Klev upp 07:15, gjorde processen kort med gårdagens middagsdisk som stod och hånskrattade åt mig, gick morgonprommis med gänget, utfodrade gänget, åt frukost, bytte lakan och filtar.

Det är fanimej otroligt vad man kan hinna med på 3,5 timmar !

10:45 tog jag träningsväskan, kopplade lillefis Laban, och traskade iväg mot ridklubben för att ha spårövning och lite lydnadsträning.

Vinden låg på från alla håll och kanter, den var inte konstant i någon riktning vad det verkade, så det skulle bli klurigt att få det hela någorlunda rätt.

Laban var ändå duktig och höll en bra intensitet, men tyvärr blev han osäker vid ett par tillfällen och vid ett av de tillfällena gick det så illa att han nästan helt kom av sig och behövde lite hjälp.

Annars kunde jag inte se något att anmärka på, och slutet blev fint.

Och jag kom ihåg att plocka med mig flaggan när vi hade startat !!

Och så blev det lite lydnadsträning med modifikation..

Jag hade tänkt mig lite fokus på inkallning och platsliggning. Kanske läggande och sättande under gång. Från början hade jag också tänkt mig att jobba lite med intresseväckande för apportbocken, men hade en känsla av att det inte var läge, vilket visade sig vara rätt och jag blev faktiskt glad att jag lyssnat på den känslan och lämnat apportbocken hemma.

Det var lite störningar på området idag, i bakgrunden drog två personer runt med varsin skottkärra som lät lite så där "wobbel-wobbel" som skottkärror kan göra.

Platsliggningen började bra, kontakten var fin och jag stod på ett ganska kort avstånd från Laban.

Klockan tickade. 30 sekunder gick ( här skulle jag bryta när det gick så bra ), 35 sekunder, 40 sekunder, 45 sekunder, 50 sekunder och jag började förbereda att sluta där men just då satte sig Laban upp och glodde ner mot paddocken. Satan också ! Men det var bara att börja om, och när Laban legat stilla ( dock hade den fina kontakten modifierats från fin till obefintlig ) i 30 sekunder så avslutade jag.

Inkallning stod på schemat härnäst. Vi förflyttade oss till en annan punkt där jag skulle sätta Laban, och just när han hade satt sig uppfattade båda ett lockljud en bit bort bakom oss. Laban vände sig om och jag vred på huvudet för att se vad fan rent ut sagt det var fråga om. Där stod en liten människa och försökte locka till sig MIN hund, och jag undrade för mig själv hur det stod til(t) egentligen ? Är det inte uppenbart att jag tränar min hund ? Frustrationen kom krypande, och jag insåg att jag hade två val. Strunta i människan och köra på som det var tänkt från början, eller samla ihop min hund gå fram till människan och ifrågasätta hennes agerande. Hur som helst så hade söthetens förbannelse visat sitt fula tryne igen, men jag valde till slut att kämpa på med att få Laban med mig och fortsätta träna som det var tänkt från början. Men stackars Laban var kluven. Trots allt sprang han inte fram till människan som fortfarande stod och lockade på honom trots att jag gett inkallningskommando !

Jag svor en väldigt ful och väldigt lång ramsa för mig själv.

Det blev till att improvisera, så det blev lite språngmarscher och lattjande innan jag fick med mig Laban, men vid det laget hade jag också fattat att den konstiga människan som försökt locka till sig MIN hund kanske inte riktigt hade alla hästar hemma om jag säger så. Hon glodde konstigt på oss när hon gett upp sina försök och gick därifrån.

Men snart var vi igång igen, Laban och jag. Resultaten blev bra i slutänden, men jag måste fortfarande jobba med att räta upp honom rakt framför mig, och vid ett tillfälle stannade han knappt alls innan han slängde sig in i nästan perfekt position vid min sida. Ska jag berömma detta eller felbelönar jag då ? Förvirringen blev total, jag måste snart be om hjälp. Det blev således ett förvirrat litet beröm, men säkerligen hade varken min hund eller jag en aning om varför, eller VAD berömmet var för.

