Min lilla älskling Laban har efter Mannoslägret i maj inte varit åksjuk i bil en enda gång, tack vare att han fick åka en massa småsträckor kors och tvärs. Buren hade redan blivit en trygghet som han förknippar med något trevligt ( åka till träning ), så det var inget konstigt för honom.

Tyvärr hade han inte sluppit åksjukan under bussresor.

Carina och jag har pratat lite om det där med åksjuka hos hund, och båda tror vi att det kan bero på en stressfaktor.

Bussen är en klart obekvämare miljö att vistas i, även med ett litet antal fötter på golvet där en liten hund lätt glider åt ena eller andra hållet vid gas och inbromsning. Knyck-och-ryckförare är heller inte helt ovanligt, och den typen av körning stressar en redan lättstressad liten hund ännu mer.

Så jag började fundera på teorin att Laban sannolikt inte skulle bli åksjuk på bussresan om han fick åka i sin bur. Den är trygg och bekväm att åka i.

Idag skulle jag åka in till sta'n för ett ärende till butiken Hundbiten, och jag hade tänkt ta Laban med mig för lite miljöträning. Medveten om att han blir åksjuk på bussen var jag glad att han inte velat äta sin frukost. Teorin om att han skulle åka i sin bur kom upp, och som jag redan hade utgått ifrån så började Uffe opponera sig. Det krävdes en del förklaring innan han letade fram en gammal väskrem som fästes i de för ändamålet praktiska öglorna på burens ovansida.

När vi kom på bussen valde jag barnvagns- och handikapplatsen och visade in Laban i buren. Men den sittplatsen har inga som helst armstöd, och föraren var av knyck-och-rycktyp så jag höll på att falla av sittplatsen flera gången innan jag hittade ett lämpligt säte en liten bit längre bak. Dit lyfte jag upp buren med Laban i och satte mig själv bredvid så han kunde se mig. Han hade dreglat lite grann, men det var inte så farligt, det värsta jag kunde göra just då var att torka honom, så jag lade is i magen och tänkte att jag skulle ta en koll när vi kommit av inne i sta'n. Laban var ganska lugn i sin bur, och eftersom dess "luftlucka" på ovansidan inte var igenknäppt så kunde jag lite diskret öppna den och kolla till honom då och då. Han verkade inte dregla mer, vilket annars hade visat sig när vi kommit av inne i sta'n och Laban fick komma ut ur buren som jag sedan bara hängde över axeln som en vanlig väska. Fast den här väskan var aningen större och av hård plast, och det var här som den gamla väskremmen kom väl till pass.

Om jag skulle koppla loss Laban inne i sta'n så skulle han snart vara jättestirrig över allt som händer där. Han ska titta och ha koll på ALLT, helst samtidigt.

Inne på Hundbiten uppförde han sig mycket väl, trots att där delvis är ganska trångt och emellanåt ganska gott om ben och fötter. Först skulle vi ha "promenadgodis", lufttorkad oxlunga som är bra att ha med sig om det dyker upp något övningsläge under en promenad.

Laban satt så fint där jag lämnat honom en liten bit från godishinkarna. Han satt kvar där när ett par människor gick förbi alldeles nära honom, och han brydde sig inte nämnvärt om de beundrande kärleksblickarna han fick av två äldre damer.

Han satt ungefär en halvmeter ifrån mig när jag letade efter lämpliga tuggisar. En herre hade råkat ställa sig på hans koppel, och eftersom jag inte ville störa, och dessutom litar jag väldigt mycket på Laban, så kopplade jag loss lite diskret och hämtade kopplet lite senare när vi nästan var färdiga.

På bussresan hem fick Laban åka i sin bur igen. Han blev inte det minsta åksjuk, och därför ska jag hädanefter göra på detta sätt när han ska få följa med in till sta'n. Teorin visade sig stämma i praktiken : Laban blir inte åksjuk när han åker buss i sin bur eftersom den är en trygg plats för honom, och han förknippar den med något trevligt som han inte stressar upp sig för.

So what att hans lilla blå plastbur tar upp 1,5 sittplatser, han själv mår ju mycket bättre av att färdas på det sättet, i sin bur som är placerad på 1,5 sittplatser och matte sittandes på den andra halva sittplatsen bredvid.

Det blev en jättehärlig dag på rasspecialen i Söderåkra igår.

