Min bror är en inte helt lätt person att förstå sig på. Igår kväll satt jag och väntade på att han skulle skicka ett sms och tala om när han kom hem, jag vill ogärna låta Bhernard sitta ensam längre än nödvändigt och brukar därför vänta till ganska sent innan jag nattrastar och släpper upp honom i brorsans lya.

Till saken hör att brorsan jobbar mycket och har ungefär 1,5 timmes total restid med buss varje dag.

När han jobbar är han hemifrån 12-14 timmar, och eftersom han jobbar inom nöjesbranschen så blir det mycket kvällsbokningar och inga lediga helger. Hans ledighet infaller på måndagar och tisdagar, och de dagarna är inte Bhernard här.

Men igår kom inget sms, så när klockan hade passerat midnatt kopplade jag gänget och gick på nattrastning innan jag släppte upp Bhernard i lyan.

Jag har ingen aning om när brorsan kom hem, men i förmiddags skickade han ett sms där han sade att han och Bhernard var på väg till Borås och kommer hem på torsdag kväll.

Det är ju bra att man får veta något i förväg !

Men irriterad blev jag inte, snarare förbluffad. Sedan gick det upp ett Liljeholmens. Brorsan och Bhernard kommer inte hem förrän på torsdag kväll, det betyder att de vanliga två dagarna därmed blir fyra då Bhernard inte är här.

Den gamle är så kär och får gärna vara här hos mig och Tre Amigos, men för att vara fullständigt uppriktig så ska det bli rätt skönt att inte behöva pussla under hela fyra dagar. Usch så elak jag är, åtminstone känns det så.

Uffe och jag hade pratat om att hoppa över veckans måndagsmiddag, då brorsan kommer hit så han och jag lagar mat ihop, för att Maxía skulle få lite mer "Bhernardfritt". Den lilla prinsessan ragata absoluta har nämligen starkt börjat visa sitt ogillande att Bhernard är här nästan jämt, och då är hon långt ifrån snäll ! Det är inte roligt för mig heller att behöva tillrättavisa henne, för då blir det bara ännu mer negativt för henne att Bhernard är här. Positivisering vore vettigt, och skulle säkert bli bra i slutänden om sisådär sex månader, men bortsett från när Maxía ger sig på Bhernard så är hon helst inte i närheten av honom alls.

Stackars Bhernard vill inte slåss, han har tvingats slåss mer än tillräckligt i sitt liv, så han skriker hysteriskt och kastar sig bort från Maxía så fort han kan när hon ryter och flyger på honom.

Men nu ska jag ta tillvara på de här dagarna och lägga tid på Tre Amigos. I eftermiddag blir det långprommis, jag måste ändå till apoteket och kan fixa det på hemvägen.

Tänkte gå prommisen som går Augerumsvägen, AWA-vägen, Gästgivarevägen, Riksvägen, Vedebylund, Amiralen, Slottsbacken ( korvstopp vid Pölsemannen ), Riksvägen, och Fridhemsvägen.

I morgon blir det nog lite träning, och så fyller Carina år, på onsdag tänkte jag försöka klämma in lite spårövning, och på torsdag har jag ett läkarbesök.

I förmiddags var jag inne på djurkliniken för veckovägning av Tre Amigos. Maxía väger f n 6,3 kg,

Piivo väger 7,85 kg, och Laban väger 6,0 kg. Maxía behöver bara gå ner ett hekto till för att nå sin idealvikt, Piivo håller sig inom sitt ideal ( 7,8 till 8,0 kg ), och lilla Laban är lite tunn så han kan gott lägga på sig uppemot 500 gram.

Jag träffade Elisabeth som berättade lite om senaste valpkullen som nu är 3 veckor, och om de två kvarvarande nu 9 veckor gamla valparna ur förra kullen som bestod av hela 10 valpar.

Jag älskar schäfrar, och kände mig alldeles "sjuk".

