Skulle ha tränat lite med Piivo och Laban idag men kände av min ep och var således inte helt på alerten. Det är ingen hit att träna hund när man känner sig som ett enda stort trögt frågetecken som inte kopplar tillräckligt snabbt.

Måste fila lite på bilagan till Försäkringskassan, och i morgon ska jag träffa min nya psykolog. Nej, jag knäckte inte den förra, han var under vidareutbildning och hans praktik närmade sig sitt slut. Trist, jag tyckte om honom, vi kom bra överens.

Den nya psykologen heter Fredrik, precis som min lillbrorsa, en bekant, och två tidigare grannar. Vissa namn är stadigt återkommande.

Ska bli spännande att se vem och hur han är.

Något som jag har svårt att skaka av mig är att jag inte kan medicineras, veta att möjligheten finns men inte kan användas, så varför ska jag ens drömma om det ?

Jag vill kunna tänka längre än näsan räcker, jag vill slippa den konstanta mer eller mindre uttalade ångesten, humörsvängningarna, sinnesstämningarna som växlar på nolltid.

Jag vill helt enkelt må bra på riktigt lite oftare än typ en vecka i kvartalet. Därför drömmer jag.

Men oavsett så finns alltid hundarna här, och därför står jag ut.

Jag lever för hund, andas hund, drömmer hund.

Längtar efter nästa träning, funderar på hur jag ska lägga upp Labans inkallning, läggande och sättande under gång. Tempot är viktigt, och jag har ett par idéer. Självklart fortsätter vi på operation intresseväckande för apportbock, och så får vi absolut inte glömma platsliggningen. Det var lite för länge sedan sist, och då låg han i två minuter.

Spårövning måste det också bli. Ska samköra Laban och Piivo, men i veckorna får jag ta dem en och en, med Laban kan jag inte köra både spårövning och lydnadsträning direkt efter varandra, fast jag kan ju prova att vända på det också så att vi börjar med lydnadsträningen och avslutar med spårövning så kanske han har lite mer krut kvar ? Tål att funderas på, annars får det bli lydnad ena dagen och spårövning den andra.

Piivo behöver backas ett par snäpp. Det blir inkallning, följaövningar, och kontaktövningar i fokus för honom. Sedan måste vi gnata på lite med läggandet, för det kan vara tjurigt som fan.

Han är duktig på spårövning, så där kan vi fortsätta som det är nu.

Jag vill ju så gärna tävla ! Laban ska upp i appell och rallylydnad, och han ska bli utställningschampion, men faktum är att jag tror mer på Piivo i appellspåret, han är lika duktig som Laban var innan jag kluddade ihop det för honom.

Enda planen jag har för Piivo är att lära honom det jag får lära mig med Laban. Sedan får vi se om det blir nå'n fortsättning.

Samtidigt dyker det upp funderingar och smids planer för den kommande schäfervalpen. Om detta vet vi mer till våren, men först har vi höst och vinter.

Att som hundägare ha åtminstone en liten gnutta humor är en klar fördel i vissa situationer, även att man i en del fall ser det komiska först i efterhand. I går var det den självständige Herr Piivo som satte mattes nerver på hårda prov och placerade dem utanpå skinnet. Den välkände Fan målades således ganska raskt på väggen, trots mattes intentioner att istället måla honom på ett träd.

Det har nog redan framgått att det gällde Rymning Special á la Piivo.

Ängen strax bortanför kolonilotterna brukar vara ett populärt ställe att rasa av sig på, så även igår eftermiddag.

När jag kopplat loss och släppt upp hundarna så blev Piivo i vanlig ordning "attackerad" av sina kamrater. Först tumlades det runt hejvilt, innan Piivo bestämmer sig för att det är dags att skaka av sig de andra två och sätta fart på benen. Här har han fördelen att med sina drygt 28 cm i mkh och lite mer högställd än sina kamrater blir han snabbare, fast Laban brukar vara hack i häl på honom. Maxía, som är liten och låg i formatet, är smart och tar shortcuts och är således inte särskilt långt bakom de andra två.

Som vanligt när jag ser att Piivo börjar resa sig ur sin markposition, började jag gå ifrån dem och som vanligt hade jag strax Maxía i följe.