LA Sydost ska ha en eloge för väl genomförd, välorganiserad, lättsam utställning i kamratlig anda. Bra jobbat !

Helena och Björn hämtade mig och Laban strax innan sju på morgonen, Helena skulle sitta i entrén och behövde därför vara på plats runt halv åtta. Undertecknad gick inte heller sysslolös, utan agerade lite allt-i-allo och hjälpte till med några mindre detaljer inför utställningen som skulle börja klockan tio.

I vanlig ordning började bedömningen med valpklasserna. Allra gulligast är förstås de minsta i klassen 4-6 månader, där vann en ljuvlig liten tikvalp som charmade alla, och hon blev även BIS-valp.

Jag måste säga att Laban är lätt att ha med sig på så sätt att han inte alltid behöver gå kopplad. På morgonen när vi kommit på plats tog jag ut honom från buren för att rasta en bit längre bort. Han fick springa fritt och undersöka den nya omgivningen i lugn och ro. Deltagarna hade inte börjat droppa in ännu, så jag var inte ett dugg orolig att han ens skulle tänka tanken på att försöka smita. Och för den delen så är han ju inte svår att bryta om han skulle få någon oönskad idé. Vi har ju jobbat ganska mycket med följaövningar.

Totalt var det 60 hundar anmälda, och i öppen klass hanar var det hela 9 stycken. 4 av dem fick VG i kvalitetsbedömningen.

Numera benämns ju kvalitetspriserna som excellent, very good, good, och sufficient. Endast hundar som får excellent får tävla vidare i konkurrensen där hundarna placeras 1-4. Hund som tilldelas Ck tävlar vidare i bästa hanhunds-/bästa tikklass där placeringen är densamma, 1-4.

Laban skulle in i öppen klass, och det var inte utan än att jag kände hur det kittlade till i tävlingsnerven, särskilt som jag tidigare på förmiddagen hade kollat hans dagsform och den inte var något vidare just för utställning. Kommandot STÅ verkade vara som bortblåst, jag provade både med och utan utställningskoppel men han bara satte sig strax framför mig och uppförde sig som om jag hade sagt FRONT eller HIT. Jag provade att hålla kopplet i högerhanden, jag provade att inskränka handtecken till ett minimum. Ingenting verkade funka, och frustrationen kom smygande. Men till slut ställde han upp sig, och med förhoppningen att han skulle göra det även i ringen avslutade jag träningen.

Samtidigt var det soligt och väldigt varmt väder, vilket var lite oroande eftersom Laban mår dåligt av det.

Men man lever på hoppet, och när det blev vår tur att kliva in i ringen försökte jag verkligen att lägga is i magen. Varför kunde jag inte fokusera och stabilisera mig själv som när vi hade avslutning på rallylydnadskursen och det hade skapats en tävlingslik situation, inför vilken jag drog ett djupt andetag och sa till mig själv att vi bara skulle gå in på banan och ha skitkul !?

Laban var trött och varm, så länge vi var i rörelse så gick det ändå rätt bra. Kvalitetsbedömningen gick sådär, jag fick improvisera en hel del eftersom Laban var för trött och varm för att alls posera själv, dessutom är inte han heller särskilt road av utställning.

Det gick ändå hyfsat när det kom till att stå på bordet, men jag blev tvungen att ge handstöd baktill och samtidigt stödja upp svansen i någorlunda rätt position. Enligt kritiken lyckades det ändå rätt bra, det enda nedslaget var "aningen låg svansansättning", att ta med en stor nypa salt eftersom Laban normalt och mer på alerten har korrekt svansansättning. Att posera honom på marken framför domaren var en helt annan historia. Friställande var bara att glömma, så det var bara för mig att bita i det sura äpplet och sätta mig på knä för att posera min hund för hand. Detta är ett moment som Laban ALDRIG har gillat, och han vill absolut INTE ha koppelstöd för då sätter han sig direkt ! Alltså släpper man kopplet, placerar en godis i högernypan som man håller på lagom höjd och avstånd från hundens näsa, samtidigt som man håller upp och ger stöd åt hundens bakdel och svans. Det blev förstås en del plock eftersom Laban ju inte gillar att bli hanterad och poserad på marken.

Jag tänkte att vi får vara glada om vi får VG på det här, så glädjen stod högt i tak när ringsekreteraren viftade med den röda skylten och hojtade "EXCELLENT !"