Den senaste kullen ska ha namn som börjar på O, så min fantasi började jobba för högtryck. O-kullen består av 1 hane och 2 tikar. Här är lite av vad min fantasi kunde åstadkomma :

Hanhundsnamn : Origo, Oliver, Ono, Ohio, Olut, Orbax, Obelix 

Tiknamn : Omega, Ona, Olga, Olivia, Olydia, Onni, Onyx, Opal, Odessa

Nästa kull blir P-kullen, P som i Planen som gick åt helvete.

Vad jag har förstått så är det Carinas fina Yanni som ska bli mor till den kullen. 

Jag måste leta efter en lösning. Jag har lagt nästan hela detta året på förberedelser, fått lära mig saker, drömt, planerat, tränat, lärt mig av misstagen, sett träningar, varit med på träningar, lyckats, misslyckats, lärt mig ännu mer, och tagit in så mycket jag bara kan få in.

Jag lade ner min själ, jag gav så mycket jag kunde. Jag älskar det.

Hunden skulle utbildas i brukset, och den skulle utbildas till service- och diabeteshund.

Till vissa uppgifter behöver man en servicehund med lite storlek och styrka. T ex att dra en skrinda till affären och hjälpa matte att dra hem lite matvaror. Jag får inte bära tungt på grund av min diabetesreumatism. Det är inte heller helt ovanligt att jag inte känner av ett blodsockerfall förrän det är närapå för sent. 

Ska jag behöva slänga allt det åt helvete ? Jag ville inte så att säga avboka den framtida valpen.

Ärligt talat, VEM var det som EGENTLIGEN inte vågade ?

Den hunden var min dröm, min plan, ett av de stora målen med mina ansträngningar.

I högriskzonen för stroke och hjärtinfarkt. Kyss mig någonstans där solen aldrig lyser, men jag har liksom tappat gnistan att göra något åt det. Det känns meningslöst när jag inte har något att kämpa för.

Planen för Laban är dock inte struken på något sätt. Det finns en hel del möjligheter för honom också.

Det är därför vi tränar. Jag vill tävla. Någonstans vill jag fortfarande nå målet med Laban.

Däremot har jag slutat drömma. Det gör för ont när drömmar krossas. Av samma anledning slutade jag bli förälskad. Efter sju sorger och åtta bedrövelser ville jag inte utsätta mig för det mer, och därför har jag inte varit förälskad en enda gång de senaste 9 åren. Det är lugnast så.

Varför bokade jag av den framtida valpen egentligen ? Jag menar EGENTLIGEN ?

Jag ville verkligen inte göra det. Uffe hade visat tveksamhet inför inskaffandet av en schäfer.

Däremot hade han pratat om att han ville iväg på fler utställningar. Det ville förvisso jag också, jag ville många saker. Vi planerar att ställa ut Laban i Malmö, men jag vet inte om jag vill det längre.

Uffe blev nöjd när jag avbokade den framtida valpen.

Jamen visst, självklart ! Har jag ingen schäfer så är det ju ajöss med allt jag vill göra. Men å andra sidan, jag kan ge fan i att anmäla Laban till Malmö och fråga om att få låna pappas bil. Status quo.

Då blir jag ganska nöjd. Man kan anmäla Piivo, be att få låna pappas bil, och så kan Uffe åka till Malmö för att ställa ut. Därmed blir det ingen utställning eftersom Uffe inte vågar ställa ut själv.

Och så kan man anmäla, be att få låna pappas bil, och när man kliver upp på utställningsdagens morgon så har man inte minsta lust att åka ända till Malmö. Således stryper man sin inre snålvarg som vrålar något om 340 spänn i sjön, och kryper tillbaka ner i den goa varma sängen.

Jag brukar vara snäll, men någonstans går gränsen. Life is a bitch.

Öh ? Finsk rubrik ?  Så klart, Laban är ju finländare !  Lite finska förstår jag, men tyvärr inga hela meningar, och därför kan jag heller inte tala språket. Konversationen med Labans uppfödare Silja sker därför på engelska. Det vore roligt att kunna prata med henne på hennes eget språk.

Det blev en bra dag idag, jag gaskade upp mig ganska rejält. I går kväll ville jag bara hälla i mig en burk sömntabletter och ta mitt liv av daga, allting kändes totalt meningslöst, och eftersom jag precis som alltid på fredags- och lördagskvällar var lämnad åt mitt eget sällskap så var det kanske tur att det inte fanns en burk sömntabletter hemma.

