Senaste inläggen

Av Sarah Kleist Åstrand - 27 september 2011 22:06

Jag tycker om hösten med sin klara höga luft och möjligheterna att vara ute lite mer med hundarna. Varken de eller jag mår särskilt väl när sommaren är som varmast.


Med hösten kommer ju också mörkret och lägger sig runt oss allt tidigare, och nu är det beckmörkt redan vid halv åtta på kvällen, så för ett litet tag sedan plockade jag fram reflexvästarna ur hallbyrån.

Maxía blev nyfiken när hon såg mig rota i byrålådan. Hon ville gärna hjälpa till och ställde sig bredvid mig med framtassarna på byrålådans kant. Där stod hon och spanade in vad jag höll på med.

Piivo och Laban följde det hela på ett visst avstånd, men efter hand som jag hittade västarna och lade upp dem på hallbyrån så steg deras fasa och nästa gång jag tittade upp hade gossarna försvunnit som två avlöningar.

Inför årets reflexdebut väntade jag mig att nära på behöva jaga Laban runt lyan, det har varit en del ståhej med reflexvästen både i fjor och förrfjor, men i år har det gått bra.


Dags att avsluta för den här gången, hundarna ska ut en sväng till och Uffe kommer med cynismer.

Ännu skönare att komma ut då ju.  

Av Sarah Kleist Åstrand - 25 september 2011 18:29

...men när jag och min hund är mitt uppe i pågående träning så har jag inte minsta möjlighet att avbryta för att stå och småprata.


I eftermiddags tog jag ut Laban för ett litet träningspass. Han var duktig idag också, men det behövdes liite mer uppmuntran än senast, och vid ett par tillfällen fick jag vara lite barsk mot honom. Inkallningen börjar bli riktigt snygg nu, bortsett från att han fortfarande är lite slarvig i slutet, och han verkar kunna skilja på "hit" och "fot".

Fokus låg på inkallning och linförighet, vi tränade även läggande och sättande under gång, och jag tycker att det artar sig.

Kommandot "stå" är inget nytt för honom eftersom han i grunden är uppfostrad och tränad till utställning, men nu ska vi även lägga in det i lydnadsträningen och det är en helt annan sak.

Kvarstannandet gick fint, både liggande och sittande, och så jobbade vi lite med det fria följet. Det senare är inte helt lätt vill jag lova, men det gick rätt bra.


Vi var mitt uppe i linförighetsträningen, och jag planerade att avrunda nu när det gick så bra. Laban började dessutom se trött ut.

Då hörde jag en mansröst fråga : "Vad är det för en liten hund ?" Jag trodde han frågade någon han var i sällskap med, men så upprepade han frågan och det gick upp för mig att det var mig han frågade, så jag lyfte handen lite avvärjande. Laban hade redan blivit störd och glodde åt mannens håll. Inombords kände jag irritationen komma krypande, det var så typiskt att få en sådan störning i det läget då det gick så bra.

Ny fråga. "Är den aggressiv ?" Aj fan, antingen ville han komma och hälsa, eller också hade han en hund som han tyckte skulle få hälsa, och det ville INTE jag !

Mina hundar har tillräckligt med kompisar, d v s ett fåtal, och jag vill inte att de ska hälsa på varenda hund vi möter.

Jag gav mannen ett blekt leende och en diskret huvudskakning till svar på hans fråga och tänkte "du ser väl att vi är mitt uppe i en aktivitet ?!".

Eftersom Laban blivit störd så kunde jag inte avsluta i det här läget, jag hade inget annat val än att fortsätta köra på med det fria följet vi var mitt uppe i då störningen dök upp.

Nu var det nödvändigt att få med mig Laban, få honom att följa med mig utan prut. Jag gjorde halt, kopplade hunden för säkerhets skull och krävde kontakt. Det tog några ögonblick innan Laban valde att möta min blick, men han gjorde det, och så gav jag kommandot "fot". Laban följde riktigt fint, och efter ungefär halva sträckan hörde jag mannens röst igen : "Jag har en fransk bulldog här."

Jaha, tänkte jag, tog några steg till innan jag gjorde en högersväng.

Mannen verkade ha insett att jag inte var vidare pratbar, för han var på väg bort. Laban hade följt fint, trots störningen.

