Eller : att spåra, eller icke spåra.

Total träningspaus blev det inte riktigt, för första gången på ganska många veckor förberedde jag en liten spårövning på hemmaplan.

På förra lördagsträningen hade vi lite spårövning, och för mig och Laban gick detta inte alls bra i första skedet så vi fick göra om.

I andra omgången gick det ganska bra, och det blev ett riktigt avslut.

Detta kunde jag göra hemma, så idag tog jag mod till mig, plockade ner för ändamålet nödvändiga attiraljer i träningsväskan, sade "träna" till Laban som glatt kom skuttande, och så begav vi oss mot första ställe som verkade lämpligt. I detta fallet blev det gräset vid containern.

Laban bands vid containern på sådant sätt att han kunde se mig och vad jag gjorde. Selen lades på sin plats någon meter från där jag därefter placerade flaggan. Och så lade jag ett godisspår. Tyvärr inte med det vanliga godiset som var slut vid inköpet av just spårgodis. Detta straffade sig, utöver att Laban blev störd flera gånger. Och i stället för att smaska på spårslutet så fortsatte han att spåra rakt förbi det. Och naturligtvis hade jag glömt plocka upp flaggan när vi gick på spåret. Det blev nödvändigt att arrangera omgång 2, vilket skedde bakom hus 8 där vi för övrigt nästan aldrig går.

Laban bands så han kunde se mig och vad jag gjorde, selen lades på plats, flaggan sattes i marken och godisspåret lades. Denna gången provade jag "det vanliga" godiset. Rutinerna följdes, hunden fick på sig selen, men struntade i flaggan ( som jag denna gång kom ihåg att ta upp ) och tog först spåret. Fortfarande lite störd, men mindre än föregående övning, han tog några godisar och sniffade lätt nonchalant vidare. Vid slutet försökte han först sniffa vidare i min återgång så jag försökte bromsa lite. Resultatet av detta blev att Laban bara sniffade runt spårslutet utan minsta intresse av att äta det. Och där gav jag upp för den gången och beslutade mig för att aldrig mer ha spårövning hemma. Plan B för Laban känns inte långt borta. Kanske är det så att jag varit för optimistisk ? Laban var så duktig från början, det var så roligt med spårövning. Men jag ser inget vidare, jag har ingen aning om var jag lägger spåret så länge jag inte kan se det, men med ambitionen på topp vägrade jag envist att ge upp. Och kanske var det där det började kludda ihop sig.

Målet att tävla i appellklass känns oerhört långt borta för vår del, och kanske måste jag inse och anpassa mig till mina begränsningar som långsamt har börjat gå upp för mig. Det är väl egentligen snarare så att jag har totalvägrat acceptera mina begränsningar och kört så det ryker bara för att bevisa för mig själv att jag FAKTISKT fixar det här. Och Laban var ju så duktig, han älskade spårövningar lika mycket som jag !  Det gör jävligt ont att inse att man kanske måste stryka något som man tycker är roligt.

Som redan nämnts finns en PLAN B. Funkar inte den så finns en PLAN C.  Jag vill ju inte ge upp, det finns mer att göra !

Okej, jag tycker också att det här ser ut som en enda röra av skyltar, och första gången jag hörde ordet "rallylydnad" så tänkte jag : "Jaha ? Ska man springa runt ?"

I mina tankar blev det rally = bilsport = hög fart.

Från och med den 1 juli i år är rallylydnad en hundsport med officiell status, och den har faktiskt två likheter med bilrally. Den ena är att man följer en bana, och den andra är att banan ska genomföras på tid. Men till skillnad från bilrally är rallylydnad en avsevärt mer miljövänlig sport.  

Röran av skyltar på bilderna ovan är faktiskt två banor, en med slalomstation och en med serpentinstation. Lite klurigt men väldigt skoj ! Man ska alltså gå en bana där man följer skyltar som med text och bildillustration  talar om vad man ska göra. Precis som i allting nytt så tar det ett tag att lära sig reda ut begreppen och vad som gäller. Det är alltså inte bara klurigt för hunden, utan även för husse/matte. Det tar på bådas hjärnkontor !  

Laban och jag kan numera gå två banor innan hans lilla kontor stänger för stunden, vi brukar vara med på halva träningen.