Tjoho, jippii, tralala vad jag blev gla´!

I konkurrensbedömningen blev det ännu knepigare, Laban var vid det laget jättetrött, så det tog en stund innan jag fick honom att stå någorlunda snyggt. Men plötsligt märkte jag att han poserade själv, så jag behövde bara hålla upp högernypan medans vänsterhanden höll upp svansen. Vi var 5 i konkurrensklassen, och jag hade inga som helst förväntningar om placering när domaren gick fram och tackade hunden bredvid oss, och visade fram oss till en 4:e placering. Jag blev förstås jätteglad över detta, men samtidigt förvånad eftersom hunden bakom var nästan identisk med Laban så när som på att den har ljusare mask och mer päls. En annan rolig detalj är att båda är födda 2009-03-14.. Ville, som den andra hunden kallas, och Laban har mötts i ringen vid 2-3 tidigare tillfällen, och varje gång hittills har Laban vunnit över den.

Så nu klurar vi på om vi ska anmäla Laban till tibbespecialen i Skåne i september. Då har jag lite tid att ändra lite på utställningskonceptet så det passar Laban lite bättre. Kanske räcker det med att istället för utställningskoppel använda det vanliga kopplet ? Kruxet med det är att då får jag se mig om bland stjärnorna att Laban alls friställer sig. Får klura lite på det.

Det bar sig inte bättre än att Laban blev negativt påverkad av händelsen med rottweilern tidigare i veckan, och det märktes ganska snart.

Jätteledsen över detta pinglade jag Carina och vi kom överens om att hon skulle ta med sin rottis Gissa och komma på besök som igår, och att vi skulle träffas utomhus med bara Laban och Gissa. De känner ju varandra lite sedan tidigare, och det är tack vare Gissa som Laban kommit över sin osäkerhet för svarta stora hundar ( fast jag är inte säker på om det även gäller så stora hundar som grand danois ).

När Laban nu fick syn på Gissa blev han väldigt skeptisk och avvaktande, men det tog inte särskilt lång tid innan han vågade sig fram mot henne. Det bar sig dessutom inte bättre än att Gissa precis gått ur löp och därför fortfarande doftade mumma för Laban.

Och så tog vi en promenad till Lyckeby med dessa två, köpte lite ätbart på Pastabaren och gick hem igen för att äta.

Det gick riktigt bra att ha med Gissa in i lyan, om vi bortser från att Maxía starkt visade sitt ogillande och agerade ragata absoluta.

Det hela var väldigt nyttigt även för Gissa, som interagerade väldigt fint med mina små pälstussar.

Senare tog jag gossen Piivo och hängde på först hem till Carina, där DCI och Yanni blev alldeles stolliga av glädje över att matte och Gissa kommit hem igen, och sedan ut till klubben för lite träning. Piivo tyckte att det blev lite läskigt att vara omgiven av tre stora hundar, men det gick bra ändå. DCI var först lite fundersam eftersom ju Piivo är kastrerad, men bestämde sig för att han var ok.

Carina och jag babblade bort ett par timmar innan vi stuvade in alla hundarna i bilen och begav oss mot klubben där Piivo var jätteduktig i träningen, både i rallylydnaden och följaövningarna !

OCH HAN GJORDE INTE EN ENDA AVSTICKARE !

Det blev alltså en härlig och väldigt lyckad dag ur alla synvinklar, både Piivo och jag slocknade som klubbade sälar på kvällen, och idag är det full rulle för i morgon vankas det utställning för mig och lilla Laban. Håll tummarna !

Nedan följer några foton från Carina och Gissas besök hemma hos oss.

Rubriken är ett citat av ett påpekande jag fick en gång under mina tidigaste år i hundvärlden när jag vid ett tillfälle lugnt och stilla lyckades ta mig förbi tjänstehundsinstruktörens väldigt vaktiga schäfer och lika lugnt och stilla fortsätta knalla in på dess revir, d v s den lilla trädgården. Jag skulle överlämna hälsoutlåtande på dåvarande sambons schäfer som jag ville gå tjänstehundsutbildning med.

Jag minns att instruktörens hund hette Nicko.

