I kväll var det säsongsstart för djurklinikens hundpromenad, så jag tog min lilla Laban och gick tvärs över området ( djurkliniken ligger på området ) för att ansluta oss till kvällens lilla gäng av deltagare.

Vi samlades först i väntrummet, och jag måste säga att det började bra. Laban visade ingen överdriven osäkerhet eller rädsla ( flyktbeteende, försvarsbeteende ) så det kändes fint.

Där var flera schäfrar, något som Laban av förklarliga skäl inte reagerade jättemycket på, men så kom Bogey och då gillade inte Laban längre. Bogey har varit lite för påflugen mot Laban vid ett par tillfällen, och den senare har visat sig ha gott minne..

Nå, efter ett litet tag så släppte det lite för Laban. Men när vi kom ut på parkeringen blev läget ett annat.

I väntrummet hade det varit Laban, Britt-Christine med två egenuppfödda 4 månader gamla taxvalpar, Birgitta och schäfern Mischka, Leif och Bogey, samt en tjej jag inte kände igen och hennes schäfer. Alltså tre schäfrar, två taxvalpar, och Laban.

Ute på parkeringen kom Jan med sin dvärgschnauzer Jassy, och Elisabeth hade hämtat sin fina unga schäfer Lordi som jag har skrivit om tidigare och är mycket förtjust i. Och så kom ett par med sin boxer, Tina och en av hennes aussies var med ett tag, och så Anja med sina tre pudlar

Men Laban blev lite byxis. Förvisso visade han inget flyktbeteende, men han kände ju Jassy, Bogey, Anjas pudel Bison, och Lordi sedan tidigare så jag blev lite bestört över att han plötsligt var tillbaka på ruta 2 eller 3. Att köra vissa lydnadsmoment som han var duktig på annars var lönlöst, av och till visade han flyktbeteende och jag kände mig ganska modfälld.

Men han visade emellanåt fint självförtroende, så helt åt helvete var det ju inte, och vid några få tillfällen sökte han kontakt.

Men under de sista promenaderna i våras så hade han ju varit mer kavat och känts självsäker i situationen.

När vi varit med på klubben så har han varit väldigt pigg på att jobba, i vissa fall efter att ha stirrat av läget en stund.

Så vad har hänt ? Var tog den morska lilla Laban vägen ?

Nu går mina tankar och funderingar så här :

Har jag gjort fel ? I så fall, vad har jag gjort fel ?

Jag har jobbat häcken av mig och fått jättemycket hjälp för att få Laban där han är idag.

Jag slutade aldrig tro på honom, jag spann på hans nyfikenhet och använde mig av den

hela vägen i situationer bland andra hundar. Det tog flera månader av arbete innan han släppte den osäkerheten.

Eller är han faktiskt inte så pass bra som jag tyckte att han hade blivit ?

Om svaret på ovanstående fråga är nej, så är följdfrågorna om han ska få fortsätta i aveln

och om det alls går att få honom till att tävla med ?

Om svaret på de båda frågorna är nej så kan jag åtminstone med stor kärlek och gott samvete påstå att Laban har en god vardagslydnad och att han är en väldigt trevlig, men oerhört speciell, liten hund. Jag kan utan omsvep känna mig nöjd och stolt över hur han har utvecklats.

Jag avskyr att ge upp en plan, men om jag gör det så ska jag först ha pratat med Kjell och Elisabeth om Labans brister och tillgångar.

Observera, jag sa inte ATT jag ger upp, jag sa OM.