Nu kunde jag avrunda, nu blev det rätt läge. Mitt i alltihop var jag också glad att mannen inte bara hade klampat rakt mot oss, för då hade jag med ganska stor sannolikhet fått ett smärre negerjobb ( ursäkta uttrycket ) med att rätta till ett ganska jobbigt problem.


Så, vad hade inträffat om vi föreställer oss scenario 1, att jag avbryter mitt i träningsmomentet för att hälsa på mannen och byta några ord ?

Laban hade tagit det som ett tecken på att det är ok att gå fram ( jag gör ju det ) och försökt ta sig friheter.

Träningsmomentet hade spolierats, och nästa gång det skulle dyka upp en liknande störning så hade Laban betett sig likadant som förra gången, d v s hellre engagerat sig i störningen. Det bästa jag kan göra för att rädda situationen är alltså att ignorera störningen och fortsätta jobba med min hund.


Vad händer om vi föreställer oss scenario 2, mannen kommer klampande mot oss med sin lilla fralla och jag tappar humöret ?

Jo, min hund hade också tagit ton och betett sig illa eftersom jag gör det.

Även här är det bästa att vända ryggen till och gå därifrån, förvisso skulle jag behöva jobba en del för att få min hund att släppa just den störningen, men förr eller senare skulle den göra det. Tyvärr skulle han dock försöka ha ännu mer koll på omgivningen än han redan har, och det skulle krävas en hel del fler kontaktövningar under en period.


Kreti och pleti må tycka att jag är otrevlig och snorkig, men när jag tränar min hund och vill ha goda resultat kan jag inte bara avbryta hur som helst bara för att vara trevlig och social.

Av Sarah Kleist Åstrand - 24 september 2011 21:54

Piivo är typ stencool i de flesta lägen, men när vi ska in till staun så håller han på att krypa ur skinnet i ren iver över allt det spännande som väntar.

Som vanligt fick han sitta i knä't på bussresan. Jag tycker det är ok när det bara är han och jag.

Vi skulle till favoritbutiken Hundbiten, ett Mecka för hundägare och ett paradis för människoälskande godisgalna hundar som Piivo.

På Hundbiten finns banne mig ALLT ! Utom spårflaggor..

...och jag har heller inte sett några apportbockar. Skit samma, det är bara bra att man inte har gott om pengar ändå när man kommer dit för då hade jag banne mig köpt allt som finns !

Vi skulle bara ha lite färskfoder, och självklart köptes det även lite godis och kex. Utbudet på godisar, tuggisar, och kex är bara helt makalöst, och Piivo sniffade runt för kung och fosterland.

Och så skulle jag titta lite på täcken till Laban..

Jag anser att under den kalla årstiden ( aldrig annars ) behöver hunden inte ha täcke så länge den är i rörelse, men ligger den stilla, t ex i bilen, så behöver den hålla sig varm på annat sätt och där kan ett täcke vara en god investering. För övrigt tycker jag att kläder till hundar är enbart ett idiotiskt påfund ! Täcken, skvättskydd, och tikskydd fyller en funktion, resten ger jag ingenting för.

Piivo fick vara lite provdocka för täcken, de modeller som var aningen små till honom skulle säkert passa Laban bra. Färger och mönster är oviktigt så länge täcket fyller sin funktion. Helst vill jag ha fleecefodrat, det återspeglar kroppsvärmen bättre.

Något som inte passade var prislappen, men så köpte jag heller inget täcke idag. Ska titta lite på Ö&B snarast, de har hyfsade grejer till bra pris, men tyvärr får man inte ta in hunden för att prova..


När vi efter uträttat ärende gick från Hundbiten återstod bara en sak som är nästan obligatorisk. Piivo skulle få en "kåv". Det är vår lilla grej när vi är inne i staun, att matte bjussar Piivo på "kåv".

Så har det varit ända sedan han var liten, fast från början var det smakbitar av hamburgare från Olles korvbar. Sedan har det blivit vår lilla grej. Har provat med hamburgare från McDonalds, men den faller inte i god jord hos Piivo heller. Fjolårets arrangerade hundpromenader på onsdagskvällarna brukade passera förbi Pölsemannenvagnen utanför Willy:s, och inte sällan bjöds det på "kåv" där. Detta har hållt i sig, när jag är på prommis med hundarna åt det hållet så passerar vi väldigt sällan Pölsemannen utan att ha köpt en "kåv", och efter hand har stadens hamburgare fått ge vika för "kåv".