Men Piivo hade andra planer och sprang åt andra hållet, med lillbrorsan tätt efter. Hmmm ! Stod kvar och inväntade nästkommande bra läge. Det dröjde inte länge förrän jag såg Laban ivrigt undersökande markläget på fel sida om närmaste staketet. Han verkade inte ha en aning om att Maxía och jag stod ett antal meter därifrån och såg rakt ner på honom.

"NEJ !" Laban tvärnitade. "KOM HÄR !" Reaktionen var omedelbar och han kom sättande mot oss i full fart. Jag undrade för mig själv varför han inte reagerade lika direkt och varför han inte höll den höga farten under inkallningsövningarna ? Hmm, ska prova att öka avståndet kanske ?

Kort därefter uppfattade jag att Piivo inte var lång borta, och eftersom jag fått in Laban brukar det inte vara nå'n stor sak att även få in Piivo.

"PIIVO !" ( Maxía och Laban spanade framåt med spetsade öron ).

"KOM HÄR !", varpå gossen i fråga strax därpå kom ångande mot oss. Rymningen var avbruten. Trodde jag.

Hundarna sprang omkring och lekte en stund till, i vanlig ordning sprang Piivo ner bland snåren för att slippa de andra två när de blev för mycket, och i vanlig ordning gav sig Maxía och Laban och gick i stället ner till ån för att dricka och vila lite. När lugnet hade lagt sig kom Piivo fram ur snåren för att ansluta sig till oss andra.

Det blev ett par följaövningar också, Maxía är snabbt med på noterna, och strax efter kommer Laban. Även att han gärna vill vara med brorsan Piivo så väljer han i slutänden att följa med oss.

Piivo satt kvar på sin plats, men tittade på oss. Efter lite uppmuntran kom han till slut lufsande.

Gick tillbaka mot utgångspunkten ovanför ån, hundarna fick snosa runt en stund innan jag markerade att det var hemdags. Det var då det började gå åt helvete. Att få med sig Maxía och Laban är ingen svårighet, men Piivo kan vara en helt annan femma, så jag tog de andra två och började strosa hemåt. Till saken hör att Piivo har börjat följa efter oss allt bättre när det finns risk att bli lämnad kvar, jag kände mig ganska säker på att han skulle göra det även denna gång. Med jämna mellanrum sneglade jag lite bakåt, men hunden satt bara där och tittade efter oss och verkade för övrigt inte bry sig ett smack.

Vi mötte en granne med sin hund, jag tänkte att det blir ett bra lockbete och stannade för att byta några ord. Som väntat kom Piivo strax rusande för att hälsa på grannen med sin hund, han snurrade runt lite innan han fortsatte in mellan ett par kolonilotter. Jag hade inte haft en chans att fånga in honom, men avslutade samtalet med grannen och återupptog jakten på den rymmande Piivon som struntade fullständigt i oss.

Letade efter lämpligt gömställe, hittade ett och kröp ihop där med de andra två, hoppades att rymmaren skulle börja leta efter oss.

Grannen med sin hund kom knallande förbi, sade att han hade Piivo runt sig. Jag gjorde ett tyst tummen upp. Väntade, såg Piivo komma kutande förbi oss, på väg tillbaka mot ängen. Väntade. Det var så tyst, inget sniffande, inget tassande mot gruset. Väntade lite till. Och lite till. Inget hände, så till slut reste jag mig för att se om han kunde ses någonstans, men ingen Piivo fanns inom synhåll så jag lade is i magen och fortsatte hemåt. Maxía och Laban vände sig om flera gånger där vi gick, och jag tänkte att antingen följer Piivo oss på avstånd eller också undrar de andra två ( precis som matte ) var deras kompis har tagit vägen.

När vi kom hem hoppades jag att Piivo hade sprungit in på området och att någon hade släppt in honom i porten, men när jag efter att ha tagit hem de andra två och utan resultat letat i trappuppgången blev jag nervös. Så in i helvete nervös !

Tillbaka mot koloniområdet, fråga människor på vägen. Ingen hade sett en guldfärgad liten hund.

Piivo älskar människor. Vem som helst kan locka till sig honom och ta med honom hem. Vem som helst kan vara någon med mindre trevliga avsikter, som stjäl små hundar och ser till att tjäna sig en hacka på dem.

