Det blev en riktigt härlig prommis med hundarna idag, inte riktigt den rundan jag hade tänkt mig från början ( bortsett från apoteket ) men oj så skönt det är att komma ut och lufta skallen !

Piivo ville ha korvstopp nästan från början, och när vi var på väg från apoteket till Amiralen började han ta det långa steget före ! Åh så snygg han är när han tar ut steget på det viset, och jag skojade lite med honom och sa att vi nog skulle locka med korv ( "kåv", på riktigt blekingska ) när han ska ställas ut nästa gång.

Maxía och Laban hade inte mycket mindre bråttom, Laban slöt upp vid Piivos sida när vi nådde Amiralen, och Maxía hängde på när vi nådde Slottsbacken, och när vi närmade oss Pölsemannen så verkade Tre Amigos ha eld i baken !

Två karlar stod före oss vid Pölsemannen. Maxía steg fram och började skälla så där uppfodrande som hon gör när hon vill ha någonting. Piivo stod som en staty strax bredvid henne.

Laban hade ställt sig en bit bakom dem, och då kom grannen med kjolarna och frågade om hon fick hälsa på hundarna. Jag sa att det går bra, om hundarna vill. Maxía och Piivo hade bara ögon för vagnen från vilken de så väl vet att det finns kåv till dem, men Laban lät sig gullas lite med.

Ja alltså tills det började vankas kåv på riktigt !

Tjejen i vagnen frågade om det skulle vara hel eller trasig kåv, jag skrattade och sa att hundarna bryr sig nog inte om det.

Vi gick lite åt sidan för att hundarna skulle få kalasa, och kalas blev det minsann ! Piivo ställde sig på bakbenen och vinkade med frambenen för att försäkra sig om att få kåv. Han VET att jag smälter för det tricket varenda gång han gör det ! Maxía agerade hyena, det gäller att ha koll på nävarna när man ska ge henne något extra gott för det bara snappar till !

Lilla Laban tar sina bitar så fint. Han gör sig inte till, han snappar inte, han VET att han får sin kåv ändå ! Men han tycker inte om skinnet så det får jag gnaga bort åt honom.

Grannen med kjolarna dröjde sig kvar, till slut kände jag mig nästan tvungen att vara övertydlig med att vi måste gå.

På hemvägen passerade vi förbi Harald Nyborg och tog vänster vid skylten mot slottsruinen. Maxía sket i en lövhög vid vägkanten. Det hade börjat mörkna, och det kändes så skönt att bara glida omkring med hundarna i det tilltagande mörkret.

Vi kom ut på Riksvägen och tog Augerumsvägen hem. Piivo och Laban kissade på skylten vid det gröna huset innan Trehörningen.

När vi kom hem på området sjönk mitt goda humör en smula. Det hade varit så skönt och upplyftande att bara knalla omkring och jollra med hundarna och inte tänka på något speciellt, bara vara tillsammans allihop. Det kändes inte särskilt upphetsande att komma hem till disk, matlagning, och alla andra måsten som finns i ett tvåmannahushåll.

Men vi hade haft en jädra härlig prommis, hundarna och jag.

Min bror är en inte helt lätt person att förstå sig på. Igår kväll satt jag och väntade på att han skulle skicka ett sms och tala om när han kom hem, jag vill ogärna låta Bhernard sitta ensam längre än nödvändigt och brukar därför vänta till ganska sent innan jag nattrastar och släpper upp honom i brorsans lya.

Till saken hör att brorsan jobbar mycket och har ungefär 1,5 timmes total restid med buss varje dag.

När han jobbar är han hemifrån 12-14 timmar, och eftersom han jobbar inom nöjesbranschen så blir det mycket kvällsbokningar och inga lediga helger. Hans ledighet infaller på måndagar och tisdagar, och de dagarna är inte Bhernard här.

Men igår kom inget sms, så när klockan hade passerat midnatt kopplade jag gänget och gick på nattrastning innan jag släppte upp Bhernard i lyan.

Jag har ingen aning om när brorsan kom hem, men i förmiddags skickade han ett sms där han sade att han och Bhernard var på väg till Borås och kommer hem på torsdag kväll.

Det är ju bra att man får veta något i förväg !

Men irriterad blev jag inte, snarare förbluffad. Sedan gick det upp ett Liljeholmens. Brorsan och Bhernard kommer inte hem förrän på torsdag kväll, det betyder att de vanliga två dagarna därmed blir fyra då Bhernard inte är här.

Den gamle är så kär och får gärna vara här hos mig och Tre Amigos, men för att vara fullständigt uppriktig så ska det bli rätt skönt att inte behöva pussla under hela fyra dagar. Usch så elak jag är, åtminstone känns det så.

Uffe och jag hade pratat om att hoppa över veckans måndagsmiddag, då brorsan kommer hit så han och jag lagar mat ihop, för att Maxía skulle få lite mer "Bhernardfritt". Den lilla prinsessan ragata absoluta har nämligen starkt börjat visa sitt ogillande att Bhernard är här nästan jämt, och då är hon långt ifrån snäll ! Det är inte roligt för mig heller att behöva tillrättavisa henne, för då blir det bara ännu mer negativt för henne att Bhernard är här. Positivisering vore vettigt, och skulle säkert bli bra i slutänden om sisådär sex månader, men bortsett från när Maxía ger sig på Bhernard så är hon helst inte i närheten av honom alls.