Mitt emot bibblan i staun såg jag en vagn av korvmojtyp. KORV FALAFEL HAMBURGARE KEBAB, stod det på den. Tyvärr visade det sig att de inte sålde korv längre, men trots det charmade Piivo de två utländska killarna i korvmojen så pass att jag fick lyfta upp honom mot luckan så de fick hälsa på varandra, och om jag inte ser upp så blir Piivo högfärdig eftersom killarna såg beundrande på honom och tyckte han var snygg. Han ÄR snygg ! Det har vi fått berättat för oss sedan han var unghund, och han är MINST lika snäll också.

Vi gick vidare. Jag funderade faktiskt på om vi skulle strunta i "kåv", men kom på bättre tankar, så vi strosade vidare genom Hoglands Park på väg mot Olles korvbar vid gamla busstorget.

När vi kom till Olles stod där två äldre herrar före oss i luckan. När Piivo uppfattade doften av den första herrens korv med mos gick larmet direkt ! WAUWAUWAUWAU ! Den första herren log lite mot oss, växlade ett par ord och gick och satte sig för att äta. Piivo lugnade ner sig, åtminstone tills det blev den andre herrens tur att beställa och få sin mat. Då höll han banne mig på att krypa ur skinnet ! Herren blev lite road av Piivo, som krumbuktade och tiggde allt han bara orkade tills jag blev tvungen att plocka ner honom en smula.

Så blev det vår tur, det blev kokt "kåv" i en servett som Piivo knappt kunde bärga sig att få, men när han fick sina "kåvbitar" så smaskade han i sig dem desto ivrigare.

Sedan gick vi för att ta bussen från Blekingegatan, Piivo passade på att skita invid järnvägsstationen, och fick senare modella lite för en bild som beskriver hur man väntar på bussen. Bilden kommer senare.


Av Sarah Kleist Åstrand - 24 september 2011 11:19

I går fick jag en jätterolig nyhet ! Min bror kommer att flytta in i det här området, till och med i samma hus men i A-porten !


Det roliga i detta är inte bara att han flyttar hit, utan även att jag för några år sedan ( jag har bott här sedan 2002 ) tipsade honom om lägenheter här. Vid den tiden var han inte intresserad, ville bo liite mer centralt.


Roligt att få lillebror som granne, men vi lär nog inte se jättemycket av varandra eftersom han jobbar.

Men om hans hund Bhernard fortfarande är i livet så kan den ju få vara här ibland under dagtid.


Brorsan flyttar in kommande helg, det ser vi fram emot !


Nu ska jag fixa till mig och åka till sta'n. Piivo ska få följa med idag.

Av Sarah Kleist Åstrand - 23 september 2011 10:43

Nej, jag är inte förälskad, däremot lycklig över vad Laban presterade under träningen på klubben igår kväll    


Det hade varit full rulle på mig sedan arla morgonstund, för egen del skulle jag in till sjukhuset för att lämna fasteprover och det vill jag göra så tidigt som möjligt. Labbet är öppet från halv åtta, och förvisso kan jag gå bort till vårdcentralen för att göra det, men där är det inte direkt någon vidare fart i verksamheten trots att det kanske bara sitter två personer i väntrummet. Och trots att jag måste ta bussen för att komma till och från sjukhuset så sparar jag ganska mycket dyrbar tid.

På mindre än en timme har jag tagit mig till sjukhuset, tagit prover och kommit hem igen.

Det tar ca 15 minuter att gå till vårdcentralen, där är det sedan väntetid på minst en timme, och så har man en 15-minutersprommis hem.

Tur och retur med buss till sjukhuset tar 20 minuter, väntetiden på labbet är högst 10 minuter. Lägg till omkring 10 minuter att ta sig till och från labbet, men voilá vad lite tid det kostar jämfört med att lämna proverna på vårdcentralen ! Valet är därför enkelt, trots att det kan kännas bökigt att behöva passa busstider, men hellre det än att känna irritationen stiga över den långa väntetiden..


Hundarna hade varit ute på en mer ordentlig morgonrunda, de hade fått sitt morgonmål redan vid 7-tiden, eftersom jag planerade att tidigarelägga deras kvällsmål till eftermiddagen så de hade haft tillfälle att smälta och sova på maten.

Vi hade gått en bra timslång middagsrunda, och de hade blivit rastade innan utfodring. Kort efter maten kunde Labans snarkningar höras i hela lyan, och jag funderade lite på om han verkligen skulle orka hänga med till klubben för att träna ?