Men anledningen till detta inlägg är inte ovan beskrivna, det är snarare så att jag behöver skriva av mig en händelse som inträffade idag under senare delen av eftermiddagen, en händelse som höll på att bli riktigt otäck. Det kunde gått illa.

Jag var ute och rastade hundarna före deras kvällsmål då jag såg granne A med granne B&C's hund, en rottweiler som jag vet är både jättesnäll och -trevlig. Jag har inget som helst otalt med någon av nämnda grannar, och jag har inga som helst förutfattade meningar om hunden i fråga. Jag gissade att granne A tillfälligt såg till hunden och utgick från att hon orkade hantera den.

Mina hundar hade också uppfattat granne A och rottisen, men jag fortsatte gå och tänkte att det nog är det bästa eftersom rottisen och mina tre hade uppfattat varandra. Så jag försökte hålla mina hundar någorlunda lugna, men när vi kom närmare gick det plötsligt väldigt fort. Den stora hunden kastade sig plötsligt framåt och släpade nästan med sig granne A. Avståndet mellan mig och rottisen hade med ens minskat till två, kanske tre, meter. Samtidigt uppfattade jag en ung barnfamilj som bevittnade händelsen, och av deras förskräckta och reserverade ansiktsuttryck att döma så hade de uppfattat situationen helt fel, men det förstod ju inte de.

Instinktivt ökade jag avståndet till rottisen genom att fösa mina tre ytterligare något åt sidan. Piivo och Laban bröt omedelbart och ignorerade rottisen, medan Maxía skällde för allt hon var värd.

Adrenalinet sprutade i kroppen, skydds- och försvarsinstinkten var redo att utlösas. Då fick granne A stopp på rottisen, bortsett från de böjda knäna och i marken väl planterade fötterna så låg hon nästan raklång, och jag såg hur hårt hon kämpade för att inte tappa hunden.

Jag ökade avståndet ytterligare, och såg att granne A började återfå kontrollen över rottisen. Hade granne A inte fått stopp på hunden som hon gjorde, så hade jag släppt mina tre koppel och kastat mig över rottisen, kosta vad det kosta vill !

Jag fortsatte gå med hundarna, Maxía skällde fortfarande men lugnade sig när vi kom ner mot gräset vid husvagnsparkeringen. Den unga barnfamiljen gick ett par meter framför oss. Den lille sonen vred på huvudet och såg oroligt mot mig och hundarna, pojkens far lade beskyddande handen på hans axlar, sedan vred han på huvudet och tittade oroligt på oss innan han ökade på stegen och manade familjen att göra detsamma.

När hundarna och jag kom ut på gräset släppte spänningen, jag hade insett hur otäck situationen kunde ha blivit om inte granne A hade fått stopp på rottisen. Tanken var skrämmande. Jag blev rent ut sagt skiträdd vid tanken på vad som hade kunnat hända, och fick tvinga mig själv att andas normalt för att inte oroa hundarna. Att pumpen slog tre gånger så fort kunde jag inte göra så mycket åt, men jag måste hålla mig lugn och lyckades tillräckligt bra enligt vad jag kunde se på hundarna. Men usch så skärrad jag kände mig !

Tack och lov slutade det hela väl, men det kunde gått illa !

En liknande händelse inträffade för tre år sedan när jag var på hemväg efter en långprommis med Maxía och Piivo. Vi mötte en tjej med en hund som först kastade en blick mot oss och som sedan bestämde sig för att kuta tvärs över vägen för att undersöka mina hundar närmare. Den stackars tjejen var inte alls beredd och kom stapplande bakom hunden utan en chans att hålla emot.  I en enda rörelse föste jag ner Maxía och Piivo i diket och greppade tag i den andra hundens halsband. När den var lugn avfyrade jag en av mina berömda och högst otrevliga skrapor mot tjejen som verkade ta illa vid sig. Senare visade det sig att det inte var tjejens egen hund, och att hon bara hade varit ute för att rasta den. Jag kände mig lite dum inför detta, och lyckades leta upp tjejen för att be om ursäkt för att jag kanske hade gått lite väl hårt åt henne, och att jag senare fått veta att det inte var hennes hund. Det hela blev alltså snabbt uppklarat och ingen kom till skada. Tyvärr kan det ta lite längre tid för mig att smälta sådana här händelser, men det är enbart för att jag är så rädd om mina egna hundar och gör mitt yttersta för att de ska slippa vad jag kallar onödiga obehagligheter som till exempel att bli attackerade eller nersprungna och skadade av andra hundar.

