, men just som jag skulle lägga Laban kom grannen mittemot ut med sin feta jakthundsmix ( tysk jaktterrier/hamiltonstövare ).

Det gick att bryta Labans intresse, så jag lade honom och ställde mig några meter framför honom.

Tittade på klockan. 20 sekunder gick, 30, Laban låg så fint på sin plats, oj redan 45 sekunder, dags att avsluta. Men när jag lyfter blicken så sätter sig Laban upp. Faaan också ! Det var bara att börja om, och nu låg han i 30 sekunder.

Där bröt vi för dagen och gick en liten kissrunda innan vi gick in igen.

Det blev en riktigt härlig prommis med hundarna idag, inte riktigt den rundan jag hade tänkt mig från början ( bortsett från apoteket ) men oj så skönt det är att komma ut och lufta skallen !

Piivo ville ha korvstopp nästan från början, och när vi var på väg från apoteket till Amiralen började han ta det långa steget före ! Åh så snygg han är när han tar ut steget på det viset, och jag skojade lite med honom och sa att vi nog skulle locka med korv ( "kåv", på riktigt blekingska ) när han ska ställas ut nästa gång.

Maxía och Laban hade inte mycket mindre bråttom, Laban slöt upp vid Piivos sida när vi nådde Amiralen, och Maxía hängde på när vi nådde Slottsbacken, och när vi närmade oss Pölsemannen så verkade Tre Amigos ha eld i baken !

Två karlar stod före oss vid Pölsemannen. Maxía steg fram och började skälla så där uppfodrande som hon gör när hon vill ha någonting. Piivo stod som en staty strax bredvid henne.

Laban hade ställt sig en bit bakom dem, och då kom grannen med kjolarna och frågade om hon fick hälsa på hundarna. Jag sa att det går bra, om hundarna vill. Maxía och Piivo hade bara ögon för vagnen från vilken de så väl vet att det finns kåv till dem, men Laban lät sig gullas lite med.

Ja alltså tills det började vankas kåv på riktigt !

Tjejen i vagnen frågade om det skulle vara hel eller trasig kåv, jag skrattade och sa att hundarna bryr sig nog inte om det.

Vi gick lite åt sidan för att hundarna skulle få kalasa, och kalas blev det minsann ! Piivo ställde sig på bakbenen och vinkade med frambenen för att försäkra sig om att få kåv. Han VET att jag smälter för det tricket varenda gång han gör det ! Maxía agerade hyena, det gäller att ha koll på nävarna när man ska ge henne något extra gott för det bara snappar till !

Lilla Laban tar sina bitar så fint. Han gör sig inte till, han snappar inte, han VET att han får sin kåv ändå ! Men han tycker inte om skinnet så det får jag gnaga bort åt honom.

Grannen med kjolarna dröjde sig kvar, till slut kände jag mig nästan tvungen att vara övertydlig med att vi måste gå.

På hemvägen passerade vi förbi Harald Nyborg och tog vänster vid skylten mot slottsruinen. Maxía sket i en lövhög vid vägkanten. Det hade börjat mörkna, och det kändes så skönt att bara glida omkring med hundarna i det tilltagande mörkret.

Vi kom ut på Riksvägen och tog Augerumsvägen hem. Piivo och Laban kissade på skylten vid det gröna huset innan Trehörningen.

När vi kom hem på området sjönk mitt goda humör en smula. Det hade varit så skönt och upplyftande att bara knalla omkring och jollra med hundarna och inte tänka på något speciellt, bara vara tillsammans allihop. Det kändes inte särskilt upphetsande att komma hem till disk, matlagning, och alla andra måsten som finns i ett tvåmannahushåll.

Men vi hade haft en jädra härlig prommis, hundarna och jag.