Själv planerade jag dagen anpassat till insulin- och mattider för att det skulle gå ihop med den senare kvällen som träning på klubben ofta innebär. Man vill ju vara lite social också när man alltid är solo med hyfsat aktivt hundliv och träning här hemma.


Laban reagerade inte ens när jag började förbereda med att plocka ner saker i träningsväskan, och på ett sätt var jag glad för det eftersom han förväntar sig att vi mycket snart ska ge oss iväg för att ha roligt tillsammans.

Uffe kom hem från jobbet, men varken Laban eller Maxía sprang honom till mötes. De var helt enkelt för trötta !

Carina skulle hämta upp mig och Laban vid halvsextiden, och kvart över fem gick jag ut i hallen för att ta på mig jackan och plocka med mig träningsväskan.

Då vaknade Laban till liv, jag hörde hur han ruskade på sig i vardagsrummet och så kom han ut i hallen där han lade sig för att med omisskännlig uppmärksamhet invänta signal på att vi skulle gå.

Och när vi på utåtgående plockade fram hans lilla blå bur från förrådet så visste han precis vad som väntade : vi skulle åka någonstans och träna !


Laban blir alldeles till sig när vi kommer till klubben, för där vankas det roliga saker ! Först blir det en kort rastning så han får sniffa runt och lämna visitkort, och sedan knallar vi ner mot appellplanen.

Vid åsynen av appellplanen, i synnerhet när där finns rallylydnadsskyltar, får Laban ännu mer bråttom, han vill ner och sätta igång, och spana in läget.

På grund av det senare kan det ta en stund att få honom i fokus, men när vi hittat den så brukar han vara jätteduktig, så även igår kväll.

Banan innehöll skyltar med blandad svårighetsgrad, en del var riktigt kluriga så de gick inte lika bra, men vi lär oss hela tiden.

Jag kan ha lite svårt att läsa av banan, det kan kännas ungefär som när det började gå snett på spårövningarna i våras, fast ångesten är istället en känsla av att vara generad och känna sig lite dum. Men det är inte heller lika allvarligt om det blir lite fel under rallylydnadsträningen, det är lättare att rätta till.

Vi gick ett par varv runt banan, och jag kände mig nöjd med resultaten. Laban började bli lite trött också, så vi gick åt sidan för att busa lite och fortsätta träna på den "vanliga"lydnaden.

Vi började med inkallning på längre avstånd. Laban hade bra reaktion och bra fart, men fortfarande vill han dra åt vänster när han är nästan framme hos mig. I det läget försöker jag komma ihåg att inte belöna med godisförstärkning, eftersom han då lär sig fel.

Vid fjärde inkallningen fjollade jag mig lite mer, böjde mig lite mer bakåt ( kan inte direkt gå ner i brygga längre ), gjorde jätteglad min, och var tydligare med att rikta in honom i önskad position. Och tänk så lite som behövs ibland för att det ska bli bra ! Belöningen förstärktes därför med en godbit, och efter det hann jag inte tänka efter förrän jag gav kommandot "fot"..  Ajdå, det var nog inte så smart, men det var redan för sent, Laban satte sig riktigt snyggt och prydligt vid min vänstra sida, och det belönades med beröm och godisförstärkning. Han fattade ju inte att kommandot var en plötslig impuls, så jag kunde ju inte avbryta, då skulle det bli mer fel..

Med detta snygga resultat på inkallningsträningen var jag jättenöjd och avslutade därför den biten.

Vi lekte en liten stund, Laban påminde en hel del om en skrattande barnunge som blir kittlad av mamma eller pappa.

Sedan samlade jag ihop oss, tänkte köra lite linförighet. Laban satt och såg sig omkring, men eftersom vi alldeles innan hade lekt så var det ingen svår ( men inte heller plättlätt ) sak att få hans uppmärksamhet. Och då hände något som jag dittills bara hade hoppats och drömt om att få uppleva. Laban vände upp sitt lilla huvud och såg intensivt på mitt ansikte.

"Fot !" I samma ögonblick som jag tog första steget så var han med i korrekt position så nära som möjligt, blicken var intensiv och fixerad vid mitt ansikte, han "gick på tå" så han tycktes dansa fram, och jag kände mig som världens lyckligaste hundägare !