Jag verkar ha lyckats ganska bra med att skydda mina egna de senaste sex åren.

Idag blev det läge för lite träning med spårövning och lydnad, så jag plockade ner flagga, sele, och väst i träningsväskan. Piivo och Laban fattade direkt ; de låg ute i hallen och väntade, tydligt förväntansfulla över vad som komma skulle.

Alltså tog jag med bröderna Eskilsson och begav mig med dem mot det gamla vanliga stället.

Växlande vind är inte direkt att föredra när det vankas spårövning, men Laban har fått bra kläm på nosarbete, och Piivo är lugn och inte särskilt lättstörd. Alltså vågade jag förlita mig på dessa faktum, och började räkna på hur jag skulle lägga övningarna så att de inte störde varandra.

Först lade jag Labans övning, den blev ganska lång men Laban har ju kommit igen riktigt bra om man bortser från att han har blivit mer lättstörd. Dock verkar han inte bry sig ett smack om att Piivo står och vrålar vid containern.

Snart var vi igång, Laban och jag. Det började bra och jag kom ihåg att plocka med mig flaggan som jag placerade i västens vänstra ficka.

Jag tyckte mig kunna godkänna Labans insats, men han lyfte huvudet från övningen vid ett par tillfällen, dock återgick han direkt till övningen, vilket är en klar förbättring. Spårslutet blev jättefint, Laban mumsade i sig och jag strök honom över sidan. Samtidigt stack jag reflexmässigt handen i västens vänsterficka bara för att upptäcka att flaggan inte längre var där. En blick över axeln talade om för mig att flaggan hade fallit ur och nu låg ungefär i mitten av övningen. Fan också ! Jag kunde inte gå tillbaka, vilket var min första impuls, utan det blev till att först återgå med hunden till utgångspunkten för att sedan kliva ut i övningen igen, hämta flaggan, och göra samma procedur som när övningen var färdiglagd.

Alltså återgick jag med hunden till containern, tog av sele och spårkoppel som jag vek ihop snyggt och prydligt och lade tillbaka i väskan.

Flaggan hämtades enligt ovan beskrivet, och snart var tankeverksamheten i full gång med att lägga Piivos övning som jag strax efter var igång med även fysiskt.

Flaggan sattes i marken, jag tog ett par steg innan jag lade ner första godisbiten och tänkte på att jag skulle göra övningen en liten aning svårare, och kanske även lite längre ? Var Piivo mogen för det ?

Ungefär då passerade några människor, vilket fick till följd att nämnda hund började vråla. En blick över axeln sade mig att en av hundarna befann sig vid kanten på containern och sniffade lite i gräset. Hade jag verkligen bundit upp Piivo i så långt koppel ? Ok, det hade jag tydligen gjort, så jag återgick till att lägga övningen och hade hunnit ytterligare någon meter då det på nytt blev liv i luckan.

Jag lyfte blicken från övningen och konstaterade att kvinnan med två american bulldogs passerade, och reflexmässigt kastar jag en koll på de egna hundarna, men vad i helvete..!  Laban befann sig snufsande i marken precis mellan containern och bulldoggarna, det var alltså honom jag hade noterat som att det var Piivo som hade varit uppbunden i ganska långt koppel. Här stod jag alltså som en idiot mitt upp en halvfärdig övning och skådade min yngsta hund som nöjt flanerade mot bulldoggarna, och samtidigt insåg jag med förfäran att jag totalt hade glömt bort att binda upp honom vid containern ! Jag hade inget annat val än att ta ett jättekliv bort från övningen och skynda mig att kalla till mig Laban. Tack och lov är detta inget problem, och snart satt han, denna gången ordentligt uppbunden, vid containern igen.

Det var uppenbarligen ingen bra dag för tankeverksamhet under arbete ! Tankarna var helt klart längre fram än det jag höll på med för tillfället !