Läggande är ett väl inövat moment. Jag lägger Laban när han kommer ångande för att rusa ut på balkongen för att se vad Piivo skäller på, jag lägger honom när jag vill att han ska vänta, o s v.

Nackdelen med detta visar sig så fort jag böjer mig lite över honom ute, så fort jag gör en låg gest med handen, eller en lätt svepande rörelse. Då lägger han sig. Jag kan ha gett ett helt annat kommando men gjort en obetänksam gest som påminner om liggkommandot, och då lägger han sig. Oavsett röstkommando.

Fördelen är att jag kan ge allt diskretare hjälper i läggande under gång.

Vi började med att köra lite "vanligt" sättande och läggande. Jag har funderat en del på hur jag ska få Laban att lägga sig snabbare. Han har en festlig fällknivsstil när han lägger sig på kommando hemma, han ser ut att fälla sig själv rakt bakåt-neråt. Jag skulle gärna se att han lägger sig på det viset även när vi tränar.

Nå, ibland måste man prova sig fram, och vad jag förstod av Labans läggande under gång idag så var det inte fel att köra lite "vanligt" läggande först. Hans läggande var snyggt, inte särskilt snabbt, men absolut inte trögt heller. Jag blev nöjd direkt, så det blev bara ett läggande under gång.

Sättandet var en annan femma idag. Laban kan stämpla baken i marken så det står härliga till, men idag fick vi göra om eftersom första inte alls blev bra.

Vi avrundade och gav oss hemåt, det drog ihop sig till rastning för de andra tre som fått bli kvar hemma. Laban var utan tvekan alldeles dödstrött när vi kom hem, han hälsade lite på sina kompisar och gick och lade sig längst ner i hallen. Han orkade knappt hålla ögonen öppna, än mindre orkade han hålla upp huvudet. Han visade inget som helst intresse av att följa med oss andra ut.

När de andra tre var rastade blev det min tur, och det var snabba ryck ! På 20 minuter hade jag duschat, klätt på mig, och fixat håret. 15:40 skulle jag vara på sjukhuset för den årliga ögonbottenfotograferingen som är obligatorisk för diabetiker, och nu var klockan 13:20, 1,5 timme innan jag måste gå till bussen. Men jag hann både möta upp Uffe för att hämta matkassarna, slänga in varorna i kyl, frys, och skafferi, samt äta innan det blev dags att kuta till bussen.

Och nu är jag dödstrött ! Förhoppningsvis lyckas jag komma upp tidigt i morgon också, ska vara hos njurläkaren kl 13:00 och jag vill att hundarna ska ha kommit ut ett par gånger innan jag sticker iväg.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Laban och Maxía på stenen under vilken gamle Pompe vilar. Bilden tagen i april i år.   Ojojoj, nästan 1,5 år sedan jag skrev något sist. Man kan säga att bloggen har fått ligga i träda.    Mycket har hänt under den tiden, t ex vann Laban s...

Nu blev det inte så, jag var så rasans trött att jag till väldigt stor del av helgen har sovit och slappat. Och haft dåligt samvete för hundarna som hade en väldigt tråkig matte. Tanken var att vi skulle ha lite roligt och trevligt tillsammans, jag...

Egentligen har jag inte någon vidare tid för att sitta och klappra, men som vanligt lullar jag i min egna lilla värld och som vanligt blir det en del funderingar. Den här gången funderar jag över Piivo, jag tycker faktiskt lite synd om honom.   ...

Det är inte bara hundars beteende som är intressant att studera. På sistone, inte bara igår och idag, har jag lagt märke till hur folk jag möter beter sig när jag kommer med enbart Maxía, Piivo, och Laban, när jag kommer med nämnda tre och valpen, oc...

  Så här ser hon ut, hon fyllde 4 månader i söndags och bilden är tagen idag. Duktiga handlern Roland Sandström poserar henne.   Jag har haft henne hemma några timmar idag och passat på att hantera och pyssla lite med henne. Med tanke på at...