Efter halva träningstillfället blir det en halvtimmes paus, husse/matte tar en fika och hunden får vila innan "andra halvlek" börjar. Men vid "andra halvlek" brukar lilleman fortfarande vara lite småtrött, så vi gör lite andra moment i den "vanliga" lydnaden. Det är bra med variation, även en pigg och arbetsvillig ( missförstå mig rätt ) liten hund som Laban behöver det för att inte bli alldeles uttjatad. Laban gillar verkligen att få en uppgift, att göra något, han finner det väldigt positivt att göra saker tillsammans med matte.  

Visst körde vi ett litet pass hemma igår under eftermiddagen, och då kan man ju tro att hunden fått sitt och är nöjd för dagen. Men icke sa Nicke ! Lilla krutgubben Laban var lika glad och förväntansfull när vi gick mot rallylydnadsbanorna på klubben i går kväll !  

Idag blir det träningspaus, vilket kan betyda att lilleman blir lite "spattig". För han stå över mer än två dagar så uppför han sig inte särskilt bra eftersom han inte får tillräckligt med utlopp för sin energi. Då blir det lätt en massa fuffens, till exempel vaktar han mer, och då blir det också en massa onödigt skällande.

I morgon ska vi nog ha Operation intresseväckande för apportbock igen.

Jag har visat Carina Labans lilla apportbock som storleksmässigt är en avsevärd skillnad mot apportbockarna för stora hundar. Själva "designen" på Labans apportbock skiljer sig också en del från den vanligare modellen som ser ut ungefär som en pinne med en kvadratisk träbit i vardera änden. Det första Carina sade vid åsynen av Labans apportbock : "Den ser ut som en dildo !" Och därmed satte hon ord på min tysta uppfattning om designen på den. Apportbocken alltså !  

Har inte mått så bra idag, herr ångest var och hälsade på igen.

Det var dock ganska länge sedan sist så det kan jag vara glad över.

Någonting som brukar få mig att må bättre är att gå ut och träna hund, så efter att ha rastat gänget och plockat in lite matvaror tog jag med det jag skulle ha i träningen och tog ut Laban på ett litet pass.

Det var precis vad vi behövde båda två !   

Vi tränade fot, inkallning ( hit + fot ) , och lite svängar vi lär oss på rallylydnaden. Ett litet pass med utställningsträning hann vi också med. Slutligen fick Laban göra ett uppletande. Han var rätt ute och hittade föremålet ( tennisbollen ) men tyvärr tog han det inte.

Summan av kardemumman ?

Vi behöver fila lite på fot ( som till slut gick riktigt bra ), inkallningen är lite trögstartad men lilleman håller i övrigt ett bra tempo, placeringen framför mig är riktigt bra ( men med tanke på hans nätta format så kan han ju inte direkt närapå lägga huvudet mot min mage..  ), och från hit ska han ju placera sig i fotposition. Den senare blev tyvärr lite slarvig och fick göras om ett par gånger innan den blev ok.

Utställningsdelen har helt klart sett bättre ut, men vi hade tyvärr inte vädret med oss, och Laban hade inte fått vänta i sin bur och bli förväntansfull. Nu tar vi en lång paus från utställningsträning, den är som bekant inte lika rolig som lydnadsträning varken för Laban eller mig. Förhoppningsvis kan vi anmäla och delta på rasspecialen i Söderåkra den 6 augusti, håll tummarna för det !

Slutligen vill jag sända ett STORT GRATTIS till Elisabeth och Kjell för deras nybakade SE UCH Mannos Xoxi som fick sitt avgörande Cert + blev BIR på schäferutställning i Kalmar i lördags !

Grattis även till handlern Rolle som uppenbarligen är väldigt skicklig. Xoxi är en väldigt bra hund i sig, men även en medelmåttig hund kan se ut som en stjärna med en skicklig handler i andra änden av kopplet, och vice versa ; en bra hund kan se ut som en medelmåtta med "fel" handler i andra ändan av kopplet. Det gäller alltså att kunna visa individen på rätt sätt för att i möjligaste mån dölja eventuella brister och få fram det bästa hos just den individen.