Piivos övning tycktes spolierad eftersom jag fått avbryta läggningen av densamma. Jag såg var jag hade gått, men var det lämpligt att gå i samma spår för att fortsätta från där jag hade fått avbryta ? Kunde jag börja om ? I så fall, hur skulle det bli för Piivo ? Det fanns inte tillräckligt med markutrymme för att lägga en ny övning, så jag kunde bara välja att strunta i Piivos övning eller börja om.  Medveten om risken för misslyckande valde jag att börja om. Två steg in på övningen lade jag ner första godisbiten. Sedan varierade jag mellan att lägga godis vid varje steg och vartannat. Det blev ganska långt innan jag valde att lägga slutet på övningen, därefter tog jag på mig sjumilastövlarna igen och klev iväg från övningen.

Piivo förbereddes precis som förra gången med stumt halsband och kopplet löpande under magen. Idag fick jag visa honom var övningen började, men från ett sniff bredvid flaggan gick det bra.

På de kortare sträckorna med godis vartannat steg ökade både intensitet och iver hos honom, och slutet blev jättebra ! Bortsett från själva starten kunde jag inte vara annat än nöjd !  Det blev alltså ändå bra i slutändan, trots att min hjärna hade en mindre bra dag och virrade ihop det ena med det andra !

Efter spårövningen skulle vi köra lite lydnad, och förflyttade oss därför till gräset på andra sidan parkeringen. Både hundarna och jag var varma vid det laget, solen hade kommit fram och värmen med den. Var fanns det skugga för icke tränande hund ? Aha, lyktstolpen på andra sidan vägen verkade ok, den sidan av vägen befann sig i skugga, och det höga gräset runtom håller marken svalare än ett kort gräs. Jag bestämde att Piivo skulle få vila först medan jag tränade Laban.

Men Laban var varm och trött. Linförigheten gick ganska bra, likaså läggande och sättande under gång. Vi gjorde även en inkallning, men har problemet att Laban istället för att springa rakt mot mig och sätta sig rakt framför mig, drar mot min vänstra sida där han vet att han ska sätta sig när han kommit fram. Jag måste nog vara tydligare, han ska ju sätta sig vid min vänstra sida, men EFTER slutposition i föregående kommandot HIT, och INTE förrän jag säger FOT. Någonstans har vi rört ihop det, och jag tror jag vet var..

Avslutningsvis tränade vi platsliggning i 1 minut, och Laban låg stilla hela tiden. Inte särskilt konstigt eftersom han var trött..

Så blev det Piivos tur. Han hade slutat skälla och istället börjat snufsa runt lite på marken. Jag noterade att han verkade intressera sig för träningsväskan som jag placerat bakom lyktstolpen. Hela väskan osar godis, och Piivo är väldigt glad i just mat och godis..

Laban fick befinna sig bunden i lyktstolpen när jag tog med mig Piivo för ett litet träningspass, och han säger inte ett knyst. Han bara sitter eller ligger där och tittar.

Vi började med kontakt och följa. Piivo är duktig på kontakt, men går helst typ en halvmeter från min sida. Dock följer han rätt bra för övrigt, så det blir nog bra när vi filat lite på den biten. Ett stort plus är att han redan nu sätter sig direkt när jag stannar. Mycket bra !

Han börjar bli duktig på att ligga på kommando, och redan nu kan jag börja banta godiset eftersom han börjat lägga sig på dubbelkommandot röst + handrörelse utan att handen innehåller godis. Vi tränade inte så mycket på sitt, för det kan han, men några sättanden från liggande blev det, och det är han också väldigt duktig på. Det blev även kvarstannande, men det fick vi göra om några gånger innan det blev riktigt bra från början till slut.

Och slutligen blev det inkallning. Piivo har kopplat greppet även om detta moment, så det blev en bra avslutning på hans träning idag !

Snart kan vi börja gå promenader och lägga in lite moment, då får vi också lite störningar på köpet. Jag ser när Piivo är redo för den biten.  Hur som helst så är jag glad att jag plockade upp den tappade tråden med Piivo, han är ännu "bildbar" och verkar tycka om det vi gör tillsammans.

Han mår ju också bättre av att få lite uppgifter, och inte bara ligga och dröna i soffan.

Och jag tycker det är roligt att få med mig honom också, och köra lite även med honom. När Laban skulle lära sig saker så var jag grönare än jag trodde, jag hade tusen frågor och gjorde små klassiska fel och misstag ( man lär så länge man lever ) som jag helst vill undvika att göra med Piivo.

Om vi föreställer oss ett år framåt, är Piivo då på samma nivå som Laban är idag, och har Laban i sin tur blivit så duktig att vi kanske till och med är redo för tävling ?