Stackars Bhernard vill inte slåss, han har tvingats slåss mer än tillräckligt i sitt liv, så han skriker hysteriskt och kastar sig bort från Maxía så fort han kan när hon ryter och flyger på honom.

Men nu ska jag ta tillvara på de här dagarna och lägga tid på Tre Amigos. I eftermiddag blir det långprommis, jag måste ändå till apoteket och kan fixa det på hemvägen.

Tänkte gå prommisen som går Augerumsvägen, AWA-vägen, Gästgivarevägen, Riksvägen, Vedebylund, Amiralen, Slottsbacken ( korvstopp vid Pölsemannen ), Riksvägen, och Fridhemsvägen.

I morgon blir det nog lite träning, och så fyller Carina år, på onsdag tänkte jag försöka klämma in lite spårövning, och på torsdag har jag ett läkarbesök.

I förmiddags var jag inne på djurkliniken för veckovägning av Tre Amigos. Maxía väger f n 6,3 kg,

Piivo väger 7,85 kg, och Laban väger 6,0 kg. Maxía behöver bara gå ner ett hekto till för att nå sin idealvikt, Piivo håller sig inom sitt ideal ( 7,8 till 8,0 kg ), och lilla Laban är lite tunn så han kan gott lägga på sig uppemot 500 gram.

Jag träffade Elisabeth som berättade lite om senaste valpkullen som nu är 3 veckor, och om de två kvarvarande nu 9 veckor gamla valparna ur förra kullen som bestod av hela 10 valpar.

Jag älskar schäfrar, och kände mig alldeles "sjuk".

Den senaste kullen ska ha namn som börjar på O, så min fantasi började jobba för högtryck. O-kullen består av 1 hane och 2 tikar. Här är lite av vad min fantasi kunde åstadkomma :

Hanhundsnamn : Origo, Oliver, Ono, Ohio, Olut, Orbax, Obelix 

Tiknamn : Omega, Ona, Olga, Olivia, Olydia, Onni, Onyx, Opal, Odessa

Nästa kull blir P-kullen, P som i Planen som gick åt helvete.

Vad jag har förstått så är det Carinas fina Yanni som ska bli mor till den kullen. 

Jag måste leta efter en lösning. Jag har lagt nästan hela detta året på förberedelser, fått lära mig saker, drömt, planerat, tränat, lärt mig av misstagen, sett träningar, varit med på träningar, lyckats, misslyckats, lärt mig ännu mer, och tagit in så mycket jag bara kan få in.

Jag lade ner min själ, jag gav så mycket jag kunde. Jag älskar det.

Hunden skulle utbildas i brukset, och den skulle utbildas till service- och diabeteshund.

Till vissa uppgifter behöver man en servicehund med lite storlek och styrka. T ex att dra en skrinda till affären och hjälpa matte att dra hem lite matvaror. Jag får inte bära tungt på grund av min diabetesreumatism. Det är inte heller helt ovanligt att jag inte känner av ett blodsockerfall förrän det är närapå för sent. 

Ska jag behöva slänga allt det åt helvete ? Jag ville inte så att säga avboka den framtida valpen.

Ärligt talat, VEM var det som EGENTLIGEN inte vågade ?

Den hunden var min dröm, min plan, ett av de stora målen med mina ansträngningar.

I högriskzonen för stroke och hjärtinfarkt. Kyss mig någonstans där solen aldrig lyser, men jag har liksom tappat gnistan att göra något åt det. Det känns meningslöst när jag inte har något att kämpa för.

Planen för Laban är dock inte struken på något sätt. Det finns en hel del möjligheter för honom också.

Det är därför vi tränar. Jag vill tävla. Någonstans vill jag fortfarande nå målet med Laban.

Däremot har jag slutat drömma. Det gör för ont när drömmar krossas. Av samma anledning slutade jag bli förälskad. Efter sju sorger och åtta bedrövelser ville jag inte utsätta mig för det mer, och därför har jag inte varit förälskad en enda gång de senaste 9 åren. Det är lugnast så.

Varför bokade jag av den framtida valpen egentligen ? Jag menar EGENTLIGEN ?

Jag ville verkligen inte göra det. Uffe hade visat tveksamhet inför inskaffandet av en schäfer.

Däremot hade han pratat om att han ville iväg på fler utställningar. Det ville förvisso jag också, jag ville många saker. Vi planerar att ställa ut Laban i Malmö, men jag vet inte om jag vill det längre.

Uffe blev nöjd när jag avbokade den framtida valpen.

Jamen visst, självklart ! Har jag ingen schäfer så är det ju ajöss med allt jag vill göra. Men å andra sidan, jag kan ge fan i att anmäla Laban till Malmö och fråga om att få låna pappas bil. Status quo.

Då blir jag ganska nöjd. Man kan anmäla Piivo, be att få låna pappas bil, och så kan Uffe åka till Malmö för att ställa ut. Därmed blir det ingen utställning eftersom Uffe inte vågar ställa ut själv.

Och så kan man anmäla, be att få låna pappas bil, och när man kliver upp på utställningsdagens morgon så har man inte minsta lust att åka ända till Malmö. Således stryper man sin inre snålvarg som vrålar något om 340 spänn i sjön, och kryper tillbaka ner i den goa varma sängen.

Jag brukar vara snäll, men någonstans går gränsen. Life is a bitch.