Uffe knallsov. Det är ytterst sällan han är vaken efter kl 21.

Men till att begynna dagens bra saker så klickade jag in mig på SK Listerbys hemsida och surfade runt lite. Träning och tävling, men eftersom jag varken har medlemskap eller schäfer så var det ingen idé att ens drömma om att delta på träning och tävling. Kikade runt lite till, klickade på galleriet. Inga foton ännu. Foton ja, det har jag ju tagit några stycken både med och utan Laban bland schäfrarna. Hmmm, tänk om jag skulle skicka några bidrag till deras galleri ?

Det gjorde jag, och när jag såg fotona jag skulle skicka iväg så blev jag alldeles varm inombords.

Yanni och Laban liggande sida vid sida i Torsås, Carina och DCI i action på utställningen i Tingsryd, Lordi som 8-veckorsvalp, samt Lordi 3 månader gammal som funderar över den konstiga luddtussen ( Laban ) som sitter framför honom.

Jag mindes när jag tog fotona, och blev ännu varmare inombords. En tanke dök upp, tänk om jag skulle ta mig terapin att fotografera schäfrar ?!  Kan jag nu inte ha en egen schäfer så är det för bövelen ingen mening att drömma om det heller, men jag kan ju plåta exemplar av brukshundarnas brukshund.

Träningsmotivationen infann sig, och jag funderade på hur jag skulle göra.

Till slut bestämde jag mig för att Piivo skulle vara med och hämta Bhernard och så skulle de rastas. Kvar var Maxía och Laban.

Jag kom fram till att Maxía skulle få lattja med sin favoritboll, och eftersom jag kände mig väldigt sugen på att träna så kanske det skulle vara läge för lite spårövning med Laban ?

Maxía fick på sig rullkopplet, bollen stoppade jag i jackfickan, och så gick vi ut för att lattja !

Bortsett från under träning och förberedande av densamma så lyssnar jag alltid på musik i mitt headset. Just när Maxía och jag satte igång vår lilla bollek så spelades en medryckande låt från en film från sent 80- eller tidigt 90-tal. Dess rytmer kom väl till pass, jag använde dem till lite backa- och följaövningar ( Maxía är dessutom Grand Champion i kontakt, så jag tror att det såg rätt snyggt ut ) som belönades med bollen. Vore kul att ha det på film, men det lär väl aldrig inträffa så länge jag inte tar fram den tresvansade piskan för att få med Uffe ut.

Äntligen blev det Labans tur, jag tog fram träningsväskan och lade ner spårflagga ( har fortfarande inte skaffat en "riktig" spårflagga ) och -sele.

Godiset låg i sin plastpåse i jackfickan. Tanken var att knalla bort till ridklubben och nyttja den fina tävlingsbanan, men när vi gick hemifrån så fick jag en besynnerlig känsla av att jag hade glömt något. Jag kunde inte begripa vad det var jag hade glömt, alla för ändamålet nödvändiga saker hade jag ju fått med mig.

Vi kom till Afvelsgärde där vi träffade en tjej som hade mockat och skulle hämta spån till hästens box. Vi pratade lite då jag plötsligt hörde ringsignalen som markerar start på tävlingar, och så hörde jag speakern..

Satan också ! I det ögonblicket insåg jag vad det var jag hade glömt ; jag hade totalt glömt att kolla tävlingskalendern på klubbens hemsida ! Tjejen bekräftade att det var hopptävlingar, och då hamnade planen om spårövning plötsligt i ett helt annat läge.

Vad skulle jag göra ? Att ta Laban och knalla runt lite på klubben verkade förvisso vara en bra idé mitt upp i alltihop, men han hade ju sett när jag plockade ner alla spårgrejer i väskan och visste därför vad vi skulle göra. Fundera fundera. Hässlegården ? En bit till att gå, men ändå inte så långt från klubben. Jag tänkte på fältet vi passerade under våra promenader där ute, det verkade ganska bra så jag lade ett kilo is i magen och knallade ut mot Hässlegården.