Det beror enbart på hur mycket tid och energi jag lägger, och inte minst hur jag gör.

Piivo haltar fortfarande till och från, men oftast är det knappt märkbart, det ser bara ut som att han inte går riktigt rent.

Han har ätit j/d-foder i 3,5 vecka, och det ser ut att ha gett resultat på hans leder. Det låter inte alls från hans leder, om vi bortser från att det kan höras ett "klonk" från bakre delen av ryggen ibland när jag lyfter upp honom. Det är samma ljud som kommer från mitt ryggslut ibland, och jag är överrörlig i ryggen så mitt "klonk" hörs när kotorna faller tillbaka i normal position. Gissningsvis är det samma sak med Piivo. Sådan matte sådan hund, eller ?

Han är mycket smidigare i rörelserna nu, hoppar lätt nerifrån BIA-bädden och upp på soffans armstöd, ca 80 cm rakt upp. Det verkar som att j/d-fodret har gett honom en välbehövlig "uppsmörjning". 

I går kväll när vi satt och tittade på tv dök en tanke plötsligt upp, eller snarare ett par minnen.

Sensommaren 2008, då Piivo var runt 13 månader, blev han halt på höger fram efter att ha fått springa runt i skogen. Sannolikt en sträckning, resonerade vi och lät gossen ta det lilla lugna ett par veckor. Hältan försvann därmed och allt blev frid och fröjd igen.

Vid ungefär samma tidpunkt året därpå var det dags igen. Hälta på höger fram. Med tanke på föregående hälta året innan så hade jag ändå försökt jobba upp honom i lite bättre muskelkondition, men det verkade inte ha hjälpt. Det blev lugna gatan för Piivo i 2-3 veckor, men sedan var allt frid och fröjd igen.

I sensomras och under hösten och vintern lät jag inte Piivo springa fritt alls. Det blev bara koppelpromenader och hältan uteblev. 

Eller snarare dröjde den till i våras då hundarna och jag vid ett tillfälle skulle gå en runda runt Lyckeby. Piivo gick inte rent, och jag hittade ingen orsak till att han skulle halta. Vi hade ju gått enbart koppelprommisar under hela hösten och vintern, han var i god muskelkondition, så vad i helvete var det frågan om ? 

Sedan dess har hältan kommit och gått. Lugnt tempo hjälper för det mesta men inte alltid. Helst ska han inte springa alls. Det HAR blivit bättre sedan han började äta j/d-foder, men det är få dagar han inte haltar alls, dock har jag lite koll på om han är svullen och det är han för det mesta inte efter vad jag kan känna.  Planen att försöka smyga undan lite pengar till veterinärbesök har gått i stöpet, så jag får ändra strategi. Vill gärna veta vad det är för fel, går det att åtgärda, och i så fall hur ? Piivo mår ju bra i övrigt, men är förstås lite besvärad av sin hälta ibland.  Dags att starta plan B som innebär ny strategi.

Klibbig, kvav värme med 23 grader i skuggan. Fruktansvärt enligt min mening ! Emellanåt kom det dock en svag bris som gjorde det mindre outhärdligt att befinna sig utomhus.

Jag ville, den äckliga värmen till trots, träna hund. Laban har en dålig magdag och skulle ändå bli som en trasa innan vi bara kommit till hus 14, likaså Maxía som ändå inte tycker det är nödvändigt att träna lydnad och ha spårövning. Men Piivo mår inte alls lika illa i värmen, så han blev också det naturliga valet. Han har ju faktiskt börjat visa framtassarna den senaste tiden.  

Alltså plockade jag ner spårflagga och väst i träningsväskan, tog Piivo och begav mig mot spårövningsplatsen. Idag lade jag en längre övning, men fortfarande med godis i varje steg, För att ändå testa att göra det aningen svårare så lade jag ner första godiset ungefär en halvmeter in på övningen.

Med Piivo kan jag göra precis det där som inte funkar med Laban : placera kopplet under magen. Han blir inte störd av det, och reagerar direkt om han råkar hamna lite off-road och jag gör en diskret ryckning i kopplet.

Nu kommer jag även ihåg att ta upp flaggan när vi kommit en liten bit in på övningen.  