Eftersom det gick så bra valde jag att endast göra en kort transportsträcka, och när jag stannade satte sig Laban direkt i snygg position med väl bibehållen kontakt. Han var bara en liten aning för långt ifrån mig, men med tanke på dvärghundars nätta format så tycker jag det är lite klurigt att få dem att gå alldeles intill. Allt annat var bara perfekt, jag var sååå lycklig att jag öste beröm över honom, förstärkte med godbit OCH kel ! Jag ville bara ge min lilla hund hela världen !

Efter detta bästaresultat avslutade vi träningen, jag har lätt att bli överambitiös, men det kan bli en dyr läxa. Man ska avsluta när man fått önskar resultat, och gårkvällens finfina resultat lever jag på idag också. Jag svävar på rosa moln      


Laban fick förstås en stunds välförtjänt frihet när vi långsamt strosade tillbaka mot bilen.


Men för att återgå till nutid så måste jag städa lite idag, blir det bra väder i helgen så ska Maxía och Piivo badas, och förhoppningsvis blir det även en ordentlig långprommis.  



Av Sarah Kleist Åstrand - 20 september 2011 22:02

Idag blev det roligt värre med spårövning och lydnadsträning, men när det kommer till spårövning så var jag den som var lite rostig när det kom till vissa detaljer, i synnerhet den gamla vanliga detaljen..  


Eftersom jag hade lite tankar runt just spårövning så tog jag med Maxía också. Det kunde vara värt ett försök, men när det sedan skulle bli lydnad så kunde vi ju alltid ersätta den aktiviteten med lite bollekar.

Maxía tycker att lydnad är ett urbota dumt påhitt att alls sysselsätta sig med, det är mycket roligare att kuta runt på ängen, jaga boll, och gosa med matte.


I vanlig ordning var Laban först ut på spårövningen, som jag gjorde ganska lång till honom. Han har vid det här laget gjort spårövning ett x antal fler gånger än Piivo, så jag vågade chansa lite. Skulle det inte funka så kunde man ju alltid lägga en kortare spårövning, men jag lade is i magen och hoppades att Laban inte hade rostat ihop alldeles under tiden som hade gått sedan senaste spårövningen.

Det hade han inte gjort, och jag tycker faktiskt att det går åt rätt håll. Förvisso lyfte han huvudet vid fyra tillfällen, men vid tre av de tillfällena återgick han direkt till spårövningen, han verkade enligt min uppfattning ändå ha så bra koll att han inte behövde leta för att hitta tillbaka. Nej han satte ner nosen direkt och fortsatte där han hade avbrutit. Fjärde gången han lyfte huvudet dröjde han ganska länge innan han återgick till uppgiften, och då fick han leta lite ett par ögonblick, men visade i övrigt ingen som helst tvekan. Han fortsatte med uppgiften på ett bra sätt och avslutade väldigt bra.

Men matte var rostig. Naturligtvis hade jag glömt att plocka upp spårflaggan..  


Piivos spårövning började bra men fortsättningen på början gick fullständigt åt helvete när Maxía och Laban fick syn på en hund som passerade en bit bort. Det blev rent ut sagt ett jävla hallå på Maxía och Laban, varpå Piivo blev störd och föll in i skällandet, och jag blev nästan rosenrasande ! Skadan var skedd, jag avbröt för att gå ner och korrigera Maxía och Laban som snabbt slutade skälla. Lugnet hade åter lagt sig, men hur skulle jag göra nu ? Vi hade förvisso inte hunnit särskilt många steg när helvetet bröt ut, men kunde jag börja om från samma punkt ? Jag valde att börja om från början, lugnt och fint. Piivo tog det jättebra och den tidigare katastrofen verkade aldrig ha inträffat.  

Vid en punkt blev han lite osäker och tvekade, och ett tag fick jag bromsa honom en smula, men för övrigt gjorde han en riktigt, riktigt bra spårövning ! Tyvärr glömde jag plocka upp spårflaggan även denna gång..  


Nu hade Maxía stått och blivit lite uppeldad, så jag lade en kort spårövning med godis vid varje steg till henne.

Jag fick visa henne flaggan som hon bara gav en kort sniff innan hon tittade på mig, så jag fick visa henne att hon skulle undersöka marken också.

Hon fattade strax och började bättre än jag trodde att hon skulle göra. Sniff-sniff-tugg, sniff-sniff-tugg.