Han har inte heller någon vidare självbevarelsedrift, inga som helst rädslor att tala om, bangar inte ett ögonblick om någon annan hund, oavsett storlek, börjar mucka med honom, eller utstrålar en energi som Piivo starkt ogillar, t ex stress och/eller nervositet.

På nytt befann jag mig gående längs ån, funderandes på om jag skulle behöva ringa polis och efterlysa min lille hund. Ångesten rev och slet i mig, men just då fick jag syn på något uppskattningsvis 25-30 meter framför mig. Ett djur, helt klart. Djuret började trava från mig, och de flotta rörelserna var omisskännliga. Det var Piivo !

En tung sten föll från mitt bröst, samtidigt som jag var mycket missnöjd ! Piivo hade sett mig och vände höger mot fältet bakom nya Carlandra. "NEJ !" Han gjorde inga som helst antydningar att stanna. "LÄGG AV !" Han tvärnitade. Verkade inse att det roliga var slut, och när jag kom fram försökte han blidka mig genom att släta ut hela ansiktet och vifta lite försiktigt på svansen. De 40 minuter han hade varit borta var de längsta 40 minuter i mitt liv, och helst av allt ville jag bara krama om rymlingen, men fick stålsätta mig.

Han visade underkastelse, visst, och vilket var det mest rätta att göra ? Visa missnöje ( min hållning och ansiktsuttrycket hade förvisso redan gjort det ) eller bara koppla honom och gå hem ?

De utanpåliggande nerverna fick mig att göra det förstnämnda, vilket fick till följd att Piivo tjurade på mig ett par timmar eller så.

Gamle Pompe kunde tjura och matvägra en hel dag om jag hade förekommit honom med nå't kul fuffens, och i mitt stilla sinne var jag glad att Piivo inte är fullt så tjurig..

Efter att hundarna fått sitt kvällsmål förvandlas lilla Laban helt plötsligt till en liten terrorist som till varje pris ska rida, riva, och slita i sin bror. Så även igår, och ibland önskar jag faktiskt att Piivo ska ryta ifrån en gång för alla. Men det gör han inte så länge det inte handlar om resursförsvar, d v s mat och godsaker. Dock brukar bröderna  kivas just broderligt om tuggisar, men under förmiddagen hade jag noterat att något hade ändrats. Laban hade lyckats knycka en tuggis från Piivo. Nu låg han i BIA-bädden och tuggade i godan ro.

Piivo ville förstås ha tillbaka sin tuggis, och sträckte upp sig för att visa sig stor och hävda sin rätt till tuggisen, men möttes av ett stenhårt "onda ögat" av Laban och gav upp sina försök. Att jag erbjöd honom en annan tuggis spelade ingen roll.

Laban lämnade sin plats och tuggis efter ett tag, och Piivo såg sin chans. Men den gubben gick inte ! Laban var snabbt tillbaka, blängde på sin bror och fortsatte tugga. I slutänden fick Piivo ändå sin chans när Laban hade tröttnat på tuggisen.

Men efter kvällsmaten var det alltså full fart på Laban, vissa beteenden ses direkt vara dominanta medan han samtidigt visar ett kamratligt beteende. Jag har insett att jag behöver lägga mig i för att på något vis hjälpa Piivo eftersom han är alldeles för snäll och låter sig hunsas. När terroristen Laban blir för mycket ber han om att få komma ut på balkongen för att få vara ifred.

Först skulle Laban jaga sin bror, som tröstlöst flydde in under soffan.

Sedan skulle han rida på honom, men efter ett par tydliga tillsägelser lyckades vi avstyra detta. Piivo hoppade upp i soffan, Laban kom efter och började noppa på honom. Piivo accepterade detta, tills Laban blev för uppeldad igen och på nytt skulle rida på sin bror. Jag stod mitt i matlagningen samtidigt som jag måste hålla ett öga på bröderna.

Två gånger fick jag ställa mig i dörröppningen till vardagsrummet och med bistert uttryck blåsa upp mig för att i möjligaste mån efterlikna hundens dominanssignaler, och efter andra gången lade Laban ner sina försök för gott. Åtminstone den kvällen.

