Det är avsevärt mycket bättre att dra iväg någonstans där man är helt ostörd så hunden kan jobba i lugn och ro. Jag ville hinna med lite, klockan tickade på, och mörkret faller som sagt tidigare nu.

Maxía och Piivo fick varsitt godissök på gräsmattan bakom hus 10, gräsytan är tillräckligt stor för att rymma två sökövningar utan att de går in i och stör varandra.

Den här gången använde jag alltså godis som mål, det finns inga buskar eller dylikt på lämpligt avstånd så man kan gömma ett föremål där. Tänkte mest på Maxía som ju älskar bollar..

Piivo har inget som helst föremålsintresse, så det funkar bäst att ge honom något ätbart i stil med godis eller mindre tuggisar. Under tiden jag förberedde satt hundarna uppbundna i en stolpe invid gräsmattan.

Först knallade jag upp Piivos "ruta", slängde ner några större godisbitar intill en björk och återgick enligt vad jag fått lära mig.

Bor man som jag intill en väg och har en hund som inte typ garanterat kommer kutande när man så önskar, är det en klar fördel att använda s k flexikoppel. Funkar alldeles utmärkt, hunden kan jobba väldigt fritt samtidigt som man har kontroll att den inte kan springa ut på vägen.

Piivo jobbade bra och självständigt, travade på med näsan i marken, följde mina spår, och hittade godiset ganska snabbt.  När han ätit upp det så lattjade jag lite med honom och gick tillbaka till stolpen.

Maxía fick en större "ruta", även där gömdes godiset bakom en björk, och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag kanske hade tagit mig vatten över huvudet eftersom lilla prinsessan är lite lat i sitt nosarbete. Nja, det kändes lite skeptiskt, men vad fan, vi kör så får vi se hur hon agerar.

På med platt halsband och flexi, så släppte jag iväg henne att leta. Hon sprang, ivrigt letande med nosen i marken. Jag blev lite impad, har ALDRIG förut sett henne på det viset ! Jag tänkte snarast på de schäfrar jag har sett i aktion på uppletande, stilen var ungefär densamma.

Enda grejen var att Maxía vid ett par tillfällen sökte stöd, men hon var snabbt med på noterna igen och hittade snart det gömda godiset.

När hon ätit upp så blev det lite lattjande för henne också.

Vid det laget var Laban så ivrig att han höll på att krypa ur skinnet, men han skulle få spårövning och den skulle vara på "det vanliga" stället mellan sophuset och containern. Idag låg vinden så vi skulle börja vid sophuset. Sele. Flagga. Ett, två, godis. Ett, två, godis. Titta rakt fram, håll fötterna rakt. Ett, två, godis.

Dags för högervinkel. Markera med några extra godisar. Gå rakt. Ett, två, godis. Ett, två, godis.

Förbi buskarna. Vänstervinkel, markera med lite extra godis. Ett, två, godis, ett, två, godis. Titta rakt fram, håll fötterna rakt. Ett, två, godis. Förbi busken, planera spårslutet en bit från trädet. Ett, två, godis.

Jag hade alltså planerat in två vinklar eftersom 1 : vi hade en lätt terräng ( hyfsat klippt gräsmatta ) i förhållande till förra spårövningen då terrängen var svårare men Laban ändå gjorde väldigt bra ifrån sig, och 2 : jag är kanske lite för feg när allt kommer omkring, jag är osäker på var vi står och fegar hellre än låter ambitionen ta överhanden en gång till. Sist gick det ju käpprätt åt helvete. Men nu måste vi testa, och 3 : Laban behöver tröttas ut ganska rejält emellanåt.

När jag hämtade Laban ville han verkligen jobba ! Jag hade bundit alla tre hundarna i räcket bakom hus 8, så tyvärr kunde de se när jag lade spårövningen.

Fram till selen. På med selen. Ner med kopplet i jackfickan. Fram mot flaggan. BROMSA ! Laban sniffar på flaggan, hittar spåret direkt. Jag håller tillbaka något ögonblick innan jag släpper på honom. Plockar upp flaggan ( notera att jag kom ihåg att plocka den med mig !! ), litar på hunden.