Hon gjorde bara antydan till att lyfta huvudet vid ett par tillfällen och gjorde en riktigt fin första spårövning !  

Och ÄNTLIGEN kom jag ihåg att plocka upp flaggan !  


När det en stund senare vankades lydnadsträning så följde jag även där ordningen och tog Piivo först. Laban kunde få vila lite till så han var ännu lite mer "på bettet" när turen kom till honom.

Jag struntade i att träna läggande med Piivo idag och lade fokus på kontakt, förighet, och inkallning. Han är duktig på kontakt, så den delen gick bra, men när det kommer till förighet så är både han och Laban slarviga med positionen, och när vi fått ordning på det så får vi jobba lite med tempot..

En gång i tiden fick jag lära mig hur man får sin hund att backa rakt, och principen torde fungera även när man behöver räta upp positionen i linförighet. Alltså tog jag Piivo bort mot den låga häcken ( nej, jag pratar inte om min egen häck ) och placerade honom mellan den och mig. Hunden kan således inte sätta sig rakt ut eftersom den befinner sig mellan mig och ett slags "vägg".

Teorin visade sig stämma, Piivo rätade upp sig fint i position, så vi kunde göra momentet ett par gånger även utan stöd från "väggen".

Inkallningen gick också bra, men med tanke på hans rymning i fredags så fegade jag ur och lät bli att koppla loss honom. Tyvärr blev han störd av kopplet, så jag ska försöka hitta ett helt ostört ställe där vi kan träna inkallning utan att han behöver ha kopplet runt benen.


Kontakt, linförighet, och inkallning fanns även i planen för Laban idag. Han började passet med att glatt skutta iväg som en guttaperkaboll omkring mig, så jag fick påminna honom om vad vi FAKTISKT skulle göra, och då skärpte han till sig. Åtminstone en stund, för när det började gå riktigt bra med kontakt och linförighet så plötsligt verkade han tjura ihop och lägga av. Glad uppmuntran hjälpte föga, och plötsligt gick det upp ett Liljeholmens för mig :

så här uppförde han sig hemma i går kväll och han skiter fullständigt i mig ! Således studsade Laban till när jag korrigerade, för det hade han inte alls räknat med att jag skulle göra, men OJ vilken alert och samarbetsvillig liten hund han förvandlades till ! Träningen fick en helt ny energi,  och Laban strejkade eller protesterade inte en enda gång, han var jätteduktig ! Förigheten gick fint, kontakten var nästan perfekt. Provade teorin med längre avstånd i inkallningen, och resultatet lät inte vänta på sig : reaktionen var mycket snabbare och tempot var ett par snäpp högre. Han sätter sig fortfarande mer till vänster än rakt framför mig, men det artar sig tycker jag. Läggandet och sättandet under gång gick också mycket bättre, i synnerhet läggandet. Det blev inte omedelbart, men han segade inte heller och lade sig utan krusiduller. Sättandet blev också riktigt fint.

Vi avrundade med platsliggning. Med tanke på hur lång tid som gått sedan förra platsliggningen så tänkte jag mig att en minut nog skulle gå bra.

Laban lade sig lydigt och jag gick bort en bit för att ställa mig framför honom. Först tittade han på mig, efter ungefär 30 sekunder växlade blicken mellan mig och en punkt längre bort i gräset. Han började se disträ ut. Vid 45 sekunder reagerade jag på att han såg lite större ut, han verkade sträcka sig framåt för att sniffa på något.

Han hade rest sig till hälften !

"L I G G !"

Han lydde direkt och jag tittade på klockan. Laban låg kvar, och efter ungefär 20-30 sekunder så avslutade vi. Själva avslutningen hade ju blivit bra, han hade ju lagt sig direkt igen och legat kvar tills jag gick fram och visade att det var slut.


Maxía fick avsluta dagens träning på ett glatt sätt. Allt som behövdes var flexikopplet och hennes älskade boll.

Av Sarah Kleist Åstrand - 19 september 2011 21:23

Fick ett gott intryck av psykolog-Fredrik idag, så han får MVG av mig.


På hemvägen stannade jag till vid zoobutiken för att undersöka deras färskfoder, Laban är ju inte särskilt förtjust i torrfoder och dessutom när han ätit det 10-14 dagar så får han ont i magen. Har provat flera olika torrfoder, men alla med samma resultat. Han kan äta torrfoder nå'n gång ibland, och det mår han inte illa av.