Det blev lite annat testande också. Terroristen Laban försökte smita undan en liten övning som jag gjorde för att ge honom lite annat att tänka på än att ställa till sattyg och bete sig illa. Det kunde ju vara nåt fuffens i görningen, så Laban smet in under soffan och med ens blev det terroristjakt ! Har jag sagt så har jag, och således satte jag efter den lille smitaren som verkar ha börjat fatta att han inte kommer undan i slutänden ! Jag var beredd på risken att få näven utsedd till kamptrasa, men det enda som mötte mig var ett litet morrande. Inget bett ?? Lyfte upp smitaren på armen, satte ner honom i köket och påbörjade övningen igen. Nix-pix, sade Laban och försvann som en oljad blixt, först bakom soffan men kom snabbt ihåg att han inte slipper undan där längre och fortsatte in i sovrummet där han tog betäckning under sängen. Förvisso är jag inte lika snabb, men dock jävligt envis, och har jag sagt så har jag !

Alltså kravlar man sig ner för att sträcka sig under sängen, och förväntar sig att mötas av en tandarsenal. Laban och jag är som sagt vanligtvis inte alls överens om när han ska komma fram från sitt gömställe.

Men jag drog fram en mjuk och lugn, men lite tjurig, liten hund som verkade ha insett att loppet var kört, och snart befann sig i köket på nytt för att göra en liten övning, nu avsevärt mer medgörlig.

Han gjorde sig till på ett sätt som är omisskännligt, visade att han hade förstått budskapet, och utförde övningarna utan minsta lilla protest eller smitningsförsök ! Och det var längesedan jag såg honom göra ett så snabbt läggande och vara så uppmärksam på vad vi skulle göra härnäst !  Jag vågar påstå att det går åt rätt håll, och minns igen tillbaka på första kurstillfället den 14 februari 2010, då Kjell tittade på min då lille fegis till hund och sa att den är dominant.

Eftersom jag inte alls uppfattade Laban som dominant, så visste jag inte alls vad jag skulle tro om det påståendet. Nå, ett tränat öga ser sån't och han hade ju fullständigt rätt. Laban och jag har haft några fighter, samtidigt som han har varit känslig och lite osäker. Det har kostat några bett, och i nuläget försöker Laban testa gränserna igen.

Han kan vara hård, lite typ styvnackad på sitt eget sätt, och när han inte gillar så drar han som en avlöning.

Jag vill verkligen vara positiv i träning och inlärning, men jag har nog fastnat lite i det där överbeskyddandet av en försiktig och känslig liten hund som växte upp till en dominant och lätt styvnackad men alldeles underbar individ.

Först och främst gick det bra på träning igår ! 

Lilla Laban höll jättefin kontakt i linförigheten, och förvisso gör vi bara lite vändningar, halter, och traskar korta sträckor, men det artar sig.  Tyvärr går han för långt bak när vi har lägre tempo, det händer emellanåt att han glömmer sätta sig vid halt, och fria följet behöver en hel del finslipning.

Inkallningen blev riktigt snygg, men fortfarande dröjer det något ögonblick från kommando till reaktion, och även om slutet har blivit bättre så drar han fortfarande lite till vänster när han kommer fram till mig.

Sättande under gång blev först inte så bra, men andra gången blev mycket bättre. Läggande under gång är en helt annan sak, jag kan inte påstå att han direkt slänger sig ner i liggande, snarare tvärtom...

Piivos ligg-träning är ett kapitel för sig just nu, jag måste vara nästintill övertydlig. Däremot gick linförigheten riktigt bra, och inkallningen blev skitsnygg !

I kväll surfade jag runt lite på nätet, kikade in på djurklinikens sida och klickade på bloggen. Ögonveterinär Eva Gustavsson kommer och ögonlyser den 22/9. Det är om en vecka, och avståndet kräver bara ett par apostlahästar, men tyvärr räcker inte min skrala halvpension till att bekosta både ögonlysning och livsnödvändigheter i en vecka. SUCK !

Det blir till att vänta på Uffes lön, tajma en bra dag, och lyckas få låna bilen till Näsum.

På ren ingivelse klickade jag på Aktuellt-fliken, och såg den upplyftande infon att hundpromenaderna startar igen i november!

Det är 46 dagar till november, lite drygt 6 veckor, men det går fort, och den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

Här återkommer vi lite till innehållet i ett tidigare inlägg.

Både Piivo och Laban är duktiga på träning tycker jag, men nu har det varit lite rörigt med annat ett tag så träningen har blivit lidande.