Minns hur jag lagt spårövningen, tack och lov var det dessutom lite fuktigt i marken så trots att det skummade på rejält just då så kunde jag skönja hur jag hade gått.

Laban jobbade på, noggrannt men aningen ivrig. Tvekade lite, bitvis lite osäker, blev säker igen. Nådde första vinkeln, den till höger. Hejdade sig några ögonblick, tuggade i sig godiset, sniffade nästan direkt till höger. Vinkeln blev väldigt ren och fin. Fortsatte rakt fram, blev störd, sniffade utanför spårövningen, hittade tillbaka med lite stöd, visade liite osäkerhet.

Då började Piivo vråla. Han vrålade utav helvete, Laban stördes och började glo omkring sig. Eftersom olyckan redan var skedd så vrålade jag till på Piivo som lugnade sig lite grann.

Visade Laban tillbaka på spårövningen som han tog nästan direkt. Verkade mer säker nu, jobbade noggrant. Vänstervinkel. Han missade godismarkeringen och vinkeln blev inte lika ren som högervinkeln, men han sniffade på. Han missade lite på vägen mot spårslutet, men slutet blev jättefint ! Gissningsvis var han väldigt trött vid det laget.

När vi kom hem la han sig och slocknade tvärt !

Att han lite senare orkade traska med ut i köket och äta nästan all sin kvällsmat och det nästan obligatoriska efterrättskexet var något av en bedrift med tanke på den tidigare spårövningens svårighetsgrad och att det hade gått åt en halv gång så mycket mer spårgodis än vanligt.

Hade inte Piivo börjat vrålskälla under pågående spårövning så hade resultatet säkert blivit ganska mycket bättre, men jag är ändå klart nöjd med Labans insats.

Men till min allt större frustration har jag inte körkort och bil, och kan därför inte stuva in hundar och saker och dra iväg vart jag vill och när jag vill.

Jag önskar att jag kunde sticka iväg till ett ostört ställe och ha spårövning i lugn och ro så att Laban inte störs lika mycket. De andra hundarna kunde ligga i bilen ett antal hundra meter längre bort. Men det där är tröstlöst att drömma om eftersom jag inte FÅR ta körkort.

Jag får kravla mig upp tidigt en morgon, så kan jag lägga in en spårövning där bara Laban är med.

I morgon är det fredag, de fyra lediga dagarna är slut så jag får pussla ihop saker och ting igen med tanke på Bhernard som ju är gammal och trött. Maxía och Piivo får turas om att gå i par med den gamle och att hänga med mig och Laban. Det är nästan så jag längtar till måndag.

Definitivt längtar jag till onsdag som betyder hundprommis ! Onsdagkvällar blir lite bökiga med tanke på att gamle Bhernard är här, jag vill ogärna ha två hundar med mig på prommisen och Uffe klarar inte av att gå ut med tre samtidigt.

Men vi är överens om att jag ringer strax innan hundprommisen startar, så Uffe rastar Bhernard, släpper upp honom i brorsans lya och ger honom lite mat.

Nu måste jag bara deala med brorsan så han nattrastar Bhernard själv när han kommer hem.

Japp, det ska bli lite nosarbete, jag ska bara dra i mig lite kaffe och en macka först.

Med tanke på att mörkret faller allt tidigare så hinner jag inte bort till ridklubbens tävlingsbana, så det får bli kortare övningar på hemmaplan idag.

Jag har kokt grishjärta till Labans spårövning, det ger mig förvisso äckelkänslor att hantera grishjärtat men Laban älskar att spåra efter denna vara så det blir värt äckelkänslorna i slutänden.

Maxía och Piivo ska få varsitt godissök, men jag måste nog kolla efter en annan plats till dem, förra gången kändes det lite trångt med två sökövningar ( Maxía fick söka boll och Piivo grisöra ) och en spårövning på samma gräsyta.

I morgon kommer Bhernard hit igen, då blir det till att pyssla ihop dagarna.

Jag måste vara uppriktig och säga att de här fyra dagarna har varit härliga utan det extra passet som blir med att ha en gammal hund bland de unga.

Men självklart är den gamle hjärtligt välkommen !

Nu vankas det kaffe och macka !