Laban har ett tydligt "fel" som tyvärr inte går att dölja, men då är det ju upp till mig att lyckas få fram alla hans kvalitéer och få honom att glänsa över alla andra. Inte helt lätt alla gånger, ibland är ju ens hund i synnerligen bra dagsform och på gott humör, och ibland har den inte alls lust att knata runt i ringen och visa upp sig. Och själv är jag inte lika skicklig att jag lyckas "trolla bort" och dölja den sämre dagsformen hos hunden.

Det blev en riktigt bra eftermiddag och kväll.  

Först var det "Operation intresseväckande för apportbock" som enligt min uppfattning gick väldigt bra !  

Tog ut Laban i skuggan vid kortsidan av huset, och när han sniffade åt ett annat håll så kastade jag iväg apportbocken en liten bit.

Dunsen som uppstod när apportbocken landade påkallade Labans uppmärksamhet, så han gick fram för att sniffa lite på den och lämna några tandavtryck i den. Efter ytterligare ett eller två tillfällen satt han vid min sida med spänd förväntan. Det gäller att bibehålla den förväntan och intresset för föremålet i fråga : i slutänden ska ju hunden på kommando springa ut och hämta apportbocken, springa tillbaka till husse/matte och avlämna den.

Nu motsäger jag mig själv eftersom jag tidigare sagt att jag ska nog INTE kasta, men i slutändan är det ju precis vad som sker : föraren kastar iväg apportbocken x antal meter och skickar ut hunden att hämta den. Hunden måste därför vara föremålsintresserad och ha en korrekt inkallning.

Jag har fått berättat för mig att det på tävling inte är önskvärt att hunden tuggar på apportbocken, men jag vet inte hur jag ska bära mig åt med just detta. Jag vet bara att jag inte ska experimentera med det på egen hand, för då kluddar det bara ihop sig och i slutänden går det åt skogen. Som med spårträningen.  

Kvällen ute på klubben blev också riktigt bra, Laban var på alerten och riktigt duktig.  

Lite offside rallylydnadsbanorna så provade vi ett par moment vi inte är så bra på : läggande och sättande under gång. Fast egentligen blev det bara läggande under gång, vid sättandet tänkte jag mig inte riktigt för och stannade själv.  

Läggandet gick rätt bra, men så här inledningsvis stannar jag upp några ögonblick vid kommandogivningen, och när hunden ligger ner så fortsätter jag att gå en bit innan jag vänder mig om och återgår till min liggande hund. Det är kvitterstämman som gäller, annars får jag inte hunden att ligga alls.

Själva rallylydnade gick också riktigt bra ikväll, Laban var som redan nämnts på alerten, så det var riktigt bra flyt. Jag får bara passa mig för godisfällan, sporten baseras ju på grundlydnaden som här fortsätter i en rad andra moment. Laban behöver ju inte längre godisförstärkning i sin grundlydnad, den förstärkningen får han bara när han är riktigt riktigt duktig, och som förstärkning under inlärningsfasen i något nytt moment. Och det är ju en del nya moment i rallylydnad, man får ju använda snart sagt hela kroppen till att ge fysiska kommandosignaler, och så rösten förstås. Inledningsvis finns nästan alltid godbitar i handen, för unga hundar och för hundar som ska lära sig rallylydnad. Jag upplever som att när Laban och jag tar en paus i rallylydnadsträningen, och strax efter kör "vanlig" lydnad, så funkar Laban mycket bättre i den vanliga lydnaden. Men där får han inte hälften så mycket godsaker, och å andra sidan är det den "vanliga" lydnaden vi har fått lära oss från början. Där har godiset efter hand bantats bort och inskränker sig alltså numera till när han är riktigt riktigt duktig och under inlärning av nya moment. Det är ju så i rallylydnad också, att godis är positiv förstärkning av berömmet, men Laban börjar bli lite för godisstyrd, så jag kommer att stryka det i de lättaste momenten som han förstår nu, t ex "hund framför, sitt, backa ett steg, sitt, backa två steg, sitt, backa tre steg, sitt".

Men nu måste jag sova på det här, det är en dag i morgon också..

Eh hrm ! Förvisso blir mina hundar borstade och badade mer än 1-2 gånger per år, men idag tänkte jag lite förläget att jag kanske inte ska skälla fullt så mycket på min bror för att han inte alls idkar pälsvård och har regelbunden koll på sin hunds allmäntillstånd.