Igår satte vi igång igen, och när jag tar båda hanarna tilli träning vill jag köra Piivo före Laban, annars sitter han och tjuter och skäller.

Jag får intrycket av att han blir ivrig och otålig, av beteendet och träningsresultaten att döma är han motiverad.

Han hade VÄLDIGT bråttom ut på vår lilla träningsplan !

Till saken hör som tidigare nämnts att jag lyckades trots allt lära Piivo lite grann ändå som unghund, och det märks nu när vi har repeterat och blåst nytt liv i det hela. Innan vi visste ordet av gick han nu fot med fin kontakt, det blev fint kvarstannande, sättande, och snabb inkallning.

Piivo är mycket uppmärksam på mig, och jag hade knappt hunnit avsluta kommandot "hit" förrän han rusade upp och fram mot mig, men till skillnad från sin bror springer han inte ända fram utan sätter sig ungefär en halvmeter framför. Jag är noga med att rikta in honom och berömma och belöna inkallningen innan jag säger "fot", och när han sitter "fot" så belönas han för det.  Jag jobbar också för att undvika att Piivo springer direkt till min sida och sätter sig där, har ju gjort det misstaget med Laban. Nå, det är misstagen man lär sig av, men tyvärr gör även hunden det..

I Piivos läggande krävs en del mer träning ; så fort jag berömmer vill han sätta sig upp, och berömmet är ju inget frihetskommando..

Det blev till att gnata, och till slut låg han kvar som jag ville, men då hade jag också kommit på var jag i ren obetänksamhet hade gjort fel, det var således inte särskilt konstigt att Piivo satte sig upp så fort jag sa "bra". Jag hade kommit ihåg att belöna långt ner, men glömt att berömma lågt och lugnt. Ska försöka komma ihåg det till nästa gång så det blir "braa" och inte ett glättigt "BRAA".

Hade även tagit med konerna som Carina gett mig för att prova lite rallylydnadslalom med Piivo, men han är inte alls särskilt road av att utöva denna sport, så den får vi stryka ur hans kalender.

Laban är tvärtom, han är väldigt road av rallylydnad men inte lika road av "den vanliga" lydnaden. Nu är det ju så att jag vill upp i appellklass med Laban, så hans och Piivos olika likheter ger en del nya funderingar.

Under tiden utan träning har Laban dock kommit på andra tankar och testar gränserna så mycket han bara kan. Det märks även inomhus.

När jag band fast Piivo efter sitt träningspass kände jag mig så säker på Laban att jag bara släppte hans koppel på marken bredvid mig och tänkte att han nu var så glad att få träna lite igen att han skulle bli kvar på plats tills jag sa något annat. Men när jag lyfte blicken hade den lille rackaren sprungit ut till mitten av vår lilla träningsplan för att sniffa på en spännande fläck, och jag svor till och tänkte att det var säkert en väldoftande tik som hade lämnat visitkort just där, och det var med nöd och näppe jag lyckades stoppa Laban att sniffa sig rakt ut i vägen, han sket nästan fullständigt i mig !

Han tjurade således ihop och gjorde inte särskilt bra ifrån sig på träningen, men jag blev ganska nöjd med inkallningen, förigheten, och jättenöjd med hans intresse för apportbocken !

Denna tjurighet fick mig att tänka tillbaka på det tillfället för ett litet tag sedan då vi gjorde lite övningar inomhus och Laban inte ville ; han vände om och stack iväg in under soffan ! Jag hade varit alldeles för snäll alldeles för länge, och Laban har lärt sig hur man bäst utnyttjar det. Det var dags att sätta ner foten, i ett tidigare inlägg om dominans ses ett foto på resultatet av detta.

Nu försökte han alltså samma sak utomhus, så jag gissar att jag måste sätta ner foten lite tydligare även där. Det känns som att jag snart behöver lite support och goda råd. Trotsar han mig och kommer lös ute så är det ingen bra idé att bli sträng och ryta till, då sticker han bara ännu längre. Nästa gång, för det blir en nästa gång, ska jag kuta iväg, och unge herr Laban ska förstå att jag är MYCKET missnöjd med hans uppförande !

Första planen är ögonlysning av Laban.