Bortsett från att vid ett enda tillfälle lite disträ lyfta på huvudet ett ögonblick så gjorde Piivo fint ifrån sig. Till och med riktigt fint, med bra intensitet där nosen var som klistrad mot marken. Han var lika lugn och noggrann som han alltid varit hittills.

När spårslutet har ätits upp och vi ska gå därifrån agerar han precis som Laban : fortsätter spåra. Skillnaden är att Piivo vill ha mer godis och Laban följer mina fotspår.

Ett litet lydnadspass fanns också i planeringen. Även här gick det riktigt bra ! En gång i tiden har Piivo fått lära sig sitt och att stanna kvar, fast det senare på ett lite annat sätt. Men först tränade vi lite förighet, och sedan ligg. Nå. förigheten får vi ta från början, men ligg blir bättre nu. Efter det grundläggande handkommandot med L-rörelsen så ville jag prova om Piivo hängde med på den snabbare upp-och-nerrörelsen. Jodå, det gjorde han ! Första gången hade jag en godbit i handen, och andra gången höll jag godbiten gömd i vänsterhanden. Piivo hade fattat grejen, men blev lite förvånad att det inte fanns någon godbit i högerhanden, men desto gladare blev han när den kom från vänster ! Han är också duktig på att sätta sig upp från liggande.  

Kvarstannandet gick jättebra, och så ville jag avsluta det hela med en inkallning. Med tanke på värmen är det inte så konstigt att han inte kom kutande som skjuten ur en kanon, men han kom när jag kallade, och det är huvudsaken för mig ! För att göra mig lite extra intressant där jag satt på huk, satte jag handen i vänsterfickan och tog upp en godbit. Sedan lurades jag : godisen låg kvar i handen men jag gjorde en gest som för att gömma den i munnen. När Piivo kom travande till mig gick han direkt upp mot mitt ansikte och sökte kontakt ( läs : godis ). Berömmet kom direkt, tätt följt av godbiten som fanns i högerhanden !

Glatt pladdrande tog jag min lille hund och återgick till utgångspunkten, hämtade väskan från sitt gömställe, lade ner västen och började gå hemåt. Jag anser mig kunna vara nöjd !

Egentligen är jag trött, saker och ting bara snurrar i skallen.

Det börjar bli hög tid för en träning, men som jag tänker mig att ta ut gossarna för en svängom med spårövning och lydnad, så är det nog bättre läge att göra det en sval dag då jag kan ta ut dem en och en.

I fredags kväll tog jag ut båda för lite spårövning och en kort lydnadsträning. Spårövningen gick jättebra för Piivo, men Laban var tyvärr lite för lättstörd den kvällen. I slutänden var jag ändå nöjd.

Och även i lydnaden är de förstås på helt olika nivå. Laban kan så mycket mer än Piivo, som ändå var med riktigt bra. Jag gjorde lite basövningar med båda två samtidigt, och läckrast av allt blev det snabba sättandet som båda kan. Piivo var nästan omärkligt lite långsammare än Laban. Efter den träningen insåg jag att bröderna boys fortfarande har många likheter.

O-namn slukar också en del tankeverksamhet. Om allt klaffar så kommer den framtida schäfern ur O-kullen. Av alla O-namn som finns så har jag tre förslag.

OHIO, efter den amerikanska delstaten, OPTIMUS, eftersom jag mindes tillbaka på de gamla Transformersfigurerna som nu har gjort comeback med att figurera på filmduken. OPTIMUS PRIME var ledare för den goda sidan och tampades stenhårt med den onda sidans ledare MEGATRON.

Det senaste förslaget som dök upp i skallen är OVERKILL, ett album och en låt av metalbandet MOTORHEAD, vars sångare Lemmy anses vara rätt skräckinjagande.

Med overkill menas att man gör något mer grundligt än vad som är nödvändigt, vilket ju passar bra med tanke på hur jag fungerar emellanåt..

Andra förslag är OJSAN, vilket också känns passande i den här familjen, och OASIS, som ju är namnet på en brittisk musikgrupp med bröderna Liam och Noel Gallagher i spetsen. Bröderna är mest kända för att hamna i råkurr med varandra i tid och otid. Snacka om syskonkärlek när den är som värst !

Och slutligen, om det mot förmodan ändå skulle bli en tik ( vi har i första hand tänkt oss en hane ) så finns det bara ett namn. OMEGA.