Att ta Laban på prommisar utanför området verkar vara en bra idé. Åtminstone enligt dagens resultat. Han åt nästan hela sitt kvällsmål, och tog godisbelöningarna när han varit duktig på små övningar.

I eftermiddags sökte han stöd på sitt eget lilla sätt. Han klängde på mina ben och ville bli upplyft, precis som när han var liten. Blicken han gav mig var bedjande.

Märk att Laban inte brukar vara jättekelig utan vidare, det är ytterst sällan han låter sig gosas med när man sträcker ut handen för att klia lite på honom. Den delen skall ske på hans villkor.

Men precis som när han var liten så lyfte jag upp honom i famnen och smekte den mjuka pälsen, kliade honom bakom de välfransade öronen och pussade lite på honom. Han lade sitt lilla huvud att vila på min axel, tryckt mot min hals. Och sådär stod vi i 15 minuter innan jag var tvungen att sätta ner honom för att ta med Piivo och hämta Bhernard.

Laban ville upp i famnen igen, men tiden tickade iväg så jag kunde inte hur gärna jag än ville,

annars skulle jag gladeligen ha stått där med Laban i famnen resten av dagen.

Det är snart dags att rasta för natten. I morgon ska jag försöka kravla mig upp tidigt.

Jag älskar mina hundar och vill att de ska må bra, men mår någon av dem dåligt så blir jag förstås orolig. Knorrig mage och dålig matlust förekommer ibland, men det är inget farligt eller hur man ska säga. En hundmage läker bäst genom att vila, så det gör inget att hunden hoppar över ena eller båda måltiderna en dag.

Laban har ju varit lite till-och-från sedan i söndags. Jag trodde stenhårt att det berodde på att han ätit torrfoder ett tag, eftersom han kräktes och visade tecken på att vara irriterad i magen.

Jag tänkte inte närmare på att grannhunden Coda löper. När Laban känner löplukt så är han förvisso mycket mer intresserad av dessa dofter i marken när vi är ute, men i övrigt har han ätit och varit precis som vanligt.

Laban kräktes galla och bojkottade både mat och godis i söndags, i måndags åt han sitt kvällsmål, i tisdags åt han båda målen, och i onsdags åt han också väldigt bra.

I går var det en så'n där kräkas-och-bojkotta-allt-ätbart-dag. Inte så mycket kräkande på förmiddagen, och Laban verkade pigg ändå, men på eftermiddagen berättade Codas matte för mig att inte mindre än 4 tikar är i löp här nu. Coda är redan nämnd, hon är dessutom i höglöp nu, och skunkgrannens gamla feta hund är också en av de 4, men vilka de andra 2 är har jag inte en aning om. Det slog mig hur som helst varför Laban hade verkat så blockerad när vi mötte skunkgrannen med hund på morgonen.

Jag tog Laban och Bhernard på en tur mot ängen, tanken var att Laban skulle få springa av sig lite, men precis när vi nådde ängen fick vi syn på skunkgrannen med hund i sällskap med kubikgrannen med sin hund, den lilla stressbomben Rasmus.

Den långa ramsan av svordomar över att min plan direkt gick i stöpet infann sig omedelbart, och jag blev tvungen att vika ner åt höger mot ån för att undvika mötet. Och så svor jag ännu mer över att Laban inte skulle få springa av sig.

Men löpisen och stressbomben med mattar hade ju gått längs den övre sidan. Kunde jag släppa Laban en stund på den nedre delen tro ?

Så blev det, lilleman släpptes på åsidan där han fick springa av sig lite. Det verkade inte som att löpisen hade gått på den sidan.

Egentligen har det nog ingen större betydelse om man betänker en hunds fantastiska luktsinne.

Men Laban skötte sig, jag behövde inte skämmas. Naturligtvis hade jag försäkrat mig om att löpisen och stressbomben med mattar hade försvunnit utom synhåll när jag släppte Laban.

En stund efter att vi kommit hem kräktes han igen. Eftersom jag planerade utfodring ungefär en timme senare så stängde jag köksluckan och balkongdörren för att i möjligaste mån "skydda" min lilla kronjuvel med förhoppningen att han skulle äta lite. Jag hade insett att med fyra löptikar i kroken så måste det typ stinka av härligheter för en liten avelshane. 

Då kom Uffe hem, klagade över hur varmt det var inne, och vips så öppnades balkongdörren och köksluckan igen.

När jag senare skulle utfodra så verkade Laban pigg och motiverad att äta, men bäst jag höll på att ställa i ordning hans mat så kräktes han igen.. Under kvällen hade han även diarré och behövde därför ut ett par gånger.

Och när vi skulle sätta oss att äta ett par timmar senare så kräktes Laban ytterligare fyra eller fem gånger. Man ska ju absolut inte ömka en hund, och det är jag noga med att inte göra, men jag tycker verkligen synd om min lille som är så påverkad av löpdofter just nu.

Under nattrundan senare på kvällen var han dock lite hungrig och tog lite godis.