Det finns ett tydligt intresse för honom, vilket känns väldigt kul, så jag tjatar på Uffe att av de planer och förhoppningar som finns så är ögonlysning prio 1. En ögonlysning nere i Näsom kostar endast 50 kronor mer än att anmäla till Växjö, och med bilresekostnaden så blir det ändå "bara" 558 kr.

Men de pengarna varar i ett helt år vilket gör 46.50 kr/månad.

Uffe mumlar om utställning, och jag menar att nöjen får komma i sista hand.

För att komma till Näsum behöver man en bil, och eftersom veterinärmottagningar nästan aldrig har öppet under helger  så behöver Uffe en ledig dag. Eller om någon är snäll och kan ställa upp och köra. Naturligtvis står vi för bränslekostnaden.

Efter ögonlysning kan vi snacka MH och utställning. Som det ser ut så får de planerna vänta till nästa år.

Kanske kan Laban och jag även börja tävla nästa år ? Och så vankas det schäfervalp.

Fast Uffe muttrar lite ibland, det har han knappast något behov av eftersom jag sköter hunderiet i det här hushållet.

Han vill bara vara med och äga, han är redan delägare i Maxía och Piivo. Laban har jag fått behålla för mig själv, där är jag ensam ägare fast Uffe blev skitsur att inte han fick vara med på den. To dé ?

Han använder MINA duschattiraljer, han snor av MIN ansiktskräm ( omvänt så vill inte jag springa omkring och lukta som en karl ).

Kort sagt: noll intresse att hjälpa till med träning = noll delägarskap.

Avtal skall skrivas om detta, det skall stå att om han bryter mot avtalet att inte hjälpa till med träning så skall jag skrivas som enda ägare. Till det avtalet skall jag även ha underskrift av två ojäviga vittnen.  När vi köpte Maxía ställde jag kravet att han skulle lära sig att visa hund på utställning. Han har visat Maxía EN gång, när hon gick upp mot Piivo om BIR på Blekingemästaren 2008 ! Hallå, vart tog tävlingsinstinkten vägen !?

Men som sagt, först ska det bli ögonlysning och sedan kommer det andra.

Å vilken härlig helg det har varit !

I går var vi på rasspecial i Burlöv, och idag plockade Carina med mig för att se ett MH.

För att börja med gårdagen så var den verkligen trevlig, utställningen var trevlig, folket var trevligt, domaren var trevlig, och allting var bara jättebra!

Laban gick upp i öppen klass med 11 ( !!! ) deltagande hundar, han blev EXCELLENT 3 MED CK !!  Hans första Ck, och fler vill jag förstås att han ska få. Han har championkvalité men är ännu väldigt ung, så vi får se tiden an..

Kritiken gick verkligen inte av för hackor :

"Nice head and expression. Correct mouth. Nice dark eyes. Good frenching. Good overall bodyshape with level topline. Correctly set tail. Moved well front and rear."

Domare Sheila Thompson, kennel Tamrae i Skottland, verkar således ha samma uppfattning som jag har om min lilla Laban, jag tycker att kritiken var rättvis, och när jag läste den blev jag så glad att jag hoppade upp och slog ihop hälarna!!

Och eftersom utställningen arrangerades på en bk så fanns det förstås appellplaner, och på appellplaner brukar det finnas lite skojigheter såsom A-hinder och hopphinder. Så även på Burlöv bk !

Detta utnyttjade jag förstås när jag var ute för att rasta gänget Tre Amigos ! Alla var duktiga på A-hundret, och alla traskade fint på "spången" som fanns där. Men det var bara Laban som fick hoppa.

Hindret hade alla brädor i, så jag fick ta bort en del. När det var fem brädor kvar så gick det inte att ta bort fler, de satt som om de var ihopskruvade och jag blev lite bekymrad, skulle Laban klara att hoppa över den höjden ? Han verkade förvisso pigg och lagom uppeldad, och visade jag honom hindret så skulle han koppla greppet direkt. Alltså lade jag is i magen, men jag vågade inte låta honom gå okopplad just då, och i slutänden så skulle uthoppet ändå vara det kritiska eftersom jag skulle sända honom från mig vilket betyder att jag får springa med några steg.

Uthoppet blev inte jättebra, trots ett ganska rejält avstånd behövde Laban ta stöd med en tass, men återhoppet blev desto bättre !