Hans hund Bhernard ( också tibbe ) var här förra veckan då brorsan själv jobbade på Sweden Rock. Det som är bra med att lämna in sin hund hos syrran är att den får en rejäl genomgång ! Borsten, kammen, och saxen får jobba för högtryck eftersom Bhernards underull mest påminner om kardad bomull, och när han fäller så filtar underullen ihop sig till ett nästan ogenomträngligt täcke...

Det är alltså nödvändigt med regelbunden pälsvård. Det tar timmar att borsta ur Bhernard, och den här gången blev han alltså även nerklippt så långt jag vågade och kunde komma.

Sedan fick han ett rejält bad, vilket var synnerligen behövligt, eftersom det snabbt syntes på de egna händerna som redan efter en kort stunds arbete med pälsen var alldeles svarta. Plus att hunden luktade som en soptipp. Det krävdes mellan fem och sex timmar att reda ut och klippa ner pälsen, och tre schamponeringar för att få den ren. Nu har jag sagt till lillbrorsan att han kan lämna in Bhernard här några gånger per år så går jag igenom honom. Visst, det är ett sabla extrajobb som min fysik egentligen inte orkar med, det känns faktiskt mycket lättare att hålla en tung schäfer än att borsta ur en totalt ovårdad tibbepäls timme ut och timme in.

Att hålla och hålla emot en schäfer i 35-40kilosklassen är en sak, situationen är på sådant sätt att jag kan använda mig av lite knep ( "tygeltag" om kopplet, axlarna intill kroppen för minsta möjliga smärtframkallande, böjda knän, och vid behov lätt tillbakalutning i överkroppen ).

Att jobba med en ovårdad tibbepäls är en större belastning på grund av att jag emellanåt måste sträcka mig över hunden, använda axlarna för att komma åt runtom den, och själva borstningen är snabbt tröttande för händer och handleder. När jag är klar för stunden vill jag bara gråta, men jag vägrar att ge upp. Fast det senare straffar sig självt med värk och trötthet i rygg, axlar, händer och handleder.

Mina hundar badas med vanligtvis två månaders intervall, och även om de inte borstas precis varje vecka så blir de borstade med hyfsat jämna mellanrum. Klorna klipps med 1-2 veckors intervall, och deras allmäntillstånd ( genitalierna ser normala ut, tänderna är ok med mycket måttlig eller ingen tandsten alls, slemhinnor, hud, ögon, öron, och tassar är friska, etc ) kollas upp då och då.

Även att borsta igenom de egna hundarna är påfrestande för axlar, händer och handleder, men deras pälsar är nästan plättlätt att sköta eftersom de från början har fått grundläggande skötsel. Dock är Piivos päls något utöver det vanliga.

Och idag fick jag tag i Laban så han kunde få sina klor klippta, det är ett par veckor sedan sist så det behövdes. Laban gillar inte läget och talar tydligt om detta på sitt eget speciella vis, men det har han ingenting för. Det är bara att lägga honom på rygg över knät på ett lugnt men bestämt sätt. Blir jag för hård i det läget så går det snabbt från obekvämt till katastrofvarning. När Laban förstår att han inte kommer någonstans så blir han medgörlig, så länge jag är bestämd på ett lugnt och vänligt sätt.

Piivo är halt- IGEN ! Han var ju med på klubben i måndags, och då gick hältan upp. Trots detta såg han till att dra en rejäl repa över appellplanen, och därför är jag inte jättebekymrad eftersom han inte visar tecken på smärta , men när vi rastade för natten så verkade han snarast blockhalt. Morgonen därpå hade han bara den där hältan som vanligtvis sträcker sig från knappt märkbar till tydlig.

Korta promenader går bra, och han kan trava korta sträckor och dra igång ett bus med ffa Maxía. Han hoppar upp och ner från möblerna, men hältan är tydlig när han hoppat ner. Han är besvärad ibland men verkar så att säga inte ha ont. Han tjuter och kvider inte, det gör han alltid när han har ont någonstans.

Jag är som sagt inte jättebekymrad, men tycker att det är dags att gossen Piivo ska få träffa vår vän veterinären.