I morse kräktes han igen precis innan vi skulle ut på morgonrunda. Jag hade redan kvällen innan, enbart för Labans skull, bestämt att vi skulle lägga morgonrundan utanför området för att i möjligaste mån undvika alla bedövande löpdofter.

Fickan var full med godis, men Laban ville inte ha den belöningen när han varit duktig. Han ville inte heller ha sitt morgonmål när vi kom hem.

Han bara lade sig att sova.

Jag tycker så synd om honom.

Jag brukar äta frukost framför TV:n, och idag hade jag leverpastej och köttbullar på mackorna.

Piivo och Maxía tiggde förstås, och det är nästan alltid lönsamt för dem, Laban låg i BIA-bädden nedanför soffan.

Han verkade piggna till lite, så jag sträckte honom en bit köttbulle som han först inte tog.

Men sedan satte han sig upp och började se lite förväntansfull ut, så jag sträckte till honom ännu en liten bit. Den tog han. Så gav jag honom flera små bitar, även dessa mumsade han i sig, och så tog han även den första biten som han först inte velat ha. Köttbullar tillhör vanligtvis inte Labans favoritgodis, men med tanke på hur han mumsade i sig så måste han definitivt vara hungrig !

Alltså fick han ännu en liten, men större än den förra, hög med små köttbullebitar. I mitt stilla sinne funderade jag helt kort på om jag skulle erbjuda honom sin mat eftersom han helt klart mår bäst av att äta den, men den står i kylen och har säkert kallnat och Laban äter inte kall mat.

Hur som helst så har han fått lite i sig, och det känns viktigast.

Tanken på kastrering dök upp igår eftersom Labans löpbeteende är väldigt likt det Piivo hade före kastreringen. Gossen Piivo åt knappt heller någonting när områdets alla tikar löpte, de väldoftande löpfläckarna fick honom att dregla floder, och fick han syn på löptiken han känt doften av så vrålade han rakt ut och kaskadkräktes.

Befann vi oss i en grupp med hundar där det fanns en löptik så vrålade han och kaskadkräktes om vartannat. Innan jag förstod varför han betedde sig som han gjorde så höll jag på att typ skämmas ihjäl. De andra hundägarna började titta konstigt på mig och min kaskadkräkande lilla hund. Jag ville bara gräva en grop att hoppa ner i och försvinna.

Det som fick mig att fundera var den gången jag avbröt och lämnade pågående aktivitet för att Piivo bara kräktes hela tiden.

När vi kom 50-60 meter ifrån gruppen blev Piivo lugn och slutade kräkas. Jag insåg att det måste vara något i gruppen som hade påverkat honom så kraftigt, och när jag kort efter fick höra tisslande om att en löptik hade deltagit i aktiviteten så ifrågasatte jag det till den för aktiviteten ansvarige personen som svarade att hon tyckte det var okej för löptikar att delta.

Piivo kastrerades i juli förra året, han slipper må dåligt av löptikar och annat som kunde stressa upp honom. Det var med ett styng av vemod jag lät kastrera honom, men jag ansåg det vara bäst för alla involverade, framför allt för Piivo själv.

Men jag vill inte låta kastrera Laban av flera olika anledningar. Ska vi snacka avel så har han mycket att ge i rastyp och trevligt temperament. Risken finns att han kan nedärva sitt drag av överdriven försiktighet.

Och just det draget är också en anledning till att jag inte vill kastrera honom. En kastrering kan förstärka det draget och då är vi tillbaka på ruta ett. Kanske kan vi inte arbeta bort det igen.

Och träningen då ? Hans lilla utbildning i lydnad och delar av brukset ? Han kan bli lat och tappa all motivation, likaväl som att han kan bli mer fokuserad.

Den stora frågan är ändå vilket som skulle vara bäst för Laban ? Att må dåligt när området stinker löptikar, eller att eventuellt bli väldigt försiktig och lite osäker ?

Och dessutom HAR han ju avelsdebuterat, han förknippar löpdoft med något lustfyllt, han kommer sannolikt att ha kvar instinkten att para sig. Möjligen kan en kastrering ta udden av hans sexdrift.

Pompe hade använts några gånger innan han kastrerades ( han kastrerades p g a sjukdom ),

och ingreppet tog udden av hans sexdrift. Dock slutade han aldrig kråma sig för väldoftande flickor, och när Maxía var i höglöp under sitt första löp så försökte han bestiga henne. Dock var det halvhjärtat eftersom driften inte riktigt fanns där längre. Men han förknippade löpdoften med något lustfyllt eftersom han ju hade använts några gånger.

Pompe var i grunden en väldigt trygg och stabil hund, Piivo har flera likheter med honom.

Ingen av dem mådde dåligt av att kastreras, men båda blev latare och tjurigare.

För att återgå till Laban så ser det lite annorlunda ut av redan nämnda orsaker, men vi har bestämt att avvakta och se hur han mår när det är löpläge i kroken nästa gång.

Om vi trots allt beslutar om kastrering ( Gud förbjude ) så kanske jag vill ha en fortsättning på honom, alltså en avkomma.

Men det återstår att se.