Han drog upp tassarna snyggt under sig, hoppade rakt, och såg glad ut.  Han hade knappt hunnit landa i uthoppet förrän jag kallade tillbaka honom över hindret, och trots det ganska mycket kortare avståndet i återhoppet presterade han så mycket bättre ! Vanligtvis hoppar han heller inte högre än 2-4 brädor ( ca 20-40 cm, han ska hoppa 40 i appellklass ), men nu hade han hoppat över 5 brädor, vilket blir ungefär 50 cm, alltså sin dubbla storlek.

Piivo ville också hoppa, men det tyckte inte jag eftersom han har tillräckligt med fjädrar i benen redan, och jag vill inte att han hoppar över balkongräcket  en vacker dag.

Och idag drog Carina med mig till Listerby för att se MH ! Detta är för mig något helt nytt, jag har aldrig sett MH tidigare, så det var väldigt nyttigt.

Och eftersom jag här befinner mig på gräsrotsnivå så dök det förstås upp frågor, och svaren fick mig att fundera vidare.

Som vanligt funderade jag så mycket att jag inte hade nå'n vidare koll på omgivningen, så under en förflyttning under tredje hundens MH var jag så inne i min egen lilla värld att jag inte märkte att resten av publikgruppen hade stannat, och hajade till när Elisabeth hojtade på mig. Oops ! Jag bestämde mig direkt att jag inte skulle gå med på fler MH för dagen, hjärnan började lägga av och då skulle jag bara klanta till det.

Funderingarna handlade förstås om hur Laban skulle reagera, och de olika momenten i sig.

Och jag bestämde mig för att med tanke på hur landet ligger så ska Laban göra ett MH !

Vid en koll i SBK:s tävlingskalender såg jag att den 15/10 har Ronneby bk MH, så jag ska höra med dem när anmälningstiden går ut.

Sedan är frågan om jag lite längre fram ska göra MH med Piivo också, men då enbart för skojs skull ?

Nå, det får som sagt bli en senare fråga, han fungerar ju fint i vardagen och det är huvudsaken.

Utöver hund så var en annan trevlig del alla människor som jag inte har sett på typ hundra år känns det som, så det tog en stund innan jag placerat alla, och ett tag kändes det lite som om jag hade glidit iväg lite under tiden som gått sedan jag såg dem sist. Kanske har jag gjort det också, men det är inget jag vill fästa mig vid så vi skiter i det.

I morgon har jag tänkt återuppta Labans träning som har blivit lidande ett tag. Operation intresseväckande för apportbock är ett av projekten, Jag pratade med Kjell om det för ett par veckor sedan och har ännu inte lyckats stuva undan lite tid för det.

Men nu verkar det vara rätt lugnt ett tag, så det är bara att passa på.

Det här blir nog ett ganska kort inlägg, för tillfället är det mycket att göra.

Just nu passar jag sankt bernhardshunden Bamse, en snäll och trevlig 55-60 kilo tung och 18 månader gammal gosse som ska vara här ett tag medans hans ägare vänjer sig lite mer vid att vara föräldrar.

Hans matte har lite problem efter förlossningen, och tycker det är svårt att hantera både barnvagn och bjässig hund. Husse jobbar, så tid och ork räcker inte riktigt för tillfället.

Trots lite extra bök här hemma så går det ändå ganska bra med en biffig hund och tre små. Maxía tar förstås varenda tillfälle som dyker upp att i starka ordalag tala om för gästen att det minsann är HON som är bossen, och hör se'n !

Piivo tjurar mer än vanligt, har även försökt spänna sig men tonar ner lite nu. Jag sneglar lite extra på honom eftersom jag så väl vet att han inte backar om så skulle vara, och han skiter fullständigt i storleken på motståndaren. Nå, det har som sagt lagt sig, så jag behöver inte vara orolig, men lite extra koll har jag förstås ändå.

Laban är rätt ok med den stora besökaren, men han krånglar lite med maten. Jag delar av Bamse från de andra när de ska äta, jag litar inte ett skit på Piivo när han har sin skål framför sig, och jag vet inte hur Bamse funkar på den punkten. Mer än att han äter sin egen mat med synnerligen god aptit.