Nu har han ätit färskfoder i ett halvår, och har inga som helst magbesvär.


Det vanliga färskfodret tog slut idag, så jag undersöker möjligheterna att kanske få tag på det genom zoobutiken, men det var slut där också så det blir till att lura i Laban lite torrfoder ändå ett kort tag.


I kväll hände det som jag någonstans har anat, men hoppats inte skulle inträffa.

Efter kvällens utfodring hittade Piivo en tuggis som han glatt tog med sig och hoppade ner i BIA-bädden för att tugga.

Laban ville också ha tuggisen och började kivas med sin bror.

Men då sa Piivo GRRRR. Laban svarade med sitt karakteristiska UUÄÄRRR.

Sedan small det.

Jag accepterar inga som helst "uppgörelser" av detta slag, alltså tog jag en hund i vardera hampan och röt ifrån.

Piivo lade sig omedelbart, men fortsatte morra och hota åt sin bror som vägrade ge sig. Jag insåg att Laban behövde påminnas om vem som EGENTLIGEN bestämmer, och Piivo var trots läget lyhörd för mina signaler vilket gjorde att jag kunde vända honom ryggen och fokusera på ettergurkan Laban som inte visade något som helst tecken på att ge sig. Det senare är ett drag jag är väl bekant med från deras farfar och farfars morfar.

Jag motade bort Laban och blåste upp mig, men vad händer ?

Den lille rackaren svarade emot och det blev en högljudd "diskussion" mellan rytande matte och skarpt skällande hund. Det gick inte att ta miste på vad han sa. Till slut tystnade han, vek undan huvudet och slätade ut hela ansiktet. Det hela var över och jag inviterade till en kort lek, allt var frid och fröjd igen, och Piivo och Laban lekte också tillsammans en stund.

Jag plockade bort varenda tuggis jag kunde hitta, hädanefter får ingen ha tuggis utan uppsikt.


Lite senare blev det på nytt tydligt att Laban testar gränserna !

Jag gillar inte alls att de larmar ( det gör de inte varenda gång, tack och lov ) när något hörs i trappuppgången eller syns utanför balkongen. Maxía är värst, tätt följd av Laban som kvickt kommer sprättande för att assistera så fort hon sätter igång.

Jag brukar röstkorrigera, och sedan kalla dem till mig för att göra någon liten övning.

Maxía kom snabbt för att göra vad jag bad om och få belöning, men Laban ville inte alls vara med på den och smet iväg.

Trodde han ja !

Han försökte smita ut till Piivo på balkongen, och när jag fintade honom på tillbakavägen insåg han, om än motvilligt, att loppet var kört, och innan han visste ordet av hade han lyfts tillbaka ut i köket där vi hade varit från början.

Den här gången ville han gärna vara med och göra ett par övningar, som i kväll bestod av rallylydnadsmoment, och det tycker han är kul !


En kort stund senare reagerade han och Maxía på att Uffe stod ute på balkongen och pratade med en annan granne, så de sprang förstås mot balkongdörren men stelnade i rörelsen när jag röstkorrigerade. När jag denna gången kallade dem till mig var det ingen som motsatte sig det, och snart gjorde Laban ett riktigt snyggt läggande helt utan protester ! Maxía fick göra ett vanligt enkelt sättande.


Och Piivo som låg på sin stol ute på balkongen fick en alldeles egen kontaktövning, med god belöning förstås !


Av Sarah Kleist Åstrand - 19 september 2011 11:20

...har jag inte tid att sitta här nu men gör det ändå.

Hundarna ska ut en sväng till strax, och sedan får jag se till att duscha och snygga till mig lite ju.


Styling, kosmetika, och lite ordentligare kläder finns definitivt inte i min hundiga vardag, men man måste ju se lite mer vårdad ut än "bara" hel och ren när man ska iväg nånstans. Fan, har glömt planera vad jag ska ha för kläder, men det löser sig alltid sa han som sket i vasken.


Vill gärna hinna med lite träning också, får se om jag får ihop det.

Gårdagens middagsdisk står och väntar på mig, och så måste man ha sig lite till livs framåt kvällen. Ibland önskar man att det bara var att knäppa med fingrarna så är allt det klart, men nu får jag sätta lite fart, bussen går 13:15, ska vara hos psykologen 13:30.

Skapa flashcards