Nu är det ju inte bara jag som ordar i detta, Uffe tycker att vi kan avvakta typ över sommaren eftersom hunden inte har ont. Nä, men det KAN bli värre. Är detta månne vad som kan sägas att vara dumsnål ?

Jajamänsan, det börjar bli läge nu, och efter gårdagkvällens intressanta och lyckade utställningsträning är jag på synnerligen gott humör !  

Förvisso ska vi med ut till klubben ikväll, Laban och jag, men en liten stund till att introducera apportbocken för honom kan ju inte skada.

Nu rör det sig inte om att kasta iväg den så här i introduktionsstadiet, självklart behöver jag nog göra den lite spännande för att Laban ska bli nyfiken och intresserad, men det handlar alltså varken om att kasta iväg den eller smeta in den med leverpastej, för då har man säkerligen gjort bort sig en smula..   

Och så ska jag undersöka möjligheten att ta sig till rasspecialen i Söderåkra. Åtminstone så Laban och jag kommer dit. Vill gärna anmäla dit, men när man inte har körkort och egen bil så måste man ju undersöka transportalternativen först.  

Vackra hundar finns i den här världen, och fem sådana var på utställningsträningen i kväll. Jajja, Kenzo, Lordi, och Xoxi, och slutligen lille Laban som med tanke på rastillhörighet tränades lite offside och på ett helt annat sätt.  

De andra fyra är ju schäfrar, och i min uppfattning är det ett långt större projekt att ställa ut sin schäfer än att ställa ut sin tibbe.

Den senare ställer man ju oftast ut för egen maskin, på alla utställningar.

Men sin schäfer visar man själv endast på SKK-utställningar, annars är det dubbelhandling som gäller. En handler springer med hunden som söker efter husse eller matte som springer omkring och gömmer sig lite varstans och ropar på hunden. Kort beskrivet, men för mig känns det som en hel vetenskap, ungefär som när jag först blev introducerad för det här med utställning för ganska många år sedan.

Jag har fått förklarat för mig varför man dubbelhandlar en schäfer, så den delen förstår jag ju, men samtidigt är det svårt att ta in eftersom det i min värld känns lite som..  ...fusk. Men å andra sidan, jag har en ras som inte fordrar dubbelhandling, som ju inte är tillåtet på vare sig specialer eller SKK-utställningar. Med schäfrar är det helt annorlunda, fast det tar nog lite tid innan jag smälter ner själva tillvägagångssättet.  

Och ögongodis fanns det alltså några stycken .

Jag är mycket förtjust i de schäfrar som tränades för utställning, men inte minst är de trevliga också.

Dock är jag helt förlorad varenda gång Elisabeth tar fram sin lille Lordi ! Den unge gossen är nu *räknar efter* i rappet 15 veckor om jag inte är helt fel ute, och han är så kavat och framåt, trevlig och social.  Men det klack till i mig redan när jag såg ett foto av honom som liten femveckorsvalp.

I kväll när han hade hälsat lite på Britt-Christine och hennes två barnbarn så kom han glatt travande mot mig. Jag satte mig på huk och nojsade lite med honom, och han intresserade sig för Labans koppel som jag hade i högerhanden. Laban själv satt vid tillfället i Susannes bil och väntade på sin tur att få komma ut och göra roliga saker tillsammans med matte.  

I min värld är det inte tillåtet för hunden att bita i kopplet, så jag gömde undan det för Lordi som därmed blev blåst på konfekten.

Det blev lite mys och kel också, innan det blev Lordis tur att få lite utställningsträning. Själv satt jag och kände mig ungefär som ett barn på julafton, innan jag reste mig och samlade ihop hjärncellerna till att börja jobba igen så jag kan lära mig ännu lite mer. Jag kan bara hoppas att de små grå jäklarna inte går i strejk.  

Det får de verkligen inte göra, för det finns så mycket mer jag vill och behöver lära mig i schäfervärlden, men när det började svämma över alldeles så tog jag Laban ur Susannes bil och så utställningstränade vi en stund. Det gick nästan klockrent ! Min lilleman var SÅ med på noterna och såg ut att ha riktigt roligt !

Det var bara ett par detaljer, den ena ganska vanlig och synnerligen lätt att få ordning på, nämligen det fria ställandet. Ibland blev Laban lite för ivrig, eller så var jag lite för otydlig.