Grästuvor. Ojämnt växande gräs väl uppblandat med en massa ogräs. Inte direkt en hyfsat klippt gräsmatta, och med tanke på att jag inte riktigt har synen med mig och min lilla osäkerhet på var Laban egentligen ligger när det kommer till spårövning så blev jag jättenervös !

Men har jag sagt så har jag, Laban bands upp så han inte kunde se mig lägga spårövningen och var jag lade den, och så skred jag till verket.

Det blev inte lika långt som förra gången, godiset tog slut lite tidigare men det räckte till ett ganska stort spårslut. Jag uteslöt vinkel den här gången, terrängen skulle ändå göra det lite svårare för Laban.

Jodå, den lille hade fattat och hade bråttom ner för att sätta igång !

När jag släppte honom på övningen reflekterade jag över att förvisso var det tendenser till muskeljobb, men samtidigt verkade han noggrann. NOGGRANN !? FLAGGAN ! 

Puuuhh, det var nära, men jag hade inte passerat den mer än att jag bara behövde sträcka ut armen lite för att plocka med mig den.

Laban lyfte huvudet några gånger, men bortsett från vid ett tillfälle så återgick han direkt till sin uppgift. Dock visade han inga som helst tecken på osäkerhet, vilket gladde mig oerhört !

Några huvudlyft, och tendenser till muskeljobb, men i övrigt klockrent så jag känner mig väldigt nöjd ! 

Att ta Laban på prommisar utanför området verkar vara en bra idé. Åtminstone enligt dagens resultat. Han åt nästan hela sitt kvällsmål, och tog godisbelöningarna när han varit duktig på små övningar.

I eftermiddags sökte han stöd på sitt eget lilla sätt. Han klängde på mina ben och ville bli upplyft, precis som när han var liten. Blicken han gav mig var bedjande.

Märk att Laban inte brukar vara jättekelig utan vidare, det är ytterst sällan han låter sig gosas med när man sträcker ut handen för att klia lite på honom. Den delen skall ske på hans villkor.

Men precis som när han var liten så lyfte jag upp honom i famnen och smekte den mjuka pälsen, kliade honom bakom de välfransade öronen och pussade lite på honom. Han lade sitt lilla huvud att vila på min axel, tryckt mot min hals. Och sådär stod vi i 15 minuter innan jag var tvungen att sätta ner honom för att ta med Piivo och hämta Bhernard.

Laban ville upp i famnen igen, men tiden tickade iväg så jag kunde inte hur gärna jag än ville,

annars skulle jag gladeligen ha stått där med Laban i famnen resten av dagen.

Det är snart dags att rasta för natten. I morgon ska jag försöka kravla mig upp tidigt.

Jag älskar mina hundar och vill att de ska må bra, men mår någon av dem dåligt så blir jag förstås orolig. Knorrig mage och dålig matlust förekommer ibland, men det är inget farligt eller hur man ska säga. En hundmage läker bäst genom att vila, så det gör inget att hunden hoppar över ena eller båda måltiderna en dag.

Laban har ju varit lite till-och-från sedan i söndags. Jag trodde stenhårt att det berodde på att han ätit torrfoder ett tag, eftersom han kräktes och visade tecken på att vara irriterad i magen.

Jag tänkte inte närmare på att grannhunden Coda löper. När Laban känner löplukt så är han förvisso mycket mer intresserad av dessa dofter i marken när vi är ute, men i övrigt har han ätit och varit precis som vanligt.

Laban kräktes galla och bojkottade både mat och godis i söndags, i måndags åt han sitt kvällsmål, i tisdags åt han båda målen, och i onsdags åt han också väldigt bra.

I går var det en så'n där kräkas-och-bojkotta-allt-ätbart-dag. Inte så mycket kräkande på förmiddagen, och Laban verkade pigg ändå, men på eftermiddagen berättade Codas matte för mig att inte mindre än 4 tikar är i löp här nu. Coda är redan nämnd, hon är dessutom i höglöp nu, och skunkgrannens gamla feta hund är också en av de 4, men vilka de andra 2 är har jag inte en aning om. Det slog mig hur som helst varför Laban hade verkat så blockerad när vi mötte skunkgrannen med hund på morgonen.