Promenader blir det förstås. I morse var jag uppe klockan sex, Bamse kom ut strax efter halv sju, och de små kom ut strax innan halv åtta. Runt halv nio fick de frukost. Stora hundar, då i synnerhet hundar med djup bröstkorg, ligger i riskzonen för magomvridning och därför ska de vila minst en timme före och två timmar efter utfodring, kroppen ska vara lugn för att minska risken för magomvridning.

Och så där håller jag på, först ska Bamse ut, och sedan de små. Jag försöker trötta ut dem så mycket som möjligt, då är de lugnare och tystare inne.

Kanske kan jag byta plats på de två sista orden i rubriken, men oavsett så blev det fight idag, eller match, vilket man vill, mellan mig och Laban.  Han är nämligen inte alltid så gullig som han ser ut, men han är då rakt inte aggressiv. Däremot väldigt dominant.

Det blev lite inomhusövningar idag på eftermiddagen. För det mesta gick det bra och alla tre var duktiga, men så började Laban tjura och tyckte inte alls att det var nödvändigt längre. Han smet, och när jag visade missnöje över detta så blev han ännu kvickare att smita in bakom soffan. Nähä du lille jävelberg, har jag sagt så har jag !

Laban dröp alltså in under soffan, och undertecknad hade därmed fått lite extra jobb med att få fram den lille rackaren. Under ett par år har golvet under och bakom soffan fått vara hans frizon, problemet är att när han inte vill så gömmer han sig just där. Men nu jäklar räcker det ! Jag skiter i om han tuggar sönder mina nävar, har jag sagt så har jag !  Insikten var omedelbar ; han har fått slippa undan lite för mycket.

Men slutligen hade jag honom i ett bra läge som jag såg på hans blick att han INTE gillade. Som väntat satte han tänderna i min näve när jag sträckte ut den för att ta tag i och dra ut honom från sitt gömställe, men det hade han inget för. UUÄÄRRRRRR !, lät han när jag drog fram och lyfte upp honom och gav honom en kort uppsträckning. Ut i köket, stäng grinden och börja om där vi misslyckades. Laban tjurade, han totalvägrade  att samarbeta ! Jag försökte nog med allt, men NIX PIX, han ville ABSOLUT INTE.

Och så drog han in under köksmöblerna i tron att han skulle slippa när han nu inte ville. To de´?

Två händer är bra att ha, för när Laban blängde och morrade på den ena handen smög den andra fram på andra sidan om hans huvud, och när han upptäckte det var det för sent. UUÄÄRRRRR !, lät Laban när jag lyfte fram honom underifrån bordet. Han möttes av en kort men tydligare uppsträckning.

När han visade tecken på att förstå släppte jag ner honom. Svansen hängde och han försökte göra sig liten och ofarlig. Jag reste mig upp från knäsittande, då kom han med svansen viftande på rätt plats ( över ryggen ) och verkade vilja försonas. Jag visade honom att vi var vänner igen, och så gjorde vi ett par övningar som gick riktigt bra !

Han smet inte in under soffan när jag släppte upp honom. Han höll sig i närheten av mig. Hade han varit rädd för mig så hade han sprungit och gömt sig, men han var inte rädd. Han visade signaler på att vara ofarlig, d v s svansen viftade och ansiktet var utslätat. Han hade fattat budskapet eftersom jag hade visat mig konsekvent. Och eftersom jag visat mig konsekvent hade jag också satt mig i respekt. Därmed har jag också förtjänat ledarskapet.  Så från och med nu kommer inte Laban att få slippa undan något mer. Sedan skiter jag i hur ont det gör i mina nävar. Bortsett från det här dominansbeteendet är Laban en underbar liten hund som jag har mycket roligt ihop med, så det är inget fel på honom. Det är bara jag som inte förstod och var tydlig från början.

  Ingen ska säga till mig att en liten hund bara är att vifta bort och att den inte gör någon skada. Min mamma fick ett finger söndertuggat av en dvärghund en gång. Det blev läkarbesök med stygn, bandage, och antibiotika i två veckor. Bilden ovan föreställer min tumme några timmar efter fighten med Laban.

Observera att jag inte har någon som helst avsikt att understryka myten om att småhundar är mer "ettriga", för så är fallet långt ifrån alltid. Observera också att fighten mellan mig och Laban var en dominanssak, och har således ingenting med aggressivitet att göra !