Den andra detaljen var att jag själv i stunden kände mig så glad och road att jag utan att vara helt medveten om det började göra en lite finurlig vändning från rallylydnaden : jag vänder mig åt vänster och skickar över kopplet från höger till vänster hand ( bakom ryggen ) och hunden ska vända sig åt höger. Kruxet var bara att kopplet nu befann sig i min vänstra hand, så Laban följde bara med runt och hamnade således på fel sida om mig. Men just den vändningen ( rätt utförd ) tänker jag nöta in och använda mig av i utställningsringen också. Slutligen blev det ett perfekt friställande ( = hunden ställer sig naturligt i pose utan koppelpåverkan ) och därefter avslutade vi vår egen lilla session.

Det var intressant att få se lite utställningsträning av schäfer, det är som sagt en HELT annan grej än att visa tibbe !  Och Laban och jag, ja det känns som att vi är redo att ge konkurrenterna en match i ringen, och vi ska göra det med ett stort leende. Uffe och jag pratar om att anmäla till rasspecialen i Söderåkra, men först måste vi lösa transportfrågan dit.

För hunden har det ingen betydelse hur man ser ut, däremot hur man är. Hunden är en alldeles naturlig varelse med behov och instinkter.

Inte alltid helt lätt, men väldigt roligt och emellanåt utmanande.

I det mänskliga samhället är det yta som gäller. Man ska vara snygg, man ska ha det allra senaste i prylväg, och helst också vara ett s k modeoffer som klär sig i senaste modet eller kultstilen. Men ok, jag tycker också det är lite kul att titta på kläder när jag väl är inne i sta'n, och vid endast ett enda tillfälle har jag åkt till sta'n utan att ha vare sig kajal eller mascara. Vid några få tillfällen har jag åkt till sta'n iförd mina hundkläder, annars vill jag helst ha mina "finjeans" och någon schyst överdel, jag har väldigt få plagg som kan kallas vardagssnygga.

Och därmed har jag avslöjat den fåfänga som finns kvar hos mig.

Hunden ser inte skillnad på kläder och kläder, bortsett från några detaljer som jacka och skor och att matte för en gångs skull har fixat till håret och piffat till fejset. Men det betyder att matte ska åka någonstans, och då vanligen utan hund. Och så var vi förstås de riktigt snygga kläderna ; kavaj, elegantbyxa, en speciell blus eller skjorta, och för ändamålet speciella skor som kan tänkas passa till övrig outfit, men det är kläder som enbart används på utställning eller någon finare middag hos mina föräldrar.

Hunden fattar att det är något på gång när matte klär upp sig till tänderna, men den förstår inte vad det handlar om eller varför.

Har hunden fått ett bad dagen innan, och blivit fönad och fixad enligt konstens alla regler så börjar den ana att det vankas utställning. Kanske går det upp ett Liljeholmens när matte nästföljande morgon för en gångs skull tar tid på sig inne i badrummet. Men det struntar hunden i, för den är matte densamma ändå, med eller utan spackel och hårstyling, men lite underligt är det allt eftersom matte aldrig annars beter sig på detta vis. Matte brukar klä på sig gamla slitna kläder, och sätta upp håret i en tofs innan det vankas morgonrunda.

Elisabeth berättade en gång för mig att hennes mamma kan säga "det är en fördel att vara ful för då har man inget att förlora när man blir äldre". Jag måste säga att Elisabeths mor är en klok kvinna !

Jag fäste mig vid detta eftersom jag fortfarande har lite fåfänga kvar, men jag behöver inte göra mig vacker för hunden, och det är om sanningen ska fram väldigt bekvämt och behagligt.

Och jag har bestämt mig för att, visst, jag kan använda lite kajal och mascara, men i övrigt ska jag bara vara hel och ren när det vankas utställning. Annars blir det lätt lite konstigt för hunden, och den är mycket viktigare än att under 3-5 minuter vara snygg handler i en utställningsring. Piivo och Maxía bryr sig inte nämnvärt, men Laban verkar inte alls känna sig riktigt bekväm med det. Nästa utställning blir det vanliga jeans eller fritidsbyxor och gympadojor. Och så ska jag leta efter ett specialplagg som enbart används vid utställning.

Huvudsaken är som sagt att man är hel och ren.