Jag tog Laban och Bhernard på en tur mot ängen, tanken var att Laban skulle få springa av sig lite, men precis när vi nådde ängen fick vi syn på skunkgrannen med hund i sällskap med kubikgrannen med sin hund, den lilla stressbomben Rasmus.

Den långa ramsan av svordomar över att min plan direkt gick i stöpet infann sig omedelbart, och jag blev tvungen att vika ner åt höger mot ån för att undvika mötet. Och så svor jag ännu mer över att Laban inte skulle få springa av sig.

Men löpisen och stressbomben med mattar hade ju gått längs den övre sidan. Kunde jag släppa Laban en stund på den nedre delen tro ?

Så blev det, lilleman släpptes på åsidan där han fick springa av sig lite. Det verkade inte som att löpisen hade gått på den sidan.

Egentligen har det nog ingen större betydelse om man betänker en hunds fantastiska luktsinne.

Men Laban skötte sig, jag behövde inte skämmas. Naturligtvis hade jag försäkrat mig om att löpisen och stressbomben med mattar hade försvunnit utom synhåll när jag släppte Laban.

En stund efter att vi kommit hem kräktes han igen. Eftersom jag planerade utfodring ungefär en timme senare så stängde jag köksluckan och balkongdörren för att i möjligaste mån "skydda" min lilla kronjuvel med förhoppningen att han skulle äta lite. Jag hade insett att med fyra löptikar i kroken så måste det typ stinka av härligheter för en liten avelshane. 

Då kom Uffe hem, klagade över hur varmt det var inne, och vips så öppnades balkongdörren och köksluckan igen.

När jag senare skulle utfodra så verkade Laban pigg och motiverad att äta, men bäst jag höll på att ställa i ordning hans mat så kräktes han igen.. Under kvällen hade han även diarré och behövde därför ut ett par gånger.

Och när vi skulle sätta oss att äta ett par timmar senare så kräktes Laban ytterligare fyra eller fem gånger. Man ska ju absolut inte ömka en hund, och det är jag noga med att inte göra, men jag tycker verkligen synd om min lille som är så påverkad av löpdofter just nu.

Under nattrundan senare på kvällen var han dock lite hungrig och tog lite godis.

I morse kräktes han igen precis innan vi skulle ut på morgonrunda. Jag hade redan kvällen innan, enbart för Labans skull, bestämt att vi skulle lägga morgonrundan utanför området för att i möjligaste mån undvika alla bedövande löpdofter.

Fickan var full med godis, men Laban ville inte ha den belöningen när han varit duktig. Han ville inte heller ha sitt morgonmål när vi kom hem.

Han bara lade sig att sova.

Jag tycker så synd om honom.

Jag brukar äta frukost framför TV:n, och idag hade jag leverpastej och köttbullar på mackorna.

Piivo och Maxía tiggde förstås, och det är nästan alltid lönsamt för dem, Laban låg i BIA-bädden nedanför soffan.

Han verkade piggna till lite, så jag sträckte honom en bit köttbulle som han först inte tog.

Men sedan satte han sig upp och började se lite förväntansfull ut, så jag sträckte till honom ännu en liten bit. Den tog han. Så gav jag honom flera små bitar, även dessa mumsade han i sig, och så tog han även den första biten som han först inte velat ha. Köttbullar tillhör vanligtvis inte Labans favoritgodis, men med tanke på hur han mumsade i sig så måste han definitivt vara hungrig !

Alltså fick han ännu en liten, men större än den förra, hög med små köttbullebitar. I mitt stilla sinne funderade jag helt kort på om jag skulle erbjuda honom sin mat eftersom han helt klart mår bäst av att äta den, men den står i kylen och har säkert kallnat och Laban äter inte kall mat.

Hur som helst så har han fått lite i sig, och det känns viktigast.

Tanken på kastrering dök upp igår eftersom Labans löpbeteende är väldigt likt det Piivo hade före kastreringen. Gossen Piivo åt knappt heller någonting när områdets alla tikar löpte, de väldoftande löpfläckarna fick honom att dregla floder, och fick han syn på löptiken han känt doften av så vrålade han rakt ut och kaskadkräktes.

Befann vi oss i en grupp med hundar där det fanns en löptik så vrålade han och kaskadkräktes om vartannat. Innan jag förstod varför han betedde sig som han gjorde så höll jag på att typ skämmas ihjäl. De andra hundägarna började titta konstigt på mig och min kaskadkräkande lilla hund. Jag ville bara gräva en grop att hoppa ner i och försvinna.

Det som fick mig att fundera var den gången jag avbröt och lämnade pågående aktivitet för att Piivo bara kräktes hela tiden.

När vi kom 50-60 meter ifrån gruppen blev Piivo lugn och slutade kräkas. Jag insåg att det måste vara något i gruppen som hade påverkat honom så kraftigt, och när jag kort efter fick höra tisslande om att en löptik hade deltagit i aktiviteten så ifrågasatte jag det till den för aktiviteten ansvarige personen som svarade att hon tyckte det var okej för löptikar att delta.

Piivo kastrerades i juli förra året, han slipper må dåligt av löptikar och annat som kunde stressa upp honom. Det var med ett styng av vemod jag lät kastrera honom, men jag ansåg det vara bäst för alla involverade, framför allt för Piivo själv.

Men jag vill inte låta kastrera Laban av flera olika anledningar. Ska vi snacka avel så har han mycket att ge i rastyp och trevligt temperament. Risken finns att han kan nedärva sitt drag av överdriven försiktighet.

Och just det draget är också en anledning till att jag inte vill kastrera honom. En kastrering kan förstärka det draget och då är vi tillbaka på ruta ett. Kanske kan vi inte arbeta bort det igen.

Och träningen då ? Hans lilla utbildning i lydnad och delar av brukset ? Han kan bli lat och tappa all motivation, likaväl som att han kan bli mer fokuserad.

Den stora frågan är ändå vilket som skulle vara bäst för Laban ? Att må dåligt när området stinker löptikar, eller att eventuellt bli väldigt försiktig och lite osäker ?

Och dessutom HAR han ju avelsdebuterat, han förknippar löpdoft med något lustfyllt, han kommer sannolikt att ha kvar instinkten att para sig. Möjligen kan en kastrering ta udden av hans sexdrift.

Pompe hade använts några gånger innan han kastrerades ( han kastrerades p g a sjukdom ),

och ingreppet tog udden av hans sexdrift. Dock slutade han aldrig kråma sig för väldoftande flickor, och när Maxía var i höglöp under sitt första löp så försökte han bestiga henne. Dock var det halvhjärtat eftersom driften inte riktigt fanns där längre. Men han förknippade löpdoften med något lustfyllt eftersom han ju hade använts några gånger.

Pompe var i grunden en väldigt trygg och stabil hund, Piivo har flera likheter med honom.

Ingen av dem mådde dåligt av att kastreras, men båda blev latare och tjurigare.

För att återgå till Laban så ser det lite annorlunda ut av redan nämnda orsaker, men vi har bestämt att avvakta och se hur han mår när det är löpläge i kroken nästa gång.

Om vi trots allt beslutar om kastrering ( Gud förbjude ) så kanske jag vill ha en fortsättning på honom, alltså en avkomma.

Men det återstår att se.

Jag måste säga att Fredrik Steenmodellen av kloklippning fungerar jättebra på lilla Laban.

Mys och gos, och så klipper vi liten klo, duktig lillkillen, mer mys och gos, och så klipper vi en liten klo till, o s v.

Idag gick det jättebra, men först tjöt Laban till och gurglade lite, försökte ta sig upp. Mest i förebyggande syfte vad det verkade. Sedan blev det inget mer tjut och gurgel.

Han var så tyst och snäll, vid flera tillfällen somnade han nästan och mina händer har sluppit smaka på Labans garnityr.

Har tänkt på en sak till. Piivos agerande vid hundmöten har börjat bli bättre. Carina gav mig ett tips som vi nu praktiserar vid hundmöten.

Först gäller det att bryta det oönskade beteendet att göra utfall och vrålskälla. För att Piivo ska förstå att jag är väldigt missnöjd med hans beteende har jag behövt ta tag i honom och vara nästan övertydlig. När han slutar uppföra sig illa sätter jag honom framför mig och kör kontaktövningar med godisbelöning vid rätt beteende. Hunden vet att jag har godis, men inte i vilken hand, och söker ögonkontakt för att få godisen. Tittar hunden på handen så blir det inget godis. Eftersom Piivo är väldigt godisstyrd så är det oftast inga krusiduller, han tar ögonkontakt nästan direkt. Men belönar alltså rätt beteende.

I morse dök det upp en intressant situation. Vi mötte skunkgrannen med sin feta gamla hund.

Jag kallar henne skunkgrannen eftersom hon färgar halva håret mörkt och blonderar resten, det får henne att likna en skunk.

Piivo och Maxía satte igång direkt de såg skunkgrannen med sin feta gamla hund, men det var inte någon stor sak att bryta Piivo som ganska snabbt satte sig framför mig och tog kontakt. Samtidigt höll Maxía låda och behövde korrigeras. Dessutom ville hon inte alls vara med på att sitta och ta kontakt. Men Piivo skulle belönas !

Laban var helt blockerad, han stod som en staty och glodde på skunkgrannen och hennes feta gamla hund och lät sig inte ens mutas.

Här har vi kruxet med att ha alla tre ute samtidigt.

Till saken hör att utrymmet inte tillät att vi klev särskilt mycket åt sidan, så det blev ganska trångt.

Det är snart helg, då är alla svenssons ute mer med sina hundar så jag tänkte ta hundarna två och två och träna kontaktövningar. Med risk att bli en godisautomat, men godiset kan man banta ner efter hand.

Idag började inte brorsan jobba förrän kl 14, vilket betydde att jag kunde lägga lite mer tid på Tre Amigos under förutsättning att jag lyckades kravla mig upp i rimlig tid på morgonen.

Jag planerade en härlig långprommis runt lunchtid, en favoritrunda ut till Lösen och hem igen.

Det är en nätt runda på 7,3 km som brukar ta omkring 2 timmar att gå, och hundarna brukar vara väldigt nöjda och trötta när vi kommer hem.

Brorsan skulle dra till jobbet vid halv ett, så jag behövde inte ha dåligt samvete för Bhernard som bara skulle sitta ensam i omkring 3 timmar. Jag skulle hämta honom när jag och Tre Amigos kom hem igen.

Det blev en härlig långprommis ! Laban hade, som vanligt, gott krut från start till slut, Piivo piggnade till och blev leklysten, Maxía traskade mest med. Hon är inte jätteroad av så långa prommisar, en timme, kanske en och en halv, är mer lagom för henne, men hon hänger med.

Något som hundarna tycker är toppen när vi kommer ut till Lösen är att besöka pappas föräldrahem Zachristorpet. Då står glädjen högt i tak vill jag lova ! Alla hundarna har ju fått vara med på släktens årliga sommarträff minst en gång vardera, de förknippar platsen med en massa roliga trevliga människor som gullar och pluttar med dem, men jag måste säga att de verkar lika glada att få komma dit även när det inte är en massa roliga och trevliga människor där.

Tyvärr är trädgården inte "tibbesäkrad", så jag vågar inte släppa hundarna lösa för att de ska kunna tumla runt på egen tass. Det blir snarare så att de för en stund tar kommandot och drar iväg med matte släpandes i kopplen..

När vi kom hem rusade hundarna rakt in i vardagsrummet där de knallsomnade i varsin hög.

Själv tryckte jag igång lite kaffe och gick för att hämta Bhernard och rasta honom en sväng.

Det kändes härligt att ha gjort något tillsammans med bara de egna tre, det är säkert inte alltid särskilt roligt för dem att Bhernard är här 6 dagar i veckan.

Och själv vill jag ju passa på när det dyker upp lite extra tid.

Nu är tid för ögonlysning bokad  den 28/11 kl 13:00 nere i Näsum.

Har ju fått förfrågan på Laban, och eftersom tibetansk spaniel omfattas av SKK:s hälsoprogram avseende ögonsjukdomar så skall ögonlysning göras högst ett år före parning annars registreras inte valparna eftersom det inte finns intyg på att båda föräldradjuren är ögonlysta utan anmärkning.

Jag anser mig kunna de grundläggande reglerna för hundhållning och avel, det är regler man måste lära sig när man ger sig in i hundägande och avel.

Schäfer tillhör den massiva skara av rashundar som skall höftleds- och armbågsledsröntgas vid lägst ett års ålder. Denna undersökning görs bara en gång i hundens liv eftersom resultatet är bestående, alltså det ändras inte efter hand som hunden blir äldre, såvida inte hunden tillfogas skada utifrån.

Det finns en sjukdom som heter Legg Perthes och drabbar höftledskulan som om jag inte missminner mig är underutvecklad eller tillbakabildas. Det finns dock möjligheter att sätta in en protes, och man bör hjälpa hunden att bygga upp bakdelsmuskulaturen för att ge stöd.

Jag vet inte om sjukdomen är bunden till vissa raser, eller om den kan drabba alla hundar oavsett ras eller blandras.

Med ögonsjukdomar är det annorlunda. Tibetansk spaniel tillhör gruppen av raser där PRA, Progressiv Retinal Atrofi, förekommer. Som namnet antyder handlar det om långsamt fortskridande ( progressiv ) näthinne ( retina ) förtvining ( atrofi ).

PRA nedärvs autosomalt recessivt, anlaget måste vara dubbelt för att sjukdomen ska uppstå, det måste alltså finnas hos båda föräldradjuren för att avkomman ska få sjukdomen.

En hund med enkelt anlag blir inte sjuk, den är så att säga frisk anlagsbärare.

Man kan inte se sjukdomsanlaget, endast sjukdomen, genom ögonlysning, och tyvärr finns det hos tibetansk spaniel ännu inte något säkert test som kan påvisa om hunden bär på anlaget eller är helt frisk. 

Endast friska hundar utan tecken på sjukdom får användas i avel.

PRA uppstår från ca 3-4 års ålder. Första tecknet på sjukdom är att hunden blir mörkerblind, och efter hand försämras synen allt mer för att slutligen försvinna helt. En drabbad hund kan leva ett fullt normalt liv i en trygg och väl invand miljö. Det är alltså inte särskilt lämpligt att möblera om eller flytta till en ny miljö. Vissa sjuka hundar visar tecken på att se illa, och en del förefaller precis som vanligt utan att ägaren märker någonting.

Jag har själv haft en hund som drabbades av PRA i unga år. Han var 2 år då ögonveterinären såg något svårtydligt. Veterinären talade om för mig att det såg ut som retinopati, vilket också framgår på SKK Hunddata, och rekommenderade att lysa om hunden om 6 månader, samt att han INTE skulle användas i avel.

Eftersom hunden då var hos mig på foder så var det ju inte jag som bestämde i slutänden, och uppfödaren använde hunden vid ännu ett tillfälle trots veterinärens rekommendationer.

Hunden ögonlystes igen året därpå då han var 3 år, och undersökningen visade på PRA i ett tidigt skede.

Hunden var min älskade Pompe, SE UCH SE V-03 Triprima Pomp And Circumstance.

Jag lät ögonlysa honom igen ett par år senare, bara för att få veta hur långt sjukdomen hade gått efter att han fått sin diagnos. Då hade han ca 50% kvar av synen. 

Numera, och även när Pompe levde, är det inte särskilt vanligt att PRA uppstår, huvudsakligen tack vare SKK:s hälsoprogram.

Tibetansk spaniel anses vara en frisk och sund ras, därför känner jag mig ändå ganska lugn inför ögonlysning, men självklart är det samtidigt en viss nervositet som känns lite otäck i sammanhanget. Minnet av Pompes katastrofala ögonlysningsresultat framkallar fortfarande, 7 år senare, tårar och stark ångest.

Men nu är det nya tider och nya hundar !

Jag hoppas naturligtvis att Laban